Guds Tystnad

Guds tystnad är det begrepp som min uppsats tog sitt avstamp i. Nu handlar den mer om Ingmar Bergman och Dionysius Areopagiten, men tystnaden är alltjämt närvarande. Jag skulle i det här inlägget vilja urskilja tre olika sorter av gudstystnad inom den kristna traditionen såsom jag förstår dom, i något förkortad och förenklad form.

1. Den apofatiska teologins tystnad
Vi kan inte säga något om Gud eftersom Gud förblir utanför vår värld och vårt språk. På samma sätt kan inte Gud tala till oss i våran värld, på vårat språk. Denna ståndpunkt är vanligast inom de tidiga kristna mystikerna och källorna. Ignatius talar till exempel om ”Kristus som är Ordet som utgår ifrån Faderns tystnad”. Dionysius Areopagiten själv skriver i sin Mystiska Teologi att ”the divine darkness is the unapproachable light in wich God is said to dwell”.

2. Den utmanande tystnaden
Det är denna tystnad vi kan läsa om i tex. Johannes av korsets ”Själens dunkla natt”. Denna tystnad, denna själens dunkla natt, är i grund och botten uppbyggande. Efter att den kristna individen har kunnat glädjas i bönen och finna ro i ritualer och leverne så kommer det en tid då denna glädje och ro blir svårare att uppnå tills den till slut avtar helt. Denna dunkla natt är enligt Johannes uppbyggande för själen och ett sätt för den kristne att uppleva något av Jesu lidande. Någonting som vi tycker om, som vi kanske älskat, har blivit något vi tar för givet eller något som tar för stor plats i vårt liv, något som vi måste ge upp eller ändra på. Tids nog kommer detta tillstånd ge med sig och individen kan finna ro och glädje igen.

3. Den existentiella tystnaden
Detta är den gudstystnad som det skrivits allra minst i den kristna litteraturen som jag har upptäckt hittills. Delvis sammanfaller denna tystnad med den som återfinns i Själens dunkla natt, men vad händer om natten aldrig tar slut? Antagligen slutar man tro på en Gud som uppenbarligen inte visar sig på det sätt som man förväntar sig, En Gud som i Bibeln verkar visa sig för vem som helst men som inte talar till den enskilde kristne individen idag. Det faktum att det finns lite att finna av denna tystnaden i den kristna litteraturen verkar i alla fall föreslå det.

Bergman om gränser och Gud

(Ur Höstsonaten, 1978)

"För mig är människan en oerhörd skapelse liksom en ofattbar tanke och i människan finns allt ifrån det högsta till det lägsta. Människan är Guds avbild och i Gud finns allt. Så skapas människan, men också demonerna och helgonen, profeterna, konstnärerna. Och alla de som förstör. Allt finns sida vid sida och växer in i vartannat. Det är som väldiga mönster som hela tiden förändras, förstår du hur jag menar? På samma sätt så måste det ju finnas en obegränsad mängd verkligheter. Inte bara den verklighet vi fattar med våra trubbiga sinnen men ett tumult av verkligheter som välver sig över och runt vartannat, innanför, utanför. Det är bara rädsla och snusförnuft som sätter gränser. Det finns inga gränser, Inte för tankarna. Inte för känslorna.

Det är ängsligheten som sätter gränser, tror inte du det också? När du spelar den långsamma satsen i Beethovens hammarklaversonat så måste du ju känna dig att du lever i en värld utan begränsningar en rörelse du aldrig kan utforska eller genomskåda..."

Kors i taket

Som mitt förra inlägg kanske indikerade så är mina tankar inte helt vana att formuleras tryckt ännu, men jag ser detta som en bra övning samt en liten dagbok över tankar och texter som annars riskerar att falla ut ur mitt medvetande för gott.

Vad jag menade att säga i det förra inlägget var att det inte är sanningen, men inte heller lögnen jag kommer försöka uttrycka här, utan det som ligger någonstans emellan de två. Jag skulle kunna kalla det relativ sanning, men jag väljer nog hellre ordet ”meningsskapande illusion”. För egentligen spelar det ju ingen roll om det är sanningen eller lögnen jag tror på så länge det ger mig mening, så länge det betyder något för mig.

Vi kan ta ett exempel ur den kristna traditionen, korstecknandet. En urgammal tradition med många olika utföranden och skiftande mening beroende lite på vem man frågar. Dock oftast utförd i protestanta kyrkor i samband med välsignelsen. Själv föredrar jag att sluta korstecknandet över hjärtat, för det känns helt enkelt rätt att avsluta en välsignelse i hjärtat och inte någon annanstans. Vi har (såvitt jag vet) inga belägg i Bibeln för hur korstecknandet skall gå till så det enda vi har att tillgå är traditionen. Och när traditionen är så skiftande som den är nu kan ju egentligen inget vara fel. Eller? Men vad är då rätt?

