Dylan Moran, en av de få verkligt roliga komiker som rör sig därute i den riktiga verkligheten har följande inspirerande att säga om vår så kallade potential, och rör samtidigt, tyvärr, vid det enda sättet som vi verkligen kan hålla våra drömmar vid liv (utan att genomtränga fantasin). Fantastiskt roligt är det hur som helst.
onsdag 1 september 2010
tisdag 24 augusti 2010
Den heliga bråten
Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna är en av hans mer populära filmer i teologiska kretsar, men samtidigt den film som är mest kritisk till kyrkan och prästerskapet. Filmen igenom går en röd tråd som kretsar prästen Tomas och hans dragkamp mellan passionen ( i form av Märta Lundberg) och det Bergman kallar för "den heliga bråten", vilket jag tolkar som allt det som, i kyrkan eller annanstans, står i vägen för själva det heliga. Jag skall inte göra en längre utläggning kring detta utan vill bara visa på källan till formuleringen "den heliga bråten", vilket är hämtat från Pär Lagerkvists bok Ahasverus död som handlar om Ahasverus (eller "den vandrande juden") som enligt myten är skyldig till att inte ha låtit Jesus vila vid sitt hus på sin vandring till Golgata och är därför dömd att för evigt vandra på jorden, fram till dess att Jesus kommer åter. I denna bok finns ett citat som Bergman med stor sannolikhet influerats av, inte bara i sina filmer, utan också i sitt personliga förhållningssätt till Gud och det heliga.
”Bortom gudarna, bortom allt som förfalskar och förråar det heligas värld, bortom all lögn och förvridning, alla förvridna gudaväsen och människoinbillningens alla missfoster, måste det finnas någonting oerhört som är oåtkomligt för oss. Bortom all helig bråte måste det heliga själv finnas, trots allt. Det tror jag, ja det är jag förvissad om.
Gud är ingenting för mig. Ja han är mig förhatlig, för att han bedrar mig på just detta, skyler bort det för mig. För att han underhåller oss det vi längtar efter när vi tror att vi längtar efter honom. För att han skiljer oss ifrån det.
Ja gud är det som skiljer oss från det gudomliga. Som hindrar oss från att dricka ur själva källan. För Gud böjer jag inte knä. Nej för honom kommer jag aldrig att böja knä. Men vid källan vill jag gärna lägga mig ner för att dricka ur den, för att släcka min törst, min brinnande törst efter det som jag inte kan fatta men som jag vet finns. Vid källan vill jag gärna böja knä."
fredag 18 juni 2010
Guds tystnad, III
Är Guds tystnad en ofrånkomlighet? Om man frågar Emmanuel Levinas, transcendentens och etiken största filosof, som i boken Of God that comes to Mind menar att så fort vi försöker föra in Gud i "vår värld" så förlorar vi Hans transcendenta status. Hans själva "varande utanför varandet".
If the intellectualization of the biblical God - theology - does not reach the level of philosophical thought, it is not beause theology thinks God as a being without making clear to begin with the "being of his being", but because in thematizing God, theology has brought him into the course of being, while the God of the Bible signifies in an unlikely manner the beyond of being, or transcendence.
Även om det inte förklarar en tigande Gud, så berör det ändå sättet som vi kommunicerar med varandra om Gud, samt även sättet som vi kanske förväntar oss att Gud skall kommunicera med oss?
tisdag 15 juni 2010
Den Andre är inte densamme
Det är ju numera förbjudet i Frankrike att framträda offentligt med ”ett fullständigt maskerat ansikte” och i det senaste numret The Symptom (nummer 11) så beskriver Slavoj Žižek vad han misstänker är den egentliga orsaken till detta förbud. För även om, i stort sett, samtliga partier har stått bakom förbudet med hänvisningen till de mänskliga rättigheterna och kvinnors rätt att i en modern stat få bestämma över sig själva, så kan man inte undgå att misstänka att det ligger något annat bakom. Varför är det så? Först och främst menar Žižek så finns det en ambiguitet i kritiken mot att bära burka. Å ena sidan så kritiseras burkan för att det är ett förtryckande frihetsberövande plagg, men å andra sidan så glider snart kritiken över till det franska subjektets egna känslor inför mötet med den beslöjade Andre. När kritiken är så enhällig och samtidigt ligger på två så olika plan (både politiskt och subjektivt) så kan man alltid misstänka att det är ren ideologi som ”är i görningen” som det omedvetna, instinktiva, handlandet som maskeras i ord om frihet, jämlikhet och systerskap.
