Dra den om Sisyfos

Hur skiljer sig egentligen en människa från de övriga djuren? Det är en fråga som verkar uppta många då svaren på den frågan är otaliga. Enligt forskare, folk samt fä är människan det enda djur som: kan älska, kan längta, kan skratta (enligt Aristoteles, jag tror att hyenorna i Lejonkungen disagrees). Människan särskiljer sig också genom att endast denne: dricker mjölk i vuxen ålder och är ”brunstig” hela tiden. Människan förhåller sig till sin sexualitet annorlunda genom sin medvetenhet om att sex leder till avkomma samt att hon, till skillnad från de flesta andra djur använder sex för andra behov än att skaffa barn.

Människan är dessutom det enda djur som aktivt och medvetet undergräver sin existens
samt det enda djur som kan göra sig föreställningar om något som kan kallas moral och ta något som kan kallas moraliskt ansvar.

Alla ovanstående exempel är hämtade från en snabb sökning på internet. Viljan att förstå en människa samt viljan att särskilja denne i förhållande till djuren verkar vara något som är viktigt för vår art. ”Människan är det enda djur med behov att särställa och upprätthålla gränsen gentemot andra djur”, kan man kanske säga.

Jag läser i Dagens Nyheter där Per Svensson skriver en text om rutiner, långtråkighet och filosofen Immanuel Kant. I artikeln intervjuar han Lars Svendsen och skriver: ”Kant sa att människan är det enda djur som har ett existentiellt behov av arbete”. Men vad menar han med det?

Jag citerar vidare:
”- Jo, för att arbete kan fylla livet med mening. Och, kan man då tillägga, det avgörande är kanske inte om det man gör är meningsfullt i någon djupare eller högre objektiv mening (för hur avgör man det), utan att man själv upplever det man gör som meningsfullt. Det klassiska exemplet är Sisyfos som dömts att i evigheten rulla ett och samma stenblock uppför ett berg. Albert Camus har i en berömd essä slagit fast att vi måste tänka oss Sisyfos lycklig. Bara då, eller snarare bara när också Sisyfos själv tänker sig lycklig, kan det till synes meningslösa arbetet bli meningsfullt.”

Jag själv kan förstås tycka att det är meningslöst att definiera en människa, det är lite som Augustinus berömda citat om tid: ”Om ingen frågar mig om det, så vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte”. Vad är liksom poängen i att dra en gräns för vad som är människa och vad som inte är människa? Men med Camus tolkning av lycka kan jag förstås se att det finns en poäng med att definiera. Om det ger mig mening. Vilket förstås leder till att samma mänskliga aktivitet kan vara både meningslös och meningsfull, beroende på vem som utför den.

Det är en viktig poäng. Särskilt för den som vill försöka landa i en föreställning om en moral eller etik som skulle vara giltig för människan i regel, vilket jag ju av någon idiotisk anledning försöker göra i det vakuum av tid som är nu.

du och jag, Mowgli

ingen växer upp i människobyn
man förs dit mot sin vilja
förr eller senare

Ljusets liturgi

The Liturgy of light, Martha Ossowska Persson, 2018

– Nu vet du i alla fall hur dina händer kommer se ut när du är död, sa hon. Kanske lite för glatt för att det skulle kännas bekvämt. Det är nyårsafton 2019. Vi är ute ett gäng barn och vuxna och grillar korv och det kalla fuktiga vädret, göteborgsväder strax över noll, gör att mina händer tappar allt blod. De blir vita och utan känsel. Tydligen såg hennes farmors händer likadana ut när hon dog.

Och visst, jag minns min mormors tunna, nästan genomskinliga, händer när vi kom in i rummet på sjukhuset efter att hon just hade dött. De låg hopknäppta på bröstet över en ljusblå landstingsfilt, kanske en blomma mellan händerna? Minnet rör sig. Jag vet att fönstret var öppet. För att släppa in luft, för att släppa ut själen.

Att vara människa är att sakta övergå från fast form till flytande. En människa är en spontan ansamling av materia och minnen som med tiden löses upp till något annat. Processen börjar tidigt men blir märkbar först i ålderdomen när genomskinligheten blir påtaglig. Som i Martha Ossowska Perssons tavlor som hängde på konstmuseet sist jag var där. Det är gigantiska tavlor, från golvet upp till de höga taken. Men ändå så lätta. Skira och genomskinliga. Hon målar händer, läppar, hud. Hon målar en skörhet och en genomskinlighet som är mer andlig än kroppslig, trots att det är kroppen som står i fokus.

Jag vet inte vad som egentligen definierar andlighet, begreppet är diffust. Men en sorts genomskinlighet tror jag måste ingå. Insikten om den instabila materien. Allting flyter. Flyter ut och flyter samman.

Den kreativa tomheten

"Tror du på Gud?", frågade jag Suzanne Brögger en gång under ett samtal på bokmässan. Jag tror att vi har blivit anmodade att inte ställa den frågan, men jag kunde inte låta bli när jag satt med denna, i mina ögon, intressanta person. Det finns i hennes texter en sorts tillvarons mystik som jag var nyfiken på att veta mer om. Hon tystnade och svarade efter ett tag: "Vad annars? Man vet ju inte vad Gud är, så man kan ju inte tro på något som man inte vad det är. Men man kan inte heller låta bli."

Hon tog en ny paus och sa sedan: "Jag hörde att vid universums födelse skulle den kreativa tomheten vara understödd av fluktuerande kvantar."

Jag har än idag inte riktigt förstått vad hon sa vid det tillfället, och jag är glad att vår samtalstid på scenen var slut för jag vet verkligen inte hur jag skulle föra den diskussionen vidare. Men den där kreativa tomheten och de där fluktuerande kvantarna har fastnat i mitt inre. En bild av den inbyggda osäkerheten i världen.

Världen föds fram ur en kreativ tomhet. Det är tomt, men fullt av liv. Eller fyllt av potential, kanske man borde säga. Det är inte ännu liv, det är ännu inte materia, men det har potentialen att bli det. Det är en vacker bild för skapelsen, och kanske också en vacker bild av en människa. En människa som lever med en kreativ tomhet i sitt bröst. Välsignelsen och förbannelsen av den där ständiga potentialen, att jag kan bli vad som helst när som helst. Förbannelsen för att det alltid finns någon annan jag kunde vara, välsignelsen eftersom det ger mig möjligheten att bli.

Varat är tätt förbundet med icke-varat i det avseendet att det som är alltid skulle kunna vara annorlunda. Och då är det inte längre. Liksom jag skulle vara någon annan och inte vara mig.

Att vara och att kunna bliva. Att bejaka den kreativa tomheten och se den från dess båda håll, potentialens tveeggade svärd som ständigt hänger över oss. Att vara människa.

Born to run

Silvia Avallone skriver i dagens DN att "...människans mest grundläggande behov, efter behovet av syre, är längtan." Det är en intressant tanke, behovet av längtan. Det behov som, menar hon, vi skrivit ut ur vår värld när vi lever en tid då vi skall ha allt, kan ha allt, genast.

Men är det bara längtan i sig? Frågan måste också ställas: Vad längtar vi efter? "Rock längtar bort, country längtar hem", säger min vän Country-Cecilia och menar att rockens svar på livets frågor är "baby, we were born to run", att springa längre och längre bort. Countryn däremot får sin näring i en avsaknad av ett hem, och en längtan tillbaks.

Längtan bort, längtan hem. Vad är skillnaden egentligen? En längtan bort kan också vara en längtan hem. En längtan bort från en förtryckande miljö, likt den ultraortodoxa sekten i TV-serien Unorthodox, är också en längtan hem. Till något öppnare, till sin egen röst, till sig själv.

Men det kan också vara en flykt.

I varje människa bor det en längtan. Vissa kallar det brist, ett tomrum som väntar på att fyllas. Vissa kallar det begär, en längtan efter något som skall göra mig hel. Längtan eftet detta magiska föremål, denna heliga graal, är till syvende och sidst en flykt. En flykt som grundar sig i människans oförmåga att stå ut med tomrummet i sig själv.

Men samtidigt: det är just den längtan som driver människan ut från sig själv, som driver barnet ut ur familjen och in i kulturen, som driver Adam och Eva ut ur paradiset. Det är inte synden, det är längtan som får dom att kasta sig ut i världen. Lämgtan är den drivkraft som föder människan, som får henne att skapa, att bli levande.

Baby, we were born to run, sa Adam till Eva och tillsammans lämnade de allt bakom sig.

Den gemensamma uppgiften

Det är begravning och i bänkarna sitter en handfull personer. Det är gott om plats för eftertanke i den stora pampiga 1800-talskyrkan. Jag tänker på textraden "Vi byggde katedraler till din ära, men du klev alltid längre ner." Poeten Ylva Eggehorns psalm "Innan gryningen." Det är en psalm om Jesus bortom mytgestalten, om han som klev ner, han som fick vägdamm på fötterna.

Det finns teologer som värjer sig mot katedralerna, som förespråkar en katakombisk teologi, som hävdar att teologin rör sig bäst i underjorden, i mörka vråer där man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn. Överraskningens teologi, med en öppning mot det oväntade.

Katedralerna skymmer, menar de, står i vägen för livet som myllrar under ytan. Katedralerna är endast luftslott, maktspråk och äregirighet. Som stora fallosar står de upp i våra städer och byar. Erigerade mot himlen väntar de på extasen.

Jag förstår deras synsätt. Men katedralen är också längtan, hinner jag tänka under begravningen. Längtan efter skönhet, längtan efter att något vackert tar vid, att någon vackert, långt borta, är slutmålet för våra dödas resa bort från oss.

Kan katedralen också innebära en längtan efter gemenskap? Ingmar Bergman skriver:

“Jag vill vara en av konstnärerna i katedralen på den stora slätten. Jag vill vara sysselsatt med att ur stenen hugga fram ett drakhuvud, en ängel, eller kanske ett helgon, sak samma vilket..."

Han vill vara delaktig i något större. Eller som KG Hammar uttrycker det i Söndagsintervjun i P1 när han beskriver att tron är erfarenheten att något större än jag själv är subjekt i mitt liv, att det finns något mer än bara jag.

Det är kanske det som är relationens mysterium, det som vi firar i katedralerna. Att någon annan blir subjekt i mitt liv, genom dopet av ett barn, eller giftemålet. Ett erkännande av relationens närvaro. Eller relationens frånvaro, det vi saknar, vid en begravning.

Kanske är det också så som Bergman uttrycker det, att det är själva katedralbyggandet som är det viktiga. Den gemensamma uppgiften.

a glitch in the matrix

"Frihet, för Žižek, är nämligen inte först och främst friheten att välja det ena eller andra alternativet av marknadens utbud av varor och tjänster, utan en mer ursprunglig, autentisk, frihet. Autentisk frihet har mer med revolution att göra, ja den är på sätt och vis revolutionen, eftersom den autentiska friheten handlar om att förändra själva koordinaterna för min egen existens i en radikal handling. Liksom Schelling skiljer mellan Guds grund och Guds existens, där den förra är primär i förhållande till de senare, så gäller det också för människan som frihetsvarelse att det finns en grund till hennes frihet som föregår själva existensen. Grunden till människans frihet är därför det i människan själv som inte är hon själv."

Grunden till en människa är det i henne själv som inte är hon själv.
Det som är något annat.
Ett "x", ett obekant, a glitch in the matrix.

"Det finns en glipa i verkligheten på själva dess ontologiska nivå, en glipa som hindrar varje form av kosmisk helhet - det är denna glipa som är subjektet, och här ligger också förutsättningen för dess frihet. Den sociala antagonismen har sin grund och möjlighet i den människans fundamentala alienation för sig själv som är vår mänskliga lott. Det som ytterst gör oss mänskliga är något som är mer än mänskligt, nämligen en avgrund eller ett ögonblick av galenskap som föregår varje rationell ordning. Negationen kommer före affirmationen, mörker före ljus, vrede före nåd."

- Ola Sigurdson om Slavoj Žižek, ur Samtida Politisk Filosofi, Tankekraft förlag 2015