Minnet av hans blick

Lars Norén skriver:

 En gång bidrog konsten som en annan matematik och byggnadskonst till att konstruera världen, fick den helt enkelt att ankomma.

Skapade inte minst den starka rörelsen av stillhet.

Idag är den som barmhärtiga händer som försöker rädda så mycket som möjligt eller riva ner vad som går att riva ner för att se om det finns något av bestående värde, för att se vad vi kan göra med spillrorna.

Norén skriver om Gunnel Wåhlstrand, konstnären som förlorade sin far när hon var ett år och vars konstnärliga projekt "är ett gigantiskt minnesarbete för att göra fadern närvarande". 

Ingenting kan ersätta det som gått förlorat, en död fader, hans värld och samlade värme, men man kan leva med eller i minnet av hans blick.

En människas tysta universum

Världen brinner, men livet, den gråa vardagen, går vidare. Tiden stannar inte för en katastrof utan tickar oförtrutet på. Ändå kan det kännas meningsfullt att stanna upp en stund. I förberedelsearbetet inför helgen snubblade jag över en dikt av den nyss avlidna poeten Louise Glück. En dikt som sätter in oss människor i ett större perspektiv. Kanske samma perspektiv som även Emanuel Coccia skriver om i "Metamorphoses". Det större perspektiv som sträcker sig bortom våra enskilda och individuella liv.

 TELESKOP ur Averno (RÁMUS förlag, 2017.)

Den korta stunden efter att man flyttat blicken
då man glömmer var man befinner sig
eftersom man tycks ha varit
någon annanstans, i natthimlens tystnad.

Man har slutat att vara i världen.
Man är på en annan plats,
en plats där mänskligt liv inte betyder någonting.

Man är inte en varelse i en kropp.
Man finns som stjärnorna finns,
delar deras stillhet, deras ofantlighet.

Sedan är man tillbaka i världen.
Om natten, på en kylig kulle,
man monterar ner teleskopet.

Efteråt inser man,
inte att bilden är falsk,
utan att relationen är falsk.

Man inser ännu en gång hur långt
varje ting befinner sig från varje annat ting.

"Man finns", skriver Glück, "som stjärnorna finns, delar deras stillhet...". En textrad som påminner om Pär Lagerkvists "En gång skall du vara en av dem som levat för längesedan" fast utan döden som fond. Här är det mitt i livet som stillheten inträder. Stillheten i att se på våra liv ur det större perspektivet och se dess obetydlighet. Det är ingen stor tröst när katastrofen drabbar, men det är ett livsvillkor. Våra liv är obetydliga inför den ofantliga stillheten. Samtidigt som våra liv är ovärderliga för dom människor vi lever med. Det är ett paradoxalt liv på så vis. En tillvaro lika meningslös som betydelsefull.

Katastrofen, kriget, terrorn och döden river förstås hål i livsväven, men livet är kraftigare än så. Hålet läker ihop förr eller senare. 

Men dikten kretsar förstås inte kring krig och katastrofer, den är inte menad att trösta utan snarare beskriver den en ensamhet. "Relationen är falsk", skriver Glück , och påminner om hur långt det är mellan tingen. Hur långt det är mellan människorna i sin ensamhet. Den ensamhet som kan vara positiv, stillheten och friden, men som förstås också kan vara negativ. När vi är långt ifrån varandra utan möjlighet att nå fram. 

Det är en människas tysta universum vi ställs inför i dikten. Den oändliga tomheten.

Med kärlek till motivet

Det heliga och det profana. Dessa två tycks stå i en ständig konflikt. Det ena upphöjs på bekostnad av att det andra får sjunka undan i betydelse. Och så slår pendeln om och plötsligt har allting förändrats. I vissa tider höjs skönheten och det gudomliga upp, i andra tider är det ner i skiten, ner i kroppen och det levda livet med allt. Men det finns förstås också mellanvägar, där det sker ett möte mellan det profana och det heliga, där det världsliga blir heligt.

När jag läser om textilkonstnären Signhild Häller som var verksam i Göteborg på 1900-talet så drabbas jag av den insikten i hennes konstnärskap. Ett konstnärskap som tar sin inspiration från det heliga, i klassisk betydelse men landar i något mycket heligare för det levda livet. 