Så vad skulle vara det Reala i mötet med burkan, menar Žižek? Kanske är det upplevelsen av att den beslöjade Andre (en muslim klädd i burka) inte är så beslöjad utan att mötet med muslimen snarare påminner oss om den Andre i sitt radikala annorlundaskap, kanske påminner det oss om avgrunden som den Andre ställer oss inför, den avgrund som vanligtvis mildras av Ansiktets form. För är inte den Andre egentligen bara en blick/springa som tittar fram bakom en mörk fläck? Och det är detta som Ansiktet försöker dölja, försöker förmildra, genom det sätt som mitt eget ansikte liknar den Andres ansikte. Det är kanske därför vi blir mer bekväma ju mer lika varandra vi är – för att egentligen är vi alla i grunden enbart olika.
Så vad skulle vara det Reala i mötet med burkan, menar Žižek? Kanske är det upplevelsen av att den beslöjade Andre (en muslim klädd i burka) inte är så beslöjad utan att mötet med muslimen snarare påminner oss om den Andre i sitt radikala annorlundaskap, kanske påminner det oss om avgrunden som den Andre ställer oss inför, den avgrund som vanligtvis mildras av Ansiktets form. För är inte den Andre egentligen bara en blick/springa som tittar fram bakom en mörk fläck? Och det är detta som Ansiktet försöker dölja, försöker förmildra, genom det sätt som mitt eget ansikte liknar den Andres ansikte. Det är kanske därför vi blir mer bekväma ju mer lika varandra vi är – för att egentligen är vi alla i grunden enbart olika.
fredag 11 juni 2010
Söndag, en dag att räkna med
I senaste numret av Kyrkans Tidning väcks debatten om den söndagliga huvudgudstjänstens vara eller icke vara. Bland dem som är för förändring menar vissa att klockan 11 på en söndag inte är den optimala tiden (såvida man inte är pensionär), medan andra menar att det är förödande för vissa präster att tvingas till att utföra ett antal mindre besökta gudstjänster varje söndag för att få ihop firandet i de olika församlingskyrkorna. Andra håller däremot hårt på söndag klockan 11, ”för att det är tradition” (detta evigt tvåeggade svärd…), eller för att de anser det vara själva navet i det ”kyrkliga hjulet” och skyller vikande siffror på oengagerade präster.
Vissa förespråkar alltså ett avskaffande av obligatoriet att fira huvudgudstjänst just på söndagen och ett öppnande för alternativa former och tider för huvudgudstjänst. Tillsammans med nya handboksförslaget som väntas snart så kan detta i slutändan leda till den ”differentiering” av huvudgudstjänsterna som framförallt gynnar den enskilde individens önskan att gå till kyrkan, till en gudstjänst utformad efter dennes behov, på en tid som passar dennes schema. Många värjer sig för ordet differentiering och anser att kyrkan skall vara en och densamma vart än man kommer, medan andra anser att det är ett motmedel mot just likriktade gudstjänster som inte ”lockar” någon.
Problemet, som jag ser det, är att detta är ett mönster som går igen i många olika former. Chris Andreson, chefredaktör på tidningen Wired, publicerade för ett antal år sedan sin tes om den Långa Svansen (Long Tail-theory) vilket kort sammanfattad går ut på att ökat utbud av ”nischat” material ökar efterfrågan (och försäljningen). Han menar att individen sedan 50-talet och framåt har gått från att vara en konsument av ”generell” populärkultur ( En dagstidning, en Tv-kanal, en sorts musik på listorna) till att allt mer, med den nya tidens distributionskanaler och informationskanaler, bli en konsument av ”nischad” populärkultur. Denna möjlighet till oändligt utbud, och oändliga val leder till att individens självbestämmande (dess definierande av sig själv) nuförtiden är starkt sammankopplad med de val som individen gör. Vad den fyller sin fritid med, vilka kläder den köper, vilken musik den lyssnar på osv. Detta påverkar ju även oss som kyrka eftersom kyrkan inte längre är (om den någonsin har varit det) en självklar del av individens personlighet utan enbart är ett av de många attribut som individen kan addera till sin skapade persona. Så om vi som kyrka vill ”nå” människor så är det en självklarhet att vi måste differentiera och nischa gudstjänsterna för att ge individen möjligheten till att ha ett antal ”kyrkliga” val att addera till sin personlighet. Territorialförsamlingar och huvudgudstjänst söndag klockan 11 är så långt man kan komma från att vara en del av denna ”kyrkliga marknad” där individen kan uttrycka sig själv.
