Molnet

Det skrämmande molnet över Island sätter oss (i västeuropa) inte bara strandsatta på våra semesterparadis utan sätter också griller i våra huvuden. Hur skall vi egentligen förstå molnet? Som Islands hämnd för en kraschad ekonomi? Som naturens hämnd på en förstörd jord? Som ett tillfälle för oss att tänka över våra synder, en påtvingad fasta såhär i post-påsktiden?

Vad sägs om att försöka se bakom alla de olika bestämningar av molnet och istället se det Reala som molnet (och våra tolkningar) försöker dölja? I boken Tarrying with the Negative beskriver Slavoj Žižek (vem annars?) hur alla de försök att tolka in någon mening i filmen Hajen egentligen bara verkade för att dölja det faktum att det inte fanns någon mening, att Hajen som ideologisk skapelse bara var en blank skärm på vilken människor projicerade alla sina vardagliga rädslor och hur den projektionen, den symboliseringen, således bara tjänade till att samla alla de olika rädslor som människor bar på den tiden till en enskild punkt. Genom att titta på molnet ur den betydelsen är det inte konstigt att se hur de rädslor som präglar vår tid (ekologisk kris, finansiell kris, arbetslöshet, resandet och turismens inverkan på vår jord, storbolagens grepp om oss) alla kan ge molnet en ideologisk betydelse.

Men vad denna ideologiska betydelse döljer är det Reala bakom molnet, nämligen vulkanen. Genom att samla alla rädslor till en ideologisk punkt så obfuskeras det faktum samhällets antagonism är högst reell. Att de motsättningar och problem vi känner av i dagens samhälle inte kan lösas. Den grundläggande antagonismen i samhället (som kanske bäst kan liknas vid de kontinentalplattor som dras isär och trycks ihop - vilket i sin tur ger vulkanutbrotten, som utbrott av det Reala) är dock för mycket för oss att bära på varför vi istället döljer det genom att sätta molnet i det Realas plats. Istället för att välja att se den sociala ordningens faktiska status så låter vi molnet täcka över det faktumet. Molnet kan således ses som ideologins sublima objekt, det objekt som inte bara är "i vägen" för samhällets blivande helhet, utan även är konstituerande för tanken på samhället som en organisk helhet.

För molnet splittrar just nu upp samhället, det strandsätter familjemedlemmar på avlägsna platser, det tvingar folk till att sägas upp från sina arbeten och det sätter samhällsekonomin, politiska förhandlingar och storföretag i gungning. Men samtidigt är det just molnet som i detta avseende också är det som skapar utopin om ett helt samhälle. "Om bara molnet inte var där så skulle jag vara samlad med min familj", "Om inte molnet tvingade mig från mitt jobb skulle allt vara bra" o.s.v. På detta sätt skapas tanken om helhet. En tanke som utan molnet (i det här fallet) inte skulle kunna tänkas utan skulle tvinga oss att se ner i det Realas avgrund och se splittringen, kontinentalplattornas isärglidande, som där råder.

Uppdatering; Länkar till två artiklar som berör ämnet. en humoristisk och en lite mer seriös.

Etty Hillesum och Zizek

"Far from providing the conclusive dot on the i, the divine act [Jesus dying on the cross] stands rather for the openness of a New Beginning, and it is up to humanity to live up to it, to decide its meaning, to make something of it. It is as in Predestination, which condemns us to frantic activity: the Event is a pure-empty sign, and we have to work to generate its meaning. "The Messiah is here" - this summarizes the terrible risk of Revelation: what "Revelation" means is that God took upon Himself the risk of putting everything at stake, of fully "existentially engaging Himself" by, as it were, stepping into His own picture, becoming part of creation, exposing Himself to the utter contingency of eistence, Here I am tempted to refer to the Hegelian-Marxian opposition of formal and material subsumption: through the Event (of Christ) we are formally redeemed, subsumed under Redemption, and we have to engage in the difficult work of actualizing it. The true Openness is not that of undecidability, but that of living in the aftermath of the Event, of drawing the consequences - of what? Precisely of the new space opened up by the Event.

What this means, in theological terms, is that it is not we, humans who can rely on the help of God - on the contrary, we must help God. It was Hans Jonas who developed this notion, referring to the diaries of Etty Hillesum, a young Jewish woman who, in 1942, voluntarily reported to a concentration camp in order to be of help there, and share the fate of her people: "Only this one thing becomes more and more clear to me: that you cannot help us, but that we must help you, and in so doing we ultimately help ourselves ... I demand no account from you; you will later call us to account"

- The puppet and the Dwarf s.136 - 137

The waiting-room mentality in Communist Eastern Europe

There would be an announcement: The train will arrive at 18.15 and depart at 18.20 – and it never did arrive at 18.15. Then came the next announcement: The train will arrive at 20.10. And so on. You went on sitting there in the waiting room, thinking, it’s bound to come at 20.15. That was the situation. Basically, a state of Messianic anticipation. There are constant announcements of the Messiah’s impending arrival, and you know perfectly well that he won’t be coming. And yet, somehow, it’s good to hear him announced all over again.

The point of this Messianic attitude, however, was not that hope was maintained, but since the Messiah did not arrive, people started to look around and take note of the inert materiality of their surroundings, in contrast to the West, where people engaged in frantic activity, do not even properly notice what is going on around them:

Because there was no acceleration in the culture, DDR citizens enjoyed more contact with the earth on which the waiting room was built; caught in this delay, they deeply experienced the idiosyncrasies of their world, all it’s topographical and historical details… while the delays in the East allowed people to accumulate experience, the imperative to travel forward destroyed any such potential in the West: if travel is a kind of death which renders the world banal, waiting engenders the accrual substance.

Ur "The Fragile Absolute (s 41-42) S. Zizek

Josef Fritzl - Monster eller allt för mänsklig?

Jag har på senare tid börjat överdosera Slavoj Zizek. Detta är jag uppenbarligen inte ensam om. Men ett beroende uppstår ju oftast ur något som man gillar, så även Zizek. Denna artikel  som min vän Leon Blavatsky tipsade mig om är en intressant analys av Österrikes stora trauma. Zizeks jämförelse med familjen von Trapp i "Sound of Music" är både intressant och mycket skrämmande...

Katolska kyrkans ledning är världsfrånvänd

Replik till Joel Halldorfs insändare på GP-Debatt 12 April:

Joel Halldorf avslutar sin artikel med den kvasifilosofiska frasen ”För att vidga våra horsionter måste vi våga bli ifrågasatta, vi måste våga närma oss den radikalt annorlunde” och jag undrar hur långt påven och ledningen för den katolska kyrkan vågar göra just det?  Jag undrar om de verkligen har satt sig in i exempelvis en homosexuell människas situation eller en våldtagen brasiliansk flickas. Om de hade vågat ”närma sig den radikalt annorlunde” och inte bara hänvisat till uråldriga dokument hade det kanske inte varit någon debatt i dag.  Som blivande präst i svenska Kyrkan förfäras jag ständigt över de skandaler som dyker upp inom kyrkans värld. Men inga skandaler är värre än de som är sanktionerade av högsta ledningen och betraktade som ”Guds vilja”. 

Ingen kan påstå att katolska kyrkan är en ond organisation, tvärtom, det katolska kyrkan gör överallt i världen är oftast av godo. Det jag framförallt vänder mig emot hos den katolska kyrkan är dess världsfrånvända ledning. 

Joel Halldorf skriver ”självklart kan man småle åt Vatikanens fromma förhoppningar” när det gäller deras mediala förståelse. Men är det något att småle åt? Är det inte skrämmande att en kyrka som benämner sig som en kyrka för folket, på ett så flagrant sätt visar att de inte har förståelse för folket eller för dess behov? Är inte Vatikanen bara en konservativ teologisk förening med alldeles för stor makt över sina medlemmar? Har inte detta bevisats gång på gång – att lagtroheten och ortopraxin går före medmänskligheten och kärleken?  För vari ligger medmänskligheten att exkommunicera en våldtagen flicka och hennes mor medans förövaren själv får vara kvar som medlem av kyrkan? Sänder inte det ett budskap att katolska kyrkan, och i förlängningen Gud själv, är för våldtäkt? Kanske inte om man har några års teologiska studier bakom sig, men för gemene man gör det nog det, inte minst för den brasilianska flickan. Det finns absolut inget tolerant eller vidsynt med ett försvar av ett sådant beteende.

Ludvig Lindelöf

prästkandidat i Svenska kyrkan

Göteborgs stift 

Publicerat i GP Lördagen 18 April.

Den Andre vs. Syndabocken

Såg filmen Notre Musique av Jean-Luc Godard igår. En riktig pretto-film! I en scen stod den kvinnliga huvudpersonen på den söndersprängda Stari Most (Gamla Bron) i staden Mostar i Bosnien-Hercegovina och läste Emmanuel Levinas. (Kanske lite övertydligt?) Diskussionen om den Andre får anses relativt central i filmen som egentligen kanske handlar om motsättningar människor emellan. Kriget i Bosnien, Palestina vs. Israel, indianer i Nordamerika, konstnärer- vs. ”vanligt folk” osv.

Hursomhelst, det jag mest av allt tänkte på var att jag verkligen har börjat tröttna på den ständigt återkommande idén om ”den Andre”. Jag kan erkänna att jag inte satt mig in i hela begreppets karaktär, men grunddraget att vi aldrig ser den Andre i sin helhet och därmed ständigt ”gör våld” på den med vårat sätt att göra den Andre till ”den Samma” - att jämföra våra egna kvaliteter och sidor med de kvaliteter och sidor som reflekteras eller inte reflekteras i den Andre som vi möter. Att förminska den Andre till något som vi känner igen eller tar avstånd ifrån.

Men hur kan någon av oss vet allt om någon när vi inte ens känner till toppen på isberget om oss själva? Lika lite som det finns en absolut objektiv Sanning så finns det väl inte heller en absolut Helhet hos den Andre? Har den Andre en absolut och verklig kärna, med stabila gränser som någon (eller den själv) skulle kunna lära känna? Hela tanken känns ju ganska märklig.
Isåfall måste det ju finnas en oerhörd tystnad som ingen människa kan känna till och någonsin få kunskap om i våra egna identiteter, en tystnad som varar för evigt.

Att det är våran förmåga att göra människor till den Andre som skapar fientlighet och kolonialism kan ju stämma på någon nivå, men isåfall tror jag själv mer på Girards syndabocksteori och det mimetiska begärets problematik än på det mycket diffusa begreppet ”den Andre”. Det mimetiska begäret är det som skapar samhörighet och gruppkänsla – när det går för långt behöver vi ”offra” någon som då blir syndabocken/den Andre.

Note to self: Läs mer om Lacan och ”The big Other”.

Varför den bäste aldrig vinner Idol.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för vad jag säger, men under de gångna åren tycks det mig vara enhetligt så att den tävlande i Tv4:s talangsåpa Idol som till slut vunnit aldrig är den som egentligen var bäst. Jag tänker framför allt på Amanda Jenssen samt Darin som båda två slutade på andra plats i tävlingen efter de relativt medelmåttiga Daniel Lindström samt Marie ”Picasso”. Varför är det så?

René Girard hade svarat: Syndabocksmekanismen.
För visst är det så att människor har ett behov av att höja upp och sedan avliva någon, kanske för att råda bot på den mimetiska krisen som råder i samhället. För när de mimetiska begären blir för många och för komplexa, när vi inte längre vet vilken som är våran förmedlare eller varför, när vi helt tappat greppet om de mimetiska trianglar som omger oss och rivaliteten som kan utgå ifrån dem så har människan, enligt Girard, behov av en syndabock. Förr i tiden i andra civilisationer så löste folkslag detta genom att upphöja en person till nästan kunglig status, för att sedan döda den samme och därmed avstyra den mimetiska krisens verkningar, i alla fall för ett tag. I Sverige och Europa var det exakt samma princip som låg bakom häxbränningarna. De kvinnor som skulle brännas på bål tillgavs övermänskliga, nästan gudomliga, egenskaper på grund av deras samröre med Djävulen och endast på så sätt kunde deras offer bli förlösande för folket. Utan de mäktiga krafterna hade inte offret ”fungerat”.

Hur som helst, tillbaks till 2000-tal igen: Eftersom vi inte får bränna häxor på bål längre så bränner vi kändisar på löpsedlar istället och på grund av massmediernas och globalismens krafter behöver vi en nationell ”häxa” att bränna. Vad är då bättre än att vi, folket själva, utser den Idol som senare kommer att brännas på bålet? Därför vinner inte de som har störst talang eller bäst chans att klara sig efter tävlingens slut. Därför vinner de som är dugliga, men inget mer. De som folk efteråt kan klanka ner på och säga ”Han/hon var ju inte alls bra”. Därför vinner inte de som verkligen är bra, vi vill hellre se dom lyckas och någon annan, obetydligare, offras. Vi ser gladeligen fram emot skivrecensionerna av deras framhafsade album som i stort sett aldrig frambringar mer än en tvåa, om recensenten har en bra dag.

Vi höjer upp dom till skyarna, till kungar för en dag, för att sedan hälla på bensin och tända på. På så sätt kan den mimetiska krisen klinga av för en stund och Sverige kan vila ut, till nästa säsong drar igång och nästa syndabock utses.