Vad är det sköna? Vad är det som gör ett musikstycke, en poetisk text eller en
tavla estetisk tilltalande? Rytmen, eller den totala avsaknaden av den, verkar Henri
Bergson (1859 – 1941) mena i sin bok ”Tiden och den fria viljan” (Nya Doxa,
1992). I en längre, och något snårig, diskussion om hur man kan bedöma en
känslas eller en sinnesrörelses storlek och gradförändring mellanlandar han i
en diskussion om den estetiska känslan och om konstens och naturens inbördes förhållande:
”För att förstå hur känslan av det sköna själv kan förete grader måste man
underkasta den en ingående analys. Kanske beror den svårighet man har att
definiera den framför allt på att man betraktar naturens skönhet som
ursprungligare än konstens: konstens förfarande är alltså endast medel genom
vilka konstnären uttrycker det sköna, medan det skönas väsen förblir dunkelt.”
(s. 19)
Frågan ovan är alltså om man ser på konsten endast som en återbildning av det
naturligt sköna (vilkets väsen är höljt i dunkel) eller om konsten har ett
annat estetiskt värde, ett som naturen kanske till och med saknar. Bergson
fortsätter med att diskutera själva upplevelsen av konst, framför allt ur ett
rytmiskt perspektiv:
”Rytmen och takten i musiken upphäver våra intrycks och föreställningars
normala lopp genom att få vår uppmärksamhet att svänga mellan fasta punkter,
och de bemäktigar sig oss med sådan kraft, att även den mest diskreta efterhärmning
av en klagande röst, är nog för att fylla oss med djup bedrövelse. Om musikens
språk verkar mäktigare på oss än naturens, beror det på att naturen nöjer sig
med att uttrycka känslor, medan musiken suggererar dem.
Hur förklara poesins tjusning? Diktaren är en människa, hos vilken känslorna utvecklas
till bilder och bilderna själva tar sig uttryck i ord som följer rytmen. När vi
ser dessa bilder dra förbi våra ögon erhåller vi i vår tur den känsla som så
att säga var deras emotionella motsvarighet; men utan rytmens regelbundna gång
skulle dessa bilder inte framträda så starkt för oss. Vaggad och insövd av
rytmen glömmer sig vår själ såsom i en dröm och tänker och ser med diktaren. De
plastiska konsterna (måleri, skulptur, arkitektur m.m.) uppnår en verkan
av liknande art genom det stillestånd de plötsligt påtvingar livet, en hämning
vilken liksom en rent fysisk smitta överförs på åskådarens uppmärksamhet.” (s.
20)
Rytmen är alltså avgörande för vår upplevelse av konsten och för vilka känslor
som konsten suggererar genom att vagga oss in i ett annat tillstånd där vi blir
mottagliga för den ursprungliga känsla som lagts ner i konstverket. Vi tillåts
för en stund att dansa med i konstnärens impulser. På samma sätt kan avsaknaden
av rytmen, när vi exempelvis ställs inför en tavla som fångat ett ögonblick i
pulsen, också försätta oss i detta tillstånd då vi helt fokuserar på ett
stillastående nu.
 |
| Carl Hammoud: Analepsis (Flashback), 2010 |
"På så vis är konstens egentliga syfte snarare att inge oss känslor än att uttrycka dem; de suggererar dem och lägger ingen vikt vid att efterlikna naturen, ifall den finner verksammare medel. Naturen begagnar sig liksom konsten av suggestion, men förfogar inte över rytmen. ” (s. 21)
