En sångarsaga

"Jag såg en sovandes höjda haka, det svarta skägget låg ungt och vekt vid silverkanten av tröjans halsrand omkring ett anlete stolt och blekt.

Jag såg en sångares vemodspanna, det mörka håret i ädelt fall, den manligt svärmiska sorgsna läppen, som kanske sjöng i kung Arthurs hall.

Jag såg hans dödsdystra ögon öppnas att söka någon, han aldrig fann, de slötos åter, och i detsamma den syn, som skymtat, i luft förrann."

Kroppen, Språket och Tingen.

"Det är i April. Jag berättar en fabel för mig själv en kväll när jag går längs fasader och stängsel, under trafikskyltar och övervakningskameror. Jag säger till mig själv att en flock vilddjur en gång kastade sig mot varandra och att deras käkar bet tag om varandra och fattade eld och att namnen som dessa vilddjur bar var Kroppen, Språket och Tingen. Medan de brann slet de i varandra och kämpade om något eller inget och medan de kämpade och brann smälte de samman till en härva av revben, bränd hud, huggtänder, åtrå, tassar, klor och glömska. Jag sitter i mitt fönster och tittar på regndropparna som rinner över glaset och tänker att samhället är en sorts storm, en vind som lämnar efter sig vissa kroppar på vissa platser och andra kroppar på andra. Jag minns poliskedjor som jag har sett, polisernas hårda, tysta ansikten, slutna kring sig själva  Jag undkommer inte erfarenheten av att våldet är kärnan i samhället, i språket, i identiteten. Poliserna slår på sina genomskinliga, repiga sköldar. De skyddar en ordning som placerar vissa kroppar i regeringsbyggnader, på konstmuseer och universitet, i domstolsbyggnader, på tidningsredaktioner och bakom tevekameror, medan andra kroppar slungas långt ut från centrum, till platser där de står i gryningen med gratistidningar i händerna, eller till socialkontor, till höghus som inte har renoverats på fyrtio år, till häkten."

(Johannes Anyuru, Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad, Glänta 2-3 2012, s. 9f.)

Allt skall vi äga

Herre, förbarma dig över oss.
Nu är allt människa i mig.
Låt mig få bli en förmedlare;
inte är du en basun som väcker
dem av oss som fortfarande tror
att döden är en överraskning,
ett slag över nacken och igen:
den upp och nervända trädkronan
rötterna sanden slag av liv och det
blir ännu en morgon där brödet
som äts är mörkt, tungt av den hunger
som kommer att bryta oss sönder.

(Kristian Lundberg, ur: "Om natten blir handen ett skepp av ljus",
Wahlström & Widstrand 1999.)

För sent att återvända (del 1)

"Att det främmande och gåtfulla var något som angick oss hade fört mina tankar till änglarna, dessa mystiska skapelser som inte bara hade del i det gudomliga utan också i det mänskliga, och således bättre än någon annan figur förmedlade dubbelheten i det främmandes natur. Samtidigt var det något djupt otillfredsställande med både målningarna och änglarna, eftersom de bägge på ett så grundläggande sätt tillhörde det förflutna som vi hade lagt bakom oss, som inte längre passade in i den värld vi hade skapat, där det stora, det gudomliga, det högtidliga, det heliga, det vackra och det sanna inte längre var vedertagna storheter utan tvärtom något tvivelaktigt och rentav löjligt. Det betydde att det stora utanför som fram till upplysningstiden var det gudomliga, bringat till oss med uppenbarelsen, och som i romantiken var naturen, där uppenbarelsens begrepp var det sublima, inte längre hade något uttryck. I konsten var det som var utanför synonymt med samhället, alltså den mänskliga anhopningen, vilket den med sina koncept och sin relativitet opererade helt och hållet inom. I den norska konsthistorien kom brytningen med Munch, det var i hans målningar som människan för första gången tog upp all plats. Medan man fram till upplysningstiden underordnade människan det gudomliga, och man i romantiken underordnade människan det landskap hon avbildades i - bergen är höga och våldsamma, samtidigt som människorna undantagslöst är små - råder det omvända förhållandet hos Munch. Det är som om det mänskliga slukar allt, gör allt till sitt. Bergen, trädet, haven och skogarna allt är färgat av det mänskliga. Inte människans handlingar och yttre liv, utan människans känslor och inre liv. Och när människan en gång hade tagit över tycks det inte ha funnits någon återvändo, precis som det inte fanns någon återvändo för kristendomen då den under de första århundradena av vår tid började sprida sig som en skogsbrand över Europa. Människorna hos Munch är gestaltade, deras inre får yttre form, får världen att skaka, och det som därefter lämnades kvar när dörren väl hade öppnats var världen som gestaltning; hos målarna efter Munch är det själva färgerna, själva formerna, inte vad de föreställer som är känsloladdade." (Kael-Ove Knausgård, Min Kamp 1, s. 227f.)

Kollektiv/individ - Den Andre/Densamme

 Det är som om vår bild av ”terroristen” baseras på en dikotomi, ett antingen eller. Antingen en ideologisk övertygad islamist, eller så kan vederbörande, närmast per definition, inte ens tillhöra kategorin terrorist, då handlar det om den vite, psykiskt störde gärningsmannen. Det är den kollektiva kontra den individualpsykologiska förklaringen dragen till sin yttersta spets.

