Den rena skillnaden

I ett tidigare inlägg skrev jag om Malevichs målning Black Square och hur han i den lyckades uttrycka den rena, icke-objektiva skillnaden, den skillnad som inte är en skillnad mellan bestämda objekt, en skillnad som därigenom inte heller blir abstrakt (Hegel), sexualiserad (Freud), ansiktliggjord (Deleuze), överbestämd... välj vilket ord du vill. I Milbanks/Žižeks bok, The monstrosity of Christ, beskriver Žižek hur denna skillnad kan beskrivas och hur Alan Badiou menar att det är just skillnaden som är den ontologiska grunden, den grunden varifrån subjektet och världen skapas:

That is Badiou’s ontological breakthrough: the primordial opposition is not that of One and Zero, but that of Zero and multiplicities, and the One emerges later. To put it even more radically: since only Ones fully “really exist,” multiplicities and Zero are the same thing (not one and the same thing): Zero “is” multiplicities without Ones which would guarantee their ontological consistency.

There is a detail which, perhaps, tells a lot about the difference between Europe and the USA: in Europe, the ground floor in a building is counted as 0, so that the floor above it is the “first floor,” while in the USA the “first floor” is at street level. In short, Americans start to count with 1, while Europeans know that 1 is already a stand- in for 0. Or, to put it in more historical terms:

Europeans are aware that, before we start counting, there has to be a “ground” of tradition, a ground which is always- already given and, as such, cannot be counted; while the USA, a land with no premodern historical tradition proper, lacks such a “ground”—things begin there directly with self- legislated freedom, the past is erased (transposed onto Europe).

So which of these two positions is closer to the truth? Neither—it is only in Poland that they seem to have found the proper solution to this alternative: in hotel elevators, they skip 1 altogether, i.e., they start to count fl oors with 0 and then pass over directly to 2. When, in a Warsaw hotel, I asked the porter how one can jump directly from 0 to 2, I was taken aback by the simple truth of his answer—after a moment of perplexity, he told me: “Well, I guess that the moment one starts to count the floors, the ground floor itself must be counted as one. . . .”

He got it right: “one” is originally not the number which follows zero, but zero itself counted as one—only in this way can the series of counted “ones” start (one One, then another One, etc., ad infinitum); the original multiplicity, the correlate of the void, is not to be confused with this series of Ones. This solution is thus based on the correct insight which Badiou developed in his ontology: reality is a multiplicity in which the void and the multiple coincide, i.e., the multiple is not composed of “ones,” but is primordial. - (Monstrosity of Christ, s. 90f.)

Vad jag finner intressant, förutom det sätt som Žižek lyckas kritisera Amerikas historielöshet genom en studie av våningsplansnumrering, är att den ontologiska grunden inte är en organisk enhet eller harmonisk helhet, utan en splittrad mångfald och att denna mångfald alltså inte är uppbyggd av "ettor", av de bestämda objekten som om man adderar dem får totalsumman av universum av. Nej, tvärtom, totalsumman av universum är mångfald, eller tomrum beroende på hur man ser det, och det är endast genom bestämmandet som ettorna framträder. Ettorna är alltså deriverade ur den stora mångfalden, inte byggstenarna för universum.

Dunkelhetens grund

Den tyske filosofen Friedrich von Schelling ansåg att "Guds existens som personligt väsen är vetenskapens verkliga föremål, men inte bara överhuvudtaget utan dess högsta och yttersta föremål, målet för all dess strävan som den har strävat mot i alla tider." Om om detta vetenskapens högsta mål, Guds personlighet, uttrycker han sig följande:

