Ett barn hänger orörligt uppe på en gammal grind för att dricka in kvällens solspel tills det slocknar. Vad är det som tar en liten varelse så helt i anspråk, att alla andra lockrop går förlorade för dess uppmärksamhet? Är det ett estetiskt skådande? Det är snarare som om barnet hämtats in av en ny värld, än som om det endast hade betraktat den.

Barnet kanske inte bara såg solens rymdmålningar. Det kanske såg igenom dem. Var det — i all barnslighet — en intuition av ”obegränsad närvaro”? Var det skönheten själv som ropat till sig barnet? Eller hade den lilla ett sinne för helhet och rymd, som vuxna sällan har? Visste hon — utan kunskap — vad biologerna vet: det ges ett oförstörbart sammanhang mellan allt som är till?

Det är inte observation. Det var ett uppgående i total åskådning, ett uppmärksammande som berusade inte bara ögonen som såg utan hela den lilla varelsen som levde, såg, visste — utan form eller gränser.

- de inledande orden ur "Form och Strålning" av Emilia Fogelklou, 1958.

Människan som en tanke

Solen på väg ner och torget töms på folk,
för att sedan fyllas på igen
när människorna återigen skall
utbyta varor,
utbyta leenden.

Men i världen lever inte människan, hon rör sig alltid tätt utanför.
Det som rör sig i världen, på torget, är något annat.

Det som rör sig på just det här lilla torget
i staden bland bergen är idén om människan,
människan som en tanke.

De är inte levande,
själarna som vandrar där
och utbyter varor
utbyter leenden,
men inte heller döda

De är de levande döda, omedvetna och alltför medvetna på samma gång;
formade av en tanke som överstiger alla andra bestämningar.

Det som rör sig på alla torg, i alla städer, är idén om människan;
människan som en tanke.

Människan som en tanke om den andra människan.

Tänk att se någon annan så glasklart,
med bestämd exakthet kunna mäta lyckan
hos en annan
men att så ständigt misslyckas med sig själv.

Mysteriet bortom mysteriet

"Kanske handlar det om att få syn på det väsentliga. Det som ofta skyms bakom det som Pär Lagerkvist kallade för den gudomliga bråten. Kanske går det att luta sig tillbaka, vila i den tomma, kalla, vita tystnaden och i den tystnaden låta musiken vittna om en fördold sanning." - Eric Schüldt om dagens avsnitt av "Text och Musik med Eric Schüldt", om mysteriet bortom mysteriet.

Vinna och förlora

Det står skrivet: "Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?"

Men å andra sidan, vad hjälper det en människa om hon vinner sin själ, men förlorar hela världen?

Man kan inte vinna
allt
kan man förlora

Den hopplösa drömmen om att vara

Läkare: "Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte.
Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller."

- ur Ingmar Bergmans "Persona", 1966.

Ökenvinden

Men han skakade på huvudet, han orkade inte. Sen han hade läst tacksägelsebönen tog han Magdalena vid handen och gick ut i trädgården på baksidan.
Där var blommorna döda, tistlar och törnen hade tagit herraväldet och Maria tänkte att ingen i huset hade haft kraft att rensa eller vattna sen Lasaros blev sjuk.
De satte sig på en bänk vid väggen. En pinande vind strök efter huset, trängde genom kläder och hud. Hon hade hört talas om den, ökenvinden som strömmade genom kroppen och drev hoppet ur människornas själar. 

-  ur "enligt Maria Magdalena" av Marianne Fredriksson, s 199.