...

»De Andra framställs som kollektiva, traditionella och förtryckande, me­dan Vi framställs som individuella, moderna och jämställda.«
Så länge vi inte ser det komplexa samspelet mellan individ och samhälle och medvetet, eller omedvetet, använder diametralt motsatta analysredskap för ”oss” i motsats till ”dem”, så länge lär vi varken komma förklaringar eller förståelse närmare. Då kommer vi snarare att påminna om Peter Mangs som, när han tycker att förhörsledarnas frågor blir alltför närgångna och obehagliga, plötsligt vägrar att svara på fler frågor, stoppar fingrarna i öronen och högljutt börjar sjunga; ”Nobody knows the trouble I’ve seen” och ”Don’t worry, be happy!” 

- Gellert Tamas, DN 120710

[tiden det tar...]

Döden passerade förbi
på en armlängds avstånd
den drabbade inte mig
utan en vänt jag känt en gång
eller kanske en släkting.
Nära nog för att göra skillnad
nära nog för att göra allting meningslöst
och skoningslöst.

Men jag vet ju att döden är närmre än så
att "armlängds avstånd" enbart är en fasad
ett tankefoster.
Det finns inget avstånd mellan mig och döden
det finns bara tid
och avstånd räknas inte i tid

Vi föds, enbart för att en gång dö
vad vi gör däremellan
är inte bestämt
även om vi ibland tror det
även om det finns de som vill bestämma
över livet,
de som vill avgränsa livet

Men livet har inga gränser
bara döden

Den vandrade förbi ikväll
på en armlängds avstånd
och bilen behöver nog tankas
snart.

Žižek, Hitler och Maria Schottenius

Foto: Thomas Karlsson

I dagens DN (2 juli 2012) har Maria Schottenius skrivit några rader om den slovenske filosofen Slavoj Žižek. Jag får i artikeln uppfattnignen att Schottenius inte riktigt gillar Žižek, hon inleder artikeln med att citera historikern Tony Judit som en gång beskrev Žižek som tillhörande de "intellektuella som är mest kända för att de är ...intellektuella på samma sätt som Paris Hilton är berömd för att hon är berömd." Schottenius avslutar också artikeln med en undran om man skall placera Žižek till höger eller vänster på den politiska skalan men avslutar funderingen med: "Vänster som höger. Våldsdyrkare är först och främst våldsdyrkare.

Däremellan lyckas hon citera John Grays artikel från New York Review of Books där han citerar de värsta citaten från Žižeks senaste böcker och får det att låta som han tycker att Mao, Lenin och Hitler var riktigt käcka gossar, men kanske något mjäkiga.

Schottenius skriver: "Problemet med Hitler var, enligt Žižek, att han 'inte var tillräckligt våldsam', att hans våld inte var essentiellt och därmed inte förändrade något. Hitler gick inte för långt - han gick inte tillräckligt långt."
Visst, jag medger, det låter inte särskilt briljant, men låt oss, för rättvisans skull se på hela det stycke som Schottenius citerar:

However, what one is tempted to add here is that, in the very case of Nazism (and Fascism in general), the constellation of violence is rather the opposite one: crazy, tasteless even, as it may sound, the problem with Hitler was that he was not violent enough, that his violence was not “essential” enough. Nazism was not radical enough, it did not dare to disturb the basic structure of the modern capitalist social space (which is why it had to invent and focus on destroying an external enemy, Jews). This is why one should oppose the fascination with Hitler according to which Hitler was, of course, a bad guy, responsible for the death of millions – but he definitely had balls, he pursued with iron will what he wanted… This point is not only ethically repulsive, but simply wrong: no, Hitler did not “have the balls” to really change things; he did not really act, all his actions were fundamentally reactions, i.e., he acted so that nothing would really change, he stages a big spectacle of Revolution so that the capitalist order could survive.

Vad skriver Žižek? Vad är det för våld han talar om? Det är ju uppenbarligen inte det våld som vi tänker på när vi läser om Hitler och våld, det är inte utrotningen av judarna. Som Žižek skriver så var ju det våldet (att Hitler var tvungen att välja ut en extern fiende) en påföljd av att nazismen inte vågade utmana den rådande ordningen. Vad man också bör tänka på när man läser det här citatet är att när Žižek talar om nazismen i den här passagen så diskuterar han främst andra sätt att styra samhället än de demokratiska som vi har nu. Finns det några andra sätt att styra ett samhälle? Finns det några motståndare till den kapitalistiska världsbilden? Har det funnits det i historien? I en sådan frågeställning bör man läsa Žižeks diskussioner kring Mao, Lenin och Hitler, som andra alternativ. Och det är uppenbart att han menar att Hitlers alternativ inte är bra.

Žižek menar att nazismen inte angriper kärnan i det nuvarande systemet, nämligen kapitalismen (det är det som Žižek menar med att nazismens våld inte är esssentiellt nog, det angriper inte essensen av problemet; den ekonomiska depression som drabbade Tyskland på 30-talet) utan istället riktar nazismen våldet mot en extern fiende, judarna. Ett radikalt och essentiellt våld angriper kärnan i det egna felaktiga systemet, det pekar inte ut en syndabock. Det är, för att citera Žižek ovan, inte bara etiskt motbjudande, utan helt enkelt fel.