Kyrkan som motståndshandling

Frågan om kyrkans (Svenska kyrkan, that is) politisering är en av de mer aktuella frågorna på dagens kyrkliga agenda. Det är en fråga med många konsekvenser och som diskuteras i många skepnader. Alltifrån ifrågasättandet av politiska grupperingar inom kyrkoråd och kyrkomöte till frågan om kyrkan skall agera politiskt för sin nästa, om kyrkan skall ta ställning för eller emot rådande politiska system.

I bräschen för den senare åsikten går tankesmedjor såsom Seglora Smedja, där författaren Kristian Lundberg idag skriver engagerat om Reva och hur kyrkan bör förhålla sig till det som händer i vårt land idag med papperslösa flyktingar och Helle Klein uppmuntrar till ett nytt påskupprop. Å andra sidan diskuteras med emfas det faktum att kyrkan bör förhålla sig fri från statliga och partipolitiska bindningar, att kyrkan skall kunna vara kyrka utan att blanda sig i världen. Eller snarare, att världens åsikter inte skall grumla kyrkans synfält för det som är dess centrum och mål. Samhörigheten med Gud och Jesus Kristus.

Jag tänker att båda har rätt, och att svårigheten ligger för kyrkan att lära sig fokusera på två saker samtidigt.

För det första: kyrkan ÄR motstånd. Att vara kyrka, att gå i kyrkan, att arbeta i kyrkan är en motståndshandling. Det är inget annat än en protest mot det rådande samhället, mot den här världens vishet. Genom att vara kyrka så manifesterar vi Guds rike på jorden, vi ber till och lovsjunger den Gud som inte är av denna världen, den Gud som genom alla tider varit en protest mot den samtid i vilken den manifesteras.

Samtidigt måste den protesten ta kött, den måste inkarneras i samhället, liksom Gud inkarnerades i världen. Gud som tog kött i människan Jesus, den människan som stod upp för de förtryckta, för de fattiga, för främlingen och för de som var utanför. Gud blev konkret för oss för att vi skulle kunna få kontakt med honom, och för att Gud skulle kunna få kontakt med oss. Men också för att Gud ville visa oss vad som var rätt och fel, vad som var meningsfullt att kämpa för och vad som var petitesser.

Det är alltså ett både/och förhållande som råder mellan kyrkan och världen, liksom mellan Jesus och Gud. I koncilitet i Kalcedon förkunnades år 451 att Jesus är sann Gud och sann människa. Att han både är guden som är bortom våra beskrivningar, våra ord och våra strukturer, samtidigt som han är en av oss, i våra strukturer, i vår politiska strävan.

Det är viktigt att hålla båda sidorna i huvudet samtidigt. Att både kämpa för en bättre värld här och nu, men samtidigt se protesten som en mindre protest i förhållande till den motståndshandling som kyrkan är i sitt rena vara. För om man bara ser den konkreta guden, människan Jesus, så riskerar alla våra motståndshandlingar att bli till ett upprätthållande av ett dåligt system. En kamp för den papperslöse blir inget annat än ett upprätthållande av ett system som skapar papperslösa. Att kämpa för en dräglig tillvaro, att ge diakonalt stöd och bistånd riskerar enbart att fördjupa den ekonomiska krisen eftersom dess konsekvenser aldrig blir påtagliga nog.

Men om vi samtidigt kan hålla ett annat rike för ögonen, om vi kan tro och be för det rike som inte är av denna värld, ett rike som sträcker sig bortom vår nuvarande horisont så kan vi också sätta den konkreta protesten i förhållande till den abstrakta protesten; den protesten som är ett radikalt "nej" till vårt nuvarande politiska och ekonomiska system.

Och det är ingen högljudd protest, utan en stilla viskning som går genom vår samtid, likt en koltrast som med vemodiga toner sjunger in våren, eller som Kristian Lundberg själv en gång skrev: ett djupare brus i tystnaden, ett brus som pockar på under ytan, som talar till våra hjärtan om en ny himmel och en ny jord.

Uppenbarelsens ljus [ur: "Skönheten"]

”Jag har aldrig sett något annat än solljuset. Aldrig det större ljuset, det oskapade ljuset, det mystiska inre ljuset eller ljuset som bryter in genom en reva från en annan värld.

Att jag inte har sett det betyder inte jag avfärdar det. Det är bara inte min upplevelse.

Jag har inte sett det.

Men jag har hört det.

Och det har då varit alldeles verkligt.

Att det kan vara så enkelt, tänker jag varje gång, bara några toner och så är det där: Ljuset. Som i början av andra satsen i Beethovens tredje pianokonsert. Det är Glenn Gould som spelar, den kanadensiske pianisten som blivit till en symbol för det excentriska geniet. Men jag bryr mig inte om mytbildningen. För mig är han en av de få som enbart genom några inledande ackord, kan hitta en ton som avslöjar vad musiken egentligen är - något som kommer från ett fullständigt oväntat håll, en okänd plats.

Här, i vardagen, lever vi ofta i skuggorna. Men där, i början av Beethovens andra sats, där finns bara ljus.”




”Varför skall man bry sig om skönhet kan man fråga sig. Varför skönhet när världen är så fylld av mörker och lidande? Är inte då den här längtan efter skönhet inget annat än en enkel utväg? Något för att bedöva sina sinnen? Eskapism? Till och med något förljuget, kanske farligt då den hotar att förblinda, falsificera, kanske till och med fördumma och ge en falsk bild av världen? Grumla verkligheten och göra allt ofarligt?

Ibland kan jag hålla med om allt det där. Skönheten - vare sig den visar sig i mörkret, gryningen eller ljuset -  den kanske ändå inte har något med den här världen att göra. Men så lyssnar jag på Beethovens violinkonsert, den andra satsen, som när Ann-Sofie Mutter spelar och då blir allt självklart. Allt är förutbestämt.

Framför oss: det stora försvinnandet.

En efter en faller in i glömska.

Allt skall glömmas bort.

Jag skall glömmas bort.

Och även glömskan skall bli till ingenting. Allt skall bli till ingenting, för ingenting kommer finnas kvar. Jag skall somna in i ingenting. Men där, när jag inte finns, där skall jag fortsätta att lyssna på den här musiken. Den faller ner ur en reva ur himlen.

Och jag kommer minnas hur det var att vara levande.”

(Eric Schüldt, "Skönheten, del 3: Ljuset")

"Jesus is my homegirl"

(Bild tagen från http://www.behance.net/gallery/jesus-is-my-homegirl/765462)

Den döde uppstår i strukturen

Det är alltså i strukturen den döde har uppstått.
Inte i våra hjärtan, inte där två eller tre är samlade,
utan i strukturen.

Där bland arkivbeständiga papper och kaffefläckiga
mötesbord har han nu sin boning.

Varför fortsätter vi, som kortspelarna i Gökboet -
de som använder McMurphys ord och gester
för att få honom levande igen?
De som återupprepar hans nonsens.
Varför gör vi det till hans åminnelse?

Någonstans pockar tanken på.

Därför utreder vi strukturen, för att se om vi
kan hitta honom igen. Men det säger vi inte.
Vi låter praktiska skäl klä skott för  vår villfarelse,
för vår förvirring och vår vilsenhet. Så är det alltid.

Strukturer går före liv.

För livet är för stort, liksom den döde. Det måste
struktureras upp, den döde måste alltid glömmas bort,
förbli död. För hur skall han annars kunna  uppstå?
Vari ligger hoppet om den döde redan har återvänt?

Eller som Fröding skriver:
"Bäst att le åt sitt elände, bäst att slå sönder sin spegel".

Acceptansen föregår förnekelsen.
För om vi inte accepterat faktumet
finns det heller inget att förneka.

Så vi drar runt i en kostym som är alldeles för stor
och letar efter den döde. Kanske i innerfickan,
bland kvittona och cigaretterna från den där festen?

Så syr vi in vår kostym som är alldeles för stor
för om den passar kanske vi hittar den döde.
Som om han vore gömd i ett veck någonstans
dold för världen i alla dessa år.

The meaningless death of Christ

Christ is the first and only fully "ready made God" in the history of religions: he is fully human, and thus indistinguishable from other ordinary man - there is nothing in his bodily appearance that makes Him a special case. So, in the same way Duchamp's pissoir or bicycle are not objects of art because of their inherent qualities, but because of the place their are made to occupy, Christ is not God because of his inherent "divine" qualities, but because, precisely as fully human, he is God's son. For this reason, the properly Christian attitude apropos of Christ's death is not the one of melancholic attachment to his deceased figure, but that of infinite joy: the ultimate horizon of the pagan Wisdom is melancholy - ultimately, everything returns to dust, so one must learn to disattach oneself, to renounce desire -, while if there was ever a religion that is NOT melancholic, it is Christianity, in spite of the false appearance of the melancholic attachment to Christ as the lost object.

Christ's sacrifice is thus in a radical sense MEANINGLESS: not an act of exchange, but a superfluous, excessive, unwarranted gesture aimed at demonstrating His love for us, for the fallen humanity. It is like when, in our daily lives, we want to show someone that we really love him, and we can only do it by accomplishing a superfluous gesture of expenditure. Christ does not "pay" for our sins - as it was made clear by St Paul, it is this very logic of payment, of exchange, that, in a way, IS the sin, and the wager of Christ's act is to show us that the chain of exchanges can be interrupted. Christ redeems humanity not by paying the price for our sins, but by demonstrating us that we can break out of the vitious cycle of sin and payment. Instead of paying for our sins, Christ literally ERASES them, retroactively "undoes" them through love.

- Slavoj Zizek, "Death's merciless love", 2004. 

En sångarsaga

"Jag såg en sovandes höjda haka, det svarta skägget låg ungt och vekt vid silverkanten av tröjans halsrand omkring ett anlete stolt och blekt.

Jag såg en sångares vemodspanna, det mörka håret i ädelt fall, den manligt svärmiska sorgsna läppen, som kanske sjöng i kung Arthurs hall.

Jag såg hans dödsdystra ögon öppnas att söka någon, han aldrig fann, de slötos åter, och i detsamma den syn, som skymtat, i luft förrann."

Kroppen, Språket och Tingen.

"Det är i April. Jag berättar en fabel för mig själv en kväll när jag går längs fasader och stängsel, under trafikskyltar och övervakningskameror. Jag säger till mig själv att en flock vilddjur en gång kastade sig mot varandra och att deras käkar bet tag om varandra och fattade eld och att namnen som dessa vilddjur bar var Kroppen, Språket och Tingen. Medan de brann slet de i varandra och kämpade om något eller inget och medan de kämpade och brann smälte de samman till en härva av revben, bränd hud, huggtänder, åtrå, tassar, klor och glömska. Jag sitter i mitt fönster och tittar på regndropparna som rinner över glaset och tänker att samhället är en sorts storm, en vind som lämnar efter sig vissa kroppar på vissa platser och andra kroppar på andra. Jag minns poliskedjor som jag har sett, polisernas hårda, tysta ansikten, slutna kring sig själva  Jag undkommer inte erfarenheten av att våldet är kärnan i samhället, i språket, i identiteten. Poliserna slår på sina genomskinliga, repiga sköldar. De skyddar en ordning som placerar vissa kroppar i regeringsbyggnader, på konstmuseer och universitet, i domstolsbyggnader, på tidningsredaktioner och bakom tevekameror, medan andra kroppar slungas långt ut från centrum, till platser där de står i gryningen med gratistidningar i händerna, eller till socialkontor, till höghus som inte har renoverats på fyrtio år, till häkten."

(Johannes Anyuru, Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad, Glänta 2-3 2012, s. 9f.)