"Mitt rike hör inte till denna världen."
ur Joh 18:36–37
Ibland får jag känslan av att ganska få i vårt samhälle idag skulle vilja skriva under på att de ”tillhör den här världen”, särskilt om man med ”världen” menar den kultur som vi dagligen bebor och vistas i. Finns det egentligen en enda av oss idag som glatt erkänner sig tillhöra den här världen, som utan skam erkänner sig ha samma intressen, stil och värderingar som alla andra?
Finns det inte nedlagt i vår tid en konstant vilja att bryta sig loss från det gemensamma, en vilja att särskilja sig från de övriga, att vara ”någon från alla andra skild och avsöndrad”, som Herman Hesse skriver i Siddharta. Ingen av oss vill egentligen tillhöra världen.
Ironiskt nog är det just i denna vilja att inte höra till som vi alla ändå förenas. Viljan att vara individuell och unik ger oss en djupare samhörighet, en förening som går på ett djupare plan än ytliga intressen och flyktiga värderingar. För är det inte just i viljan som mänskligheten förenas, i våra dolda drömmar och förhoppningar? I vår gemensamma längtan efter frihet?
Det är den här viljan som Jesus talar om, viljan till frihet som vi alla bär på. Det är när den förverkligas som vår värld kan lämna ”den här världen” och omvandlas till något annat.
Det är då vårt samhälle kan bli fritt, när vi kan göra oss fria från, och omforma de bindande strukturer som åtskiljer oss på det ytliga planet. Genom att vända på Jesus ord och i protest säga ”den här världen är inte Guds rike” ges vi en möjlighet att förändra, en gemensam vilja och ett gemensamt mål: frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar