Ibland kan man fråga sig vad meningen med allting är, med fastan, med stilla veckan, med det nedtonade och det sorgesamma. För det är ju ändå bara en spelad sorg. Vi vet ju vad som kommer att ske på påskdagen! Även i år. Vi vet ju att det kommer ett lyckligt slut. Varför då dröja i detta mörka och sorgesamma? Varför dröja kvar vid lidandet och döden?
Kanske dröjer vi kvar för att vi egentligen, på riktigt - i våra egna liv, inte alls vet vad som händer. Kanske tror vi att vi vet. Kanske tänker vi att allting alltid har ett gott slut, men någonstans vet vi ju att så inte är fallet. Allting har inte ett lyckligt slut, allting har inte ens ett slut alla gånger. Kanske handlar inte stilla veckan främst om Jesu liv och lidande, utan om våra liv och vårt lidande. Genom att träda in i berättelsen, genom upplevelsen av en annan människas lidande, genom upplevelsen av en annans död utsätts vi för vissheten om vårt eget lidande, kanske till och med vår egen död. Tiden vi är inne i ger oss en möjlighet att sörja det vi innan inte sörjt, att genom musiken och texterna bearbeta de sorger vi inte är helt klara med.
På så sätt kan man se hela fastetiden inte främst som en förberedelse för påsken, utan en förberedelse för livet. Och för livets slut. Alla sorger, all oro och ängslan vi bär på måste ta vägen någonstans. Vi måste få sätt att uttrycka den. Annars sätter den sig i oss och blir till tunga stenar i våra kroppar. Vi måste få ropa ut vår sorg, precis som lärjungarna ropade ut sin glädje i palmsöndagens evangelietext, för om vi själva tiger kommer stenarna inuti oss att ropa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar