Palmsöndag - längtan bort

Palmsöndagen bär löftet om befrielse, löftet om den frälsare som skall komma för att befria folket. I folkmassans ”Hosianna”, snälla hjälp oss, hör vi ropen från en grupp människor som lever i förtryck. En grupp människor, ett folk, som lever i exil i sitt eget hemland, som lever under en militärregim som styr över dom, som bestämmer över dom. Vi hör de glada, men också desperata ropen från en folkgrupp som har fått nog, som inte vill leva under en annan kultur, ett folk som vill vara fria. Och på ett sätt skiljer sig så inte de människor som stod i rader och väntade på Jesus utanför Jerusalem från de människor som i dag står i rader utanför Jerusalem, alla de palestinier som varje dag väntar i timmar för att få åka in till Jerusalem för att få jobba. Alla de palestinier som också lever i exil i sitt eget land, som lever under en annan kultur med andra gränser än de gränser de själva har satt upp.

Tiden går men sakernas tillstånd förändras inte. Vi människor vill ha samma saker då som nu. Frihet, frälsning, revolution, maktskifte. Alla är de olika ord för en och samma sak. Längtan bort, längtan efter att någon annan skall göra jobbet, längtan efter helhet. På något sätt längtar vi människor konstant tillbaks till en tid och en plats där vi inte behövde kämpa, där vi inte behövde lida, där vi inte behövde förhålla oss till allting hela tiden. Vi längtar efter ett enklare liv helt enkelt. Vi längtar efter paradiset.

Hur man än tror och förhåller sig till den bibliska berättelsen om paradiset så är jag övertygad om att den bär en sanning. Kanske inte en sanning att det verkligen har hänt, men en mänsklig sanning, som en beskrivning av en sann erfarenhet, en sann längtan. En längtan tillbaks.

Men ända sedan Adam och Eva lämnade paradiset har det varit stängt för oss. Vägen är avspärrad, det går inte längre att komma tillbaks. Så nu är längtan till paradiset det enda vi har kvar av det. Och denna längtan förskjuter vi till framtiden. När vi inser att vägen är stängd så lägger vi paradiset till en tid och en plats som skall komma. Vi tillber en frälsare som skall ta oss dit. Vi hyllar honom när han kommer, vi upphöjer honom till konung och Gud. Vi prisar hans namn och sjunger sånger till hans ära. Men det dröjer inte länge tills vi har tröttnat. Efter bara några dagar så har vi glömt honom, han levererade ju inte, och så vi låter honom gå ett annat öde till mötes.

Människorna i Jerusalem år 33 lät sin frälsare dö på ett kors. Det var det öde som väntade den hyllade konungen som kom inridande på en åsna till folkets jubel. Han kunde inte frälsa folket så som det var lovat. Han kunde inte, som Moses, föra folket ut ur sin ofrivilliga exil. Det enda han kunde göra var att bekräfta deras önskan, deras drömmar men makten att infria dom låg inte i hans händer. Inte på det sätt som dom ville i alla fall.

Nej, makten att befria folket har bara folket själva. Makten att befria dig har bara du själv. Vi kan vänta förgäves på en frälsare. Vi kan vifta med palmblad och bre ut mantlar till klockorna stannar, men makten att befria kommer aldrig ligga utanför oss själva. Det kan aldrig komma en frälsare som befriar oss.

Det kan aldrig komma en frälsare som befriar oss, för den frälsaren har redan kommit. När Jesus rider in på en åsna så befriar han faktiskt folket. Och han befriar dig och mig. Men inte på det sätt som vi eller dom förväntar sig. Jesus rider in, inte för att infria drömmen, men för att ta bort drömmen. Han rider in för att låta det mänskliga segra över drömmen om paradiset.

Jesus rider in i Jerusalem för att misslyckas, hans segertåg är också hans dödsdom. Men misslyckandet är också hans seger. Det är genom misslyckandet, genom döden på korset som vi kan bli fria. Det är genom insikten att inte ens Guds son kan rädda oss, kan befria folket, kan föra oss ut ur vår ofrivilliga exil, som vi blir fria. Det är först då vi blir människor.

Det första steget till tillfrisknande är att inse att man har ett sår, det första steget till frälsning är att inse att man har en synd att bära på. Att vi lever med en dröm, med ett sår som aldrig kommer läkas, en dröm om ett paradis någonstans där allt är bra. Denna insikt är det första steget till befrielse, insikten om att det enda som kvarstår av paradiset är en längtan och att denna längtan gör oss människor förvirrade, fångade, rotlösa. För längtan håller oss fast vid drömmen, håller oss knutna till paradiset.

Men Jesus pekar inte mot ett paradis, han pekar mot nästan, att leva för andra. Jesus talar inte om ett återvändande till forna tider, han talar om en framtid, om ett Guds rike som skall komma. Jesus öppnar inte vägen till paradiset igen, han öppnar vägen till himmelen. Genom att misslyckas, genom att dö på ett kors, genom att låta oss bli fria från våra drömmar och inse att vi bär på en längtan som aldrig kommer att uppfyllas. 

När Jesus rider in Jerusalem så gör han inte det för att han skall segra utan för att människorna skall bli fria.

Den kapitalistiska människan och maskinen

Ur "Människan och maskinen", avsnitt 4, om Ekonomi:

"Det [ekonomi] är så totalt basalt i vårt vardagsliv. Man skulle nästan kunna säga att det är mer naturligt för oss att köpa och sälja och vara beroende av pengar för att leva. Det är mera naturligt för oss än allt annat vi får för oss att kalla 'naturen'; skogen eller havet eller vattendragen eller någonting. Allt det där vi kallar naturen känns ju inte så himla naturligt för de flesta av oss. Däremot att gå och handla eller driva en affärsverksamhet eller bli entrepenör, det känns fullt naturligt. Och det är det som gör det så svårt att se det som något särskilt: att här har vi en, bokstavligen, ytterst artificiell konstruktion som är vår natur."

"Samhället i stort sett fungerar som en enda stor matsmältningsmaskin som drivs av den här ekonomiska kalkylen: råvaror in - skräp ut. I och med att det ekonomiska system som driver den här samhälleliga ämnesomsättningsprocessen bara erkänner ett värde, nämligen vinstutveckling, så tar det ingen hänsyn till var någonting kommer ifrån. Bara du kan bokföra det som vinst, bara du kan sammanfatta allt detta i bruttonationalprodukt - på ett väldigt abstrakt plan - bara du kan göra det så säger du: 'Ja nu har vi tillväxt, nu har en positiv utveckling i ekonomin, nu går det bra för samhället.'

Men ingenting av det du säger något positivt om då har någon koppling, varken teoretiskt eller (knappt) praktisk koppling till vad som verkligen pågår. Och den här diskrepansen mellan det abstrakta maskineri som driver ekonomin och den fysiska basen som allting samtidigt är beroende av - den ökar. Och det ger upphov till alla de här nackdelarna som går under olika namn: miljöförstöring, utsugning, kanske till och med klimatförändringarna också."

Andliga behov

Större än behovet av gemenskap

är behovet av de rätta ensamheterna

de rätta viloställena

i själ och hjärta belägna.

Liksom när ett hjärta

vilar sig mellan slagen

så måste i världspulsen

någonting på hjärtats plats

leda all vila och gång.

Friden måste vara i världen

mitt ibland oss.

Ingenting får göras

till ett påskyndande mål

dit envar tvingas skynda

snubblande över sig själv.

Din yttersta framtid är given.

Den är din död och din grav.

Men livet har spång till en evighet.

Den är spänd inom dig

mellan inre stjärnor.

På den stiger din tanke

in till omvänt riktad resa.

- Harry Martinson (Ur: "Dikter om ljus och mörker")

En genuin frihetshändelse

Som en förklaring, eller komplicering, av gårdagens blogginlägg kan jag bidra med ett citat från min masteruppsats där Žižek diskuterar hur en apokalyptisk händelse aldrig kan inlemmas i tiden före händelsen. Detta är också anledningen till svårigheten att ge en vision av hur ett icke-kapitalistiskt samhälle skulle se ut, kapitalismen är allt för genomträngande i de historiskt-temporala omgivningar som vi lever i idag. Kanske är det också därför vi måste använda oss av en eskatologisk och mytisk beteckning som "Guds rike" för att kunna ge en riktning mot vår strävan.

Nyheten hos en genuin frihetshändelse bryter av tidens kronologiskt-linjära flöde och introducerar något som inte kan räknas med i historiska termer, som en utväxt av det som existerade före tiden. Žižek menar att det finns något tidlöst över stora, livsavgörande eller historiska händelser, de är alltid ur led med de omkringliggande historiskt-temporala omgivningarna. Detta är alltså den rena Av-Grundens återkomst, vilket är det som Žižek betecknar som frihetens vara. Eller med andra ord: ”tillfället då det Nya framträder är just stunder av evigheten i tiden”. (Lindelöf, 2011, s, 45.)

Kyrkan som motståndshandling

Frågan om kyrkans (Svenska kyrkan, that is) politisering är en av de mer aktuella frågorna på dagens kyrkliga agenda. Det är en fråga med många konsekvenser och som diskuteras i många skepnader. Alltifrån ifrågasättandet av politiska grupperingar inom kyrkoråd och kyrkomöte till frågan om kyrkan skall agera politiskt för sin nästa, om kyrkan skall ta ställning för eller emot rådande politiska system.

I bräschen för den senare åsikten går tankesmedjor såsom Seglora Smedja, där författaren Kristian Lundberg idag skriver engagerat om Reva och hur kyrkan bör förhålla sig till det som händer i vårt land idag med papperslösa flyktingar och Helle Klein uppmuntrar till ett nytt påskupprop. Å andra sidan diskuteras med emfas det faktum att kyrkan bör förhålla sig fri från statliga och partipolitiska bindningar, att kyrkan skall kunna vara kyrka utan att blanda sig i världen. Eller snarare, att världens åsikter inte skall grumla kyrkans synfält för det som är dess centrum och mål. Samhörigheten med Gud och Jesus Kristus.

Jag tänker att båda har rätt, och att svårigheten ligger för kyrkan att lära sig fokusera på två saker samtidigt.

För det första: kyrkan ÄR motstånd. Att vara kyrka, att gå i kyrkan, att arbeta i kyrkan är en motståndshandling. Det är inget annat än en protest mot det rådande samhället, mot den här världens vishet. Genom att vara kyrka så manifesterar vi Guds rike på jorden, vi ber till och lovsjunger den Gud som inte är av denna världen, den Gud som genom alla tider varit en protest mot den samtid i vilken den manifesteras.

Samtidigt måste den protesten ta kött, den måste inkarneras i samhället, liksom Gud inkarnerades i världen. Gud som tog kött i människan Jesus, den människan som stod upp för de förtryckta, för de fattiga, för främlingen och för de som var utanför. Gud blev konkret för oss för att vi skulle kunna få kontakt med honom, och för att Gud skulle kunna få kontakt med oss. Men också för att Gud ville visa oss vad som var rätt och fel, vad som var meningsfullt att kämpa för och vad som var petitesser.

Det är alltså ett både/och förhållande som råder mellan kyrkan och världen, liksom mellan Jesus och Gud. I koncilitet i Kalcedon förkunnades år 451 att Jesus är sann Gud och sann människa. Att han både är guden som är bortom våra beskrivningar, våra ord och våra strukturer, samtidigt som han är en av oss, i våra strukturer, i vår politiska strävan.

Det är viktigt att hålla båda sidorna i huvudet samtidigt. Att både kämpa för en bättre värld här och nu, men samtidigt se protesten som en mindre protest i förhållande till den motståndshandling som kyrkan är i sitt rena vara. För om man bara ser den konkreta guden, människan Jesus, så riskerar alla våra motståndshandlingar att bli till ett upprätthållande av ett dåligt system. En kamp för den papperslöse blir inget annat än ett upprätthållande av ett system som skapar papperslösa. Att kämpa för en dräglig tillvaro, att ge diakonalt stöd och bistånd riskerar enbart att fördjupa den ekonomiska krisen eftersom dess konsekvenser aldrig blir påtagliga nog.

Men om vi samtidigt kan hålla ett annat rike för ögonen, om vi kan tro och be för det rike som inte är av denna värld, ett rike som sträcker sig bortom vår nuvarande horisont så kan vi också sätta den konkreta protesten i förhållande till den abstrakta protesten; den protesten som är ett radikalt "nej" till vårt nuvarande politiska och ekonomiska system.

Och det är ingen högljudd protest, utan en stilla viskning som går genom vår samtid, likt en koltrast som med vemodiga toner sjunger in våren, eller som Kristian Lundberg själv en gång skrev: ett djupare brus i tystnaden, ett brus som pockar på under ytan, som talar till våra hjärtan om en ny himmel och en ny jord.

Uppenbarelsens ljus [ur: "Skönheten"]

”Jag har aldrig sett något annat än solljuset. Aldrig det större ljuset, det oskapade ljuset, det mystiska inre ljuset eller ljuset som bryter in genom en reva från en annan värld.

Att jag inte har sett det betyder inte jag avfärdar det. Det är bara inte min upplevelse.

Jag har inte sett det.

Men jag har hört det.

Och det har då varit alldeles verkligt.

Att det kan vara så enkelt, tänker jag varje gång, bara några toner och så är det där: Ljuset. Som i början av andra satsen i Beethovens tredje pianokonsert. Det är Glenn Gould som spelar, den kanadensiske pianisten som blivit till en symbol för det excentriska geniet. Men jag bryr mig inte om mytbildningen. För mig är han en av de få som enbart genom några inledande ackord, kan hitta en ton som avslöjar vad musiken egentligen är - något som kommer från ett fullständigt oväntat håll, en okänd plats.

Här, i vardagen, lever vi ofta i skuggorna. Men där, i början av Beethovens andra sats, där finns bara ljus.”




”Varför skall man bry sig om skönhet kan man fråga sig. Varför skönhet när världen är så fylld av mörker och lidande? Är inte då den här längtan efter skönhet inget annat än en enkel utväg? Något för att bedöva sina sinnen? Eskapism? Till och med något förljuget, kanske farligt då den hotar att förblinda, falsificera, kanske till och med fördumma och ge en falsk bild av världen? Grumla verkligheten och göra allt ofarligt?

Ibland kan jag hålla med om allt det där. Skönheten - vare sig den visar sig i mörkret, gryningen eller ljuset -  den kanske ändå inte har något med den här världen att göra. Men så lyssnar jag på Beethovens violinkonsert, den andra satsen, som när Ann-Sofie Mutter spelar och då blir allt självklart. Allt är förutbestämt.

Framför oss: det stora försvinnandet.

En efter en faller in i glömska.

Allt skall glömmas bort.

Jag skall glömmas bort.

Och även glömskan skall bli till ingenting. Allt skall bli till ingenting, för ingenting kommer finnas kvar. Jag skall somna in i ingenting. Men där, när jag inte finns, där skall jag fortsätta att lyssna på den här musiken. Den faller ner ur en reva ur himlen.

Och jag kommer minnas hur det var att vara levande.”

(Eric Schüldt, "Skönheten, del 3: Ljuset")

"Jesus is my homegirl"

(Bild tagen från http://www.behance.net/gallery/jesus-is-my-homegirl/765462)