Ett barn hänger orörligt uppe på en gammal grind för att dricka in kvällens solspel tills det slocknar. Vad är det som tar en liten varelse så helt i anspråk, att alla andra lockrop går förlorade för dess uppmärksamhet? Är det ett estetiskt skådande? Det är snarare som om barnet hämtats in av en ny värld, än som om det endast hade betraktat den.

Barnet kanske inte bara såg solens rymdmålningar. Det kanske såg igenom dem. Var det — i all barnslighet — en intuition av ”obegränsad närvaro”? Var det skönheten själv som ropat till sig barnet? Eller hade den lilla ett sinne för helhet och rymd, som vuxna sällan har? Visste hon — utan kunskap — vad biologerna vet: det ges ett oförstörbart sammanhang mellan allt som är till?

Det är inte observation. Det var ett uppgående i total åskådning, ett uppmärksammande som berusade inte bara ögonen som såg utan hela den lilla varelsen som levde, såg, visste — utan form eller gränser.

- de inledande orden ur "Form och Strålning" av Emilia Fogelklou, 1958.

Människan som en tanke

Solen på väg ner och torget töms på folk,
för att sedan fyllas på igen
när människorna återigen skall
utbyta varor,
utbyta leenden.

Men i världen lever inte människan, hon rör sig alltid tätt utanför.
Det som rör sig i världen, på torget, är något annat.

Det som rör sig på just det här lilla torget
i staden bland bergen är idén om människan,
människan som en tanke.

De är inte levande,
själarna som vandrar där
och utbyter varor
utbyter leenden,
men inte heller döda

De är de levande döda, omedvetna och alltför medvetna på samma gång;
formade av en tanke som överstiger alla andra bestämningar.

Det som rör sig på alla torg, i alla städer, är idén om människan;
människan som en tanke.

Människan som en tanke om den andra människan.

Tänk att se någon annan så glasklart,
med bestämd exakthet kunna mäta lyckan
hos en annan
men att så ständigt misslyckas med sig själv.

Mysteriet bortom mysteriet

"Kanske handlar det om att få syn på det väsentliga. Det som ofta skyms bakom det som Pär Lagerkvist kallade för den gudomliga bråten. Kanske går det att luta sig tillbaka, vila i den tomma, kalla, vita tystnaden och i den tystnaden låta musiken vittna om en fördold sanning." - Eric Schüldt om dagens avsnitt av "Text och Musik med Eric Schüldt", om mysteriet bortom mysteriet.

Vinna och förlora

Det står skrivet: "Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?"

Men å andra sidan, vad hjälper det en människa om hon vinner sin själ, men förlorar hela världen?

Man kan inte vinna
allt
kan man förlora

Den hopplösa drömmen om att vara

Läkare: "Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte.
Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller."

- ur Ingmar Bergmans "Persona", 1966.

Ökenvinden

Men han skakade på huvudet, han orkade inte. Sen han hade läst tacksägelsebönen tog han Magdalena vid handen och gick ut i trädgården på baksidan.
Där var blommorna döda, tistlar och törnen hade tagit herraväldet och Maria tänkte att ingen i huset hade haft kraft att rensa eller vattna sen Lasaros blev sjuk.
De satte sig på en bänk vid väggen. En pinande vind strök efter huset, trängde genom kläder och hud. Hon hade hört talas om den, ökenvinden som strömmade genom kroppen och drev hoppet ur människornas själar. 

-  ur "enligt Maria Magdalena" av Marianne Fredriksson, s 199.

Inför nationaldagen: Lacan om rasismen och moderniteten

Josefina Ayerza: The problem seems to entail on the one hand investigation - how is the Other enjoying? - and on the other, control over the ways of enjoyment of the Other? 

Slavoj Zizek: Yes, because these are two basic fantasies, which are of course the reverse of each other. The one we all know, Jacques Lacan talked about in the late 1960s, when he predicted racism. For Lacan, racism is a kind of revenge of the particularity in the universal field of the signifier. Lacan's idea is that racism is a kind of reaction to this universal field of the signifier, the only way to not be dissolved and lost in this universality. The only way to stick out, the only support you can find, is to stick to your particular way of enjoyment, which then involves you in this racial paranoia, of course. You formulate your identity on the fantasy that the Other is the one who automatically wants to steal from you.

These are the two basic fantasies: one is that the Other wants to steal from us our precious enjoyment. The other idea, like with the Jew, is that the Other possesses some kind of excessive and strange enjoyment, which is in itself a threat to us. By the way, another amusing point that I developed is this idea of how enjoyment can be stolen.

In the United States, I was struck by the series of films like Rambo, Missing in Action, etc., which are based on the American obsession that there are still some prisoners, some Americans alive down there in Vietnam. The hero, Rambo, saves them, brings them back. I think the fantasy behind it is that the most precious part of America was stolen and the hero brings it back to where it belongs. Because this "treasure" was missing under Jimmy Carter, America was weak. If the hero brings it back, America will be strong again. Even in America, the most developed country in the world, you can see how this logic of enjoyment, the fantasy that the precious part of our enjoyment may be stolen by the Other, is at work. Because again, it is only against this fantasy background that you can explain the real obsession of the media, which is by the way, totally irrational. The idea that there are some young honest Americans, still prisoners of war, still alive down there in Vietnam, this is obviously a totally marginal problem-even if there really are some. You cannot explain such an obsession without this kind of fantasy scenario.

And this is again where Lacan was in a way, to put it naively, ahead of his time, because he did already predict this new upsurge of racism in the middle-to-late 1960s, in. Lacan predicted precisely in 1968, that when the student enthusiasm ended, there would be a new age of racism. This again indicates that the Spinozist universal field cannot be our ultimate answer. The usual illusion is that racism is a kind of fundamentalist remainder of the past. No it is not a remainder from the past; it is not some remainder of old traditions to be dissolved by progress toward an even more computerized Spinozist universe. Instead, it is produced by modernity. What we call fundamentalisms are precisely desperate attempts to cling to some forms of jouissance.

http://www.lacan.com/perfume/Zizekinter.htm