The waiting-room mentality in Communist Eastern Europe

There would be an announcement: The train will arrive at 18.15 and depart at 18.20 – and it never did arrive at 18.15. Then came the next announcement: The train will arrive at 20.10. And so on. You went on sitting there in the waiting room, thinking, it’s bound to come at 20.15. That was the situation. Basically, a state of Messianic anticipation. There are constant announcements of the Messiah’s impending arrival, and you know perfectly well that he won’t be coming. And yet, somehow, it’s good to hear him announced all over again.

The point of this Messianic attitude, however, was not that hope was maintained, but since the Messiah did not arrive, people started to look around and take note of the inert materiality of their surroundings, in contrast to the West, where people engaged in frantic activity, do not even properly notice what is going on around them:

Because there was no acceleration in the culture, DDR citizens enjoyed more contact with the earth on which the waiting room was built; caught in this delay, they deeply experienced the idiosyncrasies of their world, all it’s topographical and historical details… while the delays in the East allowed people to accumulate experience, the imperative to travel forward destroyed any such potential in the West: if travel is a kind of death which renders the world banal, waiting engenders the accrual substance.

Ur "The Fragile Absolute (s 41-42) S. Zizek

Josef Fritzl - Monster eller allt för mänsklig?

Jag har på senare tid börjat överdosera Slavoj Zizek. Detta är jag uppenbarligen inte ensam om. Men ett beroende uppstår ju oftast ur något som man gillar, så även Zizek. Denna artikel  som min vän Leon Blavatsky tipsade mig om är en intressant analys av Österrikes stora trauma. Zizeks jämförelse med familjen von Trapp i "Sound of Music" är både intressant och mycket skrämmande...

Katolska kyrkans ledning är världsfrånvänd

Replik till Joel Halldorfs insändare på GP-Debatt 12 April:

Joel Halldorf avslutar sin artikel med den kvasifilosofiska frasen ”För att vidga våra horsionter måste vi våga bli ifrågasatta, vi måste våga närma oss den radikalt annorlunde” och jag undrar hur långt påven och ledningen för den katolska kyrkan vågar göra just det?  Jag undrar om de verkligen har satt sig in i exempelvis en homosexuell människas situation eller en våldtagen brasiliansk flickas. Om de hade vågat ”närma sig den radikalt annorlunde” och inte bara hänvisat till uråldriga dokument hade det kanske inte varit någon debatt i dag.  Som blivande präst i svenska Kyrkan förfäras jag ständigt över de skandaler som dyker upp inom kyrkans värld. Men inga skandaler är värre än de som är sanktionerade av högsta ledningen och betraktade som ”Guds vilja”. 

Ingen kan påstå att katolska kyrkan är en ond organisation, tvärtom, det katolska kyrkan gör överallt i världen är oftast av godo. Det jag framförallt vänder mig emot hos den katolska kyrkan är dess världsfrånvända ledning. 

Joel Halldorf skriver ”självklart kan man småle åt Vatikanens fromma förhoppningar” när det gäller deras mediala förståelse. Men är det något att småle åt? Är det inte skrämmande att en kyrka som benämner sig som en kyrka för folket, på ett så flagrant sätt visar att de inte har förståelse för folket eller för dess behov? Är inte Vatikanen bara en konservativ teologisk förening med alldeles för stor makt över sina medlemmar? Har inte detta bevisats gång på gång – att lagtroheten och ortopraxin går före medmänskligheten och kärleken?  För vari ligger medmänskligheten att exkommunicera en våldtagen flicka och hennes mor medans förövaren själv får vara kvar som medlem av kyrkan? Sänder inte det ett budskap att katolska kyrkan, och i förlängningen Gud själv, är för våldtäkt? Kanske inte om man har några års teologiska studier bakom sig, men för gemene man gör det nog det, inte minst för den brasilianska flickan. Det finns absolut inget tolerant eller vidsynt med ett försvar av ett sådant beteende.

Ludvig Lindelöf

prästkandidat i Svenska kyrkan

Göteborgs stift 

Publicerat i GP Lördagen 18 April.

Den Andre vs. Syndabocken

Såg filmen Notre Musique av Jean-Luc Godard igår. En riktig pretto-film! I en scen stod den kvinnliga huvudpersonen på den söndersprängda Stari Most (Gamla Bron) i staden Mostar i Bosnien-Hercegovina och läste Emmanuel Levinas. (Kanske lite övertydligt?) Diskussionen om den Andre får anses relativt central i filmen som egentligen kanske handlar om motsättningar människor emellan. Kriget i Bosnien, Palestina vs. Israel, indianer i Nordamerika, konstnärer- vs. ”vanligt folk” osv.