I det gudomliga förståndet finns ett system, men Gud själv är inte något system utan ett liv, och endast häri ligger svaret på frågan, för vars skull detta var en förberedelse, frågan om det ondas möjlighet i förhållande till Gud. Varje existens kräver en viss betingelse för att kunna bli verklig, det vill säga personlig. Inte heller guds existens kunde vara personlig utan en sådan betingelse, den enda skillnaden är att Gud har denna betingelse inom sig och inte utom sig. Han kan inte upphäva denna betingelse eftersom Han i så fall måste upphäva sig själv, han kan bara bemästra den genom kärlek och underordna sig den för att därmed förhärliga den. Även i Gud funnes en dunkelhetens grund, om han inte gjorde betingelsen till sig, förenade sig med den för att tillsammans med den forma en absolut personlighet. (SW, VII, 399)

Intressant är också att han, enligt dialektikens principer, skiljer på människans personliga identitet och Guds personliga identitet. Dessa identiteter är inte samma, menar Schelling, utan snarare att det är det opersonliga i människan som är identiskt med Gud.

A postmodern metaphor of the sun

//


"When [the soul] is firmly fixed on the domain where truth and reality shine resplendent it apprehends and knows them and appears to possess reason."
Metaphor of the sun - Plato

//



Untitled (Man at Fire) - Teun Hocks, 1990

//

Batman - The Dark Knight. Del 4: Kapitalismen

I detta (förhoppningsvis) sista inlägg i serien ”att övertolka en film” kommer jag att titta på filmen Batman – The Dark Knight ur ett kapitalismkritiskt perspektiv för att försöka ge lite förståelse till filmens ideologiska konnotationer.

Finns det inte en möjlighet att läsa konstellationen Bruce Wayne- Batman – Jokern som den kapitalistiska triangeln som är förhärskande i vårt samhälle idag? Om vi börjar med Jokern så är ju hans förhållande till det rent ekonomiska intressant. Han tycks ju vara helt ointresserad av pengarna i sig, till skillnad från de maffiamedlemmar som han slagit sig ihop med, dessutom har han ingen egentlig ideologisk förklaring, vare sig till vad han vill, varför han vill det eller varifrån han kommer (noterbart att hans berättelser om sig själv aldrig är konsistenta, de historier han berättar om sin bakgrund ger oss ingen förståelse, snarare tvärtom). På liknande sätt beskriver Žižek i sin senaste bok ”Living in the end times” där han menar att kapitalismens egentliga mål inte är att nära egoistiska intressen (vilket ju ofta är uppfattningen i dagens samhälle, att kapitalism är lika med egenintresse och girighet ). Istället menar Žižek, i Marxistisk anda, att kapitalismens sanna mål är utvecklingen av produktionskrafterna – vilket i förlängningen är essentiellt för kapitalismens överlevnad. Detta för att kapitalismen, liksom subjektet (se tidigare inlägg) i huvudsak drivs av en intern negation. Kapitalismen kan aldrig uppnå ett status quo, ett tillstånd där produktionen och behovet har nått ett jämnt tillstånd, det finns ingen jämvik, bara ett ohämmat framåtskridande jagat på av en egen intern negation.

Om vi möjligtvis då kan läsa Jokern som kapitalismens gestalt i filmen, en gestalt vars handlingar för oss som ser filmen förblir oförklarade, liksom kapitalismens handlingar förblir oförklarade i vårat dagliga samhälle. Visserligen kan ekonomer förutspå hur kapitalismen skall agera, alltså vad som skall hända på marknaden, på börsen osv., men som filmen visade det så kunde även polisen och Batman veta vad Jokern skulle göra, vilket som var hans nästa drag, men eftersom de inte visste varför han skulle göra det, vilka hans motiv var, så kunde de inte förhindra handlingarna. Dessutom hade de ingen chans att förutspå vilka hans nästa steg skulle bli.

