Att bära sin börda som ett djur

"När jag tänker tillbaks på den första sommaren, överskuggas den mer av oron för mina djur än av mitt eget hopplösa läge. katastrofen hade befriat mig från ett stort ansvar men pålagt mig en ny börda utan att jag först märkt det. När jag sedan klarade av att överblicka läget, kunde jag inte längre göra någonting åt det.

Jag tror inte att mitt beteende berodde på svaghet eller sentimentalitet, jag följde bara en drift som var medfödd och som jag inte kunde kämpa emot, om jag inte ville förstöra mig själv. Det är illa ställt med vår frihet. Antagligen har den aldrig funnits annat än på pappret. Yttre frihet kunde man väl aldrig tala om, men jag har heller aldrig träffat någon människa som varit fri i själen. Och jag har aldrig upplevt det faktum som genant. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara vanhedrande att bära sin börda som alla andra djur, och till slut dö, likt alla andra djur."
 - ur "Väggen" av Marlen Haushofer.

Vad är väl en applåd på en balkong?

Att läsa Camus "Pesten" i coronatider är intressant för parallellerna är många. Mänskligheten är förstås i grund och botten densamma så det är ju inte så oväntat. Men vad för inblick kan man få i den tid som sker just nu när man betraktar den från en fiktiv situation? I boken, mitt under pesten när en av karaktärerna får för sig att starta upp civila sanitetsgrupper, vilket kan ses som ett extraordinärt inslag av godhet i den situation som råder skriver Camus:

"Om man tillmäter goda handlingar alltför stor betydelse bringar man sist och slutligen det onda en indirekt och stark hyllning. Då antyder man nämligen att dessa vackra handlingar äger så stort värde bara därför att de är så sällsynta, och att ondskan och likgiltigheten är mycket vanligare drivkrafter i människornas handlande."

Jag tänker på applåderna på balkongerna, på de små berättelserna om folk som handlar för andra, på hoppet som fanns i pandemins inledande faser, hoppet att detta skulle bringa solidaritet och godhet i världen. Vad betyder det att dessa små goda handlingar fick så mycket uppmärksamhet? Betyder det, som Camus skriver, att vi genom detta indirekt föreställer oss att ondskan och likgiltigheten är vanligare i världen? Kanske har han rätt.

Dessa "goda handlingar"i en exceptionell tid ställs nästan alltid i kontrast mot alla "onda handlingar" som skedde i tiden före corona. Kapitalismen, resandet över världen, naturens förstörelse. Allt det som vi nu önskar skall försvinna blir så en del av det "normala tillståndet", ett ondskefullt tillstånd. Men kan vi förstå vår fallna värld genom tanken att människan är en ond varelse som förstör den? Verkligen inte, menar Camus:

"Det är en föreställning som berättaren inte delar. Det onda som finns i världen har nästan alltid sin grund i okunskap, och den goda viljan kan vålla lika stor skada som ondskan om den inte är upplyst. Människorna är snarare goda än onda, och det är egentligen inte det som frågan gäller. men de är mer eller mindre okunniga, och det kallar man då dygd eller last, och den last som mest driver en till förtvivlan är den okunnighet som tror sig veta allt och då tar sig rätten att döda. Mördarens själ är blind och det finns ingen sann godhet eller vacker kärlek utan största möjliga klarsyn." 

De goda handlingarna skedde förstås även innan coronavirusets förlamning av världen. Och de kommer att pågå när detta är över. Men de sker i det lilla. De påverkar i liten skala. De lever sitt liv utanför de stora systemen. Godheten sker främst i mötet mellan människor, inte i stora system. Nu när det stora systemet tillfälligt stängts ner kan vi lockas att se tecken på världens återhämtning, på renare luft, bättre miljö och mer solidaritet. Men vi kommer bli besvikna när systemet drar igång igen om det är detta vi lägger vårt hopp vid. 