Och som ni kanske märker så dyker problemet upp här, i den ”kyrkliga marknaden”, eftersom teorin om den Långa Svansen i grund och botten är en marknadsteori så är det kanske inte en teori som kyrkan vill följa i det långa loppet. Att individen uttrycker sin persona genom marknadsekonomins regler tror jag inte är en Gudomlig uppenbarelse, även om det visserligen kan leda till det, genom ökade gudstjänstsbesök.
Så då får vi ställa oss frågan: Varför är det just söndagen som är viktig, och på vilket sätt? Att Jesus uppstod på söndagen är det ”självklara” svaret till att just denna dag i veckan är dagen för firandet av eukaristin, men vad innebär denna dag? Alexander Schmemann, ortodox teolog och liturgiker menar att denna dag har eskatologiska kopplingar till sabbaten och det Gamla Testamentet som vi kanske oftast glömmer bort idag, men som de första kristna höll heligt.
”I den judiska världsbilden och religiösa erfarenheten har sabbaten, den sjunde dagen, en oerhörd betydelse. Den är människans deltagande i, och bekräftelse på, Guds skapelse godhet.” Så sabbaten är, enligt Schmemann, det aktiva deltagande i skapelsens glädje, snarare än en vila från arbetet som vi kanske ser den idag. Som sådan får den både kosmiska och eskatologiska bibetydelser genom dess firande av tidens höjdpunkt och den gudomliga fridens helighet och fullhet. Samtidigt, menar Schmemann, är denna ”goda värld” som hyllas på den sjunde dagen också ”syndens värld”, den värld som vänder sig från Gud. Därför skriver Schmemann att ”den sjunde dagen pekar utöver sig själv mot en ny Herrens Dag – frälsningens och återlösningens dag, då Gud skall triumfera över sina fiender.”
Schmemann menar att för de första kristna blev denna dag en aktualitet i firandet av liturgin på söndagen. Genom att göra söndagen till dagen för den kristna uppenbarelsen, dagen efter den sjunde dagen, alltså dagen efter den judiska sabbaten, så blev den både den åttonde dagen, den sista dagen i ”denna världens tid”, men samtidigt den första dagen, den dagen då en ny era börjar, Herrens dag, Guds rikes dag. Och det är denna första dag som är nyckeln, för söndagens ”verkliga innebörd låg i förvandlingen av tiden, inte av almanackan. Söndagen förblev å ena sidan en av de många dagarna (i mer än tre århundraden var den inte ens en vilodag.) Den var den första dagen i veckan, helt tillhörig denna världen. I det eukaristiska uppstigandet å andra sidan uppenbarade och manifesterade sig på den dagen, i all sin härlighet och omdanande makt, Herrens Dag såsom denna världs slut och som begynnelsen av den tillkommande världen. Sålunda förvandlades genom denna enda dag alla dagar, all tid, till tider av åminnelse och väntan.”
Och poängen är alltså inte att den åttonde dagen, de kristnas högtidsdag, ersatte den sjunde dagen. Enligt Schmemann fortsatte de tidiga kristna att gå till synagogan på sabbaten just för att behålla det eskatologiska perspektivet på gudstjänsten och tiden som sådan. Den åttonde dagen omvandlade denna världens tid, den omvandlade sabbatens fallenhet, men ersatte inte tiden. ”Genom att förbli en av de vanliga dagarna och ändå, i eukaristin, uppenbara sig själv som den åttonde och första dagen, gav den alla dagar deras sanna innebörd. Den gjorde denna världens tid till en slutets tid, men också en begynnelsens tid.”
Så kanske spelar själva dagen ingen roll om vi tappat bort den åttonde och första dagens eskatologiska betydelse för kyrkans firande. Att huvudgudstjänsten ger världen liv, genom sin omvandlande kraft, är ett perspektiv som försvinner om vi diskuterar vilken tidpunkt i ”denna världens tid” som är gudstjänstens rätta plats utan att också diskutera dess förhållande till just ”denna världens tid”.
Vissa förespråkar alltså ett avskaffande av obligatoriet att fira huvudgudstjänst just på söndagen och ett öppnande för alternativa former och tider för huvudgudstjänst. Tillsammans med nya handboksförslaget som väntas snart så kan detta i slutändan leda till den ”differentiering” av huvudgudstjänsterna som framförallt gynnar den enskilde individens önskan att gå till kyrkan, till en gudstjänst utformad efter dennes behov, på en tid som passar dennes schema. Många värjer sig för ordet differentiering och anser att kyrkan skall vara en och densamma vart än man kommer, medan andra anser att det är ett motmedel mot just likriktade gudstjänster som inte ”lockar” någon.
Problemet, som jag ser det, är att detta är ett mönster som går igen i många olika former. Chris Andreson, chefredaktör på tidningen Wired, publicerade för ett antal år sedan sin tes om den Långa Svansen (Long Tail-theory) vilket kort sammanfattad går ut på att ökat utbud av ”nischat” material ökar efterfrågan (och försäljningen). Han menar att individen sedan 50-talet och framåt har gått från att vara en konsument av ”generell” populärkultur ( En dagstidning, en Tv-kanal, en sorts musik på listorna) till att allt mer, med den nya tidens distributionskanaler och informationskanaler, bli en konsument av ”nischad” populärkultur. Denna möjlighet till oändligt utbud, och oändliga val leder till att individens självbestämmande (dess definierande av sig själv) nuförtiden är starkt sammankopplad med de val som individen gör. Vad den fyller sin fritid med, vilka kläder den köper, vilken musik den lyssnar på osv. Detta påverkar ju även oss som kyrka eftersom kyrkan inte längre är (om den någonsin har varit det) en självklar del av individens personlighet utan enbart är ett av de många attribut som individen kan addera till sin skapade persona. Så om vi som kyrka vill ”nå” människor så är det en självklarhet att vi måste differentiera och nischa gudstjänsterna för att ge individen möjligheten till att ha ett antal ”kyrkliga” val att addera till sin personlighet. Territorialförsamlingar och huvudgudstjänst söndag klockan 11 är så långt man kan komma från att vara en del av denna ”kyrkliga marknad” där individen kan uttrycka sig själv.
Och som ni kanske märker så dyker problemet upp här, i den ”kyrkliga marknaden”, eftersom teorin om den Långa Svansen i grund och botten är en marknadsteori så är det kanske inte en teori som kyrkan vill följa i det långa loppet. Att individen uttrycker sin persona genom marknadsekonomins regler tror jag inte är en Gudomlig uppenbarelse, även om det visserligen kan leda till det, genom ökade gudstjänstsbesök.
Så då får vi ställa oss frågan: Varför är det just söndagen som är viktig, och på vilket sätt? Att Jesus uppstod på söndagen är det ”självklara” svaret till att just denna dag i veckan är dagen för firandet av eukaristin, men vad innebär denna dag? Alexander Schmemann, ortodox teolog och liturgiker menar att denna dag har eskatologiska kopplingar till sabbaten och det Gamla Testamentet som vi kanske oftast glömmer bort idag, men som de första kristna höll heligt.
”I den judiska världsbilden och religiösa erfarenheten har sabbaten, den sjunde dagen, en oerhörd betydelse. Den är människans deltagande i, och bekräftelse på, Guds skapelse godhet.” Så sabbaten är, enligt Schmemann, det aktiva deltagande i skapelsens glädje, snarare än en vila från arbetet som vi kanske ser den idag. Som sådan får den både kosmiska och eskatologiska bibetydelser genom dess firande av tidens höjdpunkt och den gudomliga fridens helighet och fullhet. Samtidigt, menar Schmemann, är denna ”goda värld” som hyllas på den sjunde dagen också ”syndens värld”, den värld som vänder sig från Gud. Därför skriver Schmemann att ”den sjunde dagen pekar utöver sig själv mot en ny Herrens Dag – frälsningens och återlösningens dag, då Gud skall triumfera över sina fiender.”
