För hjärtat är livet enkelt (Predikan sön. e jul)

Tema: "Guds barn"
GT: Jer 31:15-17
Epistel: Gal 4:4-7
Evangelium: Matt 2:13-23

”För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan.” så inleder den norske författaren Karl Ove Knausgård den första boken i hans romansvit ”Min kamp”. En bok som handlar om en sons relation till en far. Om en son som växer upp i ständig rädsla för fadern, om en uppväxt i skräck och förnedring. Men framförallt är det en bok om en död far.

När boken skrivs är det tio år sedan fadern dog under förnedrande former. Men även om hans hjärta inte längre slår så lever han kvar.  Som ett minne, i författarens flyktiga spegelbild, som en efterhängsen rädsla, en känsla av att ”när som helst” kan han dyka upp och tillintetgöra sonen. Och boken blir ett samtal med den döde fadern. Ett samtal som syftar till att författaren skall kunna främja sig från fadern, låta honom vila i jorden, men för att kunna göra det måste han också närma sig fadern. Försöka att förstå fadern, se det i honom själv som skulle kunna göra, och som kanske till och med gör, likadant som fadern.

Julen är för de flesta av oss en påminnelse om våra familjeband. Om de relationer vi har, de vi växt upp med och de tankemönster som påverkat oss. Det är en påminnelse om vem vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. För någon är det en trevlig upplevelse, för någon annan en mer obekväm upplevelse. För någon tredje, som exempelvis i Knausgårds fall, skulle det kunna vara vara en rent fruktansvärd upplevelse.

Även om livet är enkelt för hjärtat, det slår så länge det kan, så lever de döda kvar. I oss. Våra föräldrars sår och glädjeämnen har de ärvt från sina föräldrar och de går sen i arv till oss. Och på liknande sätt som våra förfäder lever vidare i oss så lever också den mördade barnen i Rama och Betlehem med omnejd kvar hos sina föräldrar och släktingar.

För en människa är livet inte så enkelt som för hjärtat. Det som vi oftast tänker på när vi säger hjärtat, den plats där våra känslor finns, kärlek och hat, glädje och sorg, fylls lätt upp av livets händelser. Det finns en plats där vi låter sorgen få rum, ett rum där de vi saknar lever vidare tills den dag också våra hjärtan slutar slå och rummen töms på minnen och känslor.

Men nu handlar ju den här dagen inte om våra familjer här utan ett annat sorts släktskap. Om att vi alla är guds barn. Hur skall det begripas? Vad innebär det att vara Guds barn? Vad innebär det att våra hjärtan nu också ropar ”Abba! Fader!”? Innebär det ännu en familj att fira jul med? Ännu en familj att dela vår tid mellan, ännu en familj att värna?

Ja, på sätt och vis är det så. Guds barn, vi som i våra hjärtan ropar ”Abba! Fader!” vi som tillsammans ber ”Fader Vår”, vi är kyrkan. Det är också vår familj. Familjen som har sitt ursprung en stilla natt utanför Betlehem i en krubba i ett stall. Familjen som växte, från de ursprungliga tre till det lokala, herdarna på ängen till det globala och världsvida, de vise männen från världens alla hörn och ända upp till den himmelska härskaran. En familj som är överallt. Med denna familj firar vi jul, med denna familj delar vi vår tid, denna familj får vi värna. Familjen som är kyrkan. Som är du och jag och alla andra över vår jord som firar jul till minne av Jesu födelse. Det är vi som är kyrkan, det är vi som Paulus menar när han skriver att vi har sonens ande i oss. Det är i oss som ramaskri väcks över våra trossyskon som förföljs och lider över hela vår värld. Över alla de barn som faller till marken för maktgalna mäns svärd.

Men det är också vi som kyrka, som familj som lider med de andra familjerna i vår närhet. När en moské i Eskilstuna sätts i brand är det en handling som vi måste fördöma kraftigt. Det är en handling i vrede mot våra grannar, en av de familjer som ligger oss närmast och en fruktansvärd handling som vi genast måste ta avstånd ifrån. Särskilt i det politiska klimat som råder över vår värld idag, ett klimat då vi behöver alla de goda krafter som finns som motverkar att fler ramaskrin väcks över vår jord över dödade barn, föräldrar, släktingar och vänner.

För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan. Det är ett citat som sätter fingret på livet, som fångar livets rytm, tempo och dess obönhörliga gräns: Den dag hjärtat slutar slå. Men det är också ett citat som bara uttrycker livets biologi, som bara rör sig kring kroppens funktioner, den biologiska sidan av livet, det som vi delar med naturen. Men livet är mer än så. Det finns något i människan som står över naturen, såsom vi brukar tänka på det. Något som skiljer oss ifrån djuren. Det som vi brukar kalla själ, förstånd, eller medvetande. Den självreflekterande sidan av mänskligheten. En sida som vi tänker står i direkt släktskap till Guds självreflektion, som vi ärvt. Kunskapen på gott och ont. Den fria viljan. Viljan att göra ont eller gott, att välja liv eller död. Det är också en del av vårt släktskap med Gud, en del som vi får bejaka idag. I vardagen, i nutiden.