 

Dra den om Sisyfos

Hur skiljer sig egentligen en människa från de övriga djuren? Det är en fråga som verkar uppta många då svaren på den frågan är otaliga. Enligt forskare, folk samt fä är människan det enda djur som: kan älska, kan längta, kan skratta (enligt Aristoteles, jag tror att hyenorna i Lejonkungen disagrees). Människan särskiljer sig också genom att endast denne: dricker mjölk i vuxen ålder och är ”brunstig” hela tiden. Människan förhåller sig till sin sexualitet annorlunda genom sin medvetenhet om att sex leder till avkomma samt att hon, till skillnad från de flesta andra djur använder sex för andra behov än att skaffa barn.

Människan är dessutom det enda djur som aktivt och medvetet undergräver sin existens
samt det enda djur som kan göra sig föreställningar om något som kan kallas moral och ta något som kan kallas moraliskt ansvar.

Alla ovanstående exempel är hämtade från en snabb sökning på internet. Viljan att förstå en människa samt viljan att särskilja denne i förhållande till djuren verkar vara något som är viktigt för vår art. ”Människan är det enda djur med behov att särställa och upprätthålla gränsen gentemot andra djur”, kan man kanske säga.

Jag läser i Dagens Nyheter där Per Svensson skriver en text om rutiner, långtråkighet och filosofen Immanuel Kant. I artikeln intervjuar han Lars Svendsen och skriver: ”Kant sa att människan är det enda djur som har ett existentiellt behov av arbete”. Men vad menar han med det?

Jag citerar vidare:
”- Jo, för att arbete kan fylla livet med mening. Och, kan man då tillägga, det avgörande är kanske inte om det man gör är meningsfullt i någon djupare eller högre objektiv mening (för hur avgör man det), utan att man själv upplever det man gör som meningsfullt. Det klassiska exemplet är Sisyfos som dömts att i evigheten rulla ett och samma stenblock uppför ett berg. Albert Camus har i en berömd essä slagit fast att vi måste tänka oss Sisyfos lycklig. Bara då, eller snarare bara när också Sisyfos själv tänker sig lycklig, kan det till synes meningslösa arbetet bli meningsfullt.”

Jag själv kan förstås tycka att det är meningslöst att definiera en människa, det är lite som Augustinus berömda citat om tid: ”Om ingen frågar mig om det, så vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte”. Vad är liksom poängen i att dra en gräns för vad som är människa och vad som inte är människa? Men med Camus tolkning av lycka kan jag förstås se att det finns en poäng med att definiera. Om det ger mig mening. Vilket förstås leder till att samma mänskliga aktivitet kan vara både meningslös och meningsfull, beroende på vem som utför den.

Det är en viktig poäng. Särskilt för den som vill försöka landa i en föreställning om en moral eller etik som skulle vara giltig för människan i regel, vilket jag ju av någon idiotisk anledning försöker göra i det vakuum av tid som är nu.

du och jag, Mowgli

ingen växer upp i människobyn
man förs dit mot sin vilja
förr eller senare

Ljusets liturgi

The Liturgy of light, Martha Ossowska Persson, 2018

– Nu vet du i alla fall hur dina händer kommer se ut när du är död, sa hon. Kanske lite för glatt för att det skulle kännas bekvämt. Det är nyårsafton 2019. Vi är ute ett gäng barn och vuxna och grillar korv och det kalla fuktiga vädret, göteborgsväder strax över noll, gör att mina händer tappar allt blod. De blir vita och utan känsel. Tydligen såg hennes farmors händer likadana ut när hon dog.

Och visst, jag minns min mormors tunna, nästan genomskinliga, händer när vi kom in i rummet på sjukhuset efter att hon just hade dött. De låg hopknäppta på bröstet över en ljusblå landstingsfilt, kanske en blomma mellan händerna? Minnet rör sig. Jag vet att fönstret var öppet. För att släppa in luft, för att släppa ut själen.

Att vara människa är att sakta övergå från fast form till flytande. En människa är en spontan ansamling av materia och minnen som med tiden löses upp till något annat. Processen börjar tidigt men blir märkbar först i ålderdomen när genomskinligheten blir påtaglig. Som i Martha Ossowska Perssons tavlor som hängde på konstmuseet sist jag var där. Det är gigantiska tavlor, från golvet upp till de höga taken. Men ändå så lätta. Skira och genomskinliga. Hon målar händer, läppar, hud. Hon målar en skörhet och en genomskinlighet som är mer andlig än kroppslig, trots att det är kroppen som står i fokus.

Jag vet inte vad som egentligen definierar andlighet, begreppet är diffust. Men en sorts genomskinlighet tror jag måste ingå. Insikten om den instabila materien. Allting flyter. Flyter ut och flyter samman.

Den kreativa tomheten

"Tror du på Gud?", frågade jag Suzanne Brögger en gång under ett samtal på bokmässan. Jag tror att vi har blivit anmodade att inte ställa den frågan, men jag kunde inte låta bli när jag satt med denna, i mina ögon, intressanta person. Det finns i hennes texter en sorts tillvarons mystik som jag var nyfiken på att veta mer om. Hon tystnade och svarade efter ett tag: "Vad annars? Man vet ju inte vad Gud är, så man kan ju inte tro på något som man inte vad det är. Men man kan inte heller låta bli."

Hon tog en ny paus och sa sedan: "Jag hörde att vid universums födelse skulle den kreativa tomheten vara understödd av fluktuerande kvantar."

Jag har än idag inte riktigt förstått vad hon sa vid det tillfället, och jag är glad att vår samtalstid på scenen var slut för jag vet verkligen inte hur jag skulle föra den diskussionen vidare. Men den där kreativa tomheten och de där fluktuerande kvantarna har fastnat i mitt inre. En bild av den inbyggda osäkerheten i världen.

Världen föds fram ur en kreativ tomhet. Det är tomt, men fullt av liv. Eller fyllt av potential, kanske man borde säga. Det är inte ännu liv, det är ännu inte materia, men det har potentialen att bli det. Det är en vacker bild för skapelsen, och kanske också en vacker bild av en människa. En människa som lever med en kreativ tomhet i sitt bröst. Välsignelsen och förbannelsen av den där ständiga potentialen, att jag kan bli vad som helst när som helst. Förbannelsen för att det alltid finns någon annan jag kunde vara, välsignelsen eftersom det ger mig möjligheten att bli.

Varat är tätt förbundet med icke-varat i det avseendet att det som är alltid skulle kunna vara annorlunda. Och då är det inte längre. Liksom jag skulle vara någon annan och inte vara mig.

Att vara och att kunna bliva. Att bejaka den kreativa tomheten och se den från dess båda håll, potentialens tveeggade svärd som ständigt hänger över oss. Att vara människa.

Born to run

Silvia Avallone skriver i dagens DN att "...människans mest grundläggande behov, efter behovet av syre, är längtan." Det är en intressant tanke, behovet av längtan. Det behov som, menar hon, vi skrivit ut ur vår värld när vi lever en tid då vi skall ha allt, kan ha allt, genast.

Men är det bara längtan i sig? Frågan måste också ställas: Vad längtar vi efter? "Rock längtar bort, country längtar hem", säger min vän Country-Cecilia och menar att rockens svar på livets frågor är "baby, we were born to run", att springa längre och längre bort. Countryn däremot får sin näring i en avsaknad av ett hem, och en längtan tillbaks.

Längtan bort, längtan hem. Vad är skillnaden egentligen? En längtan bort kan också vara en längtan hem. En längtan bort från en förtryckande miljö, likt den ultraortodoxa sekten i TV-serien Unorthodox, är också en längtan hem. Till något öppnare, till sin egen röst, till sig själv.

Men det kan också vara en flykt.

I varje människa bor det en längtan. Vissa kallar det brist, ett tomrum som väntar på att fyllas. Vissa kallar det begär, en längtan efter något som skall göra mig hel. Längtan eftet detta magiska föremål, denna heliga graal, är till syvende och sidst en flykt. En flykt som grundar sig i människans oförmåga att stå ut med tomrummet i sig själv.

Men samtidigt: det är just den längtan som driver människan ut från sig själv, som driver barnet ut ur familjen och in i kulturen, som driver Adam och Eva ut ur paradiset. Det är inte synden, det är längtan som får dom att kasta sig ut i världen. Lämgtan är den drivkraft som föder människan, som får henne att skapa, att bli levande.

Baby, we were born to run, sa Adam till Eva och tillsammans lämnade de allt bakom sig.