Signhild utbildade sig bland annat på Valands målarhögskola och under den tiden, när hon en gång besökte konstnären Ole Kruses i hans ateljé fick hon se hans arbete med en altartavla. Ett inspirerande möte om vilket hon skriver:

"Den bleka dagern från norrfönstret gav ett betagande sken åt alla dessa förunderliga detaljer, kring de religiösa gestalterna, som voro tavlans huvudmotiv. Då flög för första gången den tanken genom min hjärna:  'Tänk vad detta skulle bli strålande om det vore utfört i skimrande silke, i guldtråd och pärlor.' Sedan lärde jag känna hans största konstverk 'Livets Träd', som har den förnämligaste placeringen på Göteborgs konstmuseum. Och varje gång jag känt att jag inte orkat längre har jag gått till tavlan och fått ro och ny vilja. Men alltid har jag känt att den tavlans detaljer skulle skimrat i silke och lyst av äkta guld.” 

Livets Träd, Göteborgs konstmuseum

Sedan lärde hon känna Ingeborg Wettergrens broderikonst och där fanns det något av det hon själv eftersträvade. Det skimrande och lysande. ”Där fanns allt jag drömt om, silke guld och pärlor.” 

Ingeborg Wettergren

Så hon begav sig ut i Europa och såg de stora målarna. ”Så mötte jag nya intryck, de otroliga bonaderna i Musée de Cluny i Paris, Memling och van Eycks madonnor i Gent och Brügge för att nämna några". 

Lucca Madonna, Jan Van Eyck

Exempel på de medeltidstypiska motivval som hon sedan själv arbetade mycket med. Madonnor i exotiska trädgårdar, den heliga staden och så vidare.

"Härlig är jorden", Signhild Häller

Hon sydde antependier till kyrkor, hon gjorde stora bonader med Jesus och barnen i fokus. Hon förgyllde med silvertråden de vanliga "heliga" motiven som varit så förhärskande under så lång tid i den västerländska konsthistorien. Men desto mer hon arbetade med dessa motiv desto mer otillfredsställd blev hon efter varje färdig sak. 

”Jag tänkte också på hur varje tids konstnärer skapar sina egna verk efter de modeller och förebilder de haft omkring sig i sitt dagliga liv. Jag visste att madonnorna voro deras hustrur eller älskarinnor eller mödrar och Jesusbarnet på madonnans arm deras egen knubbiga telning eller en av grannarnas. Och varför skulle inte jag göra detsamma på mitt enkla vis och med min ringa förmåga. 

Och så blev min silkessöm fattigare på guld och pärlor. Ingen gloria lyste längre över ett nedböjt kvinnohuvud eller ett frodigt barn. Inga medeltida trädgårdsblomster växte upp kring deras fötter. Men solen fortfor att skina över den vardagsvärld jag målade med nål och tråd. Och silket sken i blåa vatten och bruna sommarstugor, i båtar och bryggor, kring den man jag älskar och de barn jag fött. 

Och först då blev jag tillfredsställd. Nu var det min egen värld det gällde och den kunde jag återge på det enda sätt som en silkesöm skall skapas på: med kärlek till motivet. Så jag sydde in all min längtan och mina drömmar och allt, som var min egen värld i detta skimrande siden och med denna lysande silvertråd, som skall fortsätta att skimra och lysa långt efter att jag själv är borta och glömd."

Ulvesund, Signhild Häller

 Så blir det profana, det världsliga och vardagliga, heligt. Genom kärleken till motivet. Genom blicken som uppmärksammar, som fäster sig vid något, vid någon. Det är denna kärlek, denna fästpunkt som Signhild Häller trycker på som är det ursprungliga motivet. Kyrkokonsten har förvandlat det vardagliga, en älskarinna, en granne, ett barn, till det religiösa och heliga. Konstnären har upphöjt sin omgivning t till en plats som visserligen är sann i konstnärens ögon, men som blir svårt för oss utomstående att ta in i sin helhet.

Signhild gör tvärtom, hon riktar blicken inåt, i trädgården där barnen leker och där tvätten hängs och upphöjer detta till det största mysteriet. Att vi finns, att kärleken finns och att solen fortsätter lysa ännu en dag över vår lilla jord.

 

 

 

Att leva är att glömma

Varför är vi ledsna? Ibland har den frågan ett väldigt tydligt och konkret svar. En förlust av någon närstående, att vi slagit oss och det gör ont, att något inte har gått så som vi önskade. Men ibland finns det inget konkret svar. Ibland finns det bara en sorg som ligger och väntar på en. Som en övergiven glänta man plötsligt upptäcker i sin själ.

