Teologins uppgift (om teologen Schüldt)

”Så länge det finns något heligt i världen, om det så bara är i ett litet musikstycke, så är inte världen tom.” 

Orden kommer från journalisten och radioprataren Eric Schüldt och är hämtade ur en intervju i dagens DN med anledning av att han tilldelats kritikerpriset ”Lagercrantzen” av samma tidning. Ett pris som han är väl förtjänt av. 

Men hade jag fått bestämma hade jag hellre sett att han fick ett annat pris, nämligen "Silverkeruben" som delades ut av Svenska kyrkans teologifestival i Uppsala i helgen. För när jag tänker på det så är det nog främst som teolog jag ser på Eric Schüldt. Ta bara den korta meningen ovan, en mening där han lyckas sammanfatta det som jag tycker är teologins kärna: att visa på det heliga.

Jag minns första gången jag hörde Erics röst. Jag, som är född och uppvuxen i staden, bodde en tid ute på landet med min familj och därute växte ett helt annat förhållningssätt till omvärlden fram. Den liksom både krympte och växte på samma gång. Staden var långt borta, liksom människorna. Skogen låg desto närmre, ljuset, mörkret och tystnaden. Och när livet, det myllrande och händelserika var på behörigt avstånd trängde ett annat liv fram. Ett liv som präglades av det inre. För det är skillnad på att blicka ut över en äng och en skog än att blicka ut över en trafikerad gata och ett snabbköp, på något sätt reflekterar ängen och skogen tillbaks blicken och riktar den mot dig själv. På gott och ont.

Och i det livet hörde jag för första gången orden:

"Jag har aldrig sett något annat än solljuset. Aldrig det större ljuset, det oskapade ljuset, det mystiska inre ljuset eller ljuset som bryter in genom en reva från en annan värld. Att jag inte har sett det betyder inte jag avfärdar det. Det är bara inte min upplevelse. Jag har inte sett det. Men jag har hört det. Att det kan vara så enkelt, tänker jag varje gång, bara några toner och så är det där: Ljuset. Som i början av andra satsen i Beethovens tredje pianokonsert. Det är Glenn Gould som spelar, den kanadensiske pianisten som blivit till en symbol för det excentriska geniet. Men jag bryr mig inte om mytbildningen. För mig är han en av de få som enbart genom några inledande ackord, kan hitta en ton som avslöjar vad musiken egentligen är - något som kommer från ett fullständigt oväntat håll, en okänd plats. Här, i vardagen, lever vi ofta i skuggorna. Men där, i början av Beethovens andra sats, där finns bara ljus.”

Det oskapade ljuset som Eric Schüldt talade om i radioprogrammet ”Den andra världen” blir till en metafor för det heliga: det som vi aldrig sett eller hört utan snarare bara anat som en reva i det tygstycke som vår värld är sydd av. Det heliga som finns inom oss, det ställe som blicken reflekteras tillbaks till. Det heliga finns förstås inte bara där, inom oss. Det heliga finns överallt. Men man måste börja söka där, i sitt inre, efter den lilla revan som kan öppna upp världen, som gör att man plötsligt upptäcker ljuset som strålar omkring oss. Och det är teologins uppgift att visa oss det heliga, inom oss och utanför oss. Det är teologins uppgift att visa att världen inte är tom.

På så sätt blir också musiken, liksom konsten överlag, en bundsförvant till teologin. Eller om teologin blir en del av konsten. Jag vet inte exakt vilket och det är inte heller så noga. Det som spelar roll är att musiken har förmågan att öppna upp revan mot ljuset. Liksom en målning av Rothko, eller smaken av jordgubbarna i tant Bertas sommarkvällsberså. Öppningen som är så självklar för barnet, tanken att världen är en mytisk plats, och som man så lätt glömmer bort som vuxen. Det är då teologins och konstens uppgift att se till att revan inte sluts för gott. En uppgift som Eric Schüldt gärna påminner oss om.

På samma sätt som en annan svensk musikälskare vid namn Ingmar Bergman gärna gjorde. Som i filmen ”Höstsonaten” (1976) där han, liksom Eric i citatet ovan, låter Beethovens musik stå i centrum för uppenbarelsens ljus:

"För mig är människan en oerhörd skapelse liksom en ofattbar tanke och i människan finns allt ifrån det högsta till det lägsta. Människan är Guds avbild och i Gud finns allt. Så skapas människan, men också demonerna och helgonen, profeterna, konstnärerna. Och alla de som förstör. Allt finns sida vid sida och växer in i vartannat. Det är som väldiga mönster som hela tiden förändras, förstår du hur jag menar? På samma sätt så måste det ju finnas en obegränsad mängd verkligheter. Inte bara den verklighet vi fattar med våra trubbiga sinnen men ett tumult av verkligheter som välver sig över och runt vartannat, innanför, utanför. Det är bara rädsla och snusförnuft som sätter gränser. Det finns inga gränser, Inte för tankarna. Inte för känslorna. Det är ängsligheten som sätter gränser, tror inte du det också? När du spelar den långsamma satsen i Beethovens hammarklaversonat så måste du ju känna dig att du lever i en värld utan begränsningar en rörelse du aldrig kan utforska eller genomskåda..."

Det är teologins uppgift att utforska den där rörelsen, rörelsen mot ljuset, rörelsen som öppnar upp revan mot det heliga och som till syvende och sidst öppnar upp världen för Gud. Men den revan kan inte öppnas med våld, inte bändas upp eller tvingas fram. Revan öppnas med små medel, med fraseringar och pauser. Med långa tystnader och tankens efterklang.

Mat, sex och transubstansiationsläran (del II)

Om vi skulle fortsätta och dra det förra inlägget till sin dogmatiska spets och jämföra ”Händelsen” utifrån Zizeks exempel med den händelse som transubstansiseringen oftast förknippas med i den kristna läran, nämligen nattvarden. Hur skulle det se ut?

Kanske är det enklast att ta omvägen genom mat. För precis som sexualiteten i föregående exempel kan även mat delas upp i tre nivåer . Mat som biologiskt behov, som en förlängning av fortplantningen, ett måste för att det fortplantade livet skall kunna leva vidare, mat som ”recreational fun”, som nöje. Se på matprogrammen, kokböckerna, tävlingarna som alla kretsar kring mat (sen finns det också något högst sexualiserat med maten, något nästan pornografiskt över alla bilder och beskrivningar i diverse kokböcker men det är en annan sak), och till sist mat som kärlek. Mat som en gåva, något man gör och ger till de man älskar. ”Den viktigaste kryddan är kärlek”, brukar man ju ibland säga om mat.

Mat är också en viktig del av nattvarden, förstås, eftersom det kretsar kring just måltiden, kring brödet och vinet. Men det som sker i själva nattvardsfirandet är något mer, maten transubstansieras (substansen förändras) och blir till något annat än bara bröd och vin. Alltså kan man ju se nattvarden som ett av dessa ”mirakulösa ögonblick då två eller tre av dessa dimensioner (biologiskt behov, nöje, kärlek) överlappar varandra”.

Men i Zizeks exempel är det ju inte vilka två som helst som överlappar, utan det är kärleken och det som kallas för jouissance. I nattvarden är det inte bara nöje och mat som binds samman, nattvarden måste  innebära något mer än en vanlig måltid med vännerna - då ju nöje och mat med enkelhet kan sammanföras. Nu är jouissance ett svåröversatt begrepp (vilket är anledningen till att det nästan aldrig översätts) för det är inte så enkelt som att kalla det för njutning eller nöje, det handlar om något annat. Om en njutning som gått överstyr och övergått till smärta: njutningen vi finner i exempelvis smärta eller ett smärtsamt upprepande