Men så finns det en annan tid. En tid där vårt släktskap består. När Mose frågar Gud: vad har du för namn? Så säger gud ”Ehyeh asher ehyeh”, hebreiska som ofta översatts med ”Jag är den jag är”. Men det finns ett problem där, eftersom den nutid som vårt språk har inte existerar i det hebreiska språket. Den ordagranna översättningen av ”ehyeh asher ehyeh” är istället ”Jag kommer att bli den jag kommer att bli”. I gudsnamnet, det namn som barnet ärver, finns ett löfte om en framtid som ännu inte är fullkomnad  

För livet slutar inte bara för att hjärtat slutar slå. Som kyrka är vi Guds barn och som dessa har vi också det eviga livet. För som Guds barn får vi ta del av faderns hjärta, vi får plats i de rum han förberett för oss och som vi får leva vidare i efter att våra hjärtan slutar slå. Det finns ett löfte i det släktskapet, ett släktskap som tar sin början i dopet där Gud lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Det är ett löfte som sträcker sig längre än våra liv, ett löfte som alltså sträcker sig till tidens ände. Inte änden på vår tid, när våra hjärtan slutat slå, utan all tids slut när själva Guds hjärta slutar slå. 

Den råa verklighetens helighet. (Julnattspredikan 2014)

Juldagens morgon, den som snart stundar, är början på något nytt. Början på en ny tid i förhållandet mellan människan och Gud. Men vad är detta nya? Vad är det som sker i födelsen av Jesus som inte skett förut? Vad är förklaringen till inkarnationens mysterium, att Gud tog sin boning bland oss?

Det finns förstås många förklaringar, men en är vändningen från det yttre till det inre. Den oväntade men befriande vändningen. Likt Musse Piggs husvagn på julafton som står utplacerad vid en naturskön plats tills Musse drar i spaken och hela omgivningen, med vyn över bergen och sjön och allt fälls ihop och dras in i husvagnen och visar soptippen som ligger bakom. Det vackra yttre försvinner och visar den råa verkligheten som hela tiden legat bakom.

Och det hela påminner om en annan vänding, den inom konsten under 1800-talet. En vändning som gick från romantikerna och naturalisterna och natursköna tavlor, fyllda av mäktiga berg, landskapets vidunderliga storhet och havets oändlighet återgivet i exakt precision och som slutade i expressionismen där det yttre var underordnat det inre. Där konstnärens inre verklighet, den råa verkligheten som hela tiden ligger bakom bilden, precis som soptippen i Musse Piggs  campingsemester, får blomma ut och ta plats i världen. Som hos Edvard Munch och hans berömda tavla ”Skriet”, en tavla där vi inte längre känner igen omvärlden som den är porträtterad, men där vi däremot kan känna igen känslan som tavlan uttrycker, det som pågår inom oss, under ytan. Blicken vänds från omgivningen och det som pågår utanför oss till det inre livet, det som vi alla tar del av på lika villkor.

Det är en sådan vänding som inkarnationens mysterium är, en vändning från det yttre till det inre, en vändning från en avlägsen Gud som sitter på sin tron av änglar till en inkarnerad Gud, en Gud som infogar sig i den råa verkligheten. Det är ett brott med myten. Med det storslagna och episka, Gud upphör att vara en gigant, en tyrann en oåtkomlig historia. Som Zeus och de grekiska gudarna, som Oden och de fornnordiska gudarna. Det som är religionens kärna, förhållandet mellan människan och Gud förmedlas inte längre genom sagor och myter utan kan bli verkligt, här och nu. Det är ett gudomliggörande av vardagen, den helighet som finns runtomkring oss hela tiden. Vändningen som sker på juldagen förvandlar visserligen världen, men inte på ett storslaget och magnifikt sätt utan genom vardagens under, genom ett barn som föds och den råa verklighet som omgärdar en barnafödsel.

Livets mirakel är bara ett av alla de underverk som vår värld är uppbyggd av, de vardagsmirakel som står i centrum sedan den första julnatten då fokuset skiftade från det yttre till det inre. Då Gud fällde ihop vyn över bergen och sjön och lät livet träda fram som ett mirakel i sig, och vardagens mysterier såsom vänskap, kärlek, empati, skratt, gråt, tårar och sorg upphöjdes till det gudomliga. 

Juldagen är början på något nytt, de första skälvande timmarna på en ny tid, den råa helighetens tid. En tid som tar sitt ursprung inom oss och som vi därför måste fira, varje år, för att inte tappa bort oss i myter och sagor, för att inte sluta se Gud i vardagens mirakel.

God Jul!

Conor Harrington and the hunger for excess

 

What’s the story behind "Eat and Delete"​?
It’s a continuation of my work over the last four years. I’m interested in systems of power and excess, and that’s where the eat aspect comes from—the excess and unrelenting desire for power and control. The delete aspect comes from what happens after that unrelenting desire for control.
It’s a story of power and colonialism and empires that build up and fall. It’s about the rise of power and the fall of power. The eat is the excess, and the delete is the drop. I don’t remember the exact line, but it’s actually from a track on the Nas and Damian Marley collaboration album. Nas says, “Eat, sleep, delete,” or something like that. I was like “Ah! Ok.” So I took the eat and delete. It makes sense with the rises and falls I’m interested in.
The prequel to "Eat and Delete" was called "Dead Meat." Why the food obsession?
I suppose it’s just the hunger and the idea of hunger in general. You’re hungry for food or you’re hungry for power—it’s the same motion. The same kind of feeling. I’m looking at the powerful people and what they’re hungry for. They’re hungry for power, hungry for excess, hungry for everything. Eating is just that general sense of nonstop hunger, nonstop feeding themselves. - (Conor Harrington, intervju om utställningen "Eat and delete")

“Coke [Coca Cola] functions as the direct embodiment of “IT,” of the pure surplus of enjoyment over standard satisfactions, of the mysterious and elusive X we are all after in our compulsive consumption of merchandise. The unexpected result of this feature is not that, since Coke does not satisfy any concrete need, we drink it only as a supplement, after some other drink has satisfied our substantial need – it is rather this very superfluous character that makes our thirst for Coke all the more insatiable: as Jacques-Alain Miller put it succinctly, Coke has the paradoxical property that, the more you drink it, the more you get thirsty, the greater the need to drink more of it – with its strange bittersweet taste, our thirst is never effectively quenched. So, when, some years ago, the publicity motto for Coke was “Coke, that’s IT!” we should discern in it the entire ambiguity: “that’s it” precisely insofar as that’s NEVER effectively IT, precisely insofar as every satisfaction opens up a gap of “I want MORE!” - (Slavoj Zizek, "Surplus-enjoyment between the sublime and the trash")

Varför firar vi nattvard?

 

I Första Moseboken berättas det om Adam och Eva i paradiset som efter att ha ätit av frukten från kunskapens träd hörde: ”Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Gud. Men Gud ropade på mannen: ’Var är du?’” (1 Mos 3:8-9).

”Var är du?” Det är Guds fråga till Adam, Guds första fråga till mänskligheten: ”Var är du människa?” Det är en fråga som, om vi lyfter den ur sitt bibliska sammanhang och låter den tala till våra liv idag, handlar om mer än position eller ett sökande efter en särskild individ på en särskild plats. Det är en fråga som handlar om hela vårt liv. ”Var är du människa?” Vem är du? Är du sann? Mot dig själv och dina medmänniskor? Det är en fråga som vi, likt Adam och Eva, i slutändan inte kan gömma oss ifrån för det är den allra mest grundläggande existentiella frågan: ”Var är du människa?”

Men har vi något bra svar på den frågan? Finns det ens en möjlighet att kunna svara på den? Antagligen inte. Inte ensam. Man kan inte ställas inför det Gud, inför det Heliga, inför existensens avgrund och svara på en sådan fråga. Så vi behöver sätt att möta kravet som frågan innebär utan att det blir upp till den enskilde individen att ensam stå till svars.

I Svenska kyrkan har vi två sakrament, dopet och nattvarden, och båda dessa sakrament, dessa heliga handlingar, är ett sätt för oss att svara an på Guds fråga till oss ”Var är du människa?” I dopet ges vi en möjlighet att i ritens form säga: ”Här är jag!” Vi får en chans att säga: ”Jag vill inte gömma mig för Gud, för mig själv eller mina medmänniskor. Jag vill försöka leva ett liv där jag kan vara sann.” Och i dopet spelar det ingen roll om vi är vuxna eller spädbarn för svaret är nämligen inte individens utan hela kyrkans. Hela kyrkan svarar ”Här är jag.” tillsammans med den döpte. Och kyrkan tar sen på sig uppgiften att fortsätta visa den döpte vägen att gå.

Och den väger leder till altaret. Till den plats där kyrkans andra sakrament, nattvarden, firas i alla våra kyrkor över hela världen. Det är vid denna plats vi påminns om vårt deltagande i kyrkan, gemenskapen som tillsammans försöker leva sant och svara på Guds fråga ”Var är du människa?”. Gemenskapen som är ”en, fastän många för alla får del av ett och samma bröd”.

Ljus och mörker

”Eftersom gryningen eller morgonrodnaden innebär en vändpunkt från mörker till ljus kan hela kyrkan med rätta kallas ”gryningen”. Då hon förs från otrons natt till trons ljus, öppnar hon sig nämligen likt morgonrodnaden genom den himmelska klarhetens glans mot den dag som följer på mörkret.

Likväl finns det något djupare som vi borde betänka då vi beaktar en egenskap som gryningen har: Gryningen förkunnar nämligen att natten är förgången; likväl låter den oss inte se dagens hela ljus utan, medan den förjagar den ena och öppnar mot den andra, äger den ett ljus som är uppblandat med mörker.” - Gregorius den store

När världen blir synlig som världen

 

"Den religiöst färgade upplevelsen av nuet, den oerhörda koncentrationen på ögonblicket, som skapar väldiga brottsjöar av tillhörighetskänslor gentemot världen och som kanske inte säger något mer än att "jag" existerar, är bara möjlig när världen blir synlig som världen, alltså som något annat än jagets värld, och det blir den bara när jaget står utanför den. I en och samma rörelse fjärmar konsten oss från världen och för oss närmare världen, den molnomsvepta och långsamt vridande materien, som också våra drömmar är vävda av."

