"Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren."
ur Luk 4:16–23
Det är mörkt omkring dig nu, och du tänder dina ljus för att jaga iväg den eviga skymningen, trots att du vet att ljusen inte kommer lyckas mota bort det mörker som rullar in som ett hav om natten och gör dig stilla, tyst och kall. Du lämnar hemmet om morgonen och står stilla en stund, ansikte mot ansikte med mörkret som är fyllt av en kyla som får dig att krypa in i dig själv i väntan på en annan framtid.
En kontorsstol hälsar dig välkommen, och ljuset från skärmen gör huden blå när det blinkar till i taket över plastmattan på golvet när ljusrören hostande vaknar till liv. Mörkret är inget du kan värja dig för. Det sätter sig på näthinnan och i din kropp som genomborras av den kyla som bara en evig skymning kan bära med sig, och på vägen hem är det allt du inte orkar tänka på.
När kängorna så till slut ställs bredvid halldörren hör du någon säga att solen varit framme en stund på dagen, något du måste ha missat, och medan du sätter dig på köksstolen för att vila ut i några minuter innan löken ska skäras frågar du dig stilla: ”Är det här allt?” Mer hinner du inte tänka, för det finns en tvätt som ska hängas och räkningar som ska betalas och när du lägger ditt huvud på kudden och till sist låter dina tankar skära sig loss från sina bekymmer, bryta sig fria och virvla runt i sovrummet som tvätt på tork en sommardag lyckas du fånga en av dessa andar som du hållit fången hela dagen. En tanke som du håller hårt i, som ger dig ro i natten: Är det skymningens mörker som omger mig, eller är det gryningens?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar