Att tysta de tysta

En morgon i våras när jag gick till skolan fick jag se att någon hade tejpat över statyerna vid Götaplatsens munnar med röd tejp. Det såg lite obehagligt ut. Som om någon ville dom illa.Framför allt var det statyn ”Danserskorna” utanför restaurangen på konstmuseets hörna som verkligen var obehaglig. Carl Milles porträtt av kvinnor i fridfull dans hade nu tagit karaktären av en fasansfull kamp. Det såg inte längre ut som ett tidsfördriv, det såg ut som om dom ville bryta sig loss från varandra och sina betongfundament.

Kanske blev de för mig den morgonen en symbol för den skrämmande tystnaden, den tystnaden som inte består av tystnad utan av ovilja att lyssna. Danserskorna har stått på samma plats sedan 1952 men ännu har ingen lyssnat på dem. De tillhör kulturen, de är visserligen statyer, men runtomkring tar annan kultur all plats. Stadsteatern, konstmuseet, stadsbiblioteket, konserthuset, artisten, humanisten... vem hinner ge uppmärksamheten till två kvinnor av brons som stilla dansar?Deras åsikter räknas inte, de kan inte marknadsföra sig själva, de kan inte förnya sitt språk och anpassa det till dagens rådande förhållanden. Det enda de kan göra är att hoppas på att någon skall uppmärksamma dem, ta sig tid att förstå deras dans och studera deras kroppars språk.

Det är svårt att göra sig hörd när ingen vill lyssna eller ingen förstår. Den tystnaden är kanske det största lidandet av de alla. Ensamheten med orden och känslorna.