Kanske kommer den sorgen också från en förlust? En förlust av något mer abstrakt, något diffust som vi anar, och ett något som vi kanske till och med måste förlora för att bli människa.

”I början var vi alla en del av samma levande varelse, och delade samma kropp och samma upplevelse. Och saker och ting har inte förändrats så mycket sedan dess. Nya former och nya sätt att vara har utvecklats med en rasande fart. Men än idag är vi fortfarande samma liv. I miljontals år har detta liv förts vidare från kropp till kropp, från individ till individ, från art till art, från rike till rike.”

Med de orden inleder den italienske filosofen Emaneule Coccia sin bok ”Metamarphoses”. En bok som delvis handlar om att zooma ut från det individuella perspektivet där ”mitt liv är mitt liv” och blicka ut mot något större. Rikta blicken mot det som förenar allt levande. Mot själva livet. Livet som en gång i begynnelsen uppstod och som sedan spridit sig, förökat sig, tagit genvägar och avkrokar, förvandlats och gått under men ändå hela tiden fortsatt. Livet är metamorfos, menar Coccia.

Livet, det levande, förändras och byter form likt en larv som blir en puppa för att slutligen bli en fjäril. Förvandlingen är inte lika kännbar för våra ögon, men om man ser på det stora perspektivet så finns den där. Det som förenar mig, en björk i Finland och en tvättbjörn i Nordamerika är att vi alla är delar av samma liv. Vi ser olika ut, vi rör oss olika, vi upplever världen på olika sätt, men vi delar samma liv. Vi är bara olika stadier för livet att transportera sig på.

Som en del av detta myller av metamorfoser är vi människor. Våra kroppar, våra tankar, våra högst egna och individuella liv är förbundna med det levande och i allra högsta grad en del av det större perspektivet.

”Ta vår egen existens. Vårt liv, det vi föreställer oss vara den mest intima och oöverskådliga delen av oss själva kommer inte från oss, och det finns inget exklusivt eller personligt med det: det överfördes till oss av andra, det har gett liv åt andra kroppar, klumpar av materia annorlunda från den där vi för närvarande är inhysta.”

Men detta gemensamma är något som glöms bort när vi blir individer. Vi glömmer vår födsel. Vi glömmer de nio månaderna då vi var en högst påtaglig del av ett annat liv. Vi glömmer allt som varit före oss. Att födas är att glömma. Att bli en individ är att glömma. Att bli människa är att glömma kopplingen till det större levande som hände före oss och som kommer fortsätta ske efter oss. Och när vi väl har glömt finns det inget sätt att återvända.

Och vi glömmer för att vi måste. Att bli en människa, ett subjekt, är att träda in i något annat än det gemensamt levande. Det är att ställa sig utanför denna metamorfos och träda in i en annan ordning: nämligen språket. Psykoanalytikern Jaques Lacan menar att i ögonblicket vi föds så ”föds vi in i ett språk som föregår vår födelse och som kommer att leva vidare efter vår död”. Vi föds så att säga in i ett annat system med andra regler. Och i detta system utspelar sig sedan våra liv. Det är där vi blir till, det är där vi skapar, lever, älskar och hatar. Det är i språkets värld vi lever och slutligen dör.

Men hela tiden lever vi med en okänd längtan till något som vi glömt. Ibland formuleras denna längtan. Ibland kan vi uttala den och rikta den mot något avlägset som föregått oss. Det kan vara i längtan till livmodern, en längtan till Paradiset eller barndomen. Det är en längtan som vi alla bär. Men det är inte en längtan, som man ibland kan höra, efter ”en tid då allt var enkelt”. Tvärtom, det är en längtan efter en tid då allt var möjligt. En tid då vi var en del av det myllrande livet, innan metamorfosen förvandlat oss till just den här klumpen av materia. En tid innan språket.

Och sorgen vi känner är kanske just detta? Förlusten av alla möjligheter, alla former, alla sätt att vara levande på som livet kunde valt i stället för just det här. En sorg över en förlust av något gemensamt och något som är större än jag som enskild individ: det levande i sin myllrande storhet. 

Förruttnelse

 

Det är något med dofterna. En stark överton, som frän tjära i den annars behagliga milda septemberluften. Äpplenas övermogna dofter, de nedfallna löven som ligger på asfalten och släpper ifrån sig sitt liv.

Jag har alltid varit svag för den här doften, doften av förruttnelse. Den är inte så inställsam som vårens dofter som lockar till sig allt levande. Det här är doften av död. En doft som inte gör sig till.

