Proletärer världen över förenen eder!

Eftersom jag inte är någon vidare politiker, eller första Maj-talare för den delen heller så skall jag låta min gamle lärare Ulf Bjereld stå för talet denna dag:

"Min samhällsutopi har sin värdemässiga grund i mötet mellan Jesu uppmaning att "Du skall älska din nästa såsom dig själv" och den kommunistiska utopin "Av envar efter förmåga - åt envar efter behov". Min kristna syn på människans ofullkomlighet och på människan som gemenskapsvarelse leder mig till en socialistisk syn på hur samhället bör organiseras. Jag vill inte leva i ett samhälle där svaga grupper är utlämnade åt välgörenhet från välbärgade elleråt omsorg från familj och vänner. Välgörenhet är alltid godhet på givarens villkor. Jag vill leva i ett samhälle med en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger till de fattiga. Borgerlighetens skorrande livspussels- och köksbordsretorik döljer ojämlikheter och skeva maktförhållanden i samhället. Därför behöver vi politiken, som ett nödvändigt medel för att skapa frihet, jämlikhet och rättvisa."

- Saxat från tidningen ETC

Pre-sekulärt

I tider av postsekularism, postkonolianism och postmodernism kan det ibland vara befriande att höra den ortodoxa kyrkans röst, den röst som inte talar i termer av andligt och världsligt. Nedan följer ett utdrag ur Alexander Schmemanns bok "För världens liv".

"Människan är det hon äter". Men vad äter hon, och varför? Dessa frågor verkade naiva och irrelevanta inte bara för Feuerbach. De verkade ännu mindre relevanta för hans religiösa motståndare. För dem, liksom för honom, var ätandet en kroppsfunktion, och den enda viktiga frågan var, huruvida människan dessutom ägde en andlig "överbyggnad". Religionen sade ja, Feuerbach sade nej. Men båda svaren gavs inom samma grundläggande motsättning mellan andligt och materiellt. Andligt kontra materiellt, sakralt kontra profant, övernaturligt kontra naturligt - detta var under århundraden de enda accepterade och begripliga formerna och kategorierna för religiös tanke och erfarenhet. Och så materialist han var, hade Feuerbach helt naturligt ärvt den kristna "idealismen" och "spiritualismen".

Men vi sade också, att Bibeln börjar med människan som en hungrig varelse, med människan som är vad hon äter. Perspektivet är emellertid helt annorlunda, ty ingenstans i Bibeln finner vi den kategoriklyvning, som självklart strukturerar alla våra sätt att närma os religionen. I Bibeln är maten, som människan äter, och den värld som hon måste ta del av för att leva, given henne av Gud, och given till gemenskap, kommunion, med Gud. Världen som människans föda är inte "materiellt", begränsat till kroppens funktioner, inte något skilt från och motsatt de specifikt "andliga" funktioner som förbinder människan med Gud. Allt som existerar är Guds gåva till människan, och allt detta existerar för att göra Gud känd för människan, för att göra människans liv till gemenskap, kommunion med Gud. Det är den gudomliga kärleken, som blivit till bröd, till liv för människan. Gud välsignar allt han skapar, och på bibliskt språk betyder det, att han gör hela skapelsen till tecknet för sin uppenbarelse. "Smaken och sen, att Herren är God".

(För världens liv, s. 15-16)

Oväntat möte

Ett oväntat möte inträffade under mina dagliga Žižek-studier då han plötsligt hyllar Henning Mankell! Tydligen inleder Mankell ofta sina deckarromaner med en visit i Afrika för att sedan låta historien utspela sig i Ystad. Likaledes delar han själv sin tid mellan Maputo och Ystad och det är detta som Žižek fascineras av och skriver följande:

"And it is only this [att han delar sin tid mellan Maputo och Ystad] that brings us to Mankell's true achievement: among today's writers, he is an unique artist of the parallax view. That is to say, the two perspectives - that of affluent Ystad and that of Maputo - are irretrievably "out of sync", so that there is no neutral language enabling us to translate one into the other, even less to posit one as the "truth" of the other. All we can ultimately do in today's conditions is to remain faithful to this split as such, to record it. Every exclusive focus on the First World topics of late-capitalist alienation and commodification, of ecological crisis, of the new racisms and intolerances, and so on, cannot but appear cynical in the face of the raw Third World poverty, hunger and violence; on the other hand, attemps to dismiss First World problems as trivial in comparison with "real" permanent Third World catastrophies are no less a fake - focusing on the "real problems" of the Third World is the ultimate form of escapism, of avoiding confrontation with the antagonisms of one's own society."

Visserligen är det den sista delen av citatet som är den intressantaste, och kanske en svåraste för oss att inse, att det inte finns mer eller mindre "riktiga" eller viktiga konflikter utan att det inte finns någon jämförelse just för att det inte finns någon jämförelsepunkt. Det är skillnaden, gapet, mellan U-landsproblem och I-landsproblem som sådant som är intressant. Inte vilken konflikt som är "verkligast".

Vägen till livet

"It's knowin' that your door is always open

And your path is free to walk,

That makes me tend to keep my sleeping bag rolled up

And stashed behind your couch"

Dagens kulturteologiska motsvarighet till de kyrkliga texterna får bli Elvis Presleys version av Gentle on my Mind. En fantastisk låt och en fantastiskt vacker text om hur vägen alltid är öppen, men aldrig är ett tvång.

Jämför bara Paulus ord: "Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt" med citatet:

"It's knowin' I'm not shackled

By forgotten words and bonds

And the ink stains that have dried upon some line

That keeps you in the back roads

By the rivers of my memory

It keeps you ever gentle on my mind "

Övriga tips:
1. Idag visas mässan med Eldkvarn från gudstjänstfestivalen i Annedalskyrkan i SVT. Mikael Ringlander är liturg och Cecilia Nyholm predikant.

2. Teologiskt forum har en debattartikel om "Samhällelig värnplikt" i dagens GP. Intressant, men kanske svårimplementerad. Hade det inte varit bättre om de skrivit vad de egentligen menade; att samhället skulle vart bättre om alla gick i kyrkan?

Le père ou pire

Jag måste dröja kvar lite vid Island och den uppkomna situationen. Bakom det psykoanalytiska begreppet ”symbolisk kastration”, alltså hur subjektet tvingas ge upp något, bli kastrerat, för att kunna få en plats i den symboliska ordningen ligger insikten om att ett visst ”offer” definierar människan som en ”varelse i språket”. Subjektet tvingas att ge upp något/allt (sitt varande i det Reala, tillgången till den ursprungliga njutningen) för att kunna socialiseras in i den symboliska ordningen. Detta offer är alltså det som ligger bakom socialiseringen och är konstituerande för oss alla. Och på detta sätt får det ”sociala kontraktet” strukturen av ett tvingat val: subjektet som kan tänkas välja sin gemenskap fritt existerar således inte eftersom subjektet som sådant helt enkelt inte existerar före detta påtvingade val. Det paradoxala är alltså att det fria valet bara är fritt så länge subjektet väljer rätt, om subjektet däremot väljer det ”andra”, i motsats till den sociala gemenskapen, så förlorar det sin frihet, själva möjligheten till ett val.

Lacan kallade detta val mellan dåligt eller värre (pest eller kolera) för Le pére ou pire, ett val mellan Fadern eller värre. Alltså ett val mellan att införlivas i den symboliska ordningen genom att i den Oidipala situationen tvingas välja att förneka vårt begär och underställa sig Fadersnamnets auktoritet, eller att välja psykos, utstötning ur den symboliska ordningen, symboliskt självmord om man så vill.

Det ironiska i den Isländska situationen är självklart hur de som islänningar repeterar detta konstituerande tvingade val. Merparten av alla islänningar har sin faders namn som efternamn. Genom att endast addera -dottir eller -son till faderns namn får en isländsk invånare sitt efternamn. Alltså sätts de in i det sociala kontraktet, ställs tydligt under fadersnamnets auktoritet, innan de själva har skapat förmågan till fria val. (Detta är inte utmärkande för islänningar, det är ju som sagt konstituerande för oss alla, det är bara det att islänningarna väldigt tydligt symboliserar hela kastrationen genom hur deras efternamn skapas.)

Men när nu den symboliska ordningen har fallit sönder på Island, när marknadsekonomin stjälper hela landet, så är det inte islänningarna som individer, utan snarare Island självt som väljer att välja ”det andra”. Vulkanen står självklart här för det andra, det värre, ou pire. För det enda alternativet till det ”dåliga” valet av i Faderns-namn är objet petit a. Det enda alternativet till den symboliska ordningen är galenskap (sett ur den symboliska ordningens perspektiv förstås), är att inte förneka sitt begär, att välja objet petit a istället för den symboliska ordningen. Och det är på så sätt vi kan förstå Lacans tes att ”en galning är den enda fria mannen” eftersom galningen har valt att inte gå i fällan och acceptera det faktum att han alltid/redan har valt, utan han tog valet på ”allvar” och valde det omöjliga alternativet till i Faderns Namn.

Och är det kanske såhär vi kan tolka Paulus ord ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28) och ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft” (1 kor 1:18). Galenskap är det enda alternativet till den symboliska ordningen, men samtidigt den enda vägen till räddning, inte i Faderns Namn, utan i namnet av objet petit a, det som sticker ut, det som i oss är mer än oss själva, det som i människan är mer än människa.

Molnet

Det skrämmande molnet över Island sätter oss (i västeuropa) inte bara strandsatta på våra semesterparadis utan sätter också griller i våra huvuden. Hur skall vi egentligen förstå molnet? Som Islands hämnd för en kraschad ekonomi? Som naturens hämnd på en förstörd jord? Som ett tillfälle för oss att tänka över våra synder, en påtvingad fasta såhär i post-påsktiden?

Vad sägs om att försöka se bakom alla de olika bestämningar av molnet och istället se det Reala som molnet (och våra tolkningar) försöker dölja? I boken Tarrying with the Negative beskriver Slavoj Žižek (vem annars?) hur alla de försök att tolka in någon mening i filmen Hajen egentligen bara verkade för att dölja det faktum att det inte fanns någon mening, att Hajen som ideologisk skapelse bara var en blank skärm på vilken människor projicerade alla sina vardagliga rädslor och hur den projektionen, den symboliseringen, således bara tjänade till att samla alla de olika rädslor som människor bar på den tiden till en enskild punkt. Genom att titta på molnet ur den betydelsen är det inte konstigt att se hur de rädslor som präglar vår tid (ekologisk kris, finansiell kris, arbetslöshet, resandet och turismens inverkan på vår jord, storbolagens grepp om oss) alla kan ge molnet en ideologisk betydelse.

Men vad denna ideologiska betydelse döljer är det Reala bakom molnet, nämligen vulkanen. Genom att samla alla rädslor till en ideologisk punkt så obfuskeras det faktum samhällets antagonism är högst reell. Att de motsättningar och problem vi känner av i dagens samhälle inte kan lösas. Den grundläggande antagonismen i samhället (som kanske bäst kan liknas vid de kontinentalplattor som dras isär och trycks ihop - vilket i sin tur ger vulkanutbrotten, som utbrott av det Reala) är dock för mycket för oss att bära på varför vi istället döljer det genom att sätta molnet i det Realas plats. Istället för att välja att se den sociala ordningens faktiska status så låter vi molnet täcka över det faktumet. Molnet kan således ses som ideologins sublima objekt, det objekt som inte bara är "i vägen" för samhällets blivande helhet, utan även är konstituerande för tanken på samhället som en organisk helhet.

För molnet splittrar just nu upp samhället, det strandsätter familjemedlemmar på avlägsna platser, det tvingar folk till att sägas upp från sina arbeten och det sätter samhällsekonomin, politiska förhandlingar och storföretag i gungning. Men samtidigt är det just molnet som i detta avseende också är det som skapar utopin om ett helt samhälle. "Om bara molnet inte var där så skulle jag vara samlad med min familj", "Om inte molnet tvingade mig från mitt jobb skulle allt vara bra" o.s.v. På detta sätt skapas tanken om helhet. En tanke som utan molnet (i det här fallet) inte skulle kunna tänkas utan skulle tvinga oss att se ner i det Realas avgrund och se splittringen, kontinentalplattornas isärglidande, som där råder.

Uppdatering; Länkar till två artiklar som berör ämnet. en humoristisk och en lite mer seriös.

Etty Hillesum och Zizek

"Far from providing the conclusive dot on the i, the divine act [Jesus dying on the cross] stands rather for the openness of a New Beginning, and it is up to humanity to live up to it, to decide its meaning, to make something of it. It is as in Predestination, which condemns us to frantic activity: the Event is a pure-empty sign, and we have to work to generate its meaning. "The Messiah is here" - this summarizes the terrible risk of Revelation: what "Revelation" means is that God took upon Himself the risk of putting everything at stake, of fully "existentially engaging Himself" by, as it were, stepping into His own picture, becoming part of creation, exposing Himself to the utter contingency of eistence, Here I am tempted to refer to the Hegelian-Marxian opposition of formal and material subsumption: through the Event (of Christ) we are formally redeemed, subsumed under Redemption, and we have to engage in the difficult work of actualizing it. The true Openness is not that of undecidability, but that of living in the aftermath of the Event, of drawing the consequences - of what? Precisely of the new space opened up by the Event.

What this means, in theological terms, is that it is not we, humans who can rely on the help of God - on the contrary, we must help God. It was Hans Jonas who developed this notion, referring to the diaries of Etty Hillesum, a young Jewish woman who, in 1942, voluntarily reported to a concentration camp in order to be of help there, and share the fate of her people: "Only this one thing becomes more and more clear to me: that you cannot help us, but that we must help you, and in so doing we ultimately help ourselves ... I demand no account from you; you will later call us to account"

- The puppet and the Dwarf s.136 - 137