Njut av tystnaden

1990 släppte Depeche Mode sitt kanske framgångsrikaste album någonsin, Violator. Som andrasingel släpptes denna låt, "Enjoy the silence":


Videon ovan är regisserad av Anton Corbijn (som nyligen gjorde filmen Control) och är menad att handla om en man som har allt i världen och som bara letar efter en lugn och tyst plats att sitta på. Dave Gahan iklädd kungakläder bärandes på en solstol får representera sångens betydelse om hur alla våra ord bara blir till skada för varandra och hur allting vi egentligen behöver finns här, i våra armar.

"All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary
They can only do harm"


En intressantare tolkning uppstår om man tittar på en annan video från samma tid med samma låt. Depeche Mode har tagit sig upp på toppen av World Trade Center och redan inledningsfrasen får en att haja till lite med tanke på vad som skett:

"Words like violence
Break the silence
Come crashing in
Into my little world"




Det finns något olustig över hela videon och citatet som ovan var harmoniskt blir nu skrämmande:

"All I ever wanted
All I ever needed
Is here in my arms
Words are very unnecessary
They can only do harm"

Man skulle kunna tala om en total hängivelse till en "Sanning" , till det amerikanska levnadssättet, till goda ekonomiska förutsättningar. Det engelska bandet Depeche Mode har nu tagit sig upp till den amerikanska toppen, vilket symboliseras av WTC. Samtidigt bönfaller sångaren om att ingenting skall komma och förstöra detta. Amerika är och förblir det enda målet och den enda vägen och alla ord kan bara förstöra det. I detta omfamnande av den amerikanska livsstilen ingår samtidigt ett förkastande av andra livsstilar och kulturyttringar vilket möjligtvis kan ha bidragit till det som hände på just den platsen för ungefär sju år sedan.

Begreppsproblematik

Jag har under senaste tiden uppmärksammat att tystnaden är ett relativt vanligt begrepp inom HBT-debatten. Filmen ”Jenny -Gud och tystnaden”, rapporter som ”När tystnaden blir människa” från EKHO och ”Tystnad skapar sårbarhet” från RFSL är bara några exempel på detta tystnadsfenomen.

Nu tänker du kanske att detta inlägg kommer handla om vigselrätten men då kan du lugna dig för det skall det inte. För det första tycker jag inte det är någon fråga att diskutera, låt alla gifta sig bäst de vill och låt alla viga bäst de vill. Ingen mår bra av att någon annan bestämmer över vad man skall göra. För det andra så är debatten så infekterad och trasslig att det inte känns som om jag har något att tillägga.

Men så här i juletider när det kanske vankas släktmiddagar och andra tillställningar med folk man kanske inte umgås med så ofta så kan det vara bra att få några tips på hur man undviker de där svåra och tilltrasslade debatterna på enklast möjliga sätt. ”Svårigheten” på en fråga eller ett debattämne är oftast ekvivalent med svårigheten att benämna frågan med ett korrekt namn. I Sverige är vi exceptionellt bra på att benämna allting så neutralt som möjligt. Städare t.ex. blev ju först lokalvårdare och nuförtiden används ibland titeln ”sanitetstekniker”. När man har nått en punkt då det är omöjligt att förstå innebörden av titeln som personen eller frågan handlar om, då vet man att det är en känslig fråga för någon eller några. Undvik alltså alla sådana frågor vid middagsbordet och jag garanterar en fröjdefull jul.

(Detta tips lämpar sig allra bäst för de något äldre då de yngre idag tenderar att vara så politiskt korrekta att de dömer ut dig på två röda bara du begår ett enda felsteg.)

Björn Ranelid vs. ingemar Hedenius

Det var visst den 22:e November som Björn Ranelid pratade om tystnaden i SVT:s Helgmålsringning. Programmet hade inte så mycket med tystnad att göra, vilket inte är så oväntat med tanke på Björn Ranelids svada, men det var ändå intressant. Framförallt passade Björn på att skicka ännu en känga till humanisterna i allmänhet och Ingemar Hedenius i synnerhet:

Ordet väger ingenting, ändå är det mäktigare än allting annat på jorden just nu och det färdas med ljusets hastighet, 30 000 mil i sekunden. Alla de som bär på detta ord de frossar i det. Men ingen har fått Nobelpris i tystnad.