På samma sätt gillar jag platser som inte gör sig till. Som Hörte, ett litet och numera övergivet fiskesamhälle i en vik på den skånska sydkusten längs kustvägen mellan Trelleborg och Ystad. Här samlas tång i mängder längs strandkanten och ruttnar. Doften är stark och genomträngande. Det är inte västkustens fräscha, salta havsdoft. Det här är något annat. Närmar man sig viken så stiger temperaturen i luften kännbart. Det är som att närma sig en kompost.

En bit ut, på det större stenarna, breder skarvarna ut sina vingar i solen för att torka. Olycksbådande svarta fåglar med utsträckta vingar. De står där i motljuset som en blandning av gamarna i Djungelboken och Jesus på korset. Dödens markörer.

Precis innan Hörte, i en slänt ner mot havet, bland den invasiva jättelokan som växer sig manshög står en ruin av en gammal byggnad: en stengavel i två våningar. Jag har alltid tänkt att det är en del av en större byggnad med anor långt bak, men läser man den lilla skylten bredvid ruinen så blir det klart att den här gaveln aldrig tillhört ett helt hus. Stenväggen uppfördes som en ruin i 1900-talets början och har aldrig varit något annat än en gavel. Byggnaden, eller vad vi skall kalla det, tillhör en rörelse som går under benämningen ruinromantik, och kan ses som ett fåfängt försök av en godsägare att ge lite historia till sina ägor. Men det är egentligen helt tvärtom.

Det handlar inte så mycket om att placera ut rester av en tid som att påminnas om tidens flykt. Vid åsynen av en ruin skulle man reflektera över alltings förgänglighet och helst uppfyllas av ”lustfyllt svårmodiga känslor.”

Inom konsten har en liknande rörelse med Vanitas-motiven figurerat sedan 1500-talet. Ofta stilleben med något som påminner om alltings fåfänglighet.  Dödskallar, vissnande blommor, klockor eller förruttnelse. Dödens markörer.

Det är nog detta jag anar i höstens doft. Det är den där övertonen som ligger i allt som doftar nu. Här finns inget att försköna. Det här är början på slutet.

Rhythm is a dancer

 

Vad är det sköna? Vad är det som gör ett musikstycke, en poetisk text eller en tavla estetisk tilltalande? Rytmen, eller den totala avsaknaden av den, verkar Henri Bergson (1859 – 1941) mena i sin bok ”Tiden och den fria viljan” (Nya Doxa, 1992). I en längre, och något snårig, diskussion om hur man kan bedöma en känslas eller en sinnesrörelses storlek och gradförändring mellanlandar han i en diskussion om den estetiska känslan och om konstens och naturens inbördes förhållande:

”För att förstå hur känslan av det sköna själv kan förete grader måste man underkasta den en ingående analys. Kanske beror den svårighet man har att definiera den framför allt på att man betraktar naturens skönhet som ursprungligare än konstens: konstens förfarande är alltså endast medel genom vilka konstnären uttrycker det sköna, medan det skönas väsen förblir dunkelt.” (s. 19)

Frågan ovan är alltså om man ser på konsten endast som en återbildning av det naturligt sköna (vilkets väsen är höljt i dunkel) eller om konsten har ett annat estetiskt värde, ett som naturen kanske till och med saknar. Bergson fortsätter med att diskutera själva upplevelsen av konst, framför allt ur ett rytmiskt perspektiv:

”Rytmen och takten i musiken upphäver våra intrycks och föreställningars normala lopp genom att få vår uppmärksamhet att svänga mellan fasta punkter, och de bemäktigar sig oss med sådan kraft, att även den mest diskreta efterhärmning av en klagande röst, är nog för att fylla oss med djup bedrövelse. Om musikens språk verkar mäktigare på oss än naturens, beror det på att naturen nöjer sig med att uttrycka känslor, medan musiken suggererar dem.

