En gräns har ju två sidor

"Tar rymden slut någongång? 
Det vet man inte eftersom man bara kan se en del av Universum - ljuset från delar ännu längre bort har inte hunnit hit ännu. Det finns knappast någon bortre gräns för Universum (en gräns har ju två sidor - den andra sidan skulle också vara en del av Universum). Många forskare leter istället ledtrådar till frågan om Universum är oändligt stort eller om det kröker sig runt sig självt och är begränsat i storlek (mycket svårt att föreställa sig med vanligt sunt förnuft)." - Rymdstyrelsen (http://www.snsb.se/)

Att börja om

att börja om

är alltid svårare än

det verkar

att börja om

är alltid svårare

än

det verkar

alltid svårare än

att börja om

Återupprepning och repetition

Jag har cyklat vilse på Hisingen. Följde cykelbanan till Älvsborgsbron då den plötsligt upphörde och nu står jag nere vid vattnet precis under Eriksbergskranen. Det är en vacker sensommardag, solen glänser i älvens vatten och på andra sidan ser jag staden med dess tinnar och torn. Men faktumet kvarstår: jag är vilse och får vända om tillbaks från vattnet. Jag cyklar igenom ett nybyggt bostadsområde som verkar bestå av små radhus, inte riktigt tre våningar men inte heller två. Helvita, fyrkantiga, räta linjer och nyplanterade träd. Gatorna har liknande namn, husen är lika, med likadana bilar utanför. Allting är nytt och när den omkringliggande naturen inte kan ge området en känsla av historia så förstärks upplevelsen av att allt detta bara har vuxit upp, under natten, tillsammans med människorna som går runt där. Igår fanns de inte. Idag finns de. Redo att ta sig an livet i den svenska medelklassen.

Det ligger något obehagligt över det hela och inuti mig vilar en känsla av meningslöshet som bara sådana här områden kan ge.

På kvällen läser jag om naturen, om hur blommor och träd och växter kopierar sig själva. Hur varje ny blomma som växer bara är en kopia av den ursprungliga blomman och jag ser framför mig hur åkrarna och fälten liksom fylls av replikor, av kopior utan egen vilja utan eget mål. En armé av viljelösa monster, utklädda till vackra ängsliljor. Och egentligen gäller ju detsamma för djur och även människor. Biologiskt sett är vi blott kopior av något annat, av någon annan. Varje cell i vår kropp är en klon av någon annan, en delning från originalet. Hela våra liv är inte långt mer än ett A4 i en kopieringsmaskin. Men det är biologiskt. Vi har ju något annat också, kulturen, själen, anden eller vad man vill kalla det. Den fria viljan, det som kan transcendera våra biologiska, materiella, villkor och forma våra liv till något annat än en simpel kopia.

Kanske är det den känslan som vilar i mig när jag cyklar igenom radhusområdet, känslan av att den fria viljan förr eller senare faller under biologins villkor av återupprepning och repetition.

Idioternas evangelium

”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” (1 kor 1:27)

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Mark 2:17)

Idioternas evangelium. Så skulle man kunna sammanfatta texterna på andra söndagen efter trefaldighet. Ett evangelium, ett glädjebudskap, för alla oss idioter.  Vi som är syndare och tullindrivare, dåraktiga och svaga, vi som ringaktas, som är yngst, vi som knappt finns till, för oss är dagens läsningar ett sant evangelium och en upprättelse.

Ibland är det skönt att få erkänna saker och ting. Att inse att man faktiskt är en idiot. Det finns något i vår kultur som alltid säger att man skall vara motsatsen, att man skall vara smart, kunnig, duktig och kompetent. Att man aldrig skall visa svaghet eller sprickorna i rustningen. Men idag får vi bekänna: ”jag är en idiot”. Och inse att det är som idioter vi är kallade till Guds rike.

Jag förstår självklart att termen idiot kan ha en negativ klang, men det kanske är dags att uppvärdera termen lite? Att se vad den egentligen står för? Ordet kommer från grekiskans idios, som betyder ”egen”, det användes om en person, snarare än massan, en privatperson och inte den offentliga. Sen har det fått många andra betydelser, men alla går att härleda till samma rot, till samma grundläggande betydelse, nämligen: idioten är den som sticker ut, den som är annorlunda, den som inte går med strömmen. Idioten är den som inte är som alla andra, den som världen ser ner på, och det är just dessa som Paulus i 1 kor menar är de sant visa: ”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” skriver han och precis som Jesus kallar han till de sidorna av oss som inte är perfekta, pekar ut sprickorna i rustningen och gör dessa till vår finaste ägodel.

Ser man till Sverige idag, så är vi absolut idioter, gudstron, den kristna tron, tappar stadigt mark. Kanske ligger vi troende på runt 15% idag. Undersökningarna varierar, men där någonstans landar det om man ser till alla som bekänner sig som troende på den kristna Guden. Så ur en samhällelig aspekt är vi idioter, vi som är lite egna, vi som faktiskt tror på Gud. Men vi har ett större spelrum, för andligheten i Sverige är långt högre än så. Bara att andligheten inte stämmer överens med vad man har för uppfattning om den kristna kyrkan, andligheten är svår att relatera till och få att gå ihop med den kristne guden.