Men denna kapitalism, om den nu existerar såsom jag beskrivit den ovan, hur kan den stoppas? I vårt dagliga ideologiska synsätt så tycks det finnas två sätt, båda vilka förkroppligas i filmen i en och samma person, nämligen Bruce Wayne/Batman. Om vi börjar med Bruce Wayne så är han det som Žižek beskriver som ”capitalism with a human face” alltså en ”vänlig” kapitalism. Bruce Wayne är visserligen världens rikaste man (eller Gotham Citys i alla fall...) men han använder inte sina pengar främst för egoistiska intressen. Delvis använder han sin förmögenhet för att understödja sitt brottsbekämpande alter-ego, och delvis använder han det till att stödja politiska intressen som kan bidra till rättvisa. I filmen tydligt exemplifierat genom hans stödgala till förmån för Harvey Dents arbete. Denna ”vänliga” kapitalism är så ett av dagens vanligaste motmedel mot kapitalismens härjningar. Men är det verkligen ett effektivt sådant? Är det inte symptomatiskt att det är just under ovan nämnda stödgala som Jokern dyker upp och visar sitt fula anlete, i dubbel bemärkelse? För denna ”vänliga” kapitalism är ju inget annat än ett sätt att låta det kapitalistiska systemet fortgå, om än med något mildrade effekter. För vad är exempelvis välgörenhet om inte ett sätt att med konstgjord andning låta det orättvisa system som styr jorden få existera?

Det andra sätt på vilket samhällen idag skyddar sig mot kapitalismen, som jag nämnde ovan, är genom en stark härskare. En ledare som kan stå emot och tygla kapitalismens destruktiva krafter, en som har kraft och incitament för att kunna begränsa dess härjningar. I filmen är Batman den enda som kan stå emot Jokern då inte ens den gode Harvey Dent, samhällets ”demokratiska” ledare, han som representerar folkets vilja och det rättsliga (ekonomiska) systemet klarar utmaningen. Och på exakt samma sätt har den politiska utvecklingen varit i många ex-kommunistiska länder sedan deras övergång från totalitarism till kapitalism, efter de första årens frihet har allt fler och fler länder börjat söka sig tillbaks till en ”totalitärare” regim under ledning av en stark ledare. Och detta är en återgång som inte bara är beroende av rent nostalgiska skäl, utan även beroende av en upptäckt på det kapitalistiska systemets misslyckanden. Det kapitalistiska samhällssystem har inte visat sig vara bättre, det har snarare visat sig vara sämre, för även om förhållandena i sig kanske inte är sämre än under en totalitär regim så vet man i ett förtryck i alla fall vem man skall ge skulden för orättvisorna, i ett kapitalistiskt system har man bara sig själv att skylla...

Och, för att sammanfatta, så kan man alltså notera att en av de mest framgångsrika filmerna under det senaste åren upprätthåller den ideologiska tron på att ett socialistiskt samhälle inte kan stå emot i kampen mot kapitalismen, utan det enda motmedlet är en stark ledare, en som kan och vågar agera utanför lagens ramar när nöden kräver det. Förresten, nämnde jag att filmen är amerikansk? Och extremt populär i Ryssland?

Batman - The Dark Knight. Del 3: Det mimetiska begäret

Ett annat sätt att se på begäret har lagts fram av den franske antropologen, filosofen och litteraturvetaren René Girard. Girards teorier om det mimetiska begäret och syndabocksmekanismen kan också skönjas i filmen.

Men för att hitta dem måste vi först vända blicken från Batman och Jokern och istället studera ett tredje subjekt som existerar i filmen, nämligen samhället, alltså själva invånarna i Gotham City. Dessa invånare, som verkar leva i ett ständigt undantagstillstånd i en mörk och våldsam stad, kan man se som arketypen för Girards teori om vad som händer med ett samhälle (eller en grupp) som har försatt sig själva i en mimetisk kris, en kris som leder till en alltmer eskalerande våldsspiral.

