lördag 6 december 2014

Avrustning

6 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)



















"De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig."
ur Mika 4:1–4

Utifrån profeten Mikas ord grundades den internationella Plogbillsrörelsen i USA, en fredsrörelse som har som mål att avrusta, främst genom att skada och förstöra vapen för att på så sätt sprida freden i världen. Rörelsen spred sig snart till Sverige och den 8:e januari 1992 genomfördes en uppseendeväckande plogbillsaktion på Bodens tredje ingenjörsregemente.

Denna januaridag, när de värnpliktiga skulle få sina vapen för första gången – vapen med vilka de skulle lära sig att skjuta, lära sig att ta en annan människas liv – valde Magnus Ekelund, inkallad värnpliktig från Stockholm, att förstöra sitt gevär av modell AK4 genom att slå sönder delar av det. Efter händelsen delade han ut ett brev där han förklarade: ”Jag vill avrusta mitt eget våld och visa att det finns de som inte accepterar militarismen. Jag önskar att folk ska bli mindre rädda att bryta sin lydnad och istället ta sina tankar på allvar. Stora strukturer, såsom militären, vilar till sist på oss individer”. Magnus dömdes till fyra års fängelse.

 Jesus lämnade inte efter sig några brev, men även han ville sprida freden i världen och få människor att älska varandra – och att älska Gud – mer än de rådande strukturerna och den härskande ideologin. Jesus ville att de han träffade skulle ta sina tankar och känslor på allvar och att de inte blint skulle förlita sig på vad de som satt på makten hade bestämt. Jesus dömdes inte till fängelse, han dömdes till döden. Kanske för att det är enklare att göra sig av med den som säger det rätta än att ändra på en hel värld, även om den är i grunden fel.



fredag 5 december 2014

Skild och avsöndrad till gemenskap

5 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)













"Mitt rike hör inte till denna världen."

ur Joh 18:36–37

Ibland får jag känslan av att ganska få i vårt samhälle idag skulle vilja skriva under på att de ”tillhör den här världen”, särskilt om man med ”världen” menar den kultur som vi dagligen bebor och vistas i. Finns det egentligen en enda av oss idag som glatt erkänner sig tillhöra den här världen, som utan skam erkänner sig ha samma intressen, stil och värderingar som alla andra?

Finns det inte nedlagt i vår tid en konstant vilja att bryta sig loss från det gemensamma, en vilja att särskilja sig från de övriga, att vara ”någon från alla andra skild och avsöndrad”, som Herman Hesse skriver i Siddharta. Ingen av oss vill egentligen tillhöra världen.

Ironiskt nog är det just i denna vilja att inte höra till som vi alla ändå förenas. Viljan att vara individuell och unik ger oss en djupare samhörighet, en förening som går på ett djupare plan än ytliga intressen och flyktiga värderingar. För är det inte just i viljan som mänskligheten förenas, i våra dolda drömmar och förhoppningar? I vår gemensamma längtan efter frihet?

Det är den här viljan som Jesus talar om, viljan till frihet som vi alla bär på. Det är när den förverkligas som vår värld kan lämna ”den här världen” och omvandlas till något annat.
Det är då vårt samhälle kan bli fritt, när vi kan göra oss fria från, och omforma de bindande strukturer som åtskiljer oss på det ytliga planet. Genom att vända på Jesus ord och i protest säga ”den här världen är inte Guds rike” ges vi en möjlighet att förändra, en gemensam vilja och ett gemensamt mål: frihet.



torsdag 4 december 2014

Är detta gryningens mörker


4 DECEMBER (Ur boken TANKESTUND)

"Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren." 

ur Luk 4:16–23

Det är mörkt omkring dig nu, och du tänder dina ljus för att jaga iväg den eviga skymningen, trots att du vet att ljusen inte kommer lyckas mota bort det mörker som rullar in som ett hav om natten och gör dig stilla, tyst och kall. Du lämnar hemmet om morgonen och står stilla en stund, ansikte mot ansikte med mörkret som är fyllt av en kyla som får dig att krypa in i dig själv i väntan på en annan framtid.

En kontorsstol hälsar dig välkommen, och ljuset från skärmen gör huden blå när det blinkar till i taket över plastmattan på golvet när ljusrören hostande vaknar till liv. Mörkret är inget du kan värja dig för. Det sätter sig på näthinnan och i din kropp som genomborras av den kyla som bara en evig skymning kan bära med sig, och på vägen hem är det allt du inte orkar tänka på.

När kängorna så till slut ställs bredvid halldörren hör du någon säga att solen varit framme en stund på dagen, något du måste ha missat, och medan du sätter dig på köksstolen för att vila ut i några minuter innan löken ska skäras frågar du dig stilla: ”Är det här allt?” Mer hinner du inte tänka, för det finns en tvätt som ska hängas och räkningar som ska betalas och när du lägger ditt huvud på kudden och till sist låter dina tankar skära sig loss från sina bekymmer, bryta sig fria och virvla runt i sovrummet som tvätt på tork en sommardag lyckas du fånga en av dessa andar som du hållit fången hela dagen. En tanke som du håller hårt i, som ger dig ro i natten: Är det skymningens mörker som omger mig, eller är det gryningens?




Hedland


Det är vackert och stilla;
luften är tunn
som i det inre av en katedral

i väntan på en närvaro. Det är också
här som kärrhöken påträffas,
uppenbarad ur intet, mjuk som snö

men med klor av eld:
spanande över den nakna marken
efter det undflyende bytet,
 
svävande över det frambrytande
skriet, här för ett ögonblick,
sedan borta, som min tro på Gud.

- R.S Thomas, ur: Minnen av eld

onsdag 24 september 2014

Kan det onda dö som vi i skogen?


“Hjorten ser förundrad ner på jägaren
som är död på mossen ini skogen,
sänker huvudet med tunga kronan
över blod som sipprar fram ur bröstet.

Kan ett väsen såsom detta blöda?
Kan det onda dö som vi i skogen?
Ligga så, med alltför stora ögon
och med blicken fylld av hjälplös fråga?

Vad är då dess makt, när själv det segnar
ner som vi, de vapenlösa,
och är fyllt av samma stumma ångest,
samma gåta i den brustna blicken?”


-Pär Lagerkvist, ur: Aftonland

tisdag 23 september 2014

tomrum/fyllnad



"Vårt liv utspelar sig i mellanrummet mellan insikten av att hålet är tomt och de ständiga försöken att fylla det."

söndag 7 september 2014

Formens funktion: att dölja den enskildes svaghet

"Jag visste också att det att vara människa  var att vara otillräcklig, var att fela, var att aldrig vara god nog. När jag såg mig omkring var det det jag såg. Överallt svaghet, överallt fel och brister, som ofta hade stelnat i personligheten i form av självrättfärdighet. Fanns det ett genomgående drag jag såg hos folk så var det självrättfärdighet, och inbilskhet, och självgodhet. Ödmjukhet, det ord som alla i offentligheten strödde omkring sig, var det nästan ingen längre som visste var det betydde. Bara hos dem som hade skäl att vara inbilska, de som det var något bevänt med, saknades det alla spår av inbilskhet, och bara de var ödmjuka. Inbilskheten och självrättfärdigheten var ett försvar, utan det skulle man krossas under tyngden av sin egen svaghet, sina fel och brister, och så förhöll det sig under nästan alla diskussioner jag var vittne till, muntliga som skriftliga, i tidningar och på tv, men även omkring mig, i det privata. Den svagheten kunde inte erkännas, så mycket skulle rasa då, och själva diskussionens form och mediernas makt upphävde den genom att skänka den styrka. Det var därför åsikter var så viktiga i samhället, genom dem tillägnade vi oss en styrka och en suveränitet vi egentligen inte ägde. Det var formernas funktion, att dölja den enskildes svaghet." - Karl Ove Knausgård ("Min Kamp 6" s. 346.)