Men det är ju just det som Paulus menar, det handlar inte om att ”stämma överens” det handlar inte om logik, om att kunna de rätta bönerna eller att vara kloka och syndfria. Det handlar om en känsla, att bära en tro och våga leva efter den.

Kan kalla mig för idiot /
det har jag ingenting emot /
Jag är en idiot /
mer än så kan ingen bli

Så går en textrad i bob hunds ”Mer än så kan ingen bli” och det finns en teologisk poäng i den titeln.  En poäng som jag aldrig förstått förut, förrän jag läste den här söndagens texter. En idiot är någonstans det finaste vi kan vara idag. Mer än så kan vi inte bli, vi som är egna, vi som ser någonting annat än vad världen ser, vi som får en chans att se med Guds ögon, som får kraft och makt att protestera mot den här världens sätt att styra och kontrollera våra liv i en riktning som ingen mår bra av. Vi kan med hjälp av Guds blick få syn på någonting annat.

Som i Dostojevskijs roman ”Idioten” där Furst Mysjkin, denne något egna karaktär, med sitt ifrågasättande och sin annorlunda blick för livet får många att omvärdera sina liv eller tänka i andra banor, men han får också utstå spott och spe. Ofta har Furst Mysjkin beskrivits som just en kristusgestalt, en människa i vilken vi möter ödmjukhet och lidande. En människa där vi, precis som hos Jesus, också träffar på det omvända syndabegreppet som genomlyser dagens evangelietext – från ”synd är överträdelse av bud ”till ”synd är avsaknad av ödmjukhet”- för det är just det som Jesus belyser idag när han kallar alla till Guds rike, inte bara de som världen anser vara värdiga, utan syndarna och tullindrivarna.

Jesus och furst Mysjkin, två individer som liksom rumpnissarna hos Astrid Lindgren, ställer frågan till oss: ”Varför gör ni på detta viset?” Varför handlar ni utan kärlek och medlidande? Varför dömer ni syndarna och tullindrivarna när det är Guds uppgift? Varför ställer ni upp murar mellan er själva och era medmänniskor och mellan er själva och Gud?

Och vi som försöker svara på den frågan och leva efter det som svaret innebär, det är oss  som Jesus och Paulus lyfter fram i dagens texter. Vi som försöker leva ett bra liv, vad det nu innebär. Vi som försöker ställa oss utanför den här världens dominerande manuskript om perfektion och yta, om vinster i välfärden och vinster i privatlivet. Vi som försöker rikta frågan till omvärlden ”Varför gör ni på detta viset?”

Vi är idioterna, syndarna, som får bli rättfärdiggjorda bara genom att vi tror och försöker följa Jesus. Jag vill till och med gå så långt som att säga att vi borde bli mer idiotiska, mer egna, att vi alla skulle kunna handla mer i enlighet med ödmjukhetens förlåtande dårskap och mindre med världens dömande logik och vishet.

För det är inte upp till oss att döma. Det som sker på korset när Jesus dör är ett eskatologiskt handlande – i detta skeende döms hela världen och alla människans projekt, visdomen kommer till ett fasansfullt slut bara för att uppstå i en ny skepnad, som idioti, som dårskap, som Kristi kropp och Kristi kyrka. Det är vi som tillsammans firar gudstjänst, som stämmer in i trosbekännelsen som är idioterna som är kallade till Guds rike. Mer än så kan ingen bli.
 

Stenarna kommer att ropa

 

Vi är nu inne i fastans sista vecka. Den som går under namnet Stilla veckan, eller passionsveckan. Veckan då Jesus lidande, nederlag och död står i kyrkans fokus fram till påskdagens slutgiltiga seger.
Ibland kan man fråga sig vad meningen med allting är, med fastan, med stilla veckan, med det nedtonade och det sorgesamma. För det är ju ändå bara en spelad sorg. Vi vet ju vad som kommer att ske på påskdagen! Även i år. Vi vet ju att det kommer ett lyckligt slut. Varför då dröja i detta mörka och sorgesamma? Varför dröja kvar vid lidandet och döden?

Kanske dröjer vi kvar för att vi egentligen, på riktigt - i våra egna liv, inte alls vet vad som händer. Kanske tror vi att vi vet. Kanske tänker vi att allting alltid har ett gott slut, men någonstans vet vi ju att så inte är fallet. Allting har inte ett lyckligt slut, allting har inte ens ett slut alla gånger. Kanske handlar inte stilla veckan främst om Jesu liv och lidande, utan om våra liv och vårt lidande. Genom att träda in i berättelsen, genom upplevelsen av en annan människas lidande, genom upplevelsen av en annans död utsätts vi för vissheten om vårt eget lidande, kanske till och med vår egen död. Tiden vi är inne i ger oss en möjlighet att sörja det vi innan inte sörjt, att genom musiken och texterna bearbeta de sorger vi inte är helt klara med.

