Sociala medier - kören i det grekiska dramat?

I ”På jakt efter politiken” diskuterar Zygmunt Bauman det privatas inflytande, inträngande och övertagande av den offentliga sfären. I boken diskuterar han främst i förhållande till den tidens pratshower, men jag kan inte låta bli att dra en parallell till vår tids sociala medier, framförallt facebook och twitter som representanter  för detta nya offentliga.

Det offentliga har blivit ett territorium där privata angelägenheter och ägodelar förevisas, och det faktum att ingen rimligen kan hävda att detta inverkar på hennes privata intressen eller välbefinnande har förklarats vara irrelevant för frågan om en sådan förevisning. (s. 80.)

Det offentliga handlar alltså inte längre om det som rör oss alla gemensamt utan har istället blivit till ett offentliggörande av privata angelägenheter:

Att offentliggöra allt som väckt eller kan väcka nyfikenhet har nu blivit det centrala i föreställningen om att ”vara av allmänt intresse”. Och att se till att det som offentliggörs förevisas i en form som är tillräckligt attraktiv för att väcka nyfikenhet har blivit huvudmåttet på att man ”tjänar allmänintresset väl. Det ”offentliga” har tömts på sitt innehåll; det står utan egen dagordning – det är nu bara en ihopgyttring av privata bekymmer, svårigheter och problem. (s. 80.) 

Bauman menar att det visserligen finns en poäng i det offentliga förevisandet av privata problem, att det kan ge en legitimering  till känslor och företeelser. Genom det offentliga förevisandet av privata problem kan det ge en sorts igenkänningseffekt och ett allmänt accepterande av känslor och uppfattningar som tidigare hållts dolda.

Men här upphör det offentliga biståndet. Det har inte mer att erbjuda, och bland de poster som saknas på listan över erbjudanden märks främst kollektiva medel som kan användas kollektivt för hantering och lösning av individuella problem. Allmänheten/offentligheten – samlingen av andra individer (läs: sociala medier)– kan bara applådera eller vissla, prisa eller fördöma, beundra eller håna, bistå eller hindra, driva på eller förmana, sporra eller dämpa; den skulle aldrig lova att göra något som individen inte kunde göra själv, att angripa problemet för den klagande individens skull(den lyssnande/kommenterande allmänheten offentligheten är bara en samling individuella agenter och alltså inte en verkande kraft i sig), att befria individen från ansvar. (s.81.)

Som användare av sociala medier står vi då som kören i det grekiska dramat. Vi  iakttar, ger normativa känslouttydningar, kommenterar, vägleder, tycker och hånar. Men aldrig kliver vi själva in på scenen, aldrig river vi föreställningen och hjälper huvudpersonen, den offentligt privata människan, att lösa situationen. Vi lyfter fram det privata i det offentliga ljuset men det gemensamma ansvaret håller vi dolt i kulisserna och formulerar om ansvar till åsikt, plikt till tyckande och det gemensamma till tärande debatt.

Livet i skuggan av döden

"Den största upptäckt som gjorts av människan, en upptäckt som gjort henne så speciell och hennes sinnesfrid, hennes känsla av säkerhet, så svår att erövra, var dödlighetens faktum: en universell, oundviklig och omedgörlig död som väntade varje enskild medlem av människosläktet. Människan är den enda levande varelse som vet om att hon ska dö och att det inte finns någon möjlighet att fly undan döden. Alla måste inte nödvändigtvis 'leva till döden', som Heidegger hävdade, men alla måste leva sina liv i skuggan av döden. Människan är den enda levande varelse som vet om sin egen förgänglighet, och eftersom hon vet att hon bara är tillfällig kan - måste - hon också föreställa sig evigheten, en ständig tillvaro som till skillnad från hennes egen saknar början och slut. Och sedan hon väl har föreställt sig evigheten står det klart att de två slagen av tillvaro har mötespunkter men inga gångjärn eller nitar." - Zygmunt Bauman "På spaning efter politiken", s. 44.

Dogmernas olidliga vara

Niklas Orrenius reportage i DN om Svenska kyrkan och stridigheterna som pågår i den på en nivå har fått en något oväntad följetong. Häromdagen publicerade Orrenius en krönika i DN under titeln "Jungfrufödseln får mig att darra". I krönikan beskriver han sin vilja, och tveksamhet inför, att fråga Ärkebiskopen om teologiska frågor, och kanske framförallt om jungfrufödseln. Det är överlag en intressant krönika om religionens synlighet i dagens Sverige, men det är framförallt slutklämmen som fått ett eget efterspel. När Orrenius tar mod till sig och ställer frågan om ärkebiskop Anders Wejryd tror på att Jesus föddes av en jungfru får han svaret:  "Jag tror nog det. Jag tror det var ett sätt för Gud att visa att detta är en väldigt speciell person."

