På andra sidan ljuset

 

”Även om jag vet att Jorden förändras, att kontinenterna förskjuts, att allt bara är rörelser, förändring, finns det någonting bestående i platser, någonting som överlever människorna som har byggt dem eller farit över dem. Men jag vet också att det kommer finnas kvar ett spår efter oss, en avlagring, eller en vätska. Jag vet inte i vilket tillstånd det kommer att vara, om man fortfarande kan tala om materia, molekyl, gas. Jag tror på Andeväsendena som Fatia pratade om.
...
Andeväsendena dör aldrig. De är som luften, vågorna som bryts mot klipporna. De är som luften och himlen. Lätta och allvarstyngda. De har ingen form, de är mångformiga. Ibland tror jag att jag kan ta på dem. Ibland känner jag mig genomträngd av dem. Andeväsendena tittar på oss. En dag ska vi ta deras plats, på andra sidan ljuset, på andra sidan hastigheten."  - ur Enstörig av Nina Bouraoui

Det som lagts på hög

 

1. Låt de döda begrava sina döda,  men gå själv och förkunna Guds rike.  - Luk 9:60

2. Marx skrev (i Ökonomisch-Philosophische Manuskripte) att ”fri medveten aktivitet” (dvs mänsklig aktivitet) är ”karakteristisk för arten människa”. Arbete betyder för honom mänsklig aktivitet, och mänsklig aktivitet är detsamma som liv. Kapital å andra sidan betyder för Marx ”det som lagts på hög”, det förflutna och i sista hand det döda (Grundrisse). Man kan inte fullt förstå den affektiva laddning som kampen mellan kapital och arbete hade för Marx om man inte inser att det för honom gällde en kamp mellan det levande och det döda, det närvarande och det förflutna, människorna och tingen, varande och ägande. För Marx var frågan:  vem skall härska över vem – skall livet härska över det döda eller det döda över livet? Socialism betydde för honom ett samhälle där livet hade vunnit över det döda.

Marx hela kritik av kapitalismen och hans vision av socialismen hade sin grund i uppfattningen att människans egen aktivitet är paralyserad i det kapitalistiska systemet och att målet är att återupprätta mänskligheten genom att återställa aktivitet inom alla livets områden.   - Att ha eller att vara, Erich Fromm,  s 126-127.

Det röda bläcket / fri till slut

Att vara människa är också att brottas med frihet och ofrihet. Att hela tiden röra sig i det glapp som uppstår mellan det man måste, det man är tvungen till, och det som kommer inifrån. Den stilla revolten mot verklighetsprincipen, om man så vill. 

Under rubriken "Tv-spelens fria agens är bara en illusion" skriver litteraturvetaren Sven Anders Johansson om läsning i Aftonbladet. Men det handlar om så mycket mer. Det handlar en människas frihet i det digitala samhället. 

"Det är själva grejen med tv-spel, ja med allt internetanvändande skulle jag säga: det ger oss illusionen av att vara användare, känslan av att vara ett subjekt, det vill säga någon som bestämmer över sitt eget agerande. Du styr ett lag i en fotbollsmatch, du kör en motorcykel genom ett postapokalyptiskt USA, du svarar på en enkät som visar vilken typ du är, du surfar runt bland Youtube-klipp och Tinder-annonser. Du är valfriheten inkarnerad."  

Men det är ju just det att denna valfrihet är begränsad. Du är att fri att välja vilken tröjfärg din karaktär skall ha, men denna valfrihet är inlåst i ett system av kod, programmerare, mjukvara och hårdvara. Under den process som leder fram till valet av tröjfärg har så många andra val valts åt dig att den friheten endast kan betraktas som en chimär.

Det hela påminner om en berättelse som Slavoj Zizek brukar återvända till om frihetens natur:
"En man flyttar från Östtyskland till Sibirien, där han vet att hans brev kommer att censureras. Han skapar så en kod med sina vänner: allt som är skrivet med blått bläck är ärligt och sant; allt som är skrivet med rött bläck är falskt och bara skrivet för att få brevet skall komma förbi censuren. Efter en månad får hans vänner ett brev skrivet med blått bläck: ”Allt är underbart här. Butikerna är fulla av god mat. Biografer visar bra filmer från väst. Lägenheterna är stora och lyxiga. Det enda du inte kan köpa är rött bläck."

Det är sådan vår frihet är. Vi har friheten att välja allt, förutom rött bläck. Det är ju en gammal sanning nu, att vi idag väljer vår identitet utifrån marknadens förutbestämda roller. "Vilket av alla dessa sko-, pasta- eller klädmärken representerar mig bäst?" Det är det blåa bläcket. Friheten att välja bland det som presenteras oss. 


Vad är då det röda bläcket? Vad symboliserar det i förhållande till människans fria vilja och agens i dagens samhälle? 

Jag tror Sven Anders Johansson sätter fingret på det i sin artikel när han skriver om litteratur:
"Att litteraturen är viktig handlar i det perspektivet inte bara om antalet läsare. Utan om att litteratur är den längst bevarade och mest avancerade formen för subjektiv självreflektion vi har."  

Det röda bläcket är just detta: den subjektiva självreflektionen. Det egna. Som visserligen inte står helt fritt förstås, det är inbundet i en förhistoria och en kontext, det inbegriper en materiell verklighet som jag är del av. Men ändå, något som kommer inifrån en själv. Något som inte kommer utifrån och skall representera min insida, utan den motsatta rörelsen: min insida representerad i yttervärlden. 

Jag tror faktiskt jag är som mest fri när jag skriver. Det är det som lockar mig så mycket med det: den egna agensen. Att få mejsla ut något ur det stora stenblocket som kan bli lite vad det vill bli. Och frihet handlar inte, i den här kontexten, om att välja vilken tröjfärg min karaktär skall ha, utan snarare hur en karaktär/text/idé kan spegla något subjektivt sant. 

Friheten att känna, att reflektera och att skapa något utifrån det. Friheten att skriva med rött bläck.

Det lysande fältet

Jag har sett solen bryta fram
för ett ögonblick lysa upp
ett litet fält, och så gått min väg
och glömt det. Men detta var
den dyrbara pärlan, just den åker
där skatten låg gömd. Jag inser nu
att jag måste ge allt vad jag har 
för att äga den. Att leva är inte att rusa

mot en flyende framtid, inte heller
att trängta efter ett inbillat förflutet.
Det är att vika av likt Moses
mot undret med den brinnande busken,
mot ett ljus som verkar lika obeständigt
som en gång i världen din ungdom
men är evigheten som väntar på dig.

- R.S. Thomas

Människan är en liknelse

I Torgny Lindgrens Bat Seba håller kung David och hans profet Natan ett samtal om liknelser. Det är ett intressant samtal, för det Natan säger om liknelserna sätter också fingret på människans förmåga att vara flytande och flerbottnad. 
 

"Liknelsernas bilder, fortsatte Natan, skall läggas över varandra som tygerna på vävarens hylla, när man lyfter fram en bild i ljuset ska man veta att en ny bild ligger väntande i mörkret, under varje mönster skall ett annat mönster ligga dolt."

Under varje mönster skall ett annat mönster ligga dolt. Det finns så många mönster. Vi lever efter särskilda mönster, vi rör oss efter förutsägbara rutter och vägar som vi har trampat förut. Den nya informationsteknologin gör det väldigt tydligt. I bilen hem vet telefonens kartfunktion att jag är på väg hem och visar mig vägen. Det kan förstås tyckas lite dumt eftersom det är den vägen jag kan bäst av allt. Men så är varken telefonerna eller människorna särskilt smarta i ett avseende. Vi går i samma hjulspår. 

Ibland roar jag mig med att fundera över alla mönster, alla skepnader, alla vägar ett liv har tagit. Någonstans under havets yta finns en plats där alla mönster och avskalade skepnader samlas. Ett korallrev av gamla människor. Vissa blir till fiskar, lysande och klara. Andra blir till stenar som ligger tungt på botten. Anemoner, maneter, böljande organismer som rörs av havet strömmar. Jag tänker att de är lyckliga, för de är fria. De är fria från ångesten och tvånget som band dom till en särskild individ. 

Liknelserna har förlorat sin mening och kan därför vandra sina egna vägar. De finns inte till för ett syfte eller en tolkning utan enbart för sig själva. Kanske kan man tänka samma om Gud? Att Gud saknar annat syfte än att bara finnas till? Kanske är det därför vi har så svårt att förstå, för det finns inget att förstå. 

"Jag säger dig: han är en liknelsegud, allt han skapar är liknelser, människan är en liknelse, havet är en liknelse, fåglarna och fiskar är liknelser, gräshopporna är liknelser, vinet är en liknelse, brödet är en liknelse, din kärlek till Bat Seba är en liknelse! Det finns ingenting, ingenting på jorden och ingenting i himlarymderna som han inte har danat till en liknelse!"

Intrasslad i tiden

Att vara människa är att vara i tiden. Jag har känt under av det nu när jag varit sjuk en längre period och på ett sätt placerats utanför tiden. Inte tiden med stort T utan den lilla tiden, den tid som alltid fylls upp och kontrolleras av alla dessa småsaker. Möten, samtal, fika, lämning, lunch. Varje heltimme som skall vara bokad. Och så de där små luckorna mellan, innan nästa grej. Luckorna som aldrig blir något. Att vara människa är att vara intrasslad i klockslag. Jag har fått stå utanför allt detta en liten tid nu, fått se livet lite på avstånd.

Och jag märker att det finns något med min identitet i det där också. Att vara människa är att vara upptagen, att göra saker, att vara någon särskild mellan 9-10, att vara någon annan mellan 18-19. När är man sig själv? Kanske är det en för stor fråga. I Marlen Hausfofers roman Väggen skriver hon som tvingats utanför den gemensamma tiden:

”Jag sitter vid bordet och tiden står stilla. Jag kan inte se den, inte hörInrta den och inte känna lukten av den, men den finns runt om mig på alla sidor. Dess stillhet och oföränderlighet är förskräcklig. Jag hoppar upp, skyndar ut ur huset för att försöka fly från den. Jag gör något, saker rusar framåt, och jag glömmer tiden. Och så, helt plötsligt, finns den runt mig igen.

Jag måste vänja mig vid den, dess likgiltighet och allomfattande närvaro. Den breder ut sig i det oändliga som ett gigantiskt spindelnät. Miljarder små kokonger hänger i dess trådar, inspunna, en ödla som ligger i solen, ett brinnande hus, en döende soldat, allt dött och allt levande. Tiden är väldig och än finns det plats för nya kokonger. Ett grått, obevekligt nät, där varje sekund av mitt liv sitter fast. Kanske tycker jag den är så fruktansvärd för att den sparar allt och inte låter någonting faktiskt ta slut.”

Vem är jag utanför tiden? Om man tar bort alla dessa små anteckningar i kalendern? Om jag bara får vara? Vad är en människa då?

Att bära sin börda som ett djur

"När jag tänker tillbaks på den första sommaren, överskuggas den mer av oron för mina djur än av mitt eget hopplösa läge. katastrofen hade befriat mig från ett stort ansvar men pålagt mig en ny börda utan att jag först märkt det. När jag sedan klarade av att överblicka läget, kunde jag inte längre göra någonting åt det.

Jag tror inte att mitt beteende berodde på svaghet eller sentimentalitet, jag följde bara en drift som var medfödd och som jag inte kunde kämpa emot, om jag inte ville förstöra mig själv. Det är illa ställt med vår frihet. Antagligen har den aldrig funnits annat än på pappret. Yttre frihet kunde man väl aldrig tala om, men jag har heller aldrig träffat någon människa som varit fri i själen. Och jag har aldrig upplevt det faktum som genant. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara vanhedrande att bära sin börda som alla andra djur, och till slut dö, likt alla andra djur."
 - ur "Väggen" av Marlen Haushofer.