Tidens gång

I en passage ur "En tid för allt", om änglarna i Bibeln, fångar Karl-Ove Knausgård kyrkans och teologins historia i förhållande till det gudomliga, det okända, och dess uppenbarelse:

"För människan är det vackra alltid det välkända, och bit för bit, utan någon egentlig illvilja, smyckade de Herrens väktare och gjorde dem mer lika det de själva tyckte om." (s. 417)

Så kläs det okända i det välkändas dräkt, inte för att göra våld på det utan för att göra det vackrare. Gudsbilder anpassas för att stämma med den som bär bilden, teologier utformas i samklang med omgivningens ideal och dogmer fastställs för att passa den intellektuella agendan. Uppenbarelsen faller i glömska och vardagens Gud framträder i all sin glanslöshet.

We need a lie to maintain order (Zizek om statsmakt)

"Let's be frank: we can have a state (public system of power) as legitimate as you want - submitted to critical press, democratic elections and so on and so on...  But, nonetheless, if you look closely into how, even the most democratic state power functions in order for it to display true authority (and power needs authority)
there has to be, between the lines, all the time this message of: 'Yeah, yeah yeah, we are legalised through elections but basically we can do with you whatever we want.'" - The perverts guide to Ideology

I kretsen av minnen

Jag vill sitta lutad emot mörkrets rygg,
ett litet tag till.
Ett litet tag till i kylan
med mina minnen.

När vi inte längre kan se varandra,
inte längre tala med varandra,
inte längre känna värmen från varandras kroppar,
är det i minnet som vi möts igen.

Och alla orden,
de vi sa och de vi glömde av,
betyder inte längre något
i kretsen av minnen,
där vi står lutade emot mörkrets rygg,
vid strävt hårt berg.

Du lämnar berget och mörkret för en stund, vilar dina tankar, får upp värmen i kroppen, vandrar längs strandkanten som vi gjorde förr. Och från andra sidan viken hörs en melodi du nästan känner igen:

"Härlig är jorden,
Härlig är vår himmel
och dagar som långsamt går
i skuggan
genom de fagra riken på jorden,
lämnar och sätter sina spår."

Som fötter i blöt sand.
Vissa spår stannar kvar, andra sköljs bort av vågorna.
Som tårar i regn.

Havet stryker över din kind
du lutar dig åter emot mörkret,
vid strävt hårt berg.

Du finns i mörkret nu,
jag finns i mörkret nu,
Och vi lutar oss emot varandras ryggar
i väntan på gryningen.

Det inklusiva språkets barriär?

To say that on discursive formation is substituted for another is not to say that a whole world of absolutely new objects, enunciations, concepts, and theoretical choices emerge fully armed and fully organized in a text that will place that world once and for all; it is to say that a general transformation of relations has occurred, but that it does not necessarily alter all the elements; it is to say that statements are governed by new rules of formation, it is not to say that all objects or concepts, all enunciations or all theoretical choices disappear.– Michel Foucalt

Just nu genomgår Svenska kyrkan en revidering av kyrkohandboken för gudstjänstsfirande. En revidering som har som uttalat fokus att öka det inklusiva språket (dvs. att få fler än etniskt svenska heterosexuella män att känna sig hemma i gudstjänstens språk) och att byta ut, eller ge alternativ till, de ord och texter som talar om en alltigenom manlig Gud med en väldigt manlig son; alltså de texter och ord som ger en väldigt ensidig bild av Gud.

Revideringen är dock sparsamt genomförd. Ingenstans ser jag någon text om "moder" eller "dotter", utan istället verkar det mest handla om ett borttagande av det manliga till förmån för det allmänna. Exempelvis kan i gudstjänstens inledning orden: "I Faderns, sonens och den Helige andes namn" bytas ut mot "I den treenige gudens namn." Detta är ingen större revolution, den "treenige" syftar ju självklart på fadern, sonen och anden och själv är jag tveksam till om det blir mer inkluderande bara för att man snarare antyder något än säger det fullt ut.

Ett debattinlägg i förra veckans Kyrkans Tidning menar Agenta Lejdhamre, TD, ("Massiv manlighet hinder i gudstjänsten") att en större revidering borde vara på sin plats.

Att Gud återkommande beskrivs med ord som är kopplat till man kan knappast heller ställas utanför maktförhållandena i samhället. Glidningen mellan en allsmäktig Gud Fader och jordiska fäder kan inte utan vidare påstås sakna betydelse för förekomsten av alla de jordiska allsmäktiga fäder som sett sig som härskare över såväl natur som människor. Att förneka sambandet är, menar jag, att negligera det ömsesidiga sambandet mellan gudstjänsten och det samhälle i vilken gudstjänsten utformas och gestaltas.  

Det som jag dock ser som problem med det inklusiva språket, med alla revideringar och alternativ som föreslås istället för de klassiskt manliga är att de inte ersätter den inneboende ekonomin i gudsrelationen. Inga av de förslag jag har sett har på något sätt diskuterat och undersökt, mer än på ett patriarkalkritiskt plan, varför det är just manliga bilder som talas om, och vad har dessa manliga bilder betytt för kyrkan.

Självklart ligger det till stor del en förklaring i det faktum att kyrkan, liksom de flesta kulturer, har styrts av patriarkala strukturer, men vad innebär detta för våran gudsbild? Finns det exempelvis psykoanalytiska kopplingar mellan fadern och sonen, hur skall de isåfall uttryckas med ett inklusivt språk? Finns det andra kopplingar som vi inte känner till som kan uttryckas i andra, mer inklusiva sätt?

Att byta ut Fader mot Moder innebär inte att gud blir kvinnlig, det innebär bara att fader bytts ut mot moder. Liksom citatet från Foucalt ovan uttrycker så innebär inte ett utbyte av några enstaka ord att hela den gudsrelationella ekonomin byts ut. Kyrkans historia, bibelns berättelser och 2000 år av gudstjänstsfirande kan inte bara bytas ut med ett ord, dessa kopplingar till historien kommer finnas kvar. Det är dessa kopplingar som kräver en större genomgång innan det inklusiva språket kan träda i kraft och ta sin plats i gudstjänsten.

Någon från alla andra skild och avsöndrad.

Den grubblande gick ännu långsammare och frågade sig: Vad är det då som du hade velat lära av lärorna och lärarna och som du ännu inte har kunnat lära dig av dem som dock lärt dig mycket? Och han fann själv svaret: Det var jagets innebörd och väsen som han velat lära sig. Men jag kunde icke övervinna jaget, tänkte han; jag kunde bara föra det bakom ljuset, jag kunde bara fly för det, gömma mig för det. Sannerligen, ingenting i världen har så mycket sysselsatt mina tankar som mitt jag, den gåta som ligger i att jag lever, att jag är någon från alla andra skild och avsöndrad, att jag är Siddhartha. Och ingenting i världen vet jag mindre om än mig själv, om Siddhartha.

Grubblaren, som långsamt avlägsnade sig, stannade fängslad av denna tanke och genast föddes ur denna tanke en annan, en ny som lydde: "Att jag ingenting vet om mig själv, att Siddhartha alltjämt är mig så främmande och obekant, det har en och endast en orsak, nämligen att jag varit rädd för mig själv, att jag har sökt fly mig själv. Jag sökte Atmanm jag sökte Brahman; jag var beredd att stycka sönder, att skala av mitt jag för att i dess okända innersta söka själva kärnan, Atman, livet, det gudomliga, det yttersta. Men därigenom gick jag förlustig mitt jag." 

( ur "Siddhartha" av Hermann Hesse)

"En övning att dö."

Plötsligt stänga mot en ny

öppning. Båten

måste skiljas

från sitt element, utemöblerna

från

vickande underlag, ljus och luft,

duggregn

vi från allt

gistet levande, oss själva.

- Susanne Ringell

Nätterna är också vita... - Ann Jäderlund

Nätterna är också vita
  
som om de inte fanns

Med en slags svagt

formade kanter

Vad ska vi göra

med allt det

vi inte vet

Det som  inte finns

kryper in i allting

och tar dess plats

Lupinerna på bordet andas

Det höga gräset har vi slagit av

Det går inte att sova

Varje morgon återuppstår

samma täta dag

Det fruktansvärda är

alla dessa impulser

som bara försvinner

För att de lämnas

Ann Jäderlund ("Tidsdikten: Juni", Helsingborgs Dagblad, 2012)