Conor Harrington and the hunger for excess

 

What’s the story behind "Eat and Delete"​?
It’s a continuation of my work over the last four years. I’m interested in systems of power and excess, and that’s where the eat aspect comes from—the excess and unrelenting desire for power and control. The delete aspect comes from what happens after that unrelenting desire for control.
It’s a story of power and colonialism and empires that build up and fall. It’s about the rise of power and the fall of power. The eat is the excess, and the delete is the drop. I don’t remember the exact line, but it’s actually from a track on the Nas and Damian Marley collaboration album. Nas says, “Eat, sleep, delete,” or something like that. I was like “Ah! Ok.” So I took the eat and delete. It makes sense with the rises and falls I’m interested in.
The prequel to "Eat and Delete" was called "Dead Meat." Why the food obsession?
I suppose it’s just the hunger and the idea of hunger in general. You’re hungry for food or you’re hungry for power—it’s the same motion. The same kind of feeling. I’m looking at the powerful people and what they’re hungry for. They’re hungry for power, hungry for excess, hungry for everything. Eating is just that general sense of nonstop hunger, nonstop feeding themselves. - (Conor Harrington, intervju om utställningen "Eat and delete")

“Coke [Coca Cola] functions as the direct embodiment of “IT,” of the pure surplus of enjoyment over standard satisfactions, of the mysterious and elusive X we are all after in our compulsive consumption of merchandise. The unexpected result of this feature is not that, since Coke does not satisfy any concrete need, we drink it only as a supplement, after some other drink has satisfied our substantial need – it is rather this very superfluous character that makes our thirst for Coke all the more insatiable: as Jacques-Alain Miller put it succinctly, Coke has the paradoxical property that, the more you drink it, the more you get thirsty, the greater the need to drink more of it – with its strange bittersweet taste, our thirst is never effectively quenched. So, when, some years ago, the publicity motto for Coke was “Coke, that’s IT!” we should discern in it the entire ambiguity: “that’s it” precisely insofar as that’s NEVER effectively IT, precisely insofar as every satisfaction opens up a gap of “I want MORE!” - (Slavoj Zizek, "Surplus-enjoyment between the sublime and the trash")

Varför firar vi nattvard?

 

I Första Moseboken berättas det om Adam och Eva i paradiset som efter att ha ätit av frukten från kunskapens träd hörde: ”Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Gud. Men Gud ropade på mannen: ’Var är du?’” (1 Mos 3:8-9).

”Var är du?” Det är Guds fråga till Adam, Guds första fråga till mänskligheten: ”Var är du människa?” Det är en fråga som, om vi lyfter den ur sitt bibliska sammanhang och låter den tala till våra liv idag, handlar om mer än position eller ett sökande efter en särskild individ på en särskild plats. Det är en fråga som handlar om hela vårt liv. ”Var är du människa?” Vem är du? Är du sann? Mot dig själv och dina medmänniskor? Det är en fråga som vi, likt Adam och Eva, i slutändan inte kan gömma oss ifrån för det är den allra mest grundläggande existentiella frågan: ”Var är du människa?”

Men har vi något bra svar på den frågan? Finns det ens en möjlighet att kunna svara på den? Antagligen inte. Inte ensam. Man kan inte ställas inför det Gud, inför det Heliga, inför existensens avgrund och svara på en sådan fråga. Så vi behöver sätt att möta kravet som frågan innebär utan att det blir upp till den enskilde individen att ensam stå till svars.

I Svenska kyrkan har vi två sakrament, dopet och nattvarden, och båda dessa sakrament, dessa heliga handlingar, är ett sätt för oss att svara an på Guds fråga till oss ”Var är du människa?” I dopet ges vi en möjlighet att i ritens form säga: ”Här är jag!” Vi får en chans att säga: ”Jag vill inte gömma mig för Gud, för mig själv eller mina medmänniskor. Jag vill försöka leva ett liv där jag kan vara sann.” Och i dopet spelar det ingen roll om vi är vuxna eller spädbarn för svaret är nämligen inte individens utan hela kyrkans. Hela kyrkan svarar ”Här är jag.” tillsammans med den döpte. Och kyrkan tar sen på sig uppgiften att fortsätta visa den döpte vägen att gå.

Och den väger leder till altaret. Till den plats där kyrkans andra sakrament, nattvarden, firas i alla våra kyrkor över hela världen. Det är vid denna plats vi påminns om vårt deltagande i kyrkan, gemenskapen som tillsammans försöker leva sant och svara på Guds fråga ”Var är du människa?”. Gemenskapen som är ”en, fastän många för alla får del av ett och samma bröd”.

Ljus och mörker

”Eftersom gryningen eller morgonrodnaden innebär en vändpunkt från mörker till ljus kan hela kyrkan med rätta kallas ”gryningen”. Då hon förs från otrons natt till trons ljus, öppnar hon sig nämligen likt morgonrodnaden genom den himmelska klarhetens glans mot den dag som följer på mörkret.

