Att leva är att glömma

Varför är vi ledsna? Ibland har den frågan ett väldigt tydligt och konkret svar. En förlust av någon närstående, att vi slagit oss och det gör ont, att något inte har gått så som vi önskade. Men ibland finns det inget konkret svar. Ibland finns det bara en sorg som ligger och väntar på en. Som en övergiven glänta man plötsligt upptäcker i sin själ.

Kanske kommer den sorgen också från en förlust? En förlust av något mer abstrakt, något diffust som vi anar, och ett något som vi kanske till och med måste förlora för att bli människa.

”I början var vi alla en del av samma levande varelse, och delade samma kropp och samma upplevelse. Och saker och ting har inte förändrats så mycket sedan dess. Nya former och nya sätt att vara har utvecklats med en rasande fart. Men än idag är vi fortfarande samma liv. I miljontals år har detta liv förts vidare från kropp till kropp, från individ till individ, från art till art, från rike till rike.”

Med de orden inleder den italienske filosofen Emaneule Coccia sin bok ”Metamarphoses”. En bok som delvis handlar om att zooma ut från det individuella perspektivet där ”mitt liv är mitt liv” och blicka ut mot något större. Rikta blicken mot det som förenar allt levande. Mot själva livet. Livet som en gång i begynnelsen uppstod och som sedan spridit sig, förökat sig, tagit genvägar och avkrokar, förvandlats och gått under men ändå hela tiden fortsatt. Livet är metamorfos, menar Coccia.

Livet, det levande, förändras och byter form likt en larv som blir en puppa för att slutligen bli en fjäril. Förvandlingen är inte lika kännbar för våra ögon, men om man ser på det stora perspektivet så finns den där. Det som förenar mig, en björk i Finland och en tvättbjörn i Nordamerika är att vi alla är delar av samma liv. Vi ser olika ut, vi rör oss olika, vi upplever världen på olika sätt, men vi delar samma liv. Vi är bara olika stadier för livet att transportera sig på.

Som en del av detta myller av metamorfoser är vi människor. Våra kroppar, våra tankar, våra högst egna och individuella liv är förbundna med det levande och i allra högsta grad en del av det större perspektivet.

”Ta vår egen existens. Vårt liv, det vi föreställer oss vara den mest intima och oöverskådliga delen av oss själva kommer inte från oss, och det finns inget exklusivt eller personligt med det: det överfördes till oss av andra, det har gett liv åt andra kroppar, klumpar av materia annorlunda från den där vi för närvarande är inhysta.”

Men detta gemensamma är något som glöms bort när vi blir individer. Vi glömmer vår födsel. Vi glömmer de nio månaderna då vi var en högst påtaglig del av ett annat liv. Vi glömmer allt som varit före oss. Att födas är att glömma. Att bli en individ är att glömma. Att bli människa är att glömma kopplingen till det större levande som hände före oss och som kommer fortsätta ske efter oss. Och när vi väl har glömt finns det inget sätt att återvända.

Och vi glömmer för att vi måste. Att bli en människa, ett subjekt, är att träda in i något annat än det gemensamt levande. Det är att ställa sig utanför denna metamorfos och träda in i en annan ordning: nämligen språket. Psykoanalytikern Jaques Lacan menar att i ögonblicket vi föds så ”föds vi in i ett språk som föregår vår födelse och som kommer att leva vidare efter vår död”. Vi föds så att säga in i ett annat system med andra regler. Och i detta system utspelar sig sedan våra liv. Det är där vi blir till, det är där vi skapar, lever, älskar och hatar. Det är i språkets värld vi lever och slutligen dör.

Men hela tiden lever vi med en okänd längtan till något som vi glömt. Ibland formuleras denna längtan. Ibland kan vi uttala den och rikta den mot något avlägset som föregått oss. Det kan vara i längtan till livmodern, en längtan till Paradiset eller barndomen. Det är en längtan som vi alla bär. Men det är inte en längtan, som man ibland kan höra, efter ”en tid då allt var enkelt”. Tvärtom, det är en längtan efter en tid då allt var möjligt. En tid då vi var en del av det myllrande livet, innan metamorfosen förvandlat oss till just den här klumpen av materia. En tid innan språket.

Och sorgen vi känner är kanske just detta? Förlusten av alla möjligheter, alla former, alla sätt att vara levande på som livet kunde valt i stället för just det här. En sorg över en förlust av något gemensamt och något som är större än jag som enskild individ: det levande i sin myllrande storhet. 

Förruttnelse

 

Det är något med dofterna. En stark överton, som frän tjära i den annars behagliga milda septemberluften. Äpplenas övermogna dofter, de nedfallna löven som ligger på asfalten och släpper ifrån sig sitt liv.

Jag har alltid varit svag för den här doften, doften av förruttnelse. Den är inte så inställsam som vårens dofter som lockar till sig allt levande. Det här är doften av död. En doft som inte gör sig till.

På samma sätt gillar jag platser som inte gör sig till. Som Hörte, ett litet och numera övergivet fiskesamhälle i en vik på den skånska sydkusten längs kustvägen mellan Trelleborg och Ystad. Här samlas tång i mängder längs strandkanten och ruttnar. Doften är stark och genomträngande. Det är inte västkustens fräscha, salta havsdoft. Det här är något annat. Närmar man sig viken så stiger temperaturen i luften kännbart. Det är som att närma sig en kompost.

En bit ut, på det större stenarna, breder skarvarna ut sina vingar i solen för att torka. Olycksbådande svarta fåglar med utsträckta vingar. De står där i motljuset som en blandning av gamarna i Djungelboken och Jesus på korset. Dödens markörer.

Precis innan Hörte, i en slänt ner mot havet, bland den invasiva jättelokan som växer sig manshög står en ruin av en gammal byggnad: en stengavel i två våningar. Jag har alltid tänkt att det är en del av en större byggnad med anor långt bak, men läser man den lilla skylten bredvid ruinen så blir det klart att den här gaveln aldrig tillhört ett helt hus. Stenväggen uppfördes som en ruin i 1900-talets början och har aldrig varit något annat än en gavel. Byggnaden, eller vad vi skall kalla det, tillhör en rörelse som går under benämningen ruinromantik, och kan ses som ett fåfängt försök av en godsägare att ge lite historia till sina ägor. Men det är egentligen helt tvärtom.

Det handlar inte så mycket om att placera ut rester av en tid som att påminnas om tidens flykt. Vid åsynen av en ruin skulle man reflektera över alltings förgänglighet och helst uppfyllas av ”lustfyllt svårmodiga känslor.”

Inom konsten har en liknande rörelse med Vanitas-motiven figurerat sedan 1500-talet. Ofta stilleben med något som påminner om alltings fåfänglighet.  Dödskallar, vissnande blommor, klockor eller förruttnelse. Dödens markörer.

Det är nog detta jag anar i höstens doft. Det är den där övertonen som ligger i allt som doftar nu. Här finns inget att försköna. Det här är början på slutet.