- Karl Ove Knausgård, "Själens Amerika".

Julpynt

7 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt." ur Heb 10:32–39

Tiden mellan första advent och jul är en fastetid. En tid för förberedelse inför den stora festen. Och precis på samma sätt som vi förbereder våra hem inför julens firande så kan vi också förbereda oss själva under denna tid på året genom fastan.

Men det är inte en tid som ska utarma oss och göra oss trötta; fastan är till för att vila själen och för att vi ska bli heliga så att vi kan möta det heliga. Det kan vara svårt att hålla en matfasta inför julen, och det är inte heller poängen. I vårt samhälle där maten är en större punkt på dagordningen än allt annat, med alla dieter och matprogram, alla krav och förväntningar, så är det viktigare att följa fastans ande än dess bokstav. Fastan är en förberedelse, inte en tid för späkning.

Advent fylls lätt med de yttre förberedelserna, med julbak och julpynt, med inhandling av klappar och städning av hemmet. Och det är som det ska, festen kräver sin förberedelse! Men det är viktigt att inte missa den andra delen, att också förbereda oss själva.

Under tiden fram till jul får vi förbereda våra kroppar, våra sinnen och våra själar inför den dag då Kristus ska födas in i världen, då han ska födas in i oss. Julnattens mysterium kan gå oss förbi om vi inte har hunnit tänka på och förbereda oss på att möta det heliga, på att möta det som är bättre och mer varaktigt, på att möta Gud.


 

Avrustning

6 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig."
ur Mika 4:1–4

Utifrån profeten Mikas ord grundades den internationella Plogbillsrörelsen i USA, en fredsrörelse som har som mål att avrusta, främst genom att skada och förstöra vapen för att på så sätt sprida freden i världen. Rörelsen spred sig snart till Sverige och den 8:e januari 1992 genomfördes en uppseendeväckande plogbillsaktion på Bodens tredje ingenjörsregemente.

Denna januaridag, när de värnpliktiga skulle få sina vapen för första gången – vapen med vilka de skulle lära sig att skjuta, lära sig att ta en annan människas liv – valde Magnus Ekelund, inkallad värnpliktig från Stockholm, att förstöra sitt gevär av modell AK4 genom att slå sönder delar av det. Efter händelsen delade han ut ett brev där han förklarade: ”Jag vill avrusta mitt eget våld och visa att det finns de som inte accepterar militarismen. Jag önskar att folk ska bli mindre rädda att bryta sin lydnad och istället ta sina tankar på allvar. Stora strukturer, såsom militären, vilar till sist på oss individer”. Magnus dömdes till fyra års fängelse.

 Jesus lämnade inte efter sig några brev, men även han ville sprida freden i världen och få människor att älska varandra – och att älska Gud – mer än de rådande strukturerna och den härskande ideologin. Jesus ville att de han träffade skulle ta sina tankar och känslor på allvar och att de inte blint skulle förlita sig på vad de som satt på makten hade bestämt. Jesus dömdes inte till fängelse, han dömdes till döden. Kanske för att det är enklare att göra sig av med den som säger det rätta än att ändra på en hel värld, även om den är i grunden fel.

Skild och avsöndrad till gemenskap

5 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"Mitt rike hör inte till denna världen."

ur Joh 18:36–37

Ibland får jag känslan av att ganska få i vårt samhälle idag skulle vilja skriva under på att de ”tillhör den här världen”, särskilt om man med ”världen” menar den kultur som vi dagligen bebor och vistas i. Finns det egentligen en enda av oss idag som glatt erkänner sig tillhöra den här världen, som utan skam erkänner sig ha samma intressen, stil och värderingar som alla andra?

Finns det inte nedlagt i vår tid en konstant vilja att bryta sig loss från det gemensamma, en vilja att särskilja sig från de övriga, att vara ”någon från alla andra skild och avsöndrad”, som Herman Hesse skriver i Siddharta. Ingen av oss vill egentligen tillhöra världen.

Ironiskt nog är det just i denna vilja att inte höra till som vi alla ändå förenas. Viljan att vara individuell och unik ger oss en djupare samhörighet, en förening som går på ett djupare plan än ytliga intressen och flyktiga värderingar. För är det inte just i viljan som mänskligheten förenas, i våra dolda drömmar och förhoppningar? I vår gemensamma längtan efter frihet?

Det är den här viljan som Jesus talar om, viljan till frihet som vi alla bär på. Det är när den förverkligas som vår värld kan lämna ”den här världen” och omvandlas till något annat.
Det är då vårt samhälle kan bli fritt, när vi kan göra oss fria från, och omforma de bindande strukturer som åtskiljer oss på det ytliga planet. Genom att vända på Jesus ord och i protest säga ”den här världen är inte Guds rike” ges vi en möjlighet att förändra, en gemensam vilja och ett gemensamt mål: frihet.

Är detta gryningens mörker

4 DECEMBER (Ur boken TANKESTUND)

"Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren." 

ur Luk 4:16–23

Det är mörkt omkring dig nu, och du tänder dina ljus för att jaga iväg den eviga skymningen, trots att du vet att ljusen inte kommer lyckas mota bort det mörker som rullar in som ett hav om natten och gör dig stilla, tyst och kall. Du lämnar hemmet om morgonen och står stilla en stund, ansikte mot ansikte med mörkret som är fyllt av en kyla som får dig att krypa in i dig själv i väntan på en annan framtid.

En kontorsstol hälsar dig välkommen, och ljuset från skärmen gör huden blå när det blinkar till i taket över plastmattan på golvet när ljusrören hostande vaknar till liv. Mörkret är inget du kan värja dig för. Det sätter sig på näthinnan och i din kropp som genomborras av den kyla som bara en evig skymning kan bära med sig, och på vägen hem är det allt du inte orkar tänka på.

När kängorna så till slut ställs bredvid halldörren hör du någon säga att solen varit framme en stund på dagen, något du måste ha missat, och medan du sätter dig på köksstolen för att vila ut i några minuter innan löken ska skäras frågar du dig stilla: ”Är det här allt?” Mer hinner du inte tänka, för det finns en tvätt som ska hängas och räkningar som ska betalas och när du lägger ditt huvud på kudden och till sist låter dina tankar skära sig loss från sina bekymmer, bryta sig fria och virvla runt i sovrummet som tvätt på tork en sommardag lyckas du fånga en av dessa andar som du hållit fången hela dagen. En tanke som du håller hårt i, som ger dig ro i natten: Är det skymningens mörker som omger mig, eller är det gryningens?

Hedland

Det är vackert och stilla;
luften är tunn
som i det inre av en katedral

i väntan på en närvaro. Det är också
här som kärrhöken påträffas,
uppenbarad ur intet, mjuk som snö

men med klor av eld:
spanande över den nakna marken
efter det undflyende bytet,

 

svävande över det frambrytande
skriet, här för ett ögonblick,
sedan borta, som min tro på Gud.

- R.S Thomas, ur: Minnen av eld

Kan det onda dö som vi i skogen?

“Hjorten ser förundrad ner på jägaren

som är död på mossen ini skogen,

sänker huvudet med tunga kronan

över blod som sipprar fram ur bröstet.

Kan ett väsen såsom detta blöda?

Kan det onda dö som vi i skogen?

Ligga så, med alltför stora ögon

och med blicken fylld av hjälplös fråga?

Vad är då dess makt, när själv det segnar

ner som vi, de vapenlösa,

och är fyllt av samma stumma ångest,

samma gåta i den brustna blicken?”

-Pär Lagerkvist, ur: Aftonland

tomrum/fyllnad

"Vårt liv utspelar sig i mellanrummet mellan insikten av att hålet är tomt och de ständiga försöken att fylla det."

Formens funktion: att dölja den enskildes svaghet

"Jag visste också att det att vara människa  var att vara otillräcklig, var att fela, var att aldrig vara god nog. När jag såg mig omkring var det det jag såg. Överallt svaghet, överallt fel och brister, som ofta hade stelnat i personligheten i form av självrättfärdighet. Fanns det ett genomgående drag jag såg hos folk så var det självrättfärdighet, och inbilskhet, och självgodhet. Ödmjukhet, det ord som alla i offentligheten strödde omkring sig, var det nästan ingen längre som visste var det betydde. Bara hos dem som hade skäl att vara inbilska, de som det var något bevänt med, saknades det alla spår av inbilskhet, och bara de var ödmjuka. Inbilskheten och självrättfärdigheten var ett försvar, utan det skulle man krossas under tyngden av sin egen svaghet, sina fel och brister, och så förhöll det sig under nästan alla diskussioner jag var vittne till, muntliga som skriftliga, i tidningar och på tv, men även omkring mig, i det privata. Den svagheten kunde inte erkännas, så mycket skulle rasa då, och själva diskussionens form och mediernas makt upphävde den genom att skänka den styrka. Det var därför åsikter var så viktiga i samhället, genom dem tillägnade vi oss en styrka och en suveränitet vi egentligen inte ägde. Det var formernas funktion, att dölja den enskildes svaghet." - Karl Ove Knausgård ("Min Kamp 6" s. 346.)

En gräns har ju två sidor

"Tar rymden slut någongång? 
Det vet man inte eftersom man bara kan se en del av Universum - ljuset från delar ännu längre bort har inte hunnit hit ännu. Det finns knappast någon bortre gräns för Universum (en gräns har ju två sidor - den andra sidan skulle också vara en del av Universum). Många forskare leter istället ledtrådar till frågan om Universum är oändligt stort eller om det kröker sig runt sig självt och är begränsat i storlek (mycket svårt att föreställa sig med vanligt sunt förnuft)." - Rymdstyrelsen (http://www.snsb.se/)

Att börja om

att börja om

är alltid svårare än

det verkar

att börja om

är alltid svårare

än

det verkar

alltid svårare än

att börja om

Återupprepning och repetition

Jag har cyklat vilse på Hisingen. Följde cykelbanan till Älvsborgsbron då den plötsligt upphörde och nu står jag nere vid vattnet precis under Eriksbergskranen. Det är en vacker sensommardag, solen glänser i älvens vatten och på andra sidan ser jag staden med dess tinnar och torn. Men faktumet kvarstår: jag är vilse och får vända om tillbaks från vattnet. Jag cyklar igenom ett nybyggt bostadsområde som verkar bestå av små radhus, inte riktigt tre våningar men inte heller två. Helvita, fyrkantiga, räta linjer och nyplanterade träd. Gatorna har liknande namn, husen är lika, med likadana bilar utanför. Allting är nytt och när den omkringliggande naturen inte kan ge området en känsla av historia så förstärks upplevelsen av att allt detta bara har vuxit upp, under natten, tillsammans med människorna som går runt där. Igår fanns de inte. Idag finns de. Redo att ta sig an livet i den svenska medelklassen.

Det ligger något obehagligt över det hela och inuti mig vilar en känsla av meningslöshet som bara sådana här områden kan ge.

På kvällen läser jag om naturen, om hur blommor och träd och växter kopierar sig själva. Hur varje ny blomma som växer bara är en kopia av den ursprungliga blomman och jag ser framför mig hur åkrarna och fälten liksom fylls av replikor, av kopior utan egen vilja utan eget mål. En armé av viljelösa monster, utklädda till vackra ängsliljor. Och egentligen gäller ju detsamma för djur och även människor. Biologiskt sett är vi blott kopior av något annat, av någon annan. Varje cell i vår kropp är en klon av någon annan, en delning från originalet. Hela våra liv är inte långt mer än ett A4 i en kopieringsmaskin. Men det är biologiskt. Vi har ju något annat också, kulturen, själen, anden eller vad man vill kalla det. Den fria viljan, det som kan transcendera våra biologiska, materiella, villkor och forma våra liv till något annat än en simpel kopia.

Kanske är det den känslan som vilar i mig när jag cyklar igenom radhusområdet, känslan av att den fria viljan förr eller senare faller under biologins villkor av återupprepning och repetition.

Idioternas evangelium

”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” (1 kor 1:27)

”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare” (Mark 2:17)

Idioternas evangelium. Så skulle man kunna sammanfatta texterna på andra söndagen efter trefaldighet. Ett evangelium, ett glädjebudskap, för alla oss idioter.  Vi som är syndare och tullindrivare, dåraktiga och svaga, vi som ringaktas, som är yngst, vi som knappt finns till, för oss är dagens läsningar ett sant evangelium och en upprättelse.

Ibland är det skönt att få erkänna saker och ting. Att inse att man faktiskt är en idiot. Det finns något i vår kultur som alltid säger att man skall vara motsatsen, att man skall vara smart, kunnig, duktig och kompetent. Att man aldrig skall visa svaghet eller sprickorna i rustningen. Men idag får vi bekänna: ”jag är en idiot”. Och inse att det är som idioter vi är kallade till Guds rike.

Jag förstår självklart att termen idiot kan ha en negativ klang, men det kanske är dags att uppvärdera termen lite? Att se vad den egentligen står för? Ordet kommer från grekiskans idios, som betyder ”egen”, det användes om en person, snarare än massan, en privatperson och inte den offentliga. Sen har det fått många andra betydelser, men alla går att härleda till samma rot, till samma grundläggande betydelse, nämligen: idioten är den som sticker ut, den som är annorlunda, den som inte går med strömmen. Idioten är den som inte är som alla andra, den som världen ser ner på, och det är just dessa som Paulus i 1 kor menar är de sant visa: ”Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud” skriver han och precis som Jesus kallar han till de sidorna av oss som inte är perfekta, pekar ut sprickorna i rustningen och gör dessa till vår finaste ägodel.

Ser man till Sverige idag, så är vi absolut idioter, gudstron, den kristna tron, tappar stadigt mark. Kanske ligger vi troende på runt 15% idag. Undersökningarna varierar, men där någonstans landar det om man ser till alla som bekänner sig som troende på den kristna Guden. Så ur en samhällelig aspekt är vi idioter, vi som är lite egna, vi som faktiskt tror på Gud. Men vi har ett större spelrum, för andligheten i Sverige är långt högre än så. Bara att andligheten inte stämmer överens med vad man har för uppfattning om den kristna kyrkan, andligheten är svår att relatera till och få att gå ihop med den kristne guden.

Men det är ju just det som Paulus menar, det handlar inte om att ”stämma överens” det handlar inte om logik, om att kunna de rätta bönerna eller att vara kloka och syndfria. Det handlar om en känsla, att bära en tro och våga leva efter den.

Kan kalla mig för idiot /
det har jag ingenting emot /
Jag är en idiot /
mer än så kan ingen bli

Så går en textrad i bob hunds ”Mer än så kan ingen bli” och det finns en teologisk poäng i den titeln.  En poäng som jag aldrig förstått förut, förrän jag läste den här söndagens texter. En idiot är någonstans det finaste vi kan vara idag. Mer än så kan vi inte bli, vi som är egna, vi som ser någonting annat än vad världen ser, vi som får en chans att se med Guds ögon, som får kraft och makt att protestera mot den här världens sätt att styra och kontrollera våra liv i en riktning som ingen mår bra av. Vi kan med hjälp av Guds blick få syn på någonting annat.

Som i Dostojevskijs roman ”Idioten” där Furst Mysjkin, denne något egna karaktär, med sitt ifrågasättande och sin annorlunda blick för livet får många att omvärdera sina liv eller tänka i andra banor, men han får också utstå spott och spe. Ofta har Furst Mysjkin beskrivits som just en kristusgestalt, en människa i vilken vi möter ödmjukhet och lidande. En människa där vi, precis som hos Jesus, också träffar på det omvända syndabegreppet som genomlyser dagens evangelietext – från ”synd är överträdelse av bud ”till ”synd är avsaknad av ödmjukhet”- för det är just det som Jesus belyser idag när han kallar alla till Guds rike, inte bara de som världen anser vara värdiga, utan syndarna och tullindrivarna.

Jesus och furst Mysjkin, två individer som liksom rumpnissarna hos Astrid Lindgren, ställer frågan till oss: ”Varför gör ni på detta viset?” Varför handlar ni utan kärlek och medlidande? Varför dömer ni syndarna och tullindrivarna när det är Guds uppgift? Varför ställer ni upp murar mellan er själva och era medmänniskor och mellan er själva och Gud?

Och vi som försöker svara på den frågan och leva efter det som svaret innebär, det är oss  som Jesus och Paulus lyfter fram i dagens texter. Vi som försöker leva ett bra liv, vad det nu innebär. Vi som försöker ställa oss utanför den här världens dominerande manuskript om perfektion och yta, om vinster i välfärden och vinster i privatlivet. Vi som försöker rikta frågan till omvärlden ”Varför gör ni på detta viset?”

Vi är idioterna, syndarna, som får bli rättfärdiggjorda bara genom att vi tror och försöker följa Jesus. Jag vill till och med gå så långt som att säga att vi borde bli mer idiotiska, mer egna, att vi alla skulle kunna handla mer i enlighet med ödmjukhetens förlåtande dårskap och mindre med världens dömande logik och vishet.

För det är inte upp till oss att döma. Det som sker på korset när Jesus dör är ett eskatologiskt handlande – i detta skeende döms hela världen och alla människans projekt, visdomen kommer till ett fasansfullt slut bara för att uppstå i en ny skepnad, som idioti, som dårskap, som Kristi kropp och Kristi kyrka. Det är vi som tillsammans firar gudstjänst, som stämmer in i trosbekännelsen som är idioterna som är kallade till Guds rike. Mer än så kan ingen bli.
 

Stenarna kommer att ropa

 

Vi är nu inne i fastans sista vecka. Den som går under namnet Stilla veckan, eller passionsveckan. Veckan då Jesus lidande, nederlag och död står i kyrkans fokus fram till påskdagens slutgiltiga seger.
Ibland kan man fråga sig vad meningen med allting är, med fastan, med stilla veckan, med det nedtonade och det sorgesamma. För det är ju ändå bara en spelad sorg. Vi vet ju vad som kommer att ske på påskdagen! Även i år. Vi vet ju att det kommer ett lyckligt slut. Varför då dröja i detta mörka och sorgesamma? Varför dröja kvar vid lidandet och döden?

Kanske dröjer vi kvar för att vi egentligen, på riktigt - i våra egna liv, inte alls vet vad som händer. Kanske tror vi att vi vet. Kanske tänker vi att allting alltid har ett gott slut, men någonstans vet vi ju att så inte är fallet. Allting har inte ett lyckligt slut, allting har inte ens ett slut alla gånger. Kanske handlar inte stilla veckan främst om Jesu liv och lidande, utan om våra liv och vårt lidande. Genom att träda in i berättelsen, genom upplevelsen av en annan människas lidande, genom upplevelsen av en annans död utsätts vi för vissheten om vårt eget lidande, kanske till och med vår egen död. Tiden vi är inne i ger oss en möjlighet att sörja det vi innan inte sörjt, att genom musiken och texterna bearbeta de sorger vi inte är helt klara med.

På så sätt kan man se hela fastetiden inte främst som en förberedelse för påsken, utan en förberedelse för livet. Och för livets slut. Alla sorger, all oro och ängslan vi bär på måste ta vägen någonstans. Vi måste få sätt att uttrycka den. Annars sätter den sig i oss och blir till tunga stenar i våra kroppar. Vi måste få ropa ut vår sorg, precis som lärjungarna ropade ut sin glädje i palmsöndagens evangelietext, för om vi själva tiger kommer stenarna inuti oss att ropa.