Denna kris menar Girard har sin grund i det mimetiska begäret. Genom sina studier av framförallt många av litteraturhistoriens klassiska verk upptäckte Girard strukturella likheter mellan karaktärernas relationer. Genom denna upptäckt kom han så fram till sin teori om det mimetiska begäret vilket kortfattat går ut på att vi härmar varandras begär. Vi lär oss vad vi skall begära efter vad andra människor begär, eller vad vi antar att de begär. Exempelvis menar Girard att man i romanen om Don Quijote, där Don Quijote ser upp till den fiktiva romankaraktären Amaudis de Gaula på ett sådant sätt att han övertar hans begär och lever hela sitt liv efter dennes ideal. Ett sådant mimetiskt begär, där den som fömedlar begäret är avlägsen ( i det här fallet en romankaraktär) kallar Girard för externt, och är egentligen inte särskilt skadligt för någon annan än Don Quijote. Värre är det när vi kommer till det interna mimetiska begäret, det som kommer från en intern förmedlare, exempelvis någon i vår närhet, en kollega, en vän, en granne. När förmedlaren är intern riskerar han nämligen att bli en rival som istället för förmedlar ett begär som kan uppnås faktiskt förmedlar ett begär där han själv kan ställa sig i vägen för det objekt som begäret riktas mot.

Eftersom det mimetiska begäret är just mimetiskt, grundat i härmandet av andra så riskerar det lätt att sprida sig. Om en eller två vill ha samma sak så dröjer det inte länge förrän det är flera som vill ha samma sak (jfr. exempelvis klädmodets nycker, vilka kan tyckas vara helt frikopplade från ”reellt värde”, men om man tänker in det mimetiska begäret blir helt självklara) . Och eftersom det mimetiska begäret i grunden är kopplat till en person och inte ett objekt så riskerar själva objektet för begäret att glömmas bort och det mimetiska begäret förvandlas till ren antagonism mellan de ”begärande” individerna. Det är denna antagonism som leder till konflikt och en eskalerande våldsspiral enligt Girard för istället för att nu härma varandras begär så tar individerna istället upp varandras antagonism. Om de ursprungligen ville ha samma objekt, vill de nu istället ha ihjäl samma fiende. Och på samma sätt som objektet för begäret kunde varit vilket som helst så kan även objektet för antagonismen bli vem som helst – syndabocken. För att lösa den mimetiska antagonistiska krisen offrar så en grupp/ett samhälle en individ. När denne har offrats/dödats så verkar krisen ha upphört och den offrade blir både krisens lösning och ursprung, för när krisen har lagt sig så ter det sig ju som om den offrade var grunden till krisen eftersom dennes död upplöste den. Detta är alltså grunden till alla former av utstötning i vårat samhälle och samtidigt grunden för samhället menar Girard. Eftersom varje ny grupp, varje nytt samhället bygger på just det grundande offret, på utstötningen av den syndabock som ”inte tillhörde gruppen” och vars död alltså fantasmatiskt skapar gruppen i sig. (Ni kanske kan skönja likheten mellan objet petit a som begärets objekts-orsak i föregående inlägg)

Om vi läser filmen från Girards teori så kan man säga att det är denna insikt som tvingar Batman att offra sig istället för Dent. Det självklara offret, dödandet av Jokern är inget sant mimetiskt offer, han var aldrig en del av samhället – i denna läsning av filmen kan man snarast läsa honom som våldsspiralen som sådan – en våldsspiral som antingen var tvungen att lösas genom att välja vilket Dents öde skulle bli. Är det inte det som kan märkas i den avslutande scenen där Batman väljer vilken sida av hans ansikte vi skall se? Är det syndabocken, vilken isåfall plötsligt förvandlas till ett monster (hans brända sida) eller skall någon annan offras och Dent få fortsätta vara en del av det nya samhället (hans friska sida)? När Batman så vänder Dents friska sida upp så vet han samtidigt att någon annan måste bli den som blir samhällets syndabock för att lösa den mimetiska krisen.

I filmens avslutande hjälte-tal så blir det, utifrån detta perspektiv, tydligt hur väl karaktärerna är medvetna om den mimetiska mekanismen, men samtidigt helt omedvetna om dess sanna karaktär. När Batman så har valt att offra sig så gör han det för att: ”sometimes truth is'nt good enough, sometimes people deserve more, sometimes people deserve to have their faith rewarded.” En mening som kan läsas som ett ideologiskt försvar av offermekanismen, för att sanningen (om det mimetiska våldet) är ingenting som folk vill godta, deras tro på syndabocksmekanismens krislösande förmåga, på dess sammhällsgrundande status, bör upprätthållas och belönas.

