Eagleton om transcendensens materiella bas

"If you are to be free to turn your thoughts to higher, purer things, you need to be excessively well-heeled. To be free demands leisure, which in turn requires material resources – and if everyone is to be free, material resources beyond the wildest dreams of the most avaricious banker. In classical Marxist terms, the material base needs to be developed to the point where it can simply negate itself. At a certain point of superabundance, the material transcends itself.

The dialectical Marxist twist is that only materiality will release you from the dull compulsion of the material. Freedom does not mean being free of determinations, but being determined in such a way as to sit transformatively loose to one’s determinants; and communism, which would allow you do precisely this in material terms, is in this sense the acme of human freedom. That only the material will emancipate you from the material: this, surely, is the true riposte to the various varieties of idealism, not the claim that we must at all costs stay tenaciously loyal to how things are, or respect the density and objectivity of the material world."

- Terry Eagleton, Communism: Lear or Gonzalo?, Costas Douzinas & Slavoj Žižek (red.), The Idea Of Communism, s. 102, Verso, London, 2010.

Francoise Hardy

Zizek om ekologisk fundamentalism och en helig materialitet.

I en diskussion kring olika typer av fundamentalism närmar sig  Zizek den fundamentalism han menar är en av de mest ideologiskt omärkbara, och mest komplicerade idag. Nämligen den ekologiska fundamentalismen. Samtidigt rör han sig väldigt nära diskussionen kring den komplexa frågan transcendens/immanens och den svåra distinktionen mellan att vara ansvarig för sina handlingar eller att lyda en högre auktoritet. Denna diskussion är aktuell, inte minst för kyrka, idag då den handlar om vilket sätt vi har en relation till Gud. Skall vi lyda eller ta ansvar för Gud?  

"We all know we are in deep shit, global warming, whatever. The problem is, why don’t we act? I think it’s a perfect example of what in psychoanalysis is called the fetishist disavowal: ”I know very well but…” We know it very well, but! You hear a talk, you read a text about ecology, it convinces you then you step out, you see there is sun there are birds, rain. And you, precisely because we are imbedded in [Nature], wired into it we cannot really accept that this can change. So i think paradoxically wee need more alienation from nature. In the sense of that we have to accept nature in its total contingency. Madness, that’s nature. Nature is not balanced, paradise. Nature is… you know something happens, small imbalance and everything goes crazy, i mean every natural balance is temporary, fragile and so on. Why am I saying this? Because this would be for me to bring it to the end what Lacan says ”the Big Other doesn’t exist”. You know usually people say either you are a subjectivist, self-responsible - and this means you are arrogant absolute subject. Or you defer to the higher authority. The difficult thing is to separate between these two, to accept that we are totally responsible but nonetheless we are not absolute subjects. It is a very difficult position to sustain, but I think we will be forced into it."

Die Toteninsel / The island of the Dead

"Die Toteninsel" av Arnold Böcklin, 1886.

"Sie werden sich hineinträumen können in die Welt der Schatten, bis sie den leisen lauen Hauch zu fühlen glauben, den das Meer kräuselt. Bis sie Scheu haben werden die feierliche Stille durch ein lautes Wort zu stören." 

 ("You will be able to enter into a dream of an obscure world of shadows, feeling the light breath that wrinkles the sea and being afraid of disturbing the solemn silence by a single word.")

Tankar kring kyrkan och prästerskapet

Jag presenterar här, i punktform, några tankar kring kyrkan och prästerskapet vilka jag i grunden stulit och omarbetat utifrån Walter Brueggemans "19 Teser":

1. Alla lever – implicit eller explicit – sina liv efter ett manuskript. Ett manuskript som styr vår upplevelse av verkligheten och som skapar normer, värderingar och vårt synsätt på världen.

2. Det dominerande manuskriptet i vårt samhälle är i grunden ett kapitalistiskt manuskript som är tänkt att göra oss lyckliga och säkra. Därför är manuskriptet också ett terapeutiskt, konsumeristiskt, teknologiskt och militaristiskt manus.

3. Det dominerande manuskriptet förstärks framförallt genom reklam, propaganda och den rådande ideologin, särskilt förstärks det genom televisionens liturgier där vi med avslappnad och road blick låter den rådande ideologin forma oss utan att vi tänker på det.

4. Inför det dominerande manuskriptet är vi alla lika. Höger som vänster, religiös som ickereligiös, kvinna som man, vuxen som barn.

5. Det är uppenbart att det dominerande manuskriptet har fallerat, att det har fallerat att göra oss lyckliga och säkra, att det har fallerat att bygga ett fungerande samhälle.

6. Kyrkan erbjuder dock ett kontramanuskript, ett metanarrativ som inte lovar att göra oss lyckliga och säkra, men som lovar att göra oss fria. Och vårt samhälles hälsa vilar på att vi lyckas koppla oss loss från det dominerande manuskriptet.

7. Kyrkans och teologins uppgift är att artikulera det alternativa manuskriptet, rotat i Bibeln och burit genom traditionen, vars nyckelfigur är den treenige guden.

8. Det manus vi erbjuder är, till skillnad från det dominerande manuskriptet, ogripbart och motsägelsefullt vilket härstammar från Guds ogripbara och motsägelsefulla själv.

9. Ingången till detta kontramanuskript är dopet, då vi frånsäger oss det dominerande manuskriptet och inlemmas i kontramanuskriptet.

10. Det är prästens uppgift att artikulera, tyda och förstå ambivalensen mellan dessa två manuskript och vara en bro från det dominerande till kyrkans manuskript. 

...both bird and flight

It should be noted that dance, which is both bird and flight, is also everything that the infant designates. Dance is innocence, because it is a body before the body. It is forgetting, because it is a body that forgets its fetters, its weight. It is a new beginning, because the dancing gesture must always be something like the invention of its own beginning. And it is also play, of course, because dance frees the body from all social mimicry, from all gravity and conformity. A wheel that turns itself: this could provide a very elegant definition for dance. Dance is like a circle in space, but a circle that is its own principle, a circle that is not drawn from the outside but rather draws itself. Dance is the prime mover: every gesture and every line of dance must present itself not as a consequence, but as the very source of mobility. And finally, dance is simple affirmation, because it makes the negative body — the shameful body — radiantly absent. Dance lends itself to the traversal of innocence by power. It manifests the secret virulence of what initially appeared as fountain, bird, childhood. 

- Alain Badiou, “Dance as a Metaphor for Thought” (Handbook of Inaesthetics)

The murder of a thing

“Word is murder of a thing, not only in the elementary sense of implying its absence - by naming a thing, we treat it as absent, as dead, although it is still present - but above all in the sense of its radical dissection: the word 'quarters' the thing, it tears it out of the embedment in its concrete context, it treats its component parts as entities with an autonomous existence: we speak about color, form, shape, etc., as if they possessed self-sufficient being.”  

― Slavoj Žižek, Enjoy Your Symptom!: Jacques Lacan in Hollywood and Out