Tankar kring kyrkan och prästerskapet

Jag presenterar här, i punktform, några tankar kring kyrkan och prästerskapet vilka jag i grunden stulit och omarbetat utifrån Walter Brueggemans "19 Teser":

1. Alla lever – implicit eller explicit – sina liv efter ett manuskript. Ett manuskript som styr vår upplevelse av verkligheten och som skapar normer, värderingar och vårt synsätt på världen.

2. Det dominerande manuskriptet i vårt samhälle är i grunden ett kapitalistiskt manuskript som är tänkt att göra oss lyckliga och säkra. Därför är manuskriptet också ett terapeutiskt, konsumeristiskt, teknologiskt och militaristiskt manus.

3. Det dominerande manuskriptet förstärks framförallt genom reklam, propaganda och den rådande ideologin, särskilt förstärks det genom televisionens liturgier där vi med avslappnad och road blick låter den rådande ideologin forma oss utan att vi tänker på det.

4. Inför det dominerande manuskriptet är vi alla lika. Höger som vänster, religiös som ickereligiös, kvinna som man, vuxen som barn.

5. Det är uppenbart att det dominerande manuskriptet har fallerat, att det har fallerat att göra oss lyckliga och säkra, att det har fallerat att bygga ett fungerande samhälle.

6. Kyrkan erbjuder dock ett kontramanuskript, ett metanarrativ som inte lovar att göra oss lyckliga och säkra, men som lovar att göra oss fria. Och vårt samhälles hälsa vilar på att vi lyckas koppla oss loss från det dominerande manuskriptet.

7. Kyrkans och teologins uppgift är att artikulera det alternativa manuskriptet, rotat i Bibeln och burit genom traditionen, vars nyckelfigur är den treenige guden.

8. Det manus vi erbjuder är, till skillnad från det dominerande manuskriptet, ogripbart och motsägelsefullt vilket härstammar från Guds ogripbara och motsägelsefulla själv.

9. Ingången till detta kontramanuskript är dopet, då vi frånsäger oss det dominerande manuskriptet och inlemmas i kontramanuskriptet.

10. Det är prästens uppgift att artikulera, tyda och förstå ambivalensen mellan dessa två manuskript och vara en bro från det dominerande till kyrkans manuskript. 

...both bird and flight

It should be noted that dance, which is both bird and flight, is also everything that the infant designates. Dance is innocence, because it is a body before the body. It is forgetting, because it is a body that forgets its fetters, its weight. It is a new beginning, because the dancing gesture must always be something like the invention of its own beginning. And it is also play, of course, because dance frees the body from all social mimicry, from all gravity and conformity. A wheel that turns itself: this could provide a very elegant definition for dance. Dance is like a circle in space, but a circle that is its own principle, a circle that is not drawn from the outside but rather draws itself. Dance is the prime mover: every gesture and every line of dance must present itself not as a consequence, but as the very source of mobility. And finally, dance is simple affirmation, because it makes the negative body — the shameful body — radiantly absent. Dance lends itself to the traversal of innocence by power. It manifests the secret virulence of what initially appeared as fountain, bird, childhood. 

- Alain Badiou, “Dance as a Metaphor for Thought” (Handbook of Inaesthetics)

The murder of a thing

“Word is murder of a thing, not only in the elementary sense of implying its absence - by naming a thing, we treat it as absent, as dead, although it is still present - but above all in the sense of its radical dissection: the word 'quarters' the thing, it tears it out of the embedment in its concrete context, it treats its component parts as entities with an autonomous existence: we speak about color, form, shape, etc., as if they possessed self-sufficient being.”  

― Slavoj Žižek, Enjoy Your Symptom!: Jacques Lacan in Hollywood and Out

Mark Rothko

"If you are only moved by color relationships, you are missing the point. I am interested in expressing the big emotions - tragedy, ecstasy, doom."

Vad vill de ha?

Protesterna mot Wall Street, som den senaste tiden nått långt ut över New Yorks gränser, fortsätter att förbrylla folk. Vad är det egentligen de vill ha? Någon sorts protest mot det ekonomiska systemet verkar självklar, men vad är det som denna protest innebär? Kanske är det svårt att formulera vad man vill ha när det man vill ha kräver att man formulerar sig utanför det givna systemet? Kanske är det svårt att formulera sig när det är själva språket man vänder sig emot? Zizek skriver:

"Kapitalismen är den första socioekonomiska ordningen som avtotaliserar mening: det finns ingen global ”kapitalistisk världsbild”, ingen ren ”kapitalistisk civilisation": globaliseringens fundamentala lärdom är just att kapitalism kan anpassa sig till alla civilisationer, från kristna till hinduistiska, från väst till öst." - Living in the End Times (övers. ur masteruppsats)

Och är det inte just detta, kapitalismens totala genomsyrande, som är i centrum för protesterna? Zizek uttryckte något liknande när han talade till Wall Street-protestanterna för ett tag sedan:

"He told, for instance, an old Eastern Bloc joke about a dissident who’s about to be sent to a work camp in Siberia. Since he knows his letters will be censored, he tells his friends he’ll write to them using a simple code: Blue ink for the truth, red ink for lies. His first letter arrives, and it’s a glowing report of life in the camp—a lovely apartment, great food, beautiful women. Then he concludes, “The only thing we can’t get is red ink.”