Om vi återvänder till Pruysers citat om den illusionistiska världen ”en värld där... känslan inte står i motsatsförhållande till tänkandet...” så kan korstecknet även få bli en symbol för den meningen. Genom att föra handen från pannan, ner till mitt centrum, över mitt bröst för att till slut landa över hjärtat har jag så bundit samman tanke och känsla, hjärta och hjärna.

Mellan fantasi och verklighet

En text mår i regel bäst av att sättas i ett sammanhang. Genom att få ramarna förklarade för sig kan författaren undvika onödiga utläggningar och läsaren undvika missförstånd. Om jag t.ex. skriver att ”Zlatan är en fantastisk fotbollspelare på yppersta världsnivå” så är nog de flesta beredda att hålla med, de flesta som bor i Sverige eller håller på Inter i alla fall. Är du däremot PAOK Saloniki-fan kanske mitt uttalande förvånar något. Ingen skugga över Zlatan Muslimovic, men ”yppersta världsnivå” är nog att ta i vad gäller hans fotbollskunnande.

Kanske var exemplet i enklaste laget, men att helt enkelt förutsätta att vi alla har samma referensramar och samma förståelse för alla ord som skrivs är som att säga att allas favoritfärg är blå – det fungerar helt enkelt inte i verkligheten. Det kan dessutom upplevas som kränkande för alla som inte gillar blått. Så för att underlätta för alla parter är det att föredra att en text sätts i ett sammanhang och tolkas därefter. Jag misstänker att detta framförallt är viktigt i ett sånt här flyktigt media, med texter som hela tiden är i rörelse, som hela tiden ändras och kommenteras, redigeras och raderas.

Sammanhanget i det här fallet är inte Guds tystnad, vilket titeln skulle kunna leda någon att tro. Det är bara ett presumptivt uppsatsämne samt ett snyggt namn. Nej, sammanhanget finns någonstans mellan fantasi och verklighet.

Men vi börjar från början och vi gör det med Sigmund Freud. Enligt hans teorier (något sammanfattade) så är den första tiden i människans liv ett fantasitillstånd, en tillvaro präglad av direktuppfyllda lustar och en syn på omvärlden som en del av barnet själv, snarare än tvärtom.Detta benämner Freud primärprocessen vilken präglas av lustprincipen. Barnet är inte bara centrum i universum, barnet är universum självt. Från denna fantasivärld socialiseras barnet sen, genom ett otal stadier och faser, till att bli en ”fungerande” individ genom realitetsprincipen. De ursprungliga begär vi hade, och fortfarande har, omdirigeras och förfinas till ädlare ändamål.Vi går alltså från en autistisk ”innervärld” till en realistisk yttervärld.

När Paul Pruyser (1916-1987) senare reviderade Freuds teorier så gjorde han det genom att lägga till en värld mellan de båda, nämligen den illusionistiska världen. Han beskriver det själv som ”en värld präglad av lek, av en kreativ föreställningsförmåga där känslan inte står i motsatsförhållande till tänkandet... där man finner tillfredsställelse och glädje utan hänsyn till realitetsprincipens kategoriska underkännande”. Pruyser menar att denna värld visar sig tydligt i mindre barns lekar och verklighetsuppfattning då de inte riktigt alltid kan skilja på verkligheten (läs: realitetsprincipens verklighet) och sin egen fantasi. De tycks ibland uppleva som att det finns en tredje värld.

För att vi skall bli "välmående" människor menar Pruyser att målet är att helt vara slav under realitetsprincipen eller lustprincipen utan att vi har en fot i alla de tre världarna. Genom konst, religion, filosofi kan vi hålla kontakten med den illusionistiska världen, och det är endast inom gränserna för den illusionistiska världen som vi kan få förståelse för konst, religion och filosofi.

”Det transcendenta, det heliga och mysteriet kan inte urskiljas i den externa verkligheten genom att vi helt enkelt, på ett realistiskt sätt, ser efter och lyssnar. Inte heller framgår dessa faktorer direkt ur vårt psyke som behagliga fiktioner. De växer fram ur en mellanliggande verklighetszon som också är en mellanliggande mänsklig aktivitet – varken renodlat subjektiv eller renodlat objektiv.”

Så där någonstans hoppas jag att dessa texter skall röra sig,
mellan fantasi och verklighet.