Jesus skrev tre ord i sanden men strök ut dem igen. I begynnelsen var ordet och sen blev det kött. Tänk att professorn i praktisk filosofi, Ingemar Hedenius som satt
i Uppsala, inte förstod att tron har ingenting med vetande att göra. Vi byter ut en Newton, en Einstein, en Heisenberg, en Bohr men vi byter aldrig ut Jesu ord. Det han har sagt om kärleken det står kvar. Det är som häroldar och apostlar över jordens yta. Han skriver tre ord i sanden och stryker ut dem igen, ty i annat fall vore det en vetenskaplig avhandling som vi kunde byta ut. Det förstod inte Ingemar Hedenius.

Tron är ett mirakel, det är nåd, det drabbar dig som ett ljus mellan linsen och världen och verkligheten. Och den linsen bär du på. Det är du som avgör allt detta. "Jag tror, men jag vet inte", tänk vilken ödmjukhet. Om nu Ingemar Hedenius hade förstått det när han skrev sin berömda bok 1949. Samma år som jag föddes, när jag låg i min moders varma inanhav och lämnade efter en stund. Som ett mirakel.

Tips för helgen

En bra sak med att ha en blogg som överlag diskuterar tystnad är att man inte behöver ha dåligt samvete över uteblivna inlägg. Det är ju också tystnad.

Lördagens helgmålsringning i SVT blir den sjunde och sista helgmålsringningen som avhandlar de sju dödssynderna. Nu har det kommit till synden frosseri och författaren Björn Ranelid skall diskutera hur vi människor frossar i ord och om någon någonsin fått ett Nobelpris i tystnad? Hans tes verkar vara att frosseriet är en del av den postmoderna människans särart. SVT1 Lördag, 17.50.

Konstnärskap

Har haft alldeles för mycket unppsats att skriva för att hinna blogga, men ett guldkorn från senaste numret av tidningen Filter kan jag bjuda på. Ifall du någon gång gått och funderat över om Per Gessle är konstnär eller hantverkare. Om "Hello, you fool, i love you" är resultatet av en kreativ, ångestdriven självförintelserädsla eller bara ett hoplock av ord som "funkar bra" så kommer svaret här. På frågan om Per inte är rädd att nya skivan "Party Crasher" möjligtvis skulle kunna floppa, svarar han såhär:

Nej, jag skulle inte kunna förstå det. Den har alla ingredienser som bra, kommersiell popmusik har, i alla fall i min bok.

Konstnär alltså.

Dagens Bergmantolkning

Eftersom min vän Joel nu börjar klampa in på mina domäner måste jag visa var skåpet skall stå. Därför presenterar jag här dagens bergmantolkning och börjar med en av de tidigare filmerna där Bergman tolkar nattvarden: (Bry er inte om den spanska textningen, jag orkade inte leta upp en otextad version)



En underbar liten scen i en underbar liten film. Vi är mitt i lugnet i stormens öga, döden som annars är konstant närvarande hela filmen igenom är för ett ögonblick borta. Och innan riddaren återupptar sitt förhalande schackspel med döden igen hinner han njuta lite av tiden på jorden.


Dessutom kan vi idag notera att påven även är profet. Kanske inte den svåraste profetian att komma med, men ändå... Cudos il papa!

Dionysios Areopagita vs Bergman, rond 1.

Som titeln något dramatiskt anger är detta alltså mitt första inlägg som behandlar min uppsats nuvarande huvudämne; en jämförelse mellan Bergman och Dionysios Areopagita. Dessa två citat redogör för min aktuella huvudtes: att både Bergman och D. vill hålla Gud (och även människan) "helig" och att bevara eller återinföra illusionen kring Gud.

"Darkness disappears in the light, the more so as there is more light. Knowledge makes unknowing disappear, the more so as there is more knowledge. However think of this not in terms of deprivation but rather in terms of transcendence and you will be able to say something truer than all truth, namely that the unknowing regarding God escapes anyone possessing physical light and knowledge of beings: His transcendent darkness remains hidden from all light and concealed from all knowledge. Someone beholding God and understanding what he saw has not actually seen God himself but rather something of his which has being and which is knowable. For he himself solidly transcends mind and being. He is completely unknown and non-existent. He exists beyond being and he is known beyond the mind. And this quite positively complete unknown is knowledge of him who is above everything that is known."
Letter 1, översättning: Colm Luibheid

Säg inte ordet ”Gud”! Säg 'Det Heliga'. Människans Helighet.
Allt annat är attribut, utklädslar, manifestationer, tilltag desperationer, ritualer, förtvivlade rop i mörkret och tystnaden”.
Ur Enskilda samtal, Ingmar Bergman

För Gud måste fortsätta vara en illusion för oss. Hur verklig han än må vara så kan vi inte förhålla oss till den verkligheten eller tala om hans verklighet utan att på något sätt "skända" Gud.

Tyst, tyst, tyst...

Ärligt talat så börjar jag uppskatta det här med tystnadstemat på bloggen. Jag inser förstås att det kan bli oerhört tjatigt i längden men än så länge känns det roligt. Dessutom är det ju ingen som läser det här, så vem är det som riskerar att bli uttråkad? Jag, och möjligtvis du. Men det är ju bara för dig att läsa något annat.

Det är ju i tystnaden som allting händer. När jag reflekterar över saker, när jag tänker efter, när jag läser och får nya vyer. Orden jag säger uttrycker ju bara det som tystnaden redan vet, som den redan har begripit. Tystnaden kommer alltid före orden om orden skall ha någon mening. Ett tal som inte har föregåtts av tystnad - som inte slagit rot i tystnaden hos en individ kan kanske aldrig vara ett tal nära livet.

Ibland säger vi visserligen saker bara för att ha något att säga men det är ju oftast bara tomt tal. "Ju fler ord, desto större tomhet. Vad gagnar det människan?" (Pred 6:11) Det är först när vi vågar närma oss de tysta orden, de som vi kanske inte vågar uttala så ofta som talet blir intressant, nära livet.

Helig tystnad

I gudstjänsten kan det ibland påbjudas en stunds tystnad. Särskilt ofta händer detta i gudstjänster av Taizé-karaktär. Detta moment har lite av en antingen/eller effekt för mig. Antingen känns det meningsfullt, fridfullt och heligt eller så känns det som för Anders i Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” när han på en morgonlektion egentligen har tankarna på annat håll:

”Två timmar hade de före frukostrasten. Anders satt och sökte följa med orden som lästes, haka sig fast vid dem och inte bli ensam, nej vara bland de andra. Men han rycktes inte med. Under det att han lyddesˡ spänt, hörde efter noga hur det talades, t ä n k t e på att nu satt han här och lyddes – så var han dock borta från allt.”

Den känslan av att vara allt för närvarande, allt för ansträngd i sina försök att ryckas med så att man istället får motsatt effekt. När jag hela tiden tänker på att jag skall vara tyst och uppleva helighet så blir det oftast tvärtom – jag blir borta från allt.

1. Lyssnade

Obama?

Jag antar att man får gratulera USA till ett klokt val av President Obama. Jag skriver "antar" därför att jag såhär dagen efter det stora valet kommer på mig själv med att inte alls veta vad han står för. Detta är helt och hållet mitt eget fel som inte brytt mig tillräckligt om valet för att ta reda på all information. Det enda jag egentligen vet är vad han inte står för: George Bush. Detta är också hans förkortade budskap, det som prånglats ut i media den senaste tiden, Obama är "The Change We Need". Vad detta säger om hans politik är ju egentligen ingenting, förutom att han inte är George Bush. (Det hade jag kunnat lista ut själv.)

Eftersom detta i första hand är en samling texter om tystnad så är det också tystnaden jag fokuserar på. För bakom detta uttalande om vem Obama inte är så bildas det för mig ett stort vakuum. John McCains fråga "Who is (the real) Barack Obama?" som dels är ett uttryck för dålig retorik slår mig också som en bra fråga. För vem är politikern Obama? Inte folkagitatören, debattören, talaren utan politikern? Eller rättare sagt: Vilken politik står han för?

Jag antar att många amerikanska medborgare är mer medvetna om kandidaternas och partiernas olika politik än vad jag är men Amerikas valsystem fortsätter att förbluffa mig och det är oroande att Sveriges blir mer och mer likt deras med personval och fokus på "färgstarka kandidater". Ju mer fokus det blir på kandidaterna, desto mindre fokus blir det på frågorna och ännu mindre på våra egna frågor. Kandidaterna/partiledarna sätter agendan och som vi alla vet, den som sätter agendan har makten. Vi tappar makten över oss själva, över vad vi tycker är viktigt. Vi får inte ens utrymme att ställa oss frågan "Vad är det jag bryr mig om?"

Det enda vi får välja mellan är rött eller blått, svart eller vitt.

Vart tar alla gröna vägen?

Obamas andra fras, "Yes We Can", förundrar mig egentligen mer med sin blandning av självhjälpspsykologi och ren mobbing. Självklart kan vi förändra, men att vilja ge upp sin fria vilja, sitt egna initiativ till förändring och sina drömmar och lägga allt det i händerna på en enda man känns på något sätt fel. Men samtidigt väldigt amerikanskt. Friheten är alltid no. 1, men ingen ifrågasätter vad frihet egentligen innebär eller hur det skall definieras.

Men nu skall jag inte vara sån, detta är en glädjens dag. Jag är egentligen glad över valet, främst på grund av vänners varma tal över President Obama. Baksmällan tar vi imorgon.

Grattis Obama! Och grattis Amerika!

Slavoj Zizek om blommor och bin

Om du inte har sett den utmärkta serien/filmen "The perverts guide to cinema" där Slavoj bland annat förklarar psykoanalytiska teorier genom film så tycker jag verkligen du borde göra det. Fantastiskt sevärt, underhållande och skrämmande!

Just det här klippet är inte helt representativt för hela filmen, men det är roligt. Dessutom ger det viss förståelse för varför SVT valde någon som Ernst Kirchsteiger och inte Slavoj Zizek till att leda Sommartorpet...

Att tysta de tysta

En morgon i våras när jag gick till skolan fick jag se att någon hade tejpat över statyerna vid Götaplatsens munnar med röd tejp. Det såg lite obehagligt ut. Som om någon ville dom illa.Framför allt var det statyn ”Danserskorna” utanför restaurangen på konstmuseets hörna som verkligen var obehaglig. Carl Milles porträtt av kvinnor i fridfull dans hade nu tagit karaktären av en fasansfull kamp. Det såg inte längre ut som ett tidsfördriv, det såg ut som om dom ville bryta sig loss från varandra och sina betongfundament.

Kanske blev de för mig den morgonen en symbol för den skrämmande tystnaden, den tystnaden som inte består av tystnad utan av ovilja att lyssna. Danserskorna har stått på samma plats sedan 1952 men ännu har ingen lyssnat på dem. De tillhör kulturen, de är visserligen statyer, men runtomkring tar annan kultur all plats. Stadsteatern, konstmuseet, stadsbiblioteket, konserthuset, artisten, humanisten... vem hinner ge uppmärksamheten till två kvinnor av brons som stilla dansar?Deras åsikter räknas inte, de kan inte marknadsföra sig själva, de kan inte förnya sitt språk och anpassa det till dagens rådande förhållanden. Det enda de kan göra är att hoppas på att någon skall uppmärksamma dem, ta sig tid att förstå deras dans och studera deras kroppars språk.

Det är svårt att göra sig hörd när ingen vill lyssna eller ingen förstår. Den tystnaden är kanske det största lidandet av de alla. Ensamheten med orden och känslorna.

Guds Tystnad

Guds tystnad är det begrepp som min uppsats tog sitt avstamp i. Nu handlar den mer om Ingmar Bergman och Dionysius Areopagiten, men tystnaden är alltjämt närvarande. Jag skulle i det här inlägget vilja urskilja tre olika sorter av gudstystnad inom den kristna traditionen såsom jag förstår dom, i något förkortad och förenklad form.

1. Den apofatiska teologins tystnad
Vi kan inte säga något om Gud eftersom Gud förblir utanför vår värld och vårt språk. På samma sätt kan inte Gud tala till oss i våran värld, på vårat språk. Denna ståndpunkt är vanligast inom de tidiga kristna mystikerna och källorna. Ignatius talar till exempel om ”Kristus som är Ordet som utgår ifrån Faderns tystnad”. Dionysius Areopagiten själv skriver i sin Mystiska Teologi att ”the divine darkness is the unapproachable light in wich God is said to dwell”.

2. Den utmanande tystnaden
Det är denna tystnad vi kan läsa om i tex. Johannes av korsets ”Själens dunkla natt”. Denna tystnad, denna själens dunkla natt, är i grund och botten uppbyggande. Efter att den kristna individen har kunnat glädjas i bönen och finna ro i ritualer och leverne så kommer det en tid då denna glädje och ro blir svårare att uppnå tills den till slut avtar helt. Denna dunkla natt är enligt Johannes uppbyggande för själen och ett sätt för den kristne att uppleva något av Jesu lidande. Någonting som vi tycker om, som vi kanske älskat, har blivit något vi tar för givet eller något som tar för stor plats i vårt liv, något som vi måste ge upp eller ändra på. Tids nog kommer detta tillstånd ge med sig och individen kan finna ro och glädje igen.

3. Den existentiella tystnaden
Detta är den gudstystnad som det skrivits allra minst i den kristna litteraturen som jag har upptäckt hittills. Delvis sammanfaller denna tystnad med den som återfinns i Själens dunkla natt, men vad händer om natten aldrig tar slut? Antagligen slutar man tro på en Gud som uppenbarligen inte visar sig på det sätt som man förväntar sig, En Gud som i Bibeln verkar visa sig för vem som helst men som inte talar till den enskilde kristne individen idag. Det faktum att det finns lite att finna av denna tystnaden i den kristna litteraturen verkar i alla fall föreslå det.

Bergman om gränser och Gud

(Ur Höstsonaten, 1978)

"För mig är människan en oerhörd skapelse liksom en ofattbar tanke och i människan finns allt ifrån det högsta till det lägsta. Människan är Guds avbild och i Gud finns allt. Så skapas människan, men också demonerna och helgonen, profeterna, konstnärerna. Och alla de som förstör. Allt finns sida vid sida och växer in i vartannat. Det är som väldiga mönster som hela tiden förändras, förstår du hur jag menar? På samma sätt så måste det ju finnas en obegränsad mängd verkligheter. Inte bara den verklighet vi fattar med våra trubbiga sinnen men ett tumult av verkligheter som välver sig över och runt vartannat, innanför, utanför. Det är bara rädsla och snusförnuft som sätter gränser. Det finns inga gränser, Inte för tankarna. Inte för känslorna.

Det är ängsligheten som sätter gränser, tror inte du det också? När du spelar den långsamma satsen i Beethovens hammarklaversonat så måste du ju känna dig att du lever i en värld utan begränsningar en rörelse du aldrig kan utforska eller genomskåda..."

Kors i taket

Som mitt förra inlägg kanske indikerade så är mina tankar inte helt vana att formuleras tryckt ännu, men jag ser detta som en bra övning samt en liten dagbok över tankar och texter som annars riskerar att falla ut ur mitt medvetande för gott.

Vad jag menade att säga i det förra inlägget var att det inte är sanningen, men inte heller lögnen jag kommer försöka uttrycka här, utan det som ligger någonstans emellan de två. Jag skulle kunna kalla det relativ sanning, men jag väljer nog hellre ordet ”meningsskapande illusion”. För egentligen spelar det ju ingen roll om det är sanningen eller lögnen jag tror på så länge det ger mig mening, så länge det betyder något för mig.

Vi kan ta ett exempel ur den kristna traditionen, korstecknandet. En urgammal tradition med många olika utföranden och skiftande mening beroende lite på vem man frågar. Dock oftast utförd i protestanta kyrkor i samband med välsignelsen. Själv föredrar jag att sluta korstecknandet över hjärtat, för det känns helt enkelt rätt att avsluta en välsignelse i hjärtat och inte någon annanstans. Vi har (såvitt jag vet) inga belägg i Bibeln för hur korstecknandet skall gå till så det enda vi har att tillgå är traditionen. Och när traditionen är så skiftande som den är nu kan ju egentligen inget vara fel. Eller? Men vad är då rätt?

Om vi återvänder till Pruysers citat om den illusionistiska världen ”en värld där... känslan inte står i motsatsförhållande till tänkandet...” så kan korstecknet även få bli en symbol för den meningen. Genom att föra handen från pannan, ner till mitt centrum, över mitt bröst för att till slut landa över hjärtat har jag så bundit samman tanke och känsla, hjärta och hjärna.

Mellan fantasi och verklighet

En text mår i regel bäst av att sättas i ett sammanhang. Genom att få ramarna förklarade för sig kan författaren undvika onödiga utläggningar och läsaren undvika missförstånd. Om jag t.ex. skriver att ”Zlatan är en fantastisk fotbollspelare på yppersta världsnivå” så är nog de flesta beredda att hålla med, de flesta som bor i Sverige eller håller på Inter i alla fall. Är du däremot PAOK Saloniki-fan kanske mitt uttalande förvånar något. Ingen skugga över Zlatan Muslimovic, men ”yppersta världsnivå” är nog att ta i vad gäller hans fotbollskunnande.

Kanske var exemplet i enklaste laget, men att helt enkelt förutsätta att vi alla har samma referensramar och samma förståelse för alla ord som skrivs är som att säga att allas favoritfärg är blå – det fungerar helt enkelt inte i verkligheten. Det kan dessutom upplevas som kränkande för alla som inte gillar blått. Så för att underlätta för alla parter är det att föredra att en text sätts i ett sammanhang och tolkas därefter. Jag misstänker att detta framförallt är viktigt i ett sånt här flyktigt media, med texter som hela tiden är i rörelse, som hela tiden ändras och kommenteras, redigeras och raderas.

Sammanhanget i det här fallet är inte Guds tystnad, vilket titeln skulle kunna leda någon att tro. Det är bara ett presumptivt uppsatsämne samt ett snyggt namn. Nej, sammanhanget finns någonstans mellan fantasi och verklighet.

Men vi börjar från början och vi gör det med Sigmund Freud. Enligt hans teorier (något sammanfattade) så är den första tiden i människans liv ett fantasitillstånd, en tillvaro präglad av direktuppfyllda lustar och en syn på omvärlden som en del av barnet själv, snarare än tvärtom.Detta benämner Freud primärprocessen vilken präglas av lustprincipen. Barnet är inte bara centrum i universum, barnet är universum självt. Från denna fantasivärld socialiseras barnet sen, genom ett otal stadier och faser, till att bli en ”fungerande” individ genom realitetsprincipen. De ursprungliga begär vi hade, och fortfarande har, omdirigeras och förfinas till ädlare ändamål.Vi går alltså från en autistisk ”innervärld” till en realistisk yttervärld.

När Paul Pruyser (1916-1987) senare reviderade Freuds teorier så gjorde han det genom att lägga till en värld mellan de båda, nämligen den illusionistiska världen. Han beskriver det själv som ”en värld präglad av lek, av en kreativ föreställningsförmåga där känslan inte står i motsatsförhållande till tänkandet... där man finner tillfredsställelse och glädje utan hänsyn till realitetsprincipens kategoriska underkännande”. Pruyser menar att denna värld visar sig tydligt i mindre barns lekar och verklighetsuppfattning då de inte riktigt alltid kan skilja på verkligheten (läs: realitetsprincipens verklighet) och sin egen fantasi. De tycks ibland uppleva som att det finns en tredje värld.

För att vi skall bli "välmående" människor menar Pruyser att målet är att helt vara slav under realitetsprincipen eller lustprincipen utan att vi har en fot i alla de tre världarna. Genom konst, religion, filosofi kan vi hålla kontakten med den illusionistiska världen, och det är endast inom gränserna för den illusionistiska världen som vi kan få förståelse för konst, religion och filosofi.

”Det transcendenta, det heliga och mysteriet kan inte urskiljas i den externa verkligheten genom att vi helt enkelt, på ett realistiskt sätt, ser efter och lyssnar. Inte heller framgår dessa faktorer direkt ur vårt psyke som behagliga fiktioner. De växer fram ur en mellanliggande verklighetszon som också är en mellanliggande mänsklig aktivitet – varken renodlat subjektiv eller renodlat objektiv.”

Så där någonstans hoppas jag att dessa texter skall röra sig,
mellan fantasi och verklighet.