"Det är i April. Jag berättar en fabel för mig själv en kväll när jag går längs fasader och stängsel, under trafikskyltar och övervakningskameror. Jag säger till mig själv att en flock vilddjur en gång kastade sig mot varandra och att deras käkar bet tag om varandra och fattade eld och att namnen som dessa vilddjur bar var Kroppen, Språket och Tingen. Medan de brann slet de i varandra och kämpade om något eller inget och medan de kämpade och brann smälte de samman till en härva av revben, bränd hud, huggtänder, åtrå, tassar, klor och glömska. Jag sitter i mitt fönster och tittar på regndropparna som rinner över glaset och tänker att samhället är en sorts storm, en vind som lämnar efter sig vissa kroppar på vissa platser och andra kroppar på andra. Jag minns poliskedjor som jag har sett, polisernas hårda, tysta ansikten, slutna kring sig själva Jag undkommer inte erfarenheten av att våldet är kärnan i samhället, i språket, i identiteten. Poliserna slår på sina genomskinliga, repiga sköldar. De skyddar en ordning som placerar vissa kroppar i regeringsbyggnader, på konstmuseer och universitet, i domstolsbyggnader, på tidningsredaktioner och bakom tevekameror, medan andra kroppar slungas långt ut från centrum, till platser där de står i gryningen med gratistidningar i händerna, eller till socialkontor, till höghus som inte har renoverats på fyrtio år, till häkten."
(Johannes Anyuru, Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad, Glänta 2-3 2012, s. 9f.)