Svaret Orrenius får är svagt till sin karaktär. "Jag tror nog det.", säger ärkebiskopen. Ändå ekar svaret hela vägen till vitt skilda bloggar som Humanistbloggen och Kristen Opinion som båda citerar Madeleine Sultán-Sjöqvist (religionssociolog) som menar att ärkebiskopen nu "positionerar sig  inomteologiskt" och sållar sig till den grupp av teologer som vill "påföra resten av samhället en konfessionaliserad världsbild, en världsbild som grundar sig i en biblisk föreställningsvärld." Hon menar att där den förre ärkebiskopen, KG Hammar, "snurrade in sig i ändlösa resonemang om symbolisk och biologisk jungfrufödsel för att genom otydlighet hålla alla grupper inom samfundet nöjda" talar den nuvarande ärkebiskopen ur skägget och tar tydligt ställning i en inomteologisk fråga som också är en vattendelare mellan två läger i kyrkan. De som faktiskt tror på jungfrufödseln och de som inte tror på dess fakticitet, utan ser jungfrufödseln mer som en symbol. Ärkebiskopen ställer sig nu, menar Sultán-Sjöqvist, på de fundamentalistiska bibeltolkarnas sida mot de symbolsprängda liberalerna.

Jag tror nog inte det.

För det första, en  av de vanligaste symboltolkningarna av jungfrufödseln är att det just är en markering av att Jesus är en viktig person. Som symbol behöver vi inte hålla det för sant, men vi kan alla enas om att den som föds av en jungfru är en särskild person, och Jesus var, enligt den kristna tron, "una persona particolare", för att travestera Ettore Scola.

För det andra. "Jag tror nog det" håller inte i en rättsal. Knappt ens på ett konfirmandförhör.

Men något annat ligger bakom allt det här. Vad är egentligen problemet? Problemet är inte att vi har en ärkebiskop som "förnekar" jungfrufödseln och en ärkebiskop som deklarerar sin tro på densamma (om vi hårdrar resonemanget ovan något) utan att det faktiskt råder en stor oklarhet kring hur man skall förhålla sig till dogmer i dagens Sverige. Och kanske framförallt i Svenska kyrkan av idag. Problemet är inte att olika kyrkliga ledare eventuellt tycker och tror olika, problemet är att det har blivit en individuell fråga. Det är upp till var och en, kyrkvärd som ärkebiskop, att försöka reda ordning i dogmernas fakticitet.

Det skapar en oreda, och en rädsla för dogmerna. En vilsen kristenhet står handfallen inför dogmerna. Och då blir dogmerna också lätta offer för kapning, som Sultán-Sjöqvist vill visa, till att höra olika läger och förgreningar av kyrkan till. En tro på jungfrufödsel blir samma sak som att vilja överföra bibeln på hela samhället. Och en tro på den symboliska jungfrufödseln blir samma sak som att inte vara kristen.

Det är en oroande analfabetism som uppstår, inte bara för de utanför kyrkan utan även för de inom den. Och detta tillstånd uppstår, tror jag, delvis därför att vi inte vet hur kyrkan förhåller sig till dogmerna. "Men kyrkan, det är ju folket, alla som är i kyrkan och vistas där, och det är ju deras tro som ÄR kyrkan?" säger kanske någon då. Jo, visst. Men samtidigt behöver alla dessa människor något att hålla fast vid eller ta spjärn emot. De behöver.... Vi behöver någon som är den kristna trons försvarare. Inte bara mot heretiker och trollkarlar, men som även försvarar oss alla mot att ställas direkt inför dogmernas oförklarlighet i en rationell och logisk värld. Vi behöver någon som säger "Jungfrufödsel? Absolut, det är en del av den kristna trosbekännelsen och det bibliska vittnesbördet, om detta kan man inte tveka." Men samtidigt någon som ställer frågan "Men vad betyder jungfrufödseln?".

Vi behöver, med risk för att låta katolsk, någon som utan tvekan står upp för de grundläggande dogmerna i den kristna tron, men någon som samtidigt förklarar dom. Vi behöver inte ännu en mänsklig ärkebiskop som deklarerar att han "nog" tror på jungfrufödseln eller en som "bara" ser den som en symbol. Vi behöver en "övermänniska", en som inte är en individ. Någon som står utanför individualiteten och representerar kollektivet, som representerar kyrkan. Vi behöver någon som ställer sig emellan oss individer och dogmernas oförklarlighet, någon som tar den rationella kulan för oss och  lämnar oss fria att tolka och tro, att låta dogmerna bli en del av våra liv och växa i styrka. Men också en som tror för oss, så att när vi inte orkar eller vill brottas finns det någon som tror på dogmerna för oss.

Jag trodde inte jag skulle skriva detta, men vi behöver en påve.