Förruttnelse

 

Det är något med dofterna. En stark överton, som frän tjära i den annars behagliga milda septemberluften. Äpplenas övermogna dofter, de nedfallna löven som ligger på asfalten och släpper ifrån sig sitt liv.

Jag har alltid varit svag för den här doften, doften av förruttnelse. Den är inte så inställsam som vårens dofter som lockar till sig allt levande. Det här är doften av död. En doft som inte gör sig till.

På samma sätt gillar jag platser som inte gör sig till. Som Hörte, ett litet och numera övergivet fiskesamhälle i en vik på den skånska sydkusten längs kustvägen mellan Trelleborg och Ystad. Här samlas tång i mängder längs strandkanten och ruttnar. Doften är stark och genomträngande. Det är inte västkustens fräscha, salta havsdoft. Det här är något annat. Närmar man sig viken så stiger temperaturen i luften kännbart. Det är som att närma sig en kompost.

En bit ut, på det större stenarna, breder skarvarna ut sina vingar i solen för att torka. Olycksbådande svarta fåglar med utsträckta vingar. De står där i motljuset som en blandning av gamarna i Djungelboken och Jesus på korset. Dödens markörer.

Precis innan Hörte, i en slänt ner mot havet, bland den invasiva jättelokan som växer sig manshög står en ruin av en gammal byggnad: en stengavel i två våningar. Jag har alltid tänkt att det är en del av en större byggnad med anor långt bak, men läser man den lilla skylten bredvid ruinen så blir det klart att den här gaveln aldrig tillhört ett helt hus. Stenväggen uppfördes som en ruin i 1900-talets början och har aldrig varit något annat än en gavel. Byggnaden, eller vad vi skall kalla det, tillhör en rörelse som går under benämningen ruinromantik, och kan ses som ett fåfängt försök av en godsägare att ge lite historia till sina ägor. Men det är egentligen helt tvärtom.

Det handlar inte så mycket om att placera ut rester av en tid som att påminnas om tidens flykt. Vid åsynen av en ruin skulle man reflektera över alltings förgänglighet och helst uppfyllas av ”lustfyllt svårmodiga känslor.”

Inom konsten har en liknande rörelse med Vanitas-motiven figurerat sedan 1500-talet. Ofta stilleben med något som påminner om alltings fåfänglighet.  Dödskallar, vissnande blommor, klockor eller förruttnelse. Dödens markörer.

Det är nog detta jag anar i höstens doft. Det är den där övertonen som ligger i allt som doftar nu. Här finns inget att försköna. Det här är början på slutet.

Rhythm is a dancer

 

Vad är det sköna? Vad är det som gör ett musikstycke, en poetisk text eller en tavla estetisk tilltalande? Rytmen, eller den totala avsaknaden av den, verkar Henri Bergson (1859 – 1941) mena i sin bok ”Tiden och den fria viljan” (Nya Doxa, 1992). I en längre, och något snårig, diskussion om hur man kan bedöma en känslas eller en sinnesrörelses storlek och gradförändring mellanlandar han i en diskussion om den estetiska känslan och om konstens och naturens inbördes förhållande:

”För att förstå hur känslan av det sköna själv kan förete grader måste man underkasta den en ingående analys. Kanske beror den svårighet man har att definiera den framför allt på att man betraktar naturens skönhet som ursprungligare än konstens: konstens förfarande är alltså endast medel genom vilka konstnären uttrycker det sköna, medan det skönas väsen förblir dunkelt.” (s. 19)

Frågan ovan är alltså om man ser på konsten endast som en återbildning av det naturligt sköna (vilkets väsen är höljt i dunkel) eller om konsten har ett annat estetiskt värde, ett som naturen kanske till och med saknar. Bergson fortsätter med att diskutera själva upplevelsen av konst, framför allt ur ett rytmiskt perspektiv:

”Rytmen och takten i musiken upphäver våra intrycks och föreställningars normala lopp genom att få vår uppmärksamhet att svänga mellan fasta punkter, och de bemäktigar sig oss med sådan kraft, att även den mest diskreta efterhärmning av en klagande röst, är nog för att fylla oss med djup bedrövelse. Om musikens språk verkar mäktigare på oss än naturens, beror det på att naturen nöjer sig med att uttrycka känslor, medan musiken suggererar dem.