Occupy Wall Street, he explained told the crowd, is pointing out the lies that underlie American capitalist society. “You’re the red ink,” he said." - New York Observer 2011-10-09 (cf. Josef Bengtson: Zizek om frihet. )

Så protesternas vaghet beror kanske inte så mycket på att de som protesterar inte vet vad de vill ha, utan bara saknar möjligheten och språket att uttrycka det.

Obesvarad kärlek

Det är inte gud som älskar oss, det är vi som älskar honom.

Som sträcker oss efter honom i längtan efter något annat,

något utöver oss själva, så som kärleken gör.

Och vår längtan blir hetare ju mindre den besvaras,

vår förtvivlan djupare ju mer vi förstår att vi är övergivna.

Att vi är älskade av ingen.

Vad är djupt som saknad, som obesvarad kärlek.

                                                                                     - Pär Lagerkvist

Svenska kyrkans vandring mot identitet

Förra veckan skrev jag och Filip Stensman en debattartikel i Kyrkans Tidning. Debattartikeln handlade om Svenska kyrkans identitet och hur vi som "liberalteologiska" (i brist på bättre ord) ofta beskylls för att 1) ha en otydlig identitet samt 2) att vi enbart är politiskt korrekta, vänder kappan efter vinden och följer i statens ledband. Vår artikel behandlade främst den första invändningen, att vi har en otydlig identitet, och vi ville - genom en diskussion kring kyrkans beslut att viga samkönade par - poängtera att kyrkan faktiskt har påbörjat en vandring mot en tydlig "liberalteologisk" identitet. En vandring mot en alltmer kontextuell och inkarnatorisk kyrka. Och vi hyste en förhoppning om att denna vandring skulle fortsätta och ge sin prägel på diskussionen kring dopet och dess liturgiska utformning i den nya handboken.

Däremot så berörde vi inte fråga två i någon vidare utsträckning, alltså det om den "liberalteologiska" politiska korrektheten. Den frågan är inte helt enkel, och jag tror inte att det finns ett klart och tydligt svar på hur förhållandet mellan kyrkans värderingar och statens, eller allmänhetens, värderingar ser ut. Självklart är det så att kyrkan inte enbart skall följa efter den rådande tidens kulturella normer och värderingar, men samtidigt måste vi som folkkyrka faktiskt bemyndiga folkets röst. Kyrkan kan inte godta vilka ändringar som helst i den politiska korrekthetens namn, men samtidigt är vi en kontextuell kyrka, en kyrka som lever med sin tid och som måste förhålla sig till sin omvärld.

Jag tror att man gör sig en otjänst om man säger blankt "nej" eller "ja" till omvärldens krav och yttringar. Alla beslut skall självklart följas av teologisk diskussion, men en teologisk diskussion som måste starta i medlemmarnas behov av evangelium. För även om evangeliet är detsamma nu och igår så måste inte tolkningen utav evangeliet vara densamma i evigheters evighet. När pesten härjade i det medeltida Sverige så förändrades bilden av evangeliet, fokus förflyttades från den segrande Kristus till den lidande Kristus. På många krucifix i Sveriges kyrkor byttes segerkronan ut mot en törnekrona, en bild för hur omvärldens behov av evangelium skiftade. Samma Kristus, samma evangelium, men en gestalt som svarade mot den tidens behov.

I dagens postsekulära tillstånd beskrivs det allt oftare hur det religiösa och teologiska spiller över på andra områden, hur man kan se religiositet, helighet och transcendens i andra sammanhang än rent religiösa. Exempelvis hittade jag följande citat i Josef Bengtsons blogg på ämnet:

"The serious claim of political theology today, however, is not that the secular should yield to the church - whatever church that might be - but rather that the state is not the secular arrangement that it purports to be. A political life is not a life stripped of faith and the experience of the sacred, regardless of what we may believe about the legal separation of church and state."

Paul W. Kahn. Political Theology. Four New Chapters on the Concept of Sovereignty, s. 18

Så om staten, och politiken inte är fråntaget tro och upplevelsen av det heliga, så måste ju detta innebära att även politiska, folkliga och "sekulära" åsikter ändå kan uppmärksammas och diskuteras utifrån dess teologiska värde. Vi kan inte hävda att kyrkan har företräde på talet om Gud, om hur evangelium kan och ska tolkas. Men vi kan använda oss av teologin för att se hur evangeliet skall tolkas och vilka sidor som behöver lyftas fram i dagens samhälle. Vilka existentiella frågor är de viktigaste idag? Vad är det folk uttrycker att de behöver befrielse ifrån? Vi måste inleda en diskussion kring dessa frågor i den samtid vi lever i.