Sociala medier - kören i det grekiska dramat?

I ”På jakt efter politiken” diskuterar Zygmunt Bauman det privatas inflytande, inträngande och övertagande av den offentliga sfären. I boken diskuterar han främst i förhållande till den tidens pratshower, men jag kan inte låta bli att dra en parallell till vår tids sociala medier, framförallt facebook och twitter som representanter  för detta nya offentliga.

Det offentliga har blivit ett territorium där privata angelägenheter och ägodelar förevisas, och det faktum att ingen rimligen kan hävda att detta inverkar på hennes privata intressen eller välbefinnande har förklarats vara irrelevant för frågan om en sådan förevisning. (s. 80.)

Det offentliga handlar alltså inte längre om det som rör oss alla gemensamt utan har istället blivit till ett offentliggörande av privata angelägenheter:

Att offentliggöra allt som väckt eller kan väcka nyfikenhet har nu blivit det centrala i föreställningen om att ”vara av allmänt intresse”. Och att se till att det som offentliggörs förevisas i en form som är tillräckligt attraktiv för att väcka nyfikenhet har blivit huvudmåttet på att man ”tjänar allmänintresset väl. Det ”offentliga” har tömts på sitt innehåll; det står utan egen dagordning – det är nu bara en ihopgyttring av privata bekymmer, svårigheter och problem. (s. 80.) 

Bauman menar att det visserligen finns en poäng i det offentliga förevisandet av privata problem, att det kan ge en legitimering  till känslor och företeelser. Genom det offentliga förevisandet av privata problem kan det ge en sorts igenkänningseffekt och ett allmänt accepterande av känslor och uppfattningar som tidigare hållts dolda.

Men här upphör det offentliga biståndet. Det har inte mer att erbjuda, och bland de poster som saknas på listan över erbjudanden märks främst kollektiva medel som kan användas kollektivt för hantering och lösning av individuella problem. Allmänheten/offentligheten – samlingen av andra individer (läs: sociala medier)– kan bara applådera eller vissla, prisa eller fördöma, beundra eller håna, bistå eller hindra, driva på eller förmana, sporra eller dämpa; den skulle aldrig lova att göra något som individen inte kunde göra själv, att angripa problemet för den klagande individens skull(den lyssnande/kommenterande allmänheten offentligheten är bara en samling individuella agenter och alltså inte en verkande kraft i sig), att befria individen från ansvar. (s.81.)

Som användare av sociala medier står vi då som kören i det grekiska dramat. Vi  iakttar, ger normativa känslouttydningar, kommenterar, vägleder, tycker och hånar. Men aldrig kliver vi själva in på scenen, aldrig river vi föreställningen och hjälper huvudpersonen, den offentligt privata människan, att lösa situationen. Vi lyfter fram det privata i det offentliga ljuset men det gemensamma ansvaret håller vi dolt i kulisserna och formulerar om ansvar till åsikt, plikt till tyckande och det gemensamma till tärande debatt.

Livet i skuggan av döden

"Den största upptäckt som gjorts av människan, en upptäckt som gjort henne så speciell och hennes sinnesfrid, hennes känsla av säkerhet, så svår att erövra, var dödlighetens faktum: en universell, oundviklig och omedgörlig död som väntade varje enskild medlem av människosläktet. Människan är den enda levande varelse som vet om att hon ska dö och att det inte finns någon möjlighet att fly undan döden. Alla måste inte nödvändigtvis 'leva till döden', som Heidegger hävdade, men alla måste leva sina liv i skuggan av döden. Människan är den enda levande varelse som vet om sin egen förgänglighet, och eftersom hon vet att hon bara är tillfällig kan - måste - hon också föreställa sig evigheten, en ständig tillvaro som till skillnad från hennes egen saknar början och slut. Och sedan hon väl har föreställt sig evigheten står det klart att de två slagen av tillvaro har mötespunkter men inga gångjärn eller nitar." - Zygmunt Bauman "På spaning efter politiken", s. 44.

Dogmernas olidliga vara

Niklas Orrenius reportage i DN om Svenska kyrkan och stridigheterna som pågår i den på en nivå har fått en något oväntad följetong. Häromdagen publicerade Orrenius en krönika i DN under titeln "Jungfrufödseln får mig att darra". I krönikan beskriver han sin vilja, och tveksamhet inför, att fråga Ärkebiskopen om teologiska frågor, och kanske framförallt om jungfrufödseln. Det är överlag en intressant krönika om religionens synlighet i dagens Sverige, men det är framförallt slutklämmen som fått ett eget efterspel. När Orrenius tar mod till sig och ställer frågan om ärkebiskop Anders Wejryd tror på att Jesus föddes av en jungfru får han svaret:  "Jag tror nog det. Jag tror det var ett sätt för Gud att visa att detta är en väldigt speciell person."

Svaret Orrenius får är svagt till sin karaktär. "Jag tror nog det.", säger ärkebiskopen. Ändå ekar svaret hela vägen till vitt skilda bloggar som Humanistbloggen och Kristen Opinion som båda citerar Madeleine Sultán-Sjöqvist (religionssociolog) som menar att ärkebiskopen nu "positionerar sig  inomteologiskt" och sållar sig till den grupp av teologer som vill "påföra resten av samhället en konfessionaliserad världsbild, en världsbild som grundar sig i en biblisk föreställningsvärld." Hon menar att där den förre ärkebiskopen, KG Hammar, "snurrade in sig i ändlösa resonemang om symbolisk och biologisk jungfrufödsel för att genom otydlighet hålla alla grupper inom samfundet nöjda" talar den nuvarande ärkebiskopen ur skägget och tar tydligt ställning i en inomteologisk fråga som också är en vattendelare mellan två läger i kyrkan. De som faktiskt tror på jungfrufödseln och de som inte tror på dess fakticitet, utan ser jungfrufödseln mer som en symbol. Ärkebiskopen ställer sig nu, menar Sultán-Sjöqvist, på de fundamentalistiska bibeltolkarnas sida mot de symbolsprängda liberalerna.

Jag tror nog inte det.

För det första, en  av de vanligaste symboltolkningarna av jungfrufödseln är att det just är en markering av att Jesus är en viktig person. Som symbol behöver vi inte hålla det för sant, men vi kan alla enas om att den som föds av en jungfru är en särskild person, och Jesus var, enligt den kristna tron, "una persona particolare", för att travestera Ettore Scola.

För det andra. "Jag tror nog det" håller inte i en rättsal. Knappt ens på ett konfirmandförhör.

Men något annat ligger bakom allt det här. Vad är egentligen problemet? Problemet är inte att vi har en ärkebiskop som "förnekar" jungfrufödseln och en ärkebiskop som deklarerar sin tro på densamma (om vi hårdrar resonemanget ovan något) utan att det faktiskt råder en stor oklarhet kring hur man skall förhålla sig till dogmer i dagens Sverige. Och kanske framförallt i Svenska kyrkan av idag. Problemet är inte att olika kyrkliga ledare eventuellt tycker och tror olika, problemet är att det har blivit en individuell fråga. Det är upp till var och en, kyrkvärd som ärkebiskop, att försöka reda ordning i dogmernas fakticitet.

Det skapar en oreda, och en rädsla för dogmerna. En vilsen kristenhet står handfallen inför dogmerna. Och då blir dogmerna också lätta offer för kapning, som Sultán-Sjöqvist vill visa, till att höra olika läger och förgreningar av kyrkan till. En tro på jungfrufödsel blir samma sak som att vilja överföra bibeln på hela samhället. Och en tro på den symboliska jungfrufödseln blir samma sak som att inte vara kristen.

Det är en oroande analfabetism som uppstår, inte bara för de utanför kyrkan utan även för de inom den. Och detta tillstånd uppstår, tror jag, delvis därför att vi inte vet hur kyrkan förhåller sig till dogmerna. "Men kyrkan, det är ju folket, alla som är i kyrkan och vistas där, och det är ju deras tro som ÄR kyrkan?" säger kanske någon då. Jo, visst. Men samtidigt behöver alla dessa människor något att hålla fast vid eller ta spjärn emot. De behöver.... Vi behöver någon som är den kristna trons försvarare. Inte bara mot heretiker och trollkarlar, men som även försvarar oss alla mot att ställas direkt inför dogmernas oförklarlighet i en rationell och logisk värld. Vi behöver någon som säger "Jungfrufödsel? Absolut, det är en del av den kristna trosbekännelsen och det bibliska vittnesbördet, om detta kan man inte tveka." Men samtidigt någon som ställer frågan "Men vad betyder jungfrufödseln?".

Vi behöver, med risk för att låta katolsk, någon som utan tvekan står upp för de grundläggande dogmerna i den kristna tron, men någon som samtidigt förklarar dom. Vi behöver inte ännu en mänsklig ärkebiskop som deklarerar att han "nog" tror på jungfrufödseln eller en som "bara" ser den som en symbol. Vi behöver en "övermänniska", en som inte är en individ. Någon som står utanför individualiteten och representerar kollektivet, som representerar kyrkan. Vi behöver någon som ställer sig emellan oss individer och dogmernas oförklarlighet, någon som tar den rationella kulan för oss och  lämnar oss fria att tolka och tro, att låta dogmerna bli en del av våra liv och växa i styrka. Men också en som tror för oss, så att när vi inte orkar eller vill brottas finns det någon som tror på dogmerna för oss.

Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men vi behöver en påve.

Nattvardsbön för en sargad kropp

"Det här är min kropp
den skall sättas samman
färdas genom ljus, förbi mörker
den skall styckas, delas upp
föras undan, bli föda, som minne
inneslutet i ett minne och vi skall tala om
just detta, utplånandet
Det här är vårt rum
Det kommer äga
oss en kort stund, ett ögonblick, ingenting
blir ett annat namn för hemlöshet
Det skall stå öppet, rummet
Det skall stå helt stilla och vänta ut oss,
låt nu det bli tydligt,
kom nu här intill mig, utplåna
...
Det är min kropp
Det är min hand
Den rör sig nu, öppnar sig,
just mot detta ingenting som skall övervinna mig
Min kropp
Den skall böjas ner mot marken
Den skall anta en annan form
Den skall rivas, genomborras
Den skall förlora sitt namn
Den skall bli till vävnader, salt
Den skall bli ett hem för våldet
Du är det våldet, den förintelsen”

- Ur: "En brottskatalog" av Kristian Lundberg

Sanningen i myten

Vad finns det egentligen för sanning i en myt? Hur kan de fundamentala myterna, berättelserna och historierna om vår tids skapelse, om tidernas begynnelse, historierna om skador som skett och synder som begåtts långt före vi var födda bära någon mening för oss idag?

Först ur Emi-Simone Zawalls understreckare om Bruno Schulz:

I essän ”Mytologiseringen av verkligheten” (1936) beskrev Schulz hur han föreställde sig att det fanns en oerhört stark relation mellan verklighet, språk och mytologi. Han menade att språket i begynnelsen härstammade från ett enda ord, och att detta Ord var detsamma som Myten. Myten genererade i sin tur Meningen som i sin tur genererade Verkligheten. Det som inte är meningsfullt är inte heller verkligt, resonerade Schulz. Verkligheten är Ordets skugga. 

(SvD, tipstack till "Den Andra världen" i P1)

 Sen Slavoj Žižek på samma tema:

The basic lesson of the Hamlet myth is thus that the "mythical" form of the narrative content is not the starting point, but the end-result of a complex process of displacements and condensations: it is not enough to say that today's myths are faked, inauthentic retro artifacts - the notion of a faked imitation of the myth should be radicalized into the notion that myth AS SUCH is a fake. Heidegger located the Greek breakthrough, the founding gesture of the "West," in the overcoming of the pre-philosophical mythical "Asiatic" universe: the greatest opposite of the West is "the mythical in general and the Asiatic in particular." However, this overcoming is not simply a letting-behind of the mythical, but a constant struggle with(in) it: philosophy needs the recourse to myth, not only for external reasons, in order to explain its conceptual teaching to the uneducated crowds, but inherently, to "suture" its own conceptual edifice where it fails in reaching its innermost core, from Plato's myth of the cave to Freud's myth of the primordial father and Lacan's myth of lamella. Myth is thus the Real of logos: the foreign intruder, impossible to get rid of, impossible to remain fully within it. Therein resides the lesson of Adorno's and Horkheimer's Dialectic of Enlightenment: Enlightenment always already "contaminates" the mythical naive immediacy; Enlightenment itself is mythical, i.e. its own grounding gesture repeats the mythical operation. And what is postmodernity if not the ultimate defeat of the Enlightenment in its very triumph: when the dialectic of Enlightenment reaches its apogee, the dynamic, rootless postindustrial society directly generates its own myth. 

(Slavoj Žižek, "From the Myth to Agape")

Palmsöndag - längtan bort

Palmsöndagen bär löftet om befrielse, löftet om den frälsare som skall komma för att befria folket. I folkmassans ”Hosianna”, snälla hjälp oss, hör vi ropen från en grupp människor som lever i förtryck. En grupp människor, ett folk, som lever i exil i sitt eget hemland, som lever under en militärregim som styr över dom, som bestämmer över dom. Vi hör de glada, men också desperata ropen från en folkgrupp som har fått nog, som inte vill leva under en annan kultur, ett folk som vill vara fria. Och på ett sätt skiljer sig så inte de människor som stod i rader och väntade på Jesus utanför Jerusalem från de människor som i dag står i rader utanför Jerusalem, alla de palestinier som varje dag väntar i timmar för att få åka in till Jerusalem för att få jobba. Alla de palestinier som också lever i exil i sitt eget land, som lever under en annan kultur med andra gränser än de gränser de själva har satt upp.

Tiden går men sakernas tillstånd förändras inte. Vi människor vill ha samma saker då som nu. Frihet, frälsning, revolution, maktskifte. Alla är de olika ord för en och samma sak. Längtan bort, längtan efter att någon annan skall göra jobbet, längtan efter helhet. På något sätt längtar vi människor konstant tillbaks till en tid och en plats där vi inte behövde kämpa, där vi inte behövde lida, där vi inte behövde förhålla oss till allting hela tiden. Vi längtar efter ett enklare liv helt enkelt. Vi längtar efter paradiset.

Hur man än tror och förhåller sig till den bibliska berättelsen om paradiset så är jag övertygad om att den bär en sanning. Kanske inte en sanning att det verkligen har hänt, men en mänsklig sanning, som en beskrivning av en sann erfarenhet, en sann längtan. En längtan tillbaks.

Men ända sedan Adam och Eva lämnade paradiset har det varit stängt för oss. Vägen är avspärrad, det går inte längre att komma tillbaks. Så nu är längtan till paradiset det enda vi har kvar av det. Och denna längtan förskjuter vi till framtiden. När vi inser att vägen är stängd så lägger vi paradiset till en tid och en plats som skall komma. Vi tillber en frälsare som skall ta oss dit. Vi hyllar honom när han kommer, vi upphöjer honom till konung och Gud. Vi prisar hans namn och sjunger sånger till hans ära. Men det dröjer inte länge tills vi har tröttnat. Efter bara några dagar så har vi glömt honom, han levererade ju inte, och så vi låter honom gå ett annat öde till mötes.

Människorna i Jerusalem år 33 lät sin frälsare dö på ett kors. Det var det öde som väntade den hyllade konungen som kom inridande på en åsna till folkets jubel. Han kunde inte frälsa folket så som det var lovat. Han kunde inte, som Moses, föra folket ut ur sin ofrivilliga exil. Det enda han kunde göra var att bekräfta deras önskan, deras drömmar men makten att infria dom låg inte i hans händer. Inte på det sätt som dom ville i alla fall.

Nej, makten att befria folket har bara folket själva. Makten att befria dig har bara du själv. Vi kan vänta förgäves på en frälsare. Vi kan vifta med palmblad och bre ut mantlar till klockorna stannar, men makten att befria kommer aldrig ligga utanför oss själva. Det kan aldrig komma en frälsare som befriar oss.

Det kan aldrig komma en frälsare som befriar oss, för den frälsaren har redan kommit. När Jesus rider in på en åsna så befriar han faktiskt folket. Och han befriar dig och mig. Men inte på det sätt som vi eller dom förväntar sig. Jesus rider in, inte för att infria drömmen, men för att ta bort drömmen. Han rider in för att låta det mänskliga segra över drömmen om paradiset.

Jesus rider in i Jerusalem för att misslyckas, hans segertåg är också hans dödsdom. Men misslyckandet är också hans seger. Det är genom misslyckandet, genom döden på korset som vi kan bli fria. Det är genom insikten att inte ens Guds son kan rädda oss, kan befria folket, kan föra oss ut ur vår ofrivilliga exil, som vi blir fria. Det är först då vi blir människor.

Det första steget till tillfrisknande är att inse att man har ett sår, det första steget till frälsning är att inse att man har en synd att bära på. Att vi lever med en dröm, med ett sår som aldrig kommer läkas, en dröm om ett paradis någonstans där allt är bra. Denna insikt är det första steget till befrielse, insikten om att det enda som kvarstår av paradiset är en längtan och att denna längtan gör oss människor förvirrade, fångade, rotlösa. För längtan håller oss fast vid drömmen, håller oss knutna till paradiset.

Men Jesus pekar inte mot ett paradis, han pekar mot nästan, att leva för andra. Jesus talar inte om ett återvändande till forna tider, han talar om en framtid, om ett Guds rike som skall komma. Jesus öppnar inte vägen till paradiset igen, han öppnar vägen till himmelen. Genom att misslyckas, genom att dö på ett kors, genom att låta oss bli fria från våra drömmar och inse att vi bär på en längtan som aldrig kommer att uppfyllas. 

När Jesus rider in Jerusalem så gör han inte det för att han skall segra utan för att människorna skall bli fria.

Den kapitalistiska människan och maskinen

Ur "Människan och maskinen", avsnitt 4, om Ekonomi:

"Det [ekonomi] är så totalt basalt i vårt vardagsliv. Man skulle nästan kunna säga att det är mer naturligt för oss att köpa och sälja och vara beroende av pengar för att leva. Det är mera naturligt för oss än allt annat vi får för oss att kalla 'naturen'; skogen eller havet eller vattendragen eller någonting. Allt det där vi kallar naturen känns ju inte så himla naturligt för de flesta av oss. Däremot att gå och handla eller driva en affärsverksamhet eller bli entrepenör, det känns fullt naturligt. Och det är det som gör det så svårt att se det som något särskilt: att här har vi en, bokstavligen, ytterst artificiell konstruktion som är vår natur."

"Samhället i stort sett fungerar som en enda stor matsmältningsmaskin som drivs av den här ekonomiska kalkylen: råvaror in - skräp ut. I och med att det ekonomiska system som driver den här samhälleliga ämnesomsättningsprocessen bara erkänner ett värde, nämligen vinstutveckling, så tar det ingen hänsyn till var någonting kommer ifrån. Bara du kan bokföra det som vinst, bara du kan sammanfatta allt detta i bruttonationalprodukt - på ett väldigt abstrakt plan - bara du kan göra det så säger du: 'Ja nu har vi tillväxt, nu har en positiv utveckling i ekonomin, nu går det bra för samhället.'

Men ingenting av det du säger något positivt om då har någon koppling, varken teoretiskt eller (knappt) praktisk koppling till vad som verkligen pågår. Och den här diskrepansen mellan det abstrakta maskineri som driver ekonomin och den fysiska basen som allting samtidigt är beroende av - den ökar. Och det ger upphov till alla de här nackdelarna som går under olika namn: miljöförstöring, utsugning, kanske till och med klimatförändringarna också."