Hur förklara poesins tjusning? Diktaren är en människa, hos vilken känslorna utvecklas till bilder och bilderna själva tar sig uttryck i ord som följer rytmen. När vi ser dessa bilder dra förbi våra ögon erhåller vi i vår tur den känsla som så att säga var deras emotionella motsvarighet; men utan rytmens regelbundna gång skulle dessa bilder inte framträda så starkt för oss. Vaggad och insövd av rytmen glömmer sig vår själ såsom i en dröm och tänker och ser med diktaren. De plastiska konsterna (måleri, skulptur, arkitektur m.m.) uppnår en verkan av liknande art genom det stillestånd de plötsligt påtvingar livet, en hämning vilken liksom en rent fysisk smitta överförs på åskådarens uppmärksamhet.” (s. 20)

Rytmen är alltså avgörande för vår upplevelse av konsten och för vilka känslor som konsten suggererar genom att vagga oss in i ett annat tillstånd där vi blir mottagliga för den ursprungliga känsla som lagts ner i konstverket. Vi tillåts för en stund att dansa med i konstnärens impulser. På samma sätt kan avsaknaden av rytmen, när vi exempelvis ställs inför en tavla som fångat ett ögonblick i pulsen, också försätta oss i detta tillstånd då vi helt fokuserar på ett stillastående nu.

Carl Hammoud: Analepsis (Flashback), 2010

"På så vis är konstens egentliga syfte snarare att inge oss känslor än att uttrycka dem; de suggererar dem och lägger ingen vikt vid att efterlikna naturen, ifall den finner verksammare medel. Naturen begagnar sig liksom konsten av suggestion, men förfogar inte över rytmen. ” (s. 21)

 

Om förmågan att se det andliga i konsten

Om det andliga i konsten (eller snarare det oandliga i ett konstmuseum) skriver konstnären Wasily Kandinsky i den lilla skriften med samma namn från 1911. 

"En stor, enorm, mindre eller tämligen stor byggnad indelad i olika rum. Små, stora och medelstora målningar hängda överallt på väggarna. Ofta flera tusen dukar. Med hjälp av färg har ett stycke ”natur” återgivits på var och en av dem: djur i ljus och skugga, djur som dricker vatten, djur som står vid vatten, djur som ligger i gräs, strax intill en korsfästelse målad av en man som inte tror på Kristus, blommor, mänskliga figurer, sittande, stående eller gående — ofta nakna, åtskilliga nakna kvinnor (gärna sedda bakifrån i stark förkortning), äpplen och silverfat, porträtt av konsul N, solnedgång, dam i rosa, flygande änder, porträtt av baronessan X, flygande gäss, dam i vitt, kalvar i skugga med knallgula solfläckar, porträtt av excellensen Y, dam i grönt. 

Allt detta finns omsorgsfullt angivet i en trycksak: konstnärens namn och tavlans titel. Med trycksaken i händerna går människorna från den ena duken till den andra. De bläddrar och läser alla namn. Därefter lämnar de lokalerna, varken rikare eller fattigare än när de kom dit, för att omedelbart absorberas av egna intressen som ingenting har med konst att skaffa. Varför hade de kommit dit?"

Ja, varför har de kommit dit? Inte för att uppleva det andliga i alla fall, menar Kandinsky. Det här är förstås en kritik av en viss sorts blick som inte bryr sig om konstens och konstnärens insida. En blick som "njuter" av måleriet ungefär som man njuter av en bakelse. Det är en blick som konsumerar konsten istället för att uppleva den. Hungriga själar går hungriga därifrån skriver Kandinsky.

Kanske är Kandinsky lite hård i sin kritik, men det är väl inte främst konstmuseum och utställningar som han kritiserar utan människans förhållningssätt till sin omvärld som redan då, för mer än hundra år sedan, var korrupt och konsumistisk. Upplevelsen som betonas är inte konstens inneboende styrka, hur den berör personen som ser den och vilka sinnesstämningar som den talar till, utan det som betonas är upplevelsen av att "ha varit där". Upplevelsen av att ha upplevt konst, inte upplevelsen av konsten.

Det finns en alienation i den där rörelsen. Vi främjar oss från mötet oavsett om det är mötet med konsten, en människa eller naturen, det är samma rörelse. Det är samma avståndstagande och samma ytliga blick med vilken vi betraktar oss själva. 

"Detta förintande av den inre värld av klanger som är färgens liv, detta förslösande av konstnärens kraft, ut i en fullständig tomhet..." fortsätter Kandinsky och pekar på något viktigt som går till spillo: kreativiteten, arbetet, känslorna, allt det som ligger i ett konstverk (och som ligger i en annan människa) tas bort och rinner ut i en tomhet. Eller något som är värre än en tomhet. Det rinner ut i en malström där det omvandlas till sin motsats, till något skrämmande och ondskefullt. Till konsumtion och yta. Till en snabbt övergående erfarenhet som lämnar oss lika fort som den kommer.

Hungriga själar går hungriga därifrån.

 

Tyngden och smutsen

"Ej för de starka i världen, men de svaga.  
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt. Det är en grekisk saga"

Med de orden inleds Hjalmar Gullbergs och Lars-Erik Larssons verk ”Förklädd Gud”. Ett verk som bygger på Gullbergs ursprungliga dikt som publicerades några år tidigare, men då utan dessa inledande rader. När nu verket skulle tonsättas var året 1940 och kriget i Europa ett faktum. Ett faktum som Hjalmar Gullberg fasade över och som fick honom att lägga till de första raderna som en protest mot Hitler och det tänkande som rådde i Nazityskland.  Ett tänkande som sorterande in människor i kategorier och raser, som delade upp befolkningen i svaga och starka, i över- och undermänniskor, i ”dom” och ”vi”. Ett tänkande som baserades på renhet och en vilja att stöta ut de smutsiga elementen.

Visst klingar Gullbergs inledningsord svagt av Bergspredikans protest mot ett liknande tänkande med sina ord om de fattigas och de ödmjukas lov? Kanske liknar de varandra för att det alltid i människans historia har funnits dessa idéer om renhet och att om vi bara kan få bort vissa element ur vår gemenskap kommer den att frodas och växa? Kanske liknar de varandra för att det alltid har funnits en vilja att slänga skiten på den andre.

Detta vet vi förstås. Men kanske är det inte lika uppenbart att vi har samma tankar om oss själva? Att vi också vill bli av skiten inom oss? Exakt samma tankemönster finns i oss som i lärjungarnas fråga när de undrar hur de skall göra för att bli frälsta, räddade. Vi undrar samma sak. ”Vad skall jag göra för att bli godkänd?” ”Hur skall jag handla för att bli av med skiten i mig?”

Det här handlar varken om rikedomar, kameler eller nålsögon. Det här handlar om att det inte finns något vi kan göra för att bli av med vår mänsklighet. Det handlar om att livet är ett lidande. Det handlar  om tyngden av att vara människa och vår oförmåga att leva med den tyngden. Det handlar om att vi i stället söker det lätta, det svävande. Vi frågar oss vad vi skall göra för att bli av med vår smuts? ”Skall jag sluta köra bil?” ”Skall jag sluta flyga?” ”Skall jag äta mer vegetariskt?” Jesus svarar ett rungande ”Ja!”. Men han stannar inte där. Han säger också: ”Sälj ditt hus, sälj din sommarstuga, sälj dina husdjur och barnens fotbollskor.” Sälj allt om du vill - för inget av det du gör kommer få dig att bli ren - och följ sen mig.

Vart är det vi skall följa Jesus? Ner i skiten förstås. Det är dit han går. Från det höga till det låga. Från det gudomliga till det jordiska. Från det fullkomliga till det mänskliga. Eller som Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver i sin nyutkomna roman ”D e kroniskt”:

”Putin hade gått in i Ukraina. Jesus bars ut ur statskyrkan i Lviv. En naturtroget målad trästaty. Kroppen sargad. Blod och smuts och skit var ditmålat av den skickligaste dekormålaren. Det är världen. Det var därför han blev älskad? Världen är hans sargade kropp. Han representerade den för att den är fackad, men också en av de få som inte representerar människan som hel.”

Vi är inte hela och rena: vi är människor. Lärjungarnas fråga är: ”Vem kan då bli räddad?” Jesus svar är: ”Ingen kan bli räddad från mänsklighet.” Det är nåden. Att vi inget kan göra för att bli av med skiten. Vi måste omfamna den och se den som en del av oss. Det är inte omöjligt.

Vår rikedom är tyngden av att vara människa, en tyngd vi inte kommer undan.
Inte ens om vi säljer allt vi äger.

På andra sidan ljuset

 

”Även om jag vet att Jorden förändras, att kontinenterna förskjuts, att allt bara är rörelser, förändring, finns det någonting bestående i platser, någonting som överlever människorna som har byggt dem eller farit över dem. Men jag vet också att det kommer finnas kvar ett spår efter oss, en avlagring, eller en vätska. Jag vet inte i vilket tillstånd det kommer att vara, om man fortfarande kan tala om materia, molekyl, gas. Jag tror på Andeväsendena som Fatia pratade om.
...
Andeväsendena dör aldrig. De är som luften, vågorna som bryts mot klipporna. De är som luften och himlen. Lätta och allvarstyngda. De har ingen form, de är mångformiga. Ibland tror jag att jag kan ta på dem. Ibland känner jag mig genomträngd av dem. Andeväsendena tittar på oss. En dag ska vi ta deras plats, på andra sidan ljuset, på andra sidan hastigheten."  - ur Enstörig av Nina Bouraoui

Det som lagts på hög

 

1. Låt de döda begrava sina döda,  men gå själv och förkunna Guds rike.  - Luk 9:60

2. Marx skrev (i Ökonomisch-Philosophische Manuskripte) att ”fri medveten aktivitet” (dvs mänsklig aktivitet) är ”karakteristisk för arten människa”. Arbete betyder för honom mänsklig aktivitet, och mänsklig aktivitet är detsamma som liv. Kapital å andra sidan betyder för Marx ”det som lagts på hög”, det förflutna och i sista hand det döda (Grundrisse). Man kan inte fullt förstå den affektiva laddning som kampen mellan kapital och arbete hade för Marx om man inte inser att det för honom gällde en kamp mellan det levande och det döda, det närvarande och det förflutna, människorna och tingen, varande och ägande. För Marx var frågan:  vem skall härska över vem – skall livet härska över det döda eller det döda över livet? Socialism betydde för honom ett samhälle där livet hade vunnit över det döda.

