"Kanske handlar det om att få syn på det väsentliga. Det som ofta skyms bakom det som Pär Lagerkvist kallade för den gudomliga bråten. Kanske går det att luta sig tillbaka, vila i den tomma, kalla, vita tystnaden och i den tystnaden låta musiken vittna om en fördold sanning." - Eric Schüldt om dagens avsnitt av "Text och Musik med Eric Schüldt", om mysteriet bortom mysteriet.
söndag 26 februari 2017
lördag 25 februari 2017
Vinna och förlora
Det står skrivet: "Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?"
Men å andra sidan, vad hjälper det en människa om hon vinner sin själ, men förlorar hela världen?
Man kan inte vinna
allt
kan man förlora
fredag 24 februari 2017
Den hopplösa drömmen om att vara
Läkare: "Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte.
Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller."
- ur Ingmar Bergmans "Persona", 1966.
torsdag 23 februari 2017
Ökenvinden
Men han skakade på huvudet, han orkade inte. Sen han hade läst tacksägelsebönen tog han Magdalena vid handen och gick ut i trädgården på baksidan.
Där var blommorna döda, tistlar och törnen hade tagit herraväldet och Maria tänkte att ingen i huset hade haft kraft att rensa eller vattna sen Lasaros blev sjuk.
De satte sig på en bänk vid väggen. En pinande vind strök efter huset, trängde genom kläder och hud. Hon hade hört talas om den, ökenvinden som strömmade genom kroppen och drev hoppet ur människornas själar.
- ur "enligt Maria Magdalena" av Marianne Fredriksson, s 199.
fredag 5 juni 2015
Inför nationaldagen: Lacan om rasismen och moderniteten
Josefina Ayerza: The problem seems to entail on the one hand investigation - how is the Other enjoying? - and on the other, control over the ways of enjoyment of the Other?
Slavoj Zizek: Yes, because these are two basic fantasies, which are of course the reverse of each other. The one we all know, Jacques Lacan talked about in the late 1960s, when he predicted racism. For Lacan, racism is a kind of revenge of the particularity in the universal field of the signifier. Lacan's idea is that racism is a kind of reaction to this universal field of the signifier, the only way to not be dissolved and lost in this universality. The only way to stick out, the only support you can find, is to stick to your particular way of enjoyment, which then involves you in this racial paranoia, of course. You formulate your identity on the fantasy that the Other is the one who automatically wants to steal from you.
These are the two basic fantasies: one is that the Other wants to steal from us our precious enjoyment. The other idea, like with the Jew, is that the Other possesses some kind of excessive and strange enjoyment, which is in itself a threat to us. By the way, another amusing point that I developed is this idea of how enjoyment can be stolen.
In the United States, I was struck by the series of films like Rambo, Missing in Action, etc., which are based on the American obsession that there are still some prisoners, some Americans alive down there in Vietnam. The hero, Rambo, saves them, brings them back. I think the fantasy behind it is that the most precious part of America was stolen and the hero brings it back to where it belongs. Because this "treasure" was missing under Jimmy Carter, America was weak. If the hero brings it back, America will be strong again. Even in America, the most developed country in the world, you can see how this logic of enjoyment, the fantasy that the precious part of our enjoyment may be stolen by the Other, is at work. Because again, it is only against this fantasy background that you can explain the real obsession of the media, which is by the way, totally irrational. The idea that there are some young honest Americans, still prisoners of war, still alive down there in Vietnam, this is obviously a totally marginal problem-even if there really are some. You cannot explain such an obsession without this kind of fantasy scenario.
And this is again where Lacan was in a way, to put it naively, ahead of his time, because he did already predict this new upsurge of racism in the middle-to-late 1960s, in. Lacan predicted precisely in 1968, that when the student enthusiasm ended, there would be a new age of racism. This again indicates that the Spinozist universal field cannot be our ultimate answer. The usual illusion is that racism is a kind of fundamentalist remainder of the past. No it is not a remainder from the past; it is not some remainder of old traditions to be dissolved by progress toward an even more computerized Spinozist universe. Instead, it is produced by modernity. What we call fundamentalisms are precisely desperate attempts to cling to some forms of jouissance.
http://www.lacan.com/perfume/Zizekinter.htm
Slavoj Zizek: Yes, because these are two basic fantasies, which are of course the reverse of each other. The one we all know, Jacques Lacan talked about in the late 1960s, when he predicted racism. For Lacan, racism is a kind of revenge of the particularity in the universal field of the signifier. Lacan's idea is that racism is a kind of reaction to this universal field of the signifier, the only way to not be dissolved and lost in this universality. The only way to stick out, the only support you can find, is to stick to your particular way of enjoyment, which then involves you in this racial paranoia, of course. You formulate your identity on the fantasy that the Other is the one who automatically wants to steal from you.
These are the two basic fantasies: one is that the Other wants to steal from us our precious enjoyment. The other idea, like with the Jew, is that the Other possesses some kind of excessive and strange enjoyment, which is in itself a threat to us. By the way, another amusing point that I developed is this idea of how enjoyment can be stolen.
In the United States, I was struck by the series of films like Rambo, Missing in Action, etc., which are based on the American obsession that there are still some prisoners, some Americans alive down there in Vietnam. The hero, Rambo, saves them, brings them back. I think the fantasy behind it is that the most precious part of America was stolen and the hero brings it back to where it belongs. Because this "treasure" was missing under Jimmy Carter, America was weak. If the hero brings it back, America will be strong again. Even in America, the most developed country in the world, you can see how this logic of enjoyment, the fantasy that the precious part of our enjoyment may be stolen by the Other, is at work. Because again, it is only against this fantasy background that you can explain the real obsession of the media, which is by the way, totally irrational. The idea that there are some young honest Americans, still prisoners of war, still alive down there in Vietnam, this is obviously a totally marginal problem-even if there really are some. You cannot explain such an obsession without this kind of fantasy scenario.
And this is again where Lacan was in a way, to put it naively, ahead of his time, because he did already predict this new upsurge of racism in the middle-to-late 1960s, in. Lacan predicted precisely in 1968, that when the student enthusiasm ended, there would be a new age of racism. This again indicates that the Spinozist universal field cannot be our ultimate answer. The usual illusion is that racism is a kind of fundamentalist remainder of the past. No it is not a remainder from the past; it is not some remainder of old traditions to be dissolved by progress toward an even more computerized Spinozist universe. Instead, it is produced by modernity. What we call fundamentalisms are precisely desperate attempts to cling to some forms of jouissance.
http://www.lacan.com/perfume/Zizekinter.htm
tisdag 5 maj 2015
Inre/yttre
 |
| "Dining Room", Melissa Martin. Exhibition: Inside Out 2006. |
"Vårt tänkandes illusion kallade Deluze och Guattari för ett 'transcendensplan'. Med det menar de att vi föreställer oss något yttre eller transcendent ursprung från vilken skillnad härrör; vi tänker oss någon grundande substans som sedan differentieras. Detta plan är transcendent därför att det lokaliseras utanför skillnad - det förklarar eller går utöver skillnad. Deleuze och Guattari menar att tänkandets stora fråga och uppgift i stället bör vara 'immanensplanet': alla de olika sätt på vilka tänkandet har skapat en utsida eller en 'transcendens'.- (Colebrook, "Gilles Deleuze - en introduktion, Bokförlaget Korpen, s. 53.)
...
Vi behöver utgå från ett immanensplan utan något förutfattat särskiljande mellan en insida och en utsida. Om vi börjar med detta immanensplan behöver vi sedan se hur det kommer sig att vi tänker oss världen som exempelvis skillnaden mellan sinnet och en yttre, transcendent värld."
Per: -För de gamla egyptierna är allting inre. Det finns inget yttre, i vår mening, överhuvudtaget.- (Ur: Myter & Mysterier; Del 2 - Det gamla Egypten)
Eric: -Men vad är en staty då?
Per: -Allt som du har en fysisk distans till, som existerar i en värld runtomkring dig, allt det har också en insida på exakt samma sätt som du har din insida. Ingenting är en yta. Allting uttrycker hela tiden kontinuerligt ett bakomliggande djup som alltid är ett subjekt. Allting är subjekt. Det finns inga objekt i vår mening alls.
måndag 23 februari 2015
Gör min fasta hjärtat mjukt?
Första söndagen i fastan
Evangelietext: Matt 4:1-11
”Den avgörande prövestenen för fastan är alltid: ”Gör min fasta hjärtat mjukt?” Så skriver författaren Peter Halldorf i en betraktelse över fastan. Och jag tänker att det är en viktig fråga att bära med sig under den långa fasta som ligger framför oss: Gör min fasta hjärtat mjukt?
För många av oss har fastan olika betydelser och olika innehåll förstås. Men i grunden är det en tid då vi skall få grävare djupare i existensen, i mysteriet och kunna förebereda oss för påskens händelser. Det är en tid då vi, precis som Jesus i dagens text, får säga ”Nej” till frestelserna som finns omkring oss. Det är en tid då vi får tillfälle att urskönja och upptäcka vilka frestelser som våra liv består av.
Antagligen är det därför den avståndstagande fastan är den vanligaste: att avstå från socker, sociala medier, kött, TV osv. För att vi genom det avståndstagandet skall upptäcka nya mönster att leva våra liv med istället för de gamla, för att vi skall ge oss själva en chans att avstå från genomkommersialiserade företeelser och vanor. Jag kan ibland höra kritiska röster mot den avståndstagande fastan, att även den spelar in i ett kommersialiserat mönster, att även den kan bli en frestelse för oss där vi jämför varandras liv. Och det är klart, att avstå från något i 40 dagar för att sedan återvända till samma gamla mönster kanske inte är fastans huvudmål, men det finns ju också en chans att man faktiskt lyckas ändra en vana. Och så länge som fastan lyckas med sitt huvudmål, att göra hjärtat mjukt, så kan den nog inte kritiseras. Bara man har blicken riktad rätt.
Och vart skall vi då rikta blicken? Som vanligt i kyrkan är svaret Jesus. För fastan är en förberedelsetid för påsken och huvudmålet måste alltid vara Kristus, inte det egna jaget. Huvudmålet måste vara påskens upplösning, det oförklarliga mysteriet som vilar i döden och det nya livet som vi alla är en del av. Detta nya liv, denna nya gemenskap som har många bottnar och förklaringsmönster men som kanske bäst kan förstås genom profeten Jesajas ord om fastan:
”Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig.”
Detta gryningsljus är det som kyrkan riktar sin blick mot i fastan, ljuset som träder fram efter natten och det becksvarta mörkret och huvudmålet för fastan blir då den lidande Kristus. Inte främst Kristus på korset utan Kristus som lider ibland oss, som vi kan möta i varje människa. Eller som Jesus själv uttrycker det: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.”
Fastetiden är gryningsljusets tid, tiden då mörkret sakta besegras av ljuset och den kommande dagen. Och frågan som ligger som en grundton under dagarna fram till påsk är: Gör min fasta hjärtat mjukt?
Evangelietext: Matt 4:1-11
”Den avgörande prövestenen för fastan är alltid: ”Gör min fasta hjärtat mjukt?” Så skriver författaren Peter Halldorf i en betraktelse över fastan. Och jag tänker att det är en viktig fråga att bära med sig under den långa fasta som ligger framför oss: Gör min fasta hjärtat mjukt?
För många av oss har fastan olika betydelser och olika innehåll förstås. Men i grunden är det en tid då vi skall få grävare djupare i existensen, i mysteriet och kunna förebereda oss för påskens händelser. Det är en tid då vi, precis som Jesus i dagens text, får säga ”Nej” till frestelserna som finns omkring oss. Det är en tid då vi får tillfälle att urskönja och upptäcka vilka frestelser som våra liv består av.
Antagligen är det därför den avståndstagande fastan är den vanligaste: att avstå från socker, sociala medier, kött, TV osv. För att vi genom det avståndstagandet skall upptäcka nya mönster att leva våra liv med istället för de gamla, för att vi skall ge oss själva en chans att avstå från genomkommersialiserade företeelser och vanor. Jag kan ibland höra kritiska röster mot den avståndstagande fastan, att även den spelar in i ett kommersialiserat mönster, att även den kan bli en frestelse för oss där vi jämför varandras liv. Och det är klart, att avstå från något i 40 dagar för att sedan återvända till samma gamla mönster kanske inte är fastans huvudmål, men det finns ju också en chans att man faktiskt lyckas ändra en vana. Och så länge som fastan lyckas med sitt huvudmål, att göra hjärtat mjukt, så kan den nog inte kritiseras. Bara man har blicken riktad rätt.
Och vart skall vi då rikta blicken? Som vanligt i kyrkan är svaret Jesus. För fastan är en förberedelsetid för påsken och huvudmålet måste alltid vara Kristus, inte det egna jaget. Huvudmålet måste vara påskens upplösning, det oförklarliga mysteriet som vilar i döden och det nya livet som vi alla är en del av. Detta nya liv, denna nya gemenskap som har många bottnar och förklaringsmönster men som kanske bäst kan förstås genom profeten Jesajas ord om fastan:
”Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen! Då bryter gryningsljuset fram för dig.”
Detta gryningsljus är det som kyrkan riktar sin blick mot i fastan, ljuset som träder fram efter natten och det becksvarta mörkret och huvudmålet för fastan blir då den lidande Kristus. Inte främst Kristus på korset utan Kristus som lider ibland oss, som vi kan möta i varje människa. Eller som Jesus själv uttrycker det: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.”
Fastetiden är gryningsljusets tid, tiden då mörkret sakta besegras av ljuset och den kommande dagen. Och frågan som ligger som en grundton under dagarna fram till påsk är: Gör min fasta hjärtat mjukt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)