Mark Rothko

"If you are only moved by color relationships, you are missing the point. I am interested in expressing the big emotions - tragedy, ecstasy, doom."

Vad vill de ha?

Protesterna mot Wall Street, som den senaste tiden nått långt ut över New Yorks gränser, fortsätter att förbrylla folk. Vad är det egentligen de vill ha? Någon sorts protest mot det ekonomiska systemet verkar självklar, men vad är det som denna protest innebär? Kanske är det svårt att formulera vad man vill ha när det man vill ha kräver att man formulerar sig utanför det givna systemet? Kanske är det svårt att formulera sig när det är själva språket man vänder sig emot? Zizek skriver:

"Kapitalismen är den första socioekonomiska ordningen som avtotaliserar mening: det finns ingen global ”kapitalistisk världsbild”, ingen ren ”kapitalistisk civilisation": globaliseringens fundamentala lärdom är just att kapitalism kan anpassa sig till alla civilisationer, från kristna till hinduistiska, från väst till öst." - Living in the End Times (övers. ur masteruppsats)

Och är det inte just detta, kapitalismens totala genomsyrande, som är i centrum för protesterna? Zizek uttryckte något liknande när han talade till Wall Street-protestanterna för ett tag sedan:

"He told, for instance, an old Eastern Bloc joke about a dissident who’s about to be sent to a work camp in Siberia. Since he knows his letters will be censored, he tells his friends he’ll write to them using a simple code: Blue ink for the truth, red ink for lies. His first letter arrives, and it’s a glowing report of life in the camp—a lovely apartment, great food, beautiful women. Then he concludes, “The only thing we can’t get is red ink.”

Occupy Wall Street, he explained told the crowd, is pointing out the lies that underlie American capitalist society. “You’re the red ink,” he said." - New York Observer 2011-10-09 (cf. Josef Bengtson: Zizek om frihet. )

Så protesternas vaghet beror kanske inte så mycket på att de som protesterar inte vet vad de vill ha, utan bara saknar möjligheten och språket att uttrycka det.

Obesvarad kärlek

Det är inte gud som älskar oss, det är vi som älskar honom.

Som sträcker oss efter honom i längtan efter något annat,

något utöver oss själva, så som kärleken gör.

Och vår längtan blir hetare ju mindre den besvaras,

vår förtvivlan djupare ju mer vi förstår att vi är övergivna.

Att vi är älskade av ingen.

Vad är djupt som saknad, som obesvarad kärlek.

                                                                                     - Pär Lagerkvist

Svenska kyrkans vandring mot identitet

Förra veckan skrev jag och Filip Stensman en debattartikel i Kyrkans Tidning. Debattartikeln handlade om Svenska kyrkans identitet och hur vi som "liberalteologiska" (i brist på bättre ord) ofta beskylls för att 1) ha en otydlig identitet samt 2) att vi enbart är politiskt korrekta, vänder kappan efter vinden och följer i statens ledband. Vår artikel behandlade främst den första invändningen, att vi har en otydlig identitet, och vi ville - genom en diskussion kring kyrkans beslut att viga samkönade par - poängtera att kyrkan faktiskt har påbörjat en vandring mot en tydlig "liberalteologisk" identitet. En vandring mot en alltmer kontextuell och inkarnatorisk kyrka. Och vi hyste en förhoppning om att denna vandring skulle fortsätta och ge sin prägel på diskussionen kring dopet och dess liturgiska utformning i den nya handboken.

Däremot så berörde vi inte fråga två i någon vidare utsträckning, alltså det om den "liberalteologiska" politiska korrektheten. Den frågan är inte helt enkel, och jag tror inte att det finns ett klart och tydligt svar på hur förhållandet mellan kyrkans värderingar och statens, eller allmänhetens, värderingar ser ut. Självklart är det så att kyrkan inte enbart skall följa efter den rådande tidens kulturella normer och värderingar, men samtidigt måste vi som folkkyrka faktiskt bemyndiga folkets röst. Kyrkan kan inte godta vilka ändringar som helst i den politiska korrekthetens namn, men samtidigt är vi en kontextuell kyrka, en kyrka som lever med sin tid och som måste förhålla sig till sin omvärld.

Jag tror att man gör sig en otjänst om man säger blankt "nej" eller "ja" till omvärldens krav och yttringar. Alla beslut skall självklart följas av teologisk diskussion, men en teologisk diskussion som måste starta i medlemmarnas behov av evangelium. För även om evangeliet är detsamma nu och igår så måste inte tolkningen utav evangeliet vara densamma i evigheters evighet. När pesten härjade i det medeltida Sverige så förändrades bilden av evangeliet, fokus förflyttades från den segrande Kristus till den lidande Kristus. På många krucifix i Sveriges kyrkor byttes segerkronan ut mot en törnekrona, en bild för hur omvärldens behov av evangelium skiftade. Samma Kristus, samma evangelium, men en gestalt som svarade mot den tidens behov.

