Stenarna kommer att ropa

 

Vi är nu inne i fastans sista vecka. Den som går under namnet Stilla veckan, eller passionsveckan. Veckan då Jesus lidande, nederlag och död står i kyrkans fokus fram till påskdagens slutgiltiga seger.
Ibland kan man fråga sig vad meningen med allting är, med fastan, med stilla veckan, med det nedtonade och det sorgesamma. För det är ju ändå bara en spelad sorg. Vi vet ju vad som kommer att ske på påskdagen! Även i år. Vi vet ju att det kommer ett lyckligt slut. Varför då dröja i detta mörka och sorgesamma? Varför dröja kvar vid lidandet och döden?

Kanske dröjer vi kvar för att vi egentligen, på riktigt - i våra egna liv, inte alls vet vad som händer. Kanske tror vi att vi vet. Kanske tänker vi att allting alltid har ett gott slut, men någonstans vet vi ju att så inte är fallet. Allting har inte ett lyckligt slut, allting har inte ens ett slut alla gånger. Kanske handlar inte stilla veckan främst om Jesu liv och lidande, utan om våra liv och vårt lidande. Genom att träda in i berättelsen, genom upplevelsen av en annan människas lidande, genom upplevelsen av en annans död utsätts vi för vissheten om vårt eget lidande, kanske till och med vår egen död. Tiden vi är inne i ger oss en möjlighet att sörja det vi innan inte sörjt, att genom musiken och texterna bearbeta de sorger vi inte är helt klara med.

På så sätt kan man se hela fastetiden inte främst som en förberedelse för påsken, utan en förberedelse för livet. Och för livets slut. Alla sorger, all oro och ängslan vi bär på måste ta vägen någonstans. Vi måste få sätt att uttrycka den. Annars sätter den sig i oss och blir till tunga stenar i våra kroppar. Vi måste få ropa ut vår sorg, precis som lärjungarna ropade ut sin glädje i palmsöndagens evangelietext, för om vi själva tiger kommer stenarna inuti oss att ropa.

Undergången bryter fram ur våra dygders skal.

"Hjälten är den självuppnådda underkastelsens man. Men vad är det som han underkastar sig? Det är just den gåta som vi idag måste ställa oss. själva, och det har alltid varit hjältens historiska uppgift och främsta dygd att ha löst den. Arnold J. Toynbee har skrivit ett verk i sex band där han studerar de lagar som gäller för civilisationers uppkomst och upplösning. Han påvisar att schismer i själen, i den sociala organismen, inte kan lösas med hjälp av något program för att återgå till den gamla goda tiden (arkaism), eller program ägnade åt att frambringa ett projicerat framtidsideal (futurism), eller ens genom det mest realistiskt handfasta arbete för att svetsa samman de söndrade delarna.
Endast en födsel kan besegra döden - en födsel som inte är det gamla vanliga igen, utan något nytt. I själen, den sociala organismen, måste det pågå - om vi alls skall kunna räkna med att överleva på lång sikt - en ständig 'pånyttfödelse' (palingenesia) för att upphäva dödens obönhörliga återkomst. Ty om vi inte förnyas är det just genom våra segrar som ödesgudinnan Nemesis` verk frammanas: undergången bryter fram ur våra dygders skal. Fred är därmed en snara. När den dag kommer då döden skall segra, då kommer också döden; det finns inget vi kan göra mer än att bli korsfästa - och återuppstå; att fullständigt sönderslitas och sedan återfödas." (Joseph Campbell, "Hjälten med tusen ansikten", 2011, s. 14.)

Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig...

I morse kom jag plötsligt att tänka på en gammal artikel skriven av Anna Odell, inte i samband med hennes hyllade film, utan en text om hennes förra projekt: Den spelade psykosen på Liljeholmsbron.  I Dagens Nyheter skrev hon en lång text om hur hon genomförde projektet, och det var framförallt en passage, om en liten fågel, som dröjde sig kvar i mig länge. Sen försvann den, såsom tankar och texter som en gång varit viktiga gör, men i morse dök den upp igen. Jag letade upp den och kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som berörde mig så, men jag tror det är något med tecknen, med döden och dess tolkning, med döden som allegori och som verklighet, den döda kroppen som blir levande i andra. Kanske är det en kristustolkning jag gör, kanske är det en allmänmänsklig förhoppning om att det finns något som styr våra steg, som offrar sig för oss mitt i allt det som gör ont och är svårt. Någon som delar vår svärta.

Dagen som iscensättningen skulle ske hade jag varit ensam hemma. Det är svårt att beskriva det tillstånd jag befann mig i. Jag var fylld av motstridiga känslor. Tiden stod stilla och försvann i rasande takt, på samma gång upplevde jag skräck och någon sorts euforiskt lugn.

Jag valde att äta väldigt lite, kroppen behövde vara lätt, förberedd på flykt. Håret hade jag låtit bli att tvätta på länge, jag hade sett till att kläderna skulle se solkiga ut. Allt för att stärka bilden av att det inte stod rätt till med mig. För att klara av att spela psykotisk var jag tvungen att bygga upp en inre film av en psykotisk värld, med skenande associationer, som jag skulle förhålla mig till under det dygn iscensättningen varade. Även om det var ett stort och välplanerat projekt från början till slut, var det också tillfälligheter som förde projektet i önskad riktning. Som dagen innan, när jag går över en väg och ser en liten fågel ligga på gatan. Jag går fram till fågeln och ser att den lever men jag förstår av den onormala ställningen att den måste ha blivit påkörd. Först blir jag ställd och vet inte vad jag ska göra, men så tar jag upp den varma lilla fågelkroppen i mina händer och jag känner hur det lilla hjärtat slår i rasande fart. Sen tar den två andetag och dör i mina händer.

I ”min” psykotiska värld offrade sig fågeln för mig. Fågeln gav sitt skenande hjärta till mig, flyttade in i mig. Fågeln och jag blev samma kropp. Fågeln var död, alltså var jag död. I mina händer var döden planterad. Döden var ett gift som startade förruttnelsen inifrån. Förruttnelsen var en sörja som jag fångade upp med fågelns vingar. Jag bar hem den varma kroppen, den fick bo på balkongen. Balkongens räcke såg ut som räcket på Liljeholmsbron.

Tidens gång

I en passage ur "En tid för allt", om änglarna i Bibeln, fångar Karl-Ove Knausgård kyrkans och teologins historia i förhållande till det gudomliga, det okända, och dess uppenbarelse:

"För människan är det vackra alltid det välkända, och bit för bit, utan någon egentlig illvilja, smyckade de Herrens väktare och gjorde dem mer lika det de själva tyckte om." (s. 417)

Så kläs det okända i det välkändas dräkt, inte för att göra våld på det utan för att göra det vackrare. Gudsbilder anpassas för att stämma med den som bär bilden, teologier utformas i samklang med omgivningens ideal och dogmer fastställs för att passa den intellektuella agendan. Uppenbarelsen faller i glömska och vardagens Gud framträder i all sin glanslöshet.

We need a lie to maintain order (Zizek om statsmakt)

"Let's be frank: we can have a state (public system of power) as legitimate as you want - submitted to critical press, democratic elections and so on and so on...  But, nonetheless, if you look closely into how, even the most democratic state power functions in order for it to display true authority (and power needs authority)
there has to be, between the lines, all the time this message of: 'Yeah, yeah yeah, we are legalised through elections but basically we can do with you whatever we want.'" - The perverts guide to Ideology

I kretsen av minnen

Jag vill sitta lutad emot mörkrets rygg,
ett litet tag till.
Ett litet tag till i kylan
med mina minnen.

När vi inte längre kan se varandra,
inte längre tala med varandra,
inte längre känna värmen från varandras kroppar,
är det i minnet som vi möts igen.

Och alla orden,
de vi sa och de vi glömde av,
betyder inte längre något
i kretsen av minnen,
där vi står lutade emot mörkrets rygg,
vid strävt hårt berg.

Du lämnar berget och mörkret för en stund, vilar dina tankar, får upp värmen i kroppen, vandrar längs strandkanten som vi gjorde förr. Och från andra sidan viken hörs en melodi du nästan känner igen:

"Härlig är jorden,
Härlig är vår himmel
och dagar som långsamt går
i skuggan
genom de fagra riken på jorden,
lämnar och sätter sina spår."

Som fötter i blöt sand.
Vissa spår stannar kvar, andra sköljs bort av vågorna.
Som tårar i regn.

Havet stryker över din kind
du lutar dig åter emot mörkret,
vid strävt hårt berg.

Du finns i mörkret nu,
jag finns i mörkret nu,
Och vi lutar oss emot varandras ryggar
i väntan på gryningen.

Det inklusiva språkets barriär?

To say that on discursive formation is substituted for another is not to say that a whole world of absolutely new objects, enunciations, concepts, and theoretical choices emerge fully armed and fully organized in a text that will place that world once and for all; it is to say that a general transformation of relations has occurred, but that it does not necessarily alter all the elements; it is to say that statements are governed by new rules of formation, it is not to say that all objects or concepts, all enunciations or all theoretical choices disappear.– Michel Foucalt

Just nu genomgår Svenska kyrkan en revidering av kyrkohandboken för gudstjänstsfirande. En revidering som har som uttalat fokus att öka det inklusiva språket (dvs. att få fler än etniskt svenska heterosexuella män att känna sig hemma i gudstjänstens språk) och att byta ut, eller ge alternativ till, de ord och texter som talar om en alltigenom manlig Gud med en väldigt manlig son; alltså de texter och ord som ger en väldigt ensidig bild av Gud.

Revideringen är dock sparsamt genomförd. Ingenstans ser jag någon text om "moder" eller "dotter", utan istället verkar det mest handla om ett borttagande av det manliga till förmån för det allmänna. Exempelvis kan i gudstjänstens inledning orden: "I Faderns, sonens och den Helige andes namn" bytas ut mot "I den treenige gudens namn." Detta är ingen större revolution, den "treenige" syftar ju självklart på fadern, sonen och anden och själv är jag tveksam till om det blir mer inkluderande bara för att man snarare antyder något än säger det fullt ut.

Ett debattinlägg i förra veckans Kyrkans Tidning menar Agenta Lejdhamre, TD, ("Massiv manlighet hinder i gudstjänsten") att en större revidering borde vara på sin plats.

Att Gud återkommande beskrivs med ord som är kopplat till man kan knappast heller ställas utanför maktförhållandena i samhället. Glidningen mellan en allsmäktig Gud Fader och jordiska fäder kan inte utan vidare påstås sakna betydelse för förekomsten av alla de jordiska allsmäktiga fäder som sett sig som härskare över såväl natur som människor. Att förneka sambandet är, menar jag, att negligera det ömsesidiga sambandet mellan gudstjänsten och det samhälle i vilken gudstjänsten utformas och gestaltas.  

Det som jag dock ser som problem med det inklusiva språket, med alla revideringar och alternativ som föreslås istället för de klassiskt manliga är att de inte ersätter den inneboende ekonomin i gudsrelationen. Inga av de förslag jag har sett har på något sätt diskuterat och undersökt, mer än på ett patriarkalkritiskt plan, varför det är just manliga bilder som talas om, och vad har dessa manliga bilder betytt för kyrkan.

Självklart ligger det till stor del en förklaring i det faktum att kyrkan, liksom de flesta kulturer, har styrts av patriarkala strukturer, men vad innebär detta för våran gudsbild? Finns det exempelvis psykoanalytiska kopplingar mellan fadern och sonen, hur skall de isåfall uttryckas med ett inklusivt språk? Finns det andra kopplingar som vi inte känner till som kan uttryckas i andra, mer inklusiva sätt?

Att byta ut Fader mot Moder innebär inte att gud blir kvinnlig, det innebär bara att fader bytts ut mot moder. Liksom citatet från Foucalt ovan uttrycker så innebär inte ett utbyte av några enstaka ord att hela den gudsrelationella ekonomin byts ut. Kyrkans historia, bibelns berättelser och 2000 år av gudstjänstsfirande kan inte bara bytas ut med ett ord, dessa kopplingar till historien kommer finnas kvar. Det är dessa kopplingar som kräver en större genomgång innan det inklusiva språket kan träda i kraft och ta sin plats i gudstjänsten.