Och utifrån Girards teorier om syndabocken och det mimetiska begäret blir polischef Gordons ordväxling med sin son till en skrämmande beskrivning av en mänskliga mekanism och syndabockens plats i maskineriet:

- Why is he running, dad?
- Because we have to chase him.
- He didn't do anything wrong.

Batman - The Dark Knight. Del 2: Begäret

This is what happens when an unstoppable force meets an immovable object.

Vad menar Jokern med detta uttalande? Om jag i det första inlägget i denna serie avhandlade kristologiska tolkningar så skulle jag i det här inlägget vilja ägna tid åt att förklara några av de teorier om begäret som existerar i vår samtid genom en analys av filmen. Så, vad är det som händer när en ”ostoppbar kraft” möter ett ”oflyttbart föremål”? Hur kan Batmans och Jokerns relation visa på hur begäret kommer till, existerar och verkar i vår tid?

Om vi kan anta att Jokern är den ”ostoppbara kraften”och Batman det ”oflyttbara objektet”, så kan vi ju självklart delvis läsa det på ett direkt sätt, som en uppgörelse mellan de båda antagonisterna, kampen mellan ont och gott. Men hade det inte varit lämpligare då att kalla de båda för ”två ostoppbara krafter”? Den kraft som Jokern talar om skulle i Lacansk psykoanalytisk teori kunna ses som begäret, för som det står på Wikipedia angående skillnaden mellan drifterna och begäret: ”The drivers are partial manifestations of a single force called desire”, och begäret är alltid konstant. Det finns inget sätt att stoppa begäret, det går inte att avsluta sitt begär, även om man medvetet handlar emot sitt begär så existerar det, enligt Lacan, en djupare njutning (jouissance) i det handlandet. Men det är överkurs, det räcker med att konstatera att begäret är konstant, ostoppbart.

Men begäret är inte en ”ensam” kraft. Det behöver ett objekt att riktas mot, och för att snåra till det lite mer så är det enligt Lacansk teori till och med så att begäret faktiskt skapas genom objektet. Begäret uppstår först då det finns ett objektet som det riktas mot, begärets objekt-orsak och det är dennaobjekts-orsak som Lacan kallar för objet petit a. Objet petit a är alltså begärets mål, men också dess ontologiska grund. Hur kommer det sig?

Objet petit a brukar också förklaras med termen objektet som är upphöjt till ett Ting, vilket kanske är det enklaste sättet att förklara begärets objekts-orsak. Inom psykoanalytisk subjektsontologisk teori så ingår det i subjektets skapelse (vårat inlemmande i världen/språket) en förlust. Subjektet skapas genom en sorg, genom ett trauma och ett avskiljande från dess ”verkliga” (Reala) jag. När subjektet träder in i språket, i den symboliska ordningen, som representeras av det vi kallar verklighet, så tvingas subjektet att ge upp sitt ”sanna jag”, det tvingas att välja bort all den frihet och alla de möjligheter som det hade i sitt förontologiska, Reala, stadium. Så när subjektet har inlemmats i världen så är detta inlemmande samtidigt en kastration. Subjektet tvingas att ta en plats i det symboliska nätverket (verkligheten/språket) som inte kan representera dess tidigare mångfald och frihet. Denna kastration är det som leder subjektet till förhoppningen om att en dag kunna återvända till sin tidigare subjektivitet. Kanske är den enklaste förklaringen till ovanstående en jämförelse mellan det paradisiska tillståndet och människans tillstånd efter syndafallet. Ett förontologiskt paradis och en kastrerad verklighet utanför Eden.

Så subjektet, utkastat i världen, strävar alltså efter att återvända till paradiset, till att uppnå sin förontologiska status, till att nå Tinget i sig, för att använda Kantianska termer. Tinget representerar alltså Paradiset i våran jämförelse. Ett Ting som begäret tror sig kunna uppnå genom att envist klänga sig fast vid ett objekt, objet petit a. Men, enligt Lacansk teori är detta urtillstånd, det paradisiska frihetstillståndet, endast en utopi. Utopin om paradiset, om Tinget i sig, är något som skapas p.g.a. psykets interna negation. (För att inte bli alltför långrandig så konstaterar jag bara att enligt Lacansk teori så har det mänskliga psyket en intern negation, ett hinder i psykets egna ekonomi som hindrar psykets mekanism från att cirkulera friktionslöst, och denna interna negation är det som externaliseras till ”verkligheten” medan drömmen om ett friktionslöst cirkulerande är det som är Tinget, paradiset.)

Så, för att komma till poängen är begäret inte egentligen riktat mot ett objekt, det är riktat mot en plats. Begäret riktas mot platsen där det förväntar sig finna Tinget i sig. Men eftersom denna plats är en tom behållare så kan vilket objekt som helst som råkar ”ställa sig i vägen” mellan begäret och platsen antas vara Tinget; upphöjas till statusen av ett Ting. Och om vi då med ovanstående genomgång i huvudet läser om det inledande citatet och översätter det till Lacanska så blir det ungefär: ”Detta är vad som händer när en ostoppbar kraft möter objektet som uppfyller platsen som inte kan flyttas. Eller med andra ord: ”Detta är vad som händer när begäret möter objet petit a.

Batman - The Dark Knight. Del 1: Kristologi

I helgen fick jag äntligen tillfälle att se Christopher Nolans omtalade ”mörka epos” The Dark Knight, lite sent kan tyckas, men ändå. Filmen var rakt igenom mycket bra och den avlidne Heath Ledgers prestation är verkligen värd allt beröm den har fått. En invändning som jag hade mot filmen var att den ibland rusade igenom vissa passager, lämnade saker oförklarade och verkade inte alltid särskilt intresserad av att ta biopubliken i handen och föra den med längs filmen. Detta misstänker jag bygger mycket på det faktum att filmen är mer än en ”vanlig actionfilm”, att Cristopher Nolan försöker förmedla ett budskap bortom standardmallen som mer berör det mänskliga psyket och frågor kring verklighet och sanning än ”en kamp mellan ont och gott” som många tolkare av filmen har försökt att förminska dess budskap till. (Något som verkligen går igen i Christopher Nolans senaste film ”Inception” som också är en klart sevärd film.)

Jag tänkte försöka tolka hur man kan se på vad filmen egentligen säger utifrån kristologiska och psykoanalytiska perspektiv för att bringa lite klarhet i den förvirrade massa som filmen tyvärr är under ytan. Ni får ursäkta om det kanske blir lite rörigt, men detta är ju en blogg, inte en avhandling.

Låt mig börja med filmens slutsats:

”In the film, the district attorney, Harvey Dent, an obsessive vigilante who is corrupted and himself commits murders, is killed by Batman. Batman and his friend police commissioner Gordon realise that the city’s morale would suffer if Dent’s murders were made public, so plot to preserve his image by holding Batman responsible for the killings. The film’s take-home message is that lying is necessary to sustain public morale: only a lie can redeem us. No wonder the only figure of truth in the film is the Joker, its supreme villain. He makes it clear that his attacks on Gotham City will stop when Batman takes off his mask and reveals his true identity; to prevent this disclosure and protect Batman, Dent tells the press that he is Batman – another lie. In order to entrap the Joker, Gordon fakes his own death – yet another lie."

The Joker wants to disclose the truth beneath the mask, convinced that this will destroy the social order. What shall we call him? A terrorist? The Dark Knight is effectively a new version of those classic westerns Fort Apache and The Man Who Shot Liberty Valance, which show that, in order to civilise the Wild West, the lie has to be elevated into truth: civilisation, in other words, must be grounded on a lie.” - Slavoj Žižek

Vad Žižek poängterar här är alltså dels hur filmens slutgiltiga tes: att varje civilisation måste grundas på en lögn, en lögn som upphöjs till sanning. Han sätter även fingret på en annan detalj i filmen, nämligen dess kristologiska ansats. I citatet ovan säger Žižek att filmen poängterar att ”endast en lögn kan frälsa oss” och detta, sammantaget med filmens avslutande offer, när Batman väljer att ta på sig Harvey Dents brott (hans skulder/synder) ger ju onekligen filmen vissa kristologiska antydningar.