Undergången bryter fram ur våra dygders skal.

"Hjälten är den självuppnådda underkastelsens man. Men vad är det som han underkastar sig? Det är just den gåta som vi idag måste ställa oss. själva, och det har alltid varit hjältens historiska uppgift och främsta dygd att ha löst den. Arnold J. Toynbee har skrivit ett verk i sex band där han studerar de lagar som gäller för civilisationers uppkomst och upplösning. Han påvisar att schismer i själen, i den sociala organismen, inte kan lösas med hjälp av något program för att återgå till den gamla goda tiden (arkaism), eller program ägnade åt att frambringa ett projicerat framtidsideal (futurism), eller ens genom det mest realistiskt handfasta arbete för att svetsa samman de söndrade delarna.
Endast en födsel kan besegra döden - en födsel som inte är det gamla vanliga igen, utan något nytt. I själen, den sociala organismen, måste det pågå - om vi alls skall kunna räkna med att överleva på lång sikt - en ständig 'pånyttfödelse' (palingenesia) för att upphäva dödens obönhörliga återkomst. Ty om vi inte förnyas är det just genom våra segrar som ödesgudinnan Nemesis` verk frammanas: undergången bryter fram ur våra dygders skal. Fred är därmed en snara. När den dag kommer då döden skall segra, då kommer också döden; det finns inget vi kan göra mer än att bli korsfästa - och återuppstå; att fullständigt sönderslitas och sedan återfödas." (Joseph Campbell, "Hjälten med tusen ansikten", 2011, s. 14.)

Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig...

I morse kom jag plötsligt att tänka på en gammal artikel skriven av Anna Odell, inte i samband med hennes hyllade film, utan en text om hennes förra projekt: Den spelade psykosen på Liljeholmsbron.  I Dagens Nyheter skrev hon en lång text om hur hon genomförde projektet, och det var framförallt en passage, om en liten fågel, som dröjde sig kvar i mig länge. Sen försvann den, såsom tankar och texter som en gång varit viktiga gör, men i morse dök den upp igen. Jag letade upp den och kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som berörde mig så, men jag tror det är något med tecknen, med döden och dess tolkning, med döden som allegori och som verklighet, den döda kroppen som blir levande i andra. Kanske är det en kristustolkning jag gör, kanske är det en allmänmänsklig förhoppning om att det finns något som styr våra steg, som offrar sig för oss mitt i allt det som gör ont och är svårt. Någon som delar vår svärta.

Dagen som iscensättningen skulle ske hade jag varit ensam hemma. Det är svårt att beskriva det tillstånd jag befann mig i. Jag var fylld av motstridiga känslor. Tiden stod stilla och försvann i rasande takt, på samma gång upplevde jag skräck och någon sorts euforiskt lugn.

Jag valde att äta väldigt lite, kroppen behövde vara lätt, förberedd på flykt. Håret hade jag låtit bli att tvätta på länge, jag hade sett till att kläderna skulle se solkiga ut. Allt för att stärka bilden av att det inte stod rätt till med mig. För att klara av att spela psykotisk var jag tvungen att bygga upp en inre film av en psykotisk värld, med skenande associationer, som jag skulle förhålla mig till under det dygn iscensättningen varade. Även om det var ett stort och välplanerat projekt från början till slut, var det också tillfälligheter som förde projektet i önskad riktning. Som dagen innan, när jag går över en väg och ser en liten fågel ligga på gatan. Jag går fram till fågeln och ser att den lever men jag förstår av den onormala ställningen att den måste ha blivit påkörd. Först blir jag ställd och vet inte vad jag ska göra, men så tar jag upp den varma lilla fågelkroppen i mina händer och jag känner hur det lilla hjärtat slår i rasande fart. Sen tar den två andetag och dör i mina händer.

I ”min” psykotiska värld offrade sig fågeln för mig. Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig, flyttade in i mig. Fågeln och jag blev samma kropp. Fågeln var död, alltså var jag död. I mina händer var döden planterad. Döden var ett gift som startade förruttnelsen inifrån. Förruttnelsen var en sörja som jag fångade upp med fågelns vingar. Jag bar hem den varma kroppen, den fick bo på balkongen. Balkongens räcke såg ut som räcket på Liljeholmsbron.

Tidens gång

I en passage ur "En tid för allt", om änglarna i Bibeln, fångar Karl-Ove Knausgård kyrkans och teologins historia i förhållande till det gudomliga, det okända, och dess uppenbarelse:

"För människan är det vackra alltid det välkända, och bit för bit, utan någon egentlig illvilja, smyckade de Herrens väktare och gjorde dem mer lika det de själva tyckte om." (s. 417)

Så kläs det okända i det välkändas dräkt, inte för att göra våld på det utan för att göra det vackrare. Gudsbilder anpassas för att stämma med den som bär bilden, teologier utformas i samklang med omgivningens ideal och dogmer fastställs för att passa den intellektuella agendan. Uppenbarelsen faller i glömska och vardagens Gud framträder i all sin glanslöshet.