Simul justus et peccator

"What is the Fall? Consider the first moments of a feminist awakening: it all begins not with a direct attack on patriarchy, but with experiencing one's situation as unjust and humiliating, one's passivity as a failure to act - is this overwhelming awareness of failure not in itself a positive sign? Does it not, in a negative way, bear witness to the fact that women clearly perceive the need to assert themselves, that they perceive the lack of it as a failure? In the same way 'Fall' is the first step toward liberation - it represents the moment of knowledge, of cognizance of one's situation. Thus 'Fall into sin' is a purely formal change: nothing really changes in reality, it is just the subject's stance toward reality that undergoes a radical change. This means that the Fall in the religious sense (the knowledge of sin) is already a reaction to the Fall proper, the retreat from the 'dizzines of freedom'" - The Parallax View, s. 96

Guds tystnad, II

När vi upplever Guds tystnad som ett faktum, när vi är helt och hållet avskilda från Gud, endast då är vi riktigt nära Gud, för endast då befinner vi oss i Kristus position, övergivna på korset.

"In Christianity, the gap that separates God from man is not directly "sublated" in the figure of Christ as God-man; it is rather that, in the most tense moment of crucifixion, when Christ himself despairs ("Father, why hast thou forsaken me?"), the gap that separates God from man is transposed into God himself, as the gap that separates Christ from God-Father; the properly dialectical trick here is that very feature which appeared to separate me from God turns out to unite me with God." - (The Parallax View, s 106.)

Försoningslära

Guds Tystnad

Guds tystnad är det begrepp som min uppsats tog sitt avstamp i. Nu handlar den mer om Ingmar Bergman och Dionysius Areopagiten, men tystnaden är alltjämt närvarande. Jag skulle i det här inlägget vilja urskilja tre olika sorter av gudstystnad inom den kristna traditionen såsom jag förstår dom, i något förkortad och förenklad form.

1. Den apofatiska teologins tystnad
Vi kan inte säga något om Gud eftersom Gud förblir utanför vår värld och vårt språk. På samma sätt kan inte Gud tala till oss i våran värld, på vårat språk. Denna ståndpunkt är vanligast inom de tidiga kristna mystikerna och källorna. Ignatius talar till exempel om ”Kristus som är Ordet som utgår ifrån Faderns tystnad”. Dionysius Areopagiten själv skriver i sin Mystiska Teologi att ”the divine darkness is the unapproachable light in wich God is said to dwell”.

2. Den utmanande tystnaden
Det är denna tystnad vi kan läsa om i tex. Johannes av korsets ”Själens dunkla natt”. Denna tystnad, denna själens dunkla natt, är i grund och botten uppbyggande. Efter att den kristna individen har kunnat glädjas i bönen och finna ro i ritualer och leverne så kommer det en tid då denna glädje och ro blir svårare att uppnå tills den till slut avtar helt. Denna dunkla natt är enligt Johannes uppbyggande för själen och ett sätt för den kristne att uppleva något av Jesu lidande. Någonting som vi tycker om, som vi kanske älskat, har blivit något vi tar för givet eller något som tar för stor plats i vårt liv, något som vi måste ge upp eller ändra på. Tids nog kommer detta tillstånd ge med sig och individen kan finna ro och glädje igen.

3. Den existentiella tystnaden
Detta är den gudstystnad som det skrivits allra minst i den kristna litteraturen som jag har upptäckt hittills. Delvis sammanfaller denna tystnad med den som återfinns i Själens dunkla natt, men vad händer om natten aldrig tar slut? Antagligen slutar man tro på en Gud som uppenbarligen inte visar sig på det sätt som man förväntar sig, En Gud som i Bibeln verkar visa sig för vem som helst men som inte talar till den enskilde kristne individen idag. Det faktum att det finns lite att finna av denna tystnaden i den kristna litteraturen verkar i alla fall föreslå det.

Kors i taket

Som mitt förra inlägg kanske indikerade så är mina tankar inte helt vana att formuleras tryckt ännu, men jag ser detta som en bra övning samt en liten dagbok över tankar och texter som annars riskerar att falla ut ur mitt medvetande för gott.

Vad jag menade att säga i det förra inlägget var att det inte är sanningen, men inte heller lögnen jag kommer försöka uttrycka här, utan det som ligger någonstans emellan de två. Jag skulle kunna kalla det relativ sanning, men jag väljer nog hellre ordet ”meningsskapande illusion”. För egentligen spelar det ju ingen roll om det är sanningen eller lögnen jag tror på så länge det ger mig mening, så länge det betyder något för mig.

Vi kan ta ett exempel ur den kristna traditionen, korstecknandet. En urgammal tradition med många olika utföranden och skiftande mening beroende lite på vem man frågar. Dock oftast utförd i protestanta kyrkor i samband med välsignelsen. Själv föredrar jag att sluta korstecknandet över hjärtat, för det känns helt enkelt rätt att avsluta en välsignelse i hjärtat och inte någon annanstans. Vi har (såvitt jag vet) inga belägg i Bibeln för hur korstecknandet skall gå till så det enda vi har att tillgå är traditionen. Och när traditionen är så skiftande som den är nu kan ju egentligen inget vara fel. Eller? Men vad är då rätt?

Om vi återvänder till Pruysers citat om den illusionistiska världen ”en värld där... känslan inte står i motsatsförhållande till tänkandet...” så kan korstecknet även få bli en symbol för den meningen. Genom att föra handen från pannan, ner till mitt centrum, över mitt bröst för att till slut landa över hjärtat har jag så bundit samman tanke och känsla, hjärta och hjärna.