I dagens postsekulära tillstånd beskrivs det allt oftare hur det religiösa och teologiska spiller över på andra områden, hur man kan se religiositet, helighet och transcendens i andra sammanhang än rent religiösa. Exempelvis hittade jag följande citat i Josef Bengtsons blogg på ämnet:

"The serious claim of political theology today, however, is not that the secular should yield to the church - whatever church that might be - but rather that the state is not the secular arrangement that it purports to be. A political life is not a life stripped of faith and the experience of the sacred, regardless of what we may believe about the legal separation of church and state."

Paul W. Kahn. Political Theology. Four New Chapters on the Concept of Sovereignty, s. 18

Så om staten, och politiken inte är fråntaget tro och upplevelsen av det heliga, så måste ju detta innebära att även politiska, folkliga och "sekulära" åsikter ändå kan uppmärksammas och diskuteras utifrån dess teologiska värde. Vi kan inte hävda att kyrkan har företräde på talet om Gud, om hur evangelium kan och ska tolkas. Men vi kan använda oss av teologin för att se hur evangeliet skall tolkas och vilka sidor som behöver lyftas fram i dagens samhälle. Vilka existentiella frågor är de viktigaste idag? Vad är det folk uttrycker att de behöver befrielse ifrån? Vi måste inleda en diskussion kring dessa frågor i den samtid vi lever i.

Kors, fyrkant och cirkel

Från kvadraten, denna "nakna, oinramade ikon", "nollformen" härleder Malevich genom vridning cirkeln och genom delning två rektanglar vilka kan fogas ihop till ett kors. Basformerna i den nonfigurativa världen symboliserar för Malevich "känslans objekt": 1915 skapade han inte en "tom kvadrat", som kritikerna uttryckte sig, utan "nonfiguratismens känsla". 1927 skriver han: "Suprematismens kvadrat och de ur denna kvadrat härledda formerna skall jämföras med urmänniskans primitiva streck (tecken), vilka sammanställda inte var en utsmyckning utan representerade en rytmkänsla. Med suprematismen inträder inte en ny känslovärld i livet, utan ett nytt omedelbart återgivande av känslovärlden överhuvudtaget."

Hålet / The Void

"Vad är jag? Ibland för länge sen

kom jag några sekunder helt nära
vad JAG är, vad JAG är, vad JAG är.
Men just som jag fick syn på JAG
försvann JAG och ett hål uppstod
och genom det föll jag som Alice."

                        - Tomas Tranströmer

"Everything that I positively am,
every enunciated content I can point at
and say 'that's me' is not 'I';
I am only the void that remains,
the empty distance towards every content."

                                 - Slavoj Zizek

Svart fyrkant och röd fyrkant

The object in itself is meaningless...
(Kasimir Malevich, 1879 - 1935)

Våra hjärtans förlorade slag

Fem teser kring en kristen gemenskap uitfrån tankar kring Upp 12:7-12
Framlagda vid morgonbön på Pastoralinstitutet i Lund, Oktober 4, 2011.

1. Varje mänsklig gemenskap grundar sig i utstötning av någon annan. För att kunna skapa ett "vi" måste vi också skapa ett "dom". Ett "dom" som avskiljer och begränsar den egna gemenskapens "vi". Någon måste anklagas, väljas ut och offras. Någon måste bli en syndabock för att gemenskapen skall uppstå och förnyas.

2. Varje mänsklig gemenskap grundas samtidigt på en utopi, en fantasi om helhet och ett friktionslöst samhälle. En utopi om en harmonisk samhällskropp där alla bidrar med sitt och alla får den plats de förtjänar. En utopi som aldrig uppnås och där Anklagaren påpekar att det alltid är ”dom” – syndabocken - de som vi stött ut, eller skall till att stöta ut, som förhindrar att utopin uppnås. Detta gör att varje samhälle är i grunden våldsamt, att stöld förvandlas till egendom och vi får en gemenskap uppbyggd kring de som har, och de som inte har.

3. Även varje människa är uppbyggd kring en utopi om helhet. Denna utopi bildar en väv av alla de drömmar som aldrig blev av, och de lögner vi levde och stannade i. En skillnad mellan dom vi blev och dom vi ville bli. Och det är Anklagaren som påpekar denna skillnad, skillnaden mellan hur det är och hur det skulle kunna vara.

4. Kristi kropp är en gemenskap uppbyggd kring andra förutsättningar. Det är en gemenskap grundad på den ultimata syndabocken. Vi behöver inte stöta ut någon annan, för offret har redan skett genom Jesus Kristus. Genom den meningslösa död som han led på korset, meningslös eftersom han inget hade gjort. Han som predikade Guds kärleksrike, att vända andra kinden till och att den som är utan synd kastar första stenen. Han anklagades av människorna och offrades till grunden för en ny gemenskap.

5. Men detta är ingen gemenskap i harmoni, utan det är en brusten gemenskap kring en sargad kropp. Det är en gemenskap där drömmarna inte brister, eftersom drömmen redan har brustit. Det är en gemenskap där vi inte längre anklagar oss själva eller varandra för hur det skulle kunna vara, utan en gemenskap där kärleken växer i svagheten, där våra hjärtans förlorade slag slås av någon annan.