Hur förklara poesins tjusning? Diktaren är en människa, hos vilken känslorna utvecklas till bilder och bilderna själva tar sig uttryck i ord som följer rytmen. När vi ser dessa bilder dra förbi våra ögon erhåller vi i vår tur den känsla som så att säga var deras emotionella motsvarighet; men utan rytmens regelbundna gång skulle dessa bilder inte framträda så starkt för oss. Vaggad och insövd av rytmen glömmer sig vår själ såsom i en dröm och tänker och ser med diktaren. De plastiska konsterna (måleri, skulptur, arkitektur m.m.) uppnår en verkan av liknande art genom det stillestånd de plötsligt påtvingar livet, en hämning vilken liksom en rent fysisk smitta överförs på åskådarens uppmärksamhet.” (s. 20)

Rytmen är alltså avgörande för vår upplevelse av konsten och för vilka känslor som konsten suggererar genom att vagga oss in i ett annat tillstånd där vi blir mottagliga för den ursprungliga känsla som lagts ner i konstverket. Vi tillåts för en stund att dansa med i konstnärens impulser. På samma sätt kan avsaknaden av rytmen, när vi exempelvis ställs inför en tavla som fångat ett ögonblick i pulsen, också försätta oss i detta tillstånd då vi helt fokuserar på ett stillastående nu.

Carl Hammoud: Analepsis (Flashback), 2010

"På så vis är konstens egentliga syfte snarare att inge oss känslor än att uttrycka dem; de suggererar dem och lägger ingen vikt vid att efterlikna naturen, ifall den finner verksammare medel. Naturen begagnar sig liksom konsten av suggestion, men förfogar inte över rytmen. ” (s. 21)

 

Om förmågan att se det andliga i konsten

Om det andliga i konsten (eller snarare det oandliga i ett konstmuseum) skriver konstnären Wasily Kandinsky i den lilla skriften med samma namn från 1911. 

"En stor, enorm, mindre eller tämligen stor byggnad indelad i olika rum. Små, stora och medelstora målningar hängda överallt på väggarna. Ofta flera tusen dukar. Med hjälp av färg har ett stycke ”natur” återgivits på var och en av dem: djur i ljus och skugga, djur som dricker vatten, djur som står vid vatten, djur som ligger i gräs, strax intill en korsfästelse målad av en man som inte tror på Kristus, blommor, mänskliga figurer, sittande, stående eller gående — ofta nakna, åtskilliga nakna kvinnor (gärna sedda bakifrån i stark förkortning), äpplen och silverfat, porträtt av konsul N, solnedgång, dam i rosa, flygande änder, porträtt av baronessan X, flygande gäss, dam i vitt, kalvar i skugga med knallgula solfläckar, porträtt av excellensen Y, dam i grönt. 

Allt detta finns omsorgsfullt angivet i en trycksak: konstnärens namn och tavlans titel. Med trycksaken i händerna går människorna från den ena duken till den andra. De bläddrar och läser alla namn. Därefter lämnar de lokalerna, varken rikare eller fattigare än när de kom dit, för att omedelbart absorberas av egna intressen som ingenting har med konst att skaffa. Varför hade de kommit dit?"

Ja, varför har de kommit dit? Inte för att uppleva det andliga i alla fall, menar Kandinsky. Det här är förstås en kritik av en viss sorts blick som inte bryr sig om konstens och konstnärens insida. En blick som "njuter" av måleriet ungefär som man njuter av en bakelse. Det är en blick som konsumerar konsten istället för att uppleva den. Hungriga själar går hungriga därifrån skriver Kandinsky.

Kanske är Kandinsky lite hård i sin kritik, men det är väl inte främst konstmuseum och utställningar som han kritiserar utan människans förhållningssätt till sin omvärld som redan då, för mer än hundra år sedan, var korrupt och konsumistisk. Upplevelsen som betonas är inte konstens inneboende styrka, hur den berör personen som ser den och vilka sinnesstämningar som den talar till, utan det som betonas är upplevelsen av att "ha varit där". Upplevelsen av att ha upplevt konst, inte upplevelsen av konsten.

Det finns en alienation i den där rörelsen. Vi främjar oss från mötet oavsett om det är mötet med konsten, en människa eller naturen, det är samma rörelse. Det är samma avståndstagande och samma ytliga blick med vilken vi betraktar oss själva. 

"Detta förintande av den inre värld av klanger som är färgens liv, detta förslösande av konstnärens kraft, ut i en fullständig tomhet..." fortsätter Kandinsky och pekar på något viktigt som går till spillo: kreativiteten, arbetet, känslorna, allt det som ligger i ett konstverk (och som ligger i en annan människa) tas bort och rinner ut i en tomhet. Eller något som är värre än en tomhet. Det rinner ut i en malström där det omvandlas till sin motsats, till något skrämmande och ondskefullt. Till konsumtion och yta. Till en snabbt övergående erfarenhet som lämnar oss lika fort som den kommer.

Hungriga själar går hungriga därifrån.