Schmemann menar att för de första kristna blev denna dag en aktualitet i firandet av liturgin på söndagen. Genom att göra söndagen till dagen för den kristna uppenbarelsen, dagen efter den sjunde dagen, alltså dagen efter den judiska sabbaten, så blev den både den åttonde dagen, den sista dagen i ”denna världens tid”, men samtidigt den första dagen, den dagen då en ny era börjar, Herrens dag, Guds rikes dag. Och det är denna första dag som är nyckeln, för söndagens ”verkliga innebörd låg i förvandlingen av tiden, inte av almanackan. Söndagen förblev å ena sidan en av de många dagarna (i mer än tre århundraden var den inte ens en vilodag.) Den var den första dagen i veckan, helt tillhörig denna världen. I det eukaristiska uppstigandet å andra sidan uppenbarade och manifesterade sig på den dagen, i all sin härlighet och omdanande makt, Herrens Dag såsom denna världs slut och som begynnelsen av den tillkommande världen. Sålunda förvandlades genom denna enda dag alla dagar, all tid, till tider av åminnelse och väntan.”
Och poängen är alltså inte att den åttonde dagen, de kristnas högtidsdag, ersatte den sjunde dagen. Enligt Schmemann fortsatte de tidiga kristna att gå till synagogan på sabbaten just för att behålla det eskatologiska perspektivet på gudstjänsten och tiden som sådan. Den åttonde dagen omvandlade denna världens tid, den omvandlade sabbatens fallenhet, men ersatte inte tiden. ”Genom att förbli en av de vanliga dagarna och ändå, i eukaristin, uppenbara sig själv som den åttonde och första dagen, gav den alla dagar deras sanna innebörd. Den gjorde denna världens tid till en slutets tid, men också en begynnelsens tid.”
Så kanske spelar själva dagen ingen roll om vi tappat bort den åttonde och första dagens eskatologiska betydelse för kyrkans firande. Att huvudgudstjänsten ger världen liv, genom sin omvandlande kraft, är ett perspektiv som försvinner om vi diskuterar vilken tidpunkt i ”denna världens tid” som är gudstjänstens rätta plats utan att också diskutera dess förhållande till just ”denna världens tid”.
tisdag 8 juni 2010
The storm of progress
"A Klee painting named ‘Angelus Novus’ shows an angel looking as though he is about to move away from something he is fixedly contemplating. His eyes are staring, his mouth is open, his wings are spread. This is how one pictures the angel of history. His face is turned toward the past. Where we perceive a chain of events, he sees one single catastrophe which keeps piling wreckage and hurls it in front of his feet. The angel would like to stay, awaken the dead, and make whole what has been smashed. But a storm is blowing in from Paradise; it has got caught in his wings with such a violence that the angel can no longer close them. The storm irresistibly propels him into the future to which his back is turned, while the pile of debris before him grows skyward. This storm is what we call progress." - Walter Benjamin
torsdag 3 juni 2010
Israel, Beria och propagandan
I gårdagens Kulturnyheterna i SVT diskuterades attacken av Ship to Gaza-konvojen utifrån ett intressant perspektiv. De uppmärksammade det faktum att även den Israeliska befolkningen var upprörda över Israels agerande, men inte över att Israelisk militär bordat båtarna och skjutit ihjäl aktivister/terrorister. Nej, den Israeliska befolkningen var, enligt Kulturnyheterna, framförallt kritiska till det faktum att den Israeliska propagandamaskinen hade satt igång allt för sent och misslyckats med sitt mål. Poängen var alltså att den Israeliska propagandan inte hade lyckats vilket visade sig i omvärldens kategoriska fördömande av deras handlande. EU:s utrikesminister, Carl Bildt, den turkiska utrikesministern, alla fördömde de Israels handling, den Israeliska propagandan hade inte ens lyckats förmildra deras uttalanden.
Varför är detta intressant? Dels för att det visar på några aspekter av Lacans, den store Andre (the big Other) men framförallt för att det möjligtvis visar på att det existerar en tro (en tro som är skild från kunskap) i det Israeliska folkets förhållande till sin egen stat, och dennes agerande.
För all tro, menar Žižek, är grundad i en förskjutning, en förskjutning som placerar tron i ”subjektet som antas tro” (subject supposed to believe). Genom att det finns ett subjekt som ”verkligen” tror (= den store Andre) så kan vi förskjuta vår egen tro till det subjektet och därmed aldrig behöva investera oss själva helt och fullt. Så, till skillnad från kunskap, finns det inte en rak förbindelse mellan det talande subjektet och tron, utan tron förmedlas alltid av den store Andre (eller någon ställföreträdare för den store Andre). För att förtydliga kan jag ta ett konkret exempel med föräldrar som låtsas tro på tomten till förmån för sina barn (som då ”verkligen” tror på tomten) eller den sovjetiska anekdoten med Lavrenti Beria:
Efter den dåvarande chefen för den ryska säkerhetstjänsten NKVD (senare KGB), Lavrenti Berias avrättning 1953 uppstod det en incident rörande ”Den stora ryska Encyklopedin”. När sovjetiska prenumeranter fick B-volymen av uppslagsverket fanns där, så klart, ett dubbeluppslag med Beria, där han hyllades som den store sovjetiske hjälten. Efter hans fall, och fördömande som en förrädare och spion, fick alla prenumeranter ett brev från förlaget där de uppmanades att klippa ut skicka tillbaks sidorna om Beria; i utbyte fick de ett dubbel-uppslag (med bilder) rörande Behrings sund, så att, när de satte in de sidorna i uppslagsverket var helheten återställd och inga tecken kvarfanns av den sovjetiska omskrivningen av historien.
Frågan som Žižek ställer sig är: för vem var denna helhet bibehållen, om alla prenumeranter var medvetna om manipulationen (eftersom de själva klippt ut sidorna)? Žižeks enda svar är, såklart, för det icke-existerande ”subjektet som antas tro”. Och är det inte samma med den Israeliska upprördheten över propagandamaskinens misslyckande. Omvärlden vet vad som hände, det israeliska folket vet vad som hände, alla vet vad som hände (och vad som alltjämt händer i Gaza), men om propagandan ändå hade lyckats så hade kanske "subjektet som antas tro” kunnat undanhållas informationen, och därmed fortsatt ge det Israeliska folket någon som kan förmedla en tro på den Israeliska statens rättfärdighet?
Varför är detta intressant? Dels för att det visar på några aspekter av Lacans, den store Andre (the big Other) men framförallt för att det möjligtvis visar på att det existerar en tro (en tro som är skild från kunskap) i det Israeliska folkets förhållande till sin egen stat, och dennes agerande.
För all tro, menar Žižek, är grundad i en förskjutning, en förskjutning som placerar tron i ”subjektet som antas tro” (subject supposed to believe). Genom att det finns ett subjekt som ”verkligen” tror (= den store Andre) så kan vi förskjuta vår egen tro till det subjektet och därmed aldrig behöva investera oss själva helt och fullt. Så, till skillnad från kunskap, finns det inte en rak förbindelse mellan det talande subjektet och tron, utan tron förmedlas alltid av den store Andre (eller någon ställföreträdare för den store Andre). För att förtydliga kan jag ta ett konkret exempel med föräldrar som låtsas tro på tomten till förmån för sina barn (som då ”verkligen” tror på tomten) eller den sovjetiska anekdoten med Lavrenti Beria:
Efter den dåvarande chefen för den ryska säkerhetstjänsten NKVD (senare KGB), Lavrenti Berias avrättning 1953 uppstod det en incident rörande ”Den stora ryska Encyklopedin”. När sovjetiska prenumeranter fick B-volymen av uppslagsverket fanns där, så klart, ett dubbeluppslag med Beria, där han hyllades som den store sovjetiske hjälten. Efter hans fall, och fördömande som en förrädare och spion, fick alla prenumeranter ett brev från förlaget där de uppmanades att klippa ut skicka tillbaks sidorna om Beria; i utbyte fick de ett dubbel-uppslag (med bilder) rörande Behrings sund, så att, när de satte in de sidorna i uppslagsverket var helheten återställd och inga tecken kvarfanns av den sovjetiska omskrivningen av historien.
Frågan som Žižek ställer sig är: för vem var denna helhet bibehållen, om alla prenumeranter var medvetna om manipulationen (eftersom de själva klippt ut sidorna)? Žižeks enda svar är, såklart, för det icke-existerande ”subjektet som antas tro”. Och är det inte samma med den Israeliska upprördheten över propagandamaskinens misslyckande. Omvärlden vet vad som hände, det israeliska folket vet vad som hände, alla vet vad som hände (och vad som alltjämt händer i Gaza), men om propagandan ändå hade lyckats så hade kanske "subjektet som antas tro” kunnat undanhållas informationen, och därmed fortsatt ge det Israeliska folket någon som kan förmedla en tro på den Israeliska statens rättfärdighet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)