Hursomhelst, det jag mest av allt tänkte på var att jag verkligen har börjat tröttna på den ständigt återkommande idén om ”den Andre”. Jag kan erkänna att jag inte satt mig in i hela begreppets karaktär, men grunddraget att vi aldrig ser den Andre i sin helhet och därmed ständigt ”gör våld” på den med vårat sätt att göra den Andre till ”den Samma” - att jämföra våra egna kvaliteter och sidor med de kvaliteter och sidor som reflekteras eller inte reflekteras i den Andre som vi möter. Att förminska den Andre till något som vi känner igen eller tar avstånd ifrån.

Men hur kan någon av oss vet allt om någon när vi inte ens känner till toppen på isberget om oss själva? Lika lite som det finns en absolut objektiv Sanning så finns det väl inte heller en absolut Helhet hos den Andre? Har den Andre en absolut och verklig kärna, med stabila gränser som någon (eller den själv) skulle kunna lära känna? Hela tanken känns ju ganska märklig.
Isåfall måste det ju finnas en oerhörd tystnad som ingen människa kan känna till och någonsin få kunskap om i våra egna identiteter, en tystnad som varar för evigt.

Att det är våran förmåga att göra människor till den Andre som skapar fientlighet och kolonialism kan ju stämma på någon nivå, men isåfall tror jag själv mer på Girards syndabocksteori och det mimetiska begärets problematik än på det mycket diffusa begreppet ”den Andre”. Det mimetiska begäret är det som skapar samhörighet och gruppkänsla – när det går för långt behöver vi ”offra” någon som då blir syndabocken/den Andre.

Note to self: Läs mer om Lacan och ”The big Other”.

Varför den bäste aldrig vinner Idol.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för vad jag säger, men under de gångna åren tycks det mig vara enhetligt så att den tävlande i Tv4:s talangsåpa Idol som till slut vunnit aldrig är den som egentligen var bäst. Jag tänker framför allt på Amanda Jenssen samt Darin som båda två slutade på andra plats i tävlingen efter de relativt medelmåttiga Daniel Lindström samt Marie ”Picasso”. Varför är det så?

René Girard hade svarat: Syndabocksmekanismen.
För visst är det så att människor har ett behov av att höja upp och sedan avliva någon, kanske för att råda bot på den mimetiska krisen som råder i samhället. För när de mimetiska begären blir för många och för komplexa, när vi inte längre vet vilken som är våran förmedlare eller varför, när vi helt tappat greppet om de mimetiska trianglar som omger oss och rivaliteten som kan utgå ifrån dem så har människan, enligt Girard, behov av en syndabock. Förr i tiden i andra civilisationer så löste folkslag detta genom att upphöja en person till nästan kunglig status, för att sedan döda den samme och därmed avstyra den mimetiska krisens verkningar, i alla fall för ett tag. I Sverige och Europa var det exakt samma princip som låg bakom häxbränningarna. De kvinnor som skulle brännas på bål tillgavs övermänskliga, nästan gudomliga, egenskaper på grund av deras samröre med Djävulen och endast på så sätt kunde deras offer bli förlösande för folket. Utan de mäktiga krafterna hade inte offret ”fungerat”.

Hur som helst, tillbaks till 2000-tal igen: Eftersom vi inte får bränna häxor på bål längre så bränner vi kändisar på löpsedlar istället och på grund av massmediernas och globalismens krafter behöver vi en nationell ”häxa” att bränna. Vad är då bättre än att vi, folket själva, utser den Idol som senare kommer att brännas på bålet? Därför vinner inte de som har störst talang eller bäst chans att klara sig efter tävlingens slut. Därför vinner de som är dugliga, men inget mer. De som folk efteråt kan klanka ner på och säga ”Han/hon var ju inte alls bra”. Därför vinner inte de som verkligen är bra, vi vill hellre se dom lyckas och någon annan, obetydligare, offras. Vi ser gladeligen fram emot skivrecensionerna av deras framhafsade album som i stort sett aldrig frambringar mer än en tvåa, om recensenten har en bra dag.

Vi höjer upp dom till skyarna, till kungar för en dag, för att sedan hälla på bensin och tända på. På så sätt kan den mimetiska krisen klinga av för en stund och Sverige kan vila ut, till nästa säsong drar igång och nästa syndabock utses.