Likväl finns det något djupare som vi borde betänka då vi beaktar en egenskap som gryningen har: Gryningen förkunnar nämligen att natten är förgången; likväl låter den oss inte se dagens hela ljus utan, medan den förjagar den ena och öppnar mot den andra, äger den ett ljus som är uppblandat med mörker.” - Gregorius den store

När världen blir synlig som världen

 

"Den religiöst färgade upplevelsen av nuet, den oerhörda koncentrationen på ögonblicket, som skapar väldiga brottsjöar av tillhörighetskänslor gentemot världen och som kanske inte säger något mer än att "jag" existerar, är bara möjlig när världen blir synlig som världen, alltså som något annat än jagets värld, och det blir den bara när jaget står utanför den. I en och samma rörelse fjärmar konsten oss från världen och för oss närmare världen, den molnomsvepta och långsamt vridande materien, som också våra drömmar är vävda av."

- Karl Ove Knausgård, "Själens Amerika".

Julpynt

7 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt." ur Heb 10:32–39

Tiden mellan första advent och jul är en fastetid. En tid för förberedelse inför den stora festen. Och precis på samma sätt som vi förbereder våra hem inför julens firande så kan vi också förbereda oss själva under denna tid på året genom fastan.

Men det är inte en tid som ska utarma oss och göra oss trötta; fastan är till för att vila själen och för att vi ska bli heliga så att vi kan möta det heliga. Det kan vara svårt att hålla en matfasta inför julen, och det är inte heller poängen. I vårt samhälle där maten är en större punkt på dagordningen än allt annat, med alla dieter och matprogram, alla krav och förväntningar, så är det viktigare att följa fastans ande än dess bokstav. Fastan är en förberedelse, inte en tid för späkning.

Advent fylls lätt med de yttre förberedelserna, med julbak och julpynt, med inhandling av klappar och städning av hemmet. Och det är som det ska, festen kräver sin förberedelse! Men det är viktigt att inte missa den andra delen, att också förbereda oss själva.

Under tiden fram till jul får vi förbereda våra kroppar, våra sinnen och våra själar inför den dag då Kristus ska födas in i världen, då han ska födas in i oss. Julnattens mysterium kan gå oss förbi om vi inte har hunnit tänka på och förbereda oss på att möta det heliga, på att möta det som är bättre och mer varaktigt, på att möta Gud.


 

Avrustning

6 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig."
ur Mika 4:1–4

Utifrån profeten Mikas ord grundades den internationella Plogbillsrörelsen i USA, en fredsrörelse som har som mål att avrusta, främst genom att skada och förstöra vapen för att på så sätt sprida freden i världen. Rörelsen spred sig snart till Sverige och den 8:e januari 1992 genomfördes en uppseendeväckande plogbillsaktion på Bodens tredje ingenjörsregemente.

Denna januaridag, när de värnpliktiga skulle få sina vapen för första gången – vapen med vilka de skulle lära sig att skjuta, lära sig att ta en annan människas liv – valde Magnus Ekelund, inkallad värnpliktig från Stockholm, att förstöra sitt gevär av modell AK4 genom att slå sönder delar av det. Efter händelsen delade han ut ett brev där han förklarade: ”Jag vill avrusta mitt eget våld och visa att det finns de som inte accepterar militarismen. Jag önskar att folk ska bli mindre rädda att bryta sin lydnad och istället ta sina tankar på allvar. Stora strukturer, såsom militären, vilar till sist på oss individer”. Magnus dömdes till fyra års fängelse.

 Jesus lämnade inte efter sig några brev, men även han ville sprida freden i världen och få människor att älska varandra – och att älska Gud – mer än de rådande strukturerna och den härskande ideologin. Jesus ville att de han träffade skulle ta sina tankar och känslor på allvar och att de inte blint skulle förlita sig på vad de som satt på makten hade bestämt. Jesus dömdes inte till fängelse, han dömdes till döden. Kanske för att det är enklare att göra sig av med den som säger det rätta än att ändra på en hel värld, även om den är i grunden fel.

Skild och avsöndrad till gemenskap

5 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)

"Mitt rike hör inte till denna världen."

ur Joh 18:36–37

Ibland får jag känslan av att ganska få i vårt samhälle idag skulle vilja skriva under på att de ”tillhör den här världen”, särskilt om man med ”världen” menar den kultur som vi dagligen bebor och vistas i. Finns det egentligen en enda av oss idag som glatt erkänner sig tillhöra den här världen, som utan skam erkänner sig ha samma intressen, stil och värderingar som alla andra?

Finns det inte nedlagt i vår tid en konstant vilja att bryta sig loss från det gemensamma, en vilja att särskilja sig från de övriga, att vara ”någon från alla andra skild och avsöndrad”, som Herman Hesse skriver i Siddharta. Ingen av oss vill egentligen tillhöra världen.

Ironiskt nog är det just i denna vilja att inte höra till som vi alla ändå förenas. Viljan att vara individuell och unik ger oss en djupare samhörighet, en förening som går på ett djupare plan än ytliga intressen och flyktiga värderingar. För är det inte just i viljan som mänskligheten förenas, i våra dolda drömmar och förhoppningar? I vår gemensamma längtan efter frihet?

Det är den här viljan som Jesus talar om, viljan till frihet som vi alla bär på. Det är när den förverkligas som vår värld kan lämna ”den här världen” och omvandlas till något annat.
Det är då vårt samhälle kan bli fritt, när vi kan göra oss fria från, och omforma de bindande strukturer som åtskiljer oss på det ytliga planet. Genom att vända på Jesus ord och i protest säga ”den här världen är inte Guds rike” ges vi en möjlighet att förändra, en gemensam vilja och ett gemensamt mål: frihet.