The meaningless death of Christ

Christ is the first and only fully "ready made God" in the history of religions: he is fully human, and thus indistinguishable from other ordinary man - there is nothing in his bodily appearance that makes Him a special case. So, in the same way Duchamp's pissoir or bicycle are not objects of art because of their inherent qualities, but because of the place their are made to occupy, Christ is not God because of his inherent "divine" qualities, but because, precisely as fully human, he is God's son. For this reason, the properly Christian attitude apropos of Christ's death is not the one of melancholic attachment to his deceased figure, but that of infinite joy: the ultimate horizon of the pagan Wisdom is melancholy - ultimately, everything returns to dust, so one must learn to disattach oneself, to renounce desire -, while if there was ever a religion that is NOT melancholic, it is Christianity, in spite of the false appearance of the melancholic attachment to Christ as the lost object.

Christ's sacrifice is thus in a radical sense MEANINGLESS: not an act of exchange, but a superfluous, excessive, unwarranted gesture aimed at demonstrating His love for us, for the fallen humanity. It is like when, in our daily lives, we want to show someone that we really love him, and we can only do it by accomplishing a superfluous gesture of expenditure. Christ does not "pay" for our sins - as it was made clear by St Paul, it is this very logic of payment, of exchange, that, in a way, IS the sin, and the wager of Christ's act is to show us that the chain of exchanges can be interrupted. Christ redeems humanity not by paying the price for our sins, but by demonstrating us that we can break out of the vitious cycle of sin and payment. Instead of paying for our sins, Christ literally ERASES them, retroactively "undoes" them through love.

- Slavoj Zizek, "Death's merciless love", 2004. 

En sångarsaga

"Jag såg en sovandes höjda haka, det svarta skägget låg ungt och vekt vid silverkanten av tröjans halsrand omkring ett anlete stolt och blekt.

Jag såg en sångares vemodspanna, det mörka håret i ädelt fall, den manligt svärmiska sorgsna läppen, som kanske sjöng i kung Arthurs hall.

Jag såg hans dödsdystra ögon öppnas att söka någon, han aldrig fann, de slötos åter, och i detsamma den syn, som skymtat, i luft förrann."

Kroppen, Språket och Tingen.

"Det är i April. Jag berättar en fabel för mig själv en kväll när jag går längs fasader och stängsel, under trafikskyltar och övervakningskameror. Jag säger till mig själv att en flock vilddjur en gång kastade sig mot varandra och att deras käkar bet tag om varandra och fattade eld och att namnen som dessa vilddjur bar var Kroppen, Språket och Tingen. Medan de brann slet de i varandra och kämpade om något eller inget och medan de kämpade och brann smälte de samman till en härva av revben, bränd hud, huggtänder, åtrå, tassar, klor och glömska. Jag sitter i mitt fönster och tittar på regndropparna som rinner över glaset och tänker att samhället är en sorts storm, en vind som lämnar efter sig vissa kroppar på vissa platser och andra kroppar på andra. Jag minns poliskedjor som jag har sett, polisernas hårda, tysta ansikten, slutna kring sig själva  Jag undkommer inte erfarenheten av att våldet är kärnan i samhället, i språket, i identiteten. Poliserna slår på sina genomskinliga, repiga sköldar. De skyddar en ordning som placerar vissa kroppar i regeringsbyggnader, på konstmuseer och universitet, i domstolsbyggnader, på tidningsredaktioner och bakom tevekameror, medan andra kroppar slungas långt ut från centrum, till platser där de står i gryningen med gratistidningar i händerna, eller till socialkontor, till höghus som inte har renoverats på fyrtio år, till häkten."

(Johannes Anyuru, Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad, Glänta 2-3 2012, s. 9f.)

Allt skall vi äga

Herre, förbarma dig över oss.
Nu är allt människa i mig.
Låt mig få bli en förmedlare;
inte är du en basun som väcker
dem av oss som fortfarande tror
att döden är en överraskning,
ett slag över nacken och igen:
den upp och nervända trädkronan
rötterna sanden slag av liv och det
blir ännu en morgon där brödet
som äts är mörkt, tungt av den hunger
som kommer att bryta oss sönder.

(Kristian Lundberg, ur: "Om natten blir handen ett skepp av ljus",
Wahlström & Widstrand 1999.)

För sent att återvända (del 1)

"Att det främmande och gåtfulla var något som angick oss hade fört mina tankar till änglarna, dessa mystiska skapelser som inte bara hade del i det gudomliga utan också i det mänskliga, och således bättre än någon annan figur förmedlade dubbelheten i det främmandes natur. Samtidigt var det något djupt otillfredsställande med både målningarna och änglarna, eftersom de bägge på ett så grundläggande sätt tillhörde det förflutna som vi hade lagt bakom oss, som inte längre passade in i den värld vi hade skapat, där det stora, det gudomliga, det högtidliga, det heliga, det vackra och det sanna inte längre var vedertagna storheter utan tvärtom något tvivelaktigt och rentav löjligt. Det betydde att det stora utanför som fram till upplysningstiden var det gudomliga, bringat till oss med uppenbarelsen, och som i romantiken var naturen, där uppenbarelsens begrepp var det sublima, inte längre hade något uttryck. I konsten var det som var utanför synonymt med samhället, alltså den mänskliga anhopningen, vilket den med sina koncept och sin relativitet opererade helt och hållet inom. I den norska konsthistorien kom brytningen med Munch, det var i hans målningar som människan för första gången tog upp all plats. Medan man fram till upplysningstiden underordnade människan det gudomliga, och man i romantiken underordnade människan det landskap hon avbildades i - bergen är höga och våldsamma, samtidigt som människorna undantagslöst är små - råder det omvända förhållandet hos Munch. Det är som om det mänskliga slukar allt, gör allt till sitt. Bergen, trädet, haven och skogarna allt är färgat av det mänskliga. Inte människans handlingar och yttre liv, utan människans känslor och inre liv. Och när människan en gång hade tagit över tycks det inte ha funnits någon återvändo, precis som det inte fanns någon återvändo för kristendomen då den under de första århundradena av vår tid började sprida sig som en skogsbrand över Europa. Människorna hos Munch är gestaltade, deras inre får yttre form, får världen att skaka, och det som därefter lämnades kvar när dörren väl hade öppnats var världen som gestaltning; hos målarna efter Munch är det själva färgerna, själva formerna, inte vad de föreställer som är känsloladdade." (Kael-Ove Knausgård, Min Kamp 1, s. 227f.)

Kollektiv/individ - Den Andre/Densamme

 Det är som om vår bild av ”terroristen” baseras på en dikotomi, ett antingen eller. Antingen en ideologisk övertygad islamist, eller så kan vederbörande, närmast per definition, inte ens tillhöra kategorin terrorist, då handlar det om den vite, psykiskt störde gärningsmannen. Det är den kollektiva kontra den individualpsykologiska förklaringen dragen till sin yttersta spets.

...

»De Andra framställs som kollektiva, traditionella och förtryckande, me­dan Vi framställs som individuella, moderna och jämställda.«
Så länge vi inte ser det komplexa samspelet mellan individ och samhälle och medvetet, eller omedvetet, använder diametralt motsatta analysredskap för ”oss” i motsats till ”dem”, så länge lär vi varken komma förklaringar eller förståelse närmare. Då kommer vi snarare att påminna om Peter Mangs som, när han tycker att förhörsledarnas frågor blir alltför närgångna och obehagliga, plötsligt vägrar att svara på fler frågor, stoppar fingrarna i öronen och högljutt börjar sjunga; ”Nobody knows the trouble I’ve seen” och ”Don’t worry, be happy!” 

- Gellert Tamas, DN 120710

[tiden det tar...]

Döden passerade förbi
på en armlängds avstånd
den drabbade inte mig
utan en vänt jag känt en gång
eller kanske en släkting.
Nära nog för att göra skillnad
nära nog för att göra allting meningslöst
och skoningslöst.

Men jag vet ju att döden är närmre än så
att "armlängds avstånd" enbart är en fasad
ett tankefoster.
Det finns inget avstånd mellan mig och döden
det finns bara tid
och avstånd räknas inte i tid

Vi föds, enbart för att en gång dö
vad vi gör däremellan
är inte bestämt
även om vi ibland tror det
även om det finns de som vill bestämma
över livet,
de som vill avgränsa livet

Men livet har inga gränser
bara döden

Den vandrade förbi ikväll
på en armlängds avstånd
och bilen behöver nog tankas
snart.