På så sätt kan man se hela fastetiden inte främst som en förberedelse för påsken, utan en förberedelse för livet. Och för livets slut. Alla sorger, all oro och ängslan vi bär på måste ta vägen någonstans. Vi måste få sätt att uttrycka den. Annars sätter den sig i oss och blir till tunga stenar i våra kroppar. Vi måste få ropa ut vår sorg, precis som lärjungarna ropade ut sin glädje i palmsöndagens evangelietext, för om vi själva tiger kommer stenarna inuti oss att ropa.

Undergången bryter fram ur våra dygders skal.

"Hjälten är den självuppnådda underkastelsens man. Men vad är det som han underkastar sig? Det är just den gåta som vi idag måste ställa oss. själva, och det har alltid varit hjältens historiska uppgift och främsta dygd att ha löst den. Arnold J. Toynbee har skrivit ett verk i sex band där han studerar de lagar som gäller för civilisationers uppkomst och upplösning. Han påvisar att schismer i själen, i den sociala organismen, inte kan lösas med hjälp av något program för att återgå till den gamla goda tiden (arkaism), eller program ägnade åt att frambringa ett projicerat framtidsideal (futurism), eller ens genom det mest realistiskt handfasta arbete för att svetsa samman de söndrade delarna.
Endast en födsel kan besegra döden - en födsel som inte är det gamla vanliga igen, utan något nytt. I själen, den sociala organismen, måste det pågå - om vi alls skall kunna räkna med att överleva på lång sikt - en ständig 'pånyttfödelse' (palingenesia) för att upphäva dödens obönhörliga återkomst. Ty om vi inte förnyas är det just genom våra segrar som ödesgudinnan Nemesis` verk frammanas: undergången bryter fram ur våra dygders skal. Fred är därmed en snara. När den dag kommer då döden skall segra, då kommer också döden; det finns inget vi kan göra mer än att bli korsfästa - och återuppstå; att fullständigt sönderslitas och sedan återfödas." (Joseph Campbell, "Hjälten med tusen ansikten", 2011, s. 14.)

Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig...

I morse kom jag plötsligt att tänka på en gammal artikel skriven av Anna Odell, inte i samband med hennes hyllade film, utan en text om hennes förra projekt: Den spelade psykosen på Liljeholmsbron.  I Dagens Nyheter skrev hon en lång text om hur hon genomförde projektet, och det var framförallt en passage, om en liten fågel, som dröjde sig kvar i mig länge. Sen försvann den, såsom tankar och texter som en gång varit viktiga gör, men i morse dök den upp igen. Jag letade upp den och kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som berörde mig så, men jag tror det är något med tecknen, med döden och dess tolkning, med döden som allegori och som verklighet, den döda kroppen som blir levande i andra. Kanske är det en kristustolkning jag gör, kanske är det en allmänmänsklig förhoppning om att det finns något som styr våra steg, som offrar sig för oss mitt i allt det som gör ont och är svårt. Någon som delar vår svärta.

Dagen som iscensättningen skulle ske hade jag varit ensam hemma. Det är svårt att beskriva det tillstånd jag befann mig i. Jag var fylld av motstridiga känslor. Tiden stod stilla och försvann i rasande takt, på samma gång upplevde jag skräck och någon sorts euforiskt lugn.

Jag valde att äta väldigt lite, kroppen behövde vara lätt, förberedd på flykt. Håret hade jag låtit bli att tvätta på länge, jag hade sett till att kläderna skulle se solkiga ut. Allt för att stärka bilden av att det inte stod rätt till med mig. För att klara av att spela psykotisk var jag tvungen att bygga upp en inre film av en psykotisk värld, med skenande associationer, som jag skulle förhålla mig till under det dygn iscensättningen varade. Även om det var ett stort och välplanerat projekt från början till slut, var det också tillfälligheter som förde projektet i önskad riktning. Som dagen innan, när jag går över en väg och ser en liten fågel ligga på gatan. Jag går fram till fågeln och ser att den lever men jag förstår av den onormala ställningen att den måste ha blivit påkörd. Först blir jag ställd och vet inte vad jag ska göra, men så tar jag upp den varma lilla fågelkroppen i mina händer och jag känner hur det lilla hjärtat slår i rasande fart. Sen tar den två andetag och dör i mina händer.

I ”min” psykotiska värld offrade sig fågeln för mig. Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig, flyttade in i mig. Fågeln och jag blev samma kropp. Fågeln var död, alltså var jag död. I mina händer var döden planterad. Döden var ett gift som startade förruttnelsen inifrån. Förruttnelsen var en sörja som jag fångade upp med fågelns vingar. Jag bar hem den varma kroppen, den fick bo på balkongen. Balkongens räcke såg ut som räcket på Liljeholmsbron.