Marx hela kritik av kapitalismen och hans vision av socialismen hade sin grund i uppfattningen att människans egen aktivitet är paralyserad i det kapitalistiska systemet och att målet är att återupprätta mänskligheten genom att återställa aktivitet inom alla livets områden.   - Att ha eller att vara, Erich Fromm,  s 126-127.

Det röda bläcket / fri till slut

Att vara människa är också att brottas med frihet och ofrihet. Att hela tiden röra sig i det glapp som uppstår mellan det man måste, det man är tvungen till, och det som kommer inifrån. Den stilla revolten mot verklighetsprincipen, om man så vill. 

Under rubriken "Tv-spelens fria agens är bara en illusion" skriver litteraturvetaren Sven Anders Johansson om läsning i Aftonbladet. Men det handlar om så mycket mer. Det handlar en människas frihet i det digitala samhället. 

"Det är själva grejen med tv-spel, ja med allt internetanvändande skulle jag säga: det ger oss illusionen av att vara användare, känslan av att vara ett subjekt, det vill säga någon som bestämmer över sitt eget agerande. Du styr ett lag i en fotbollsmatch, du kör en motorcykel genom ett postapokalyptiskt USA, du svarar på en enkät som visar vilken typ du är, du surfar runt bland Youtube-klipp och Tinder-annonser. Du är valfriheten inkarnerad."  

Men det är ju just det att denna valfrihet är begränsad. Du är att fri att välja vilken tröjfärg din karaktär skall ha, men denna valfrihet är inlåst i ett system av kod, programmerare, mjukvara och hårdvara. Under den process som leder fram till valet av tröjfärg har så många andra val valts åt dig att den friheten endast kan betraktas som en chimär.

Det hela påminner om en berättelse som Slavoj Zizek brukar återvända till om frihetens natur:
"En man flyttar från Östtyskland till Sibirien, där han vet att hans brev kommer att censureras. Han skapar så en kod med sina vänner: allt som är skrivet med blått bläck är ärligt och sant; allt som är skrivet med rött bläck är falskt och bara skrivet för att få brevet skall komma förbi censuren. Efter en månad får hans vänner ett brev skrivet med blått bläck: ”Allt är underbart här. Butikerna är fulla av god mat. Biografer visar bra filmer från väst. Lägenheterna är stora och lyxiga. Det enda du inte kan köpa är rött bläck."

Det är sådan vår frihet är. Vi har friheten att välja allt, förutom rött bläck. Det är ju en gammal sanning nu, att vi idag väljer vår identitet utifrån marknadens förutbestämda roller. "Vilket av alla dessa sko-, pasta- eller klädmärken representerar mig bäst?" Det är det blåa bläcket. Friheten att välja bland det som presenteras oss. 


Vad är då det röda bläcket? Vad symboliserar det i förhållande till människans fria vilja och agens i dagens samhälle? 

Jag tror Sven Anders Johansson sätter fingret på det i sin artikel när han skriver om litteratur:
"Att litteraturen är viktig handlar i det perspektivet inte bara om antalet läsare. Utan om att litteratur är den längst bevarade och mest avancerade formen för subjektiv självreflektion vi har."  

Det röda bläcket är just detta: den subjektiva självreflektionen. Det egna. Som visserligen inte står helt fritt förstås, det är inbundet i en förhistoria och en kontext, det inbegriper en materiell verklighet som jag är del av. Men ändå, något som kommer inifrån en själv. Något som inte kommer utifrån och skall representera min insida, utan den motsatta rörelsen: min insida representerad i yttervärlden. 

Jag tror faktiskt jag är som mest fri när jag skriver. Det är det som lockar mig så mycket med det: den egna agensen. Att få mejsla ut något ur det stora stenblocket som kan bli lite vad det vill bli. Och frihet handlar inte, i den här kontexten, om att välja vilken tröjfärg min karaktär skall ha, utan snarare hur en karaktär/text/idé kan spegla något subjektivt sant. 

Friheten att känna, att reflektera och att skapa något utifrån det. Friheten att skriva med rött bläck.