Men hur är det egentligen? På vilket sätt ger Batman upp sig själv, på vilket sätt offrar han sig för det goda? Eller snarare, vad är det han offrar? Ingenting, skulle jag vilja säga. Som Alfred poängterar i filmen så är Batman redan en ”utstött” (outcast) individ. Han står egentligen redan utanför samhället, hela det symboliska nätverket, genom sin status som ”något mer än människa” (en grund som läggs i den första filmen ”Batman Begins” på vilken han bygger hela sin skrämmande mask.) Han offrar således varken sin status, sin plats eller roll i det symboliska nätverket, eftersom han redan står utanför det. Det enda som han egentligen offrar är något som han offrat för längesedan, nämligen sin chans att som Bruce Wayne återgå till det symboliska nätverket.

Om man ställer ovanstående bredvid en jämförelse med Jesus så är det väl just hans ”mer-än-människa” status, hans icke-symboliska status i det sociala nätverket, som Jesus ger upp på korset genom att inte ta på sig rollen som Guds son, judarnas konung. Han väljer bort rollen som den Store Andre, som Gud personifierad och tar på sig det mänskliga, inte tvärtom som Batman gör. Genom Batmans offer så förhöjs enbart hans status som just Batman.

Men varför ger Jesus upp sin status som den Store Andre till förmån för det mänskliga, till förmån för hans givna plats i den symboliska Ordningen? Ett eventuellt svar finns faktiskt i filmen om man kan läsa paret Harvey Dent/Batman som en tolkning utav paret Jesus/Paulus. Ett av filmens mål är ju restaurerandet av tron på rättvisa, på det legala systemet och den demokratiska processen. Är inte denna process snarlik Jesus död, deltagandet i den Heliga Andes gemenskap och Paulus institutionaliserade av kristendomen? Genom Jesus död på korset fick människorna tillgång, på ett mer direkt sätt, till den Heliga Anden, till heligheten, till Gud. Detta kan läsas som den demokratiska process som rättvisan beskrivs som i filmen, en rättvisa vars störste kämpe inte är den ”övermänskliga” Batman (Kristus) utan den rättviseälskande Harvey Dent (den sanningsälskande Paulus).

Symbolen för rättvisa personifierad är död, men hans ande lever vidare bland de troende (rättvisa/kristendom) i ett någotsånär demokratiskt system där all kan delta och känna förtroende för (rättvisan/kyrkan). Visserligen är kyrkan mer än ett legalt system, men utefter filmens premiss så får det vara en strukturell jämförelse.

Varför ger då inte Batman upp sin roll och återgår till att bli Bruce Wayne och att låta rättvisan institutionaliseras? Här kommer nästa lögn in. Žižek konstaterade ju att filmen menar att samhället byggs upp på en (medveten) en lögn. Men bakom denna medvetna lögn ligger alltid en omedveten lögn. Lögnen om att utopin kan uppnås, att Tinget i sig kan komma i vår besittning, en lögn om Paradiset och en lögn om, i Lacanska termer, att den sexuella relationen verkligen existerar.

Samtidigt som Gordon håller sitt tal om Batmans offer och hans hjältestatus så visas det i filmen bilder på hur Alfred bränner upp det brev som Rachel skrev till Batman/Bruce Wayne där hon skrev att hon hade valt Dent att dela sitt liv med. Den medvetna lögnen, att Batman tar på sig skulden för Dents mord, är alltså underbyggd av den omedvetna lögnen, att relationen till Rachel är möjlig.

(Detta inlägg är, som titeln anger, del ett i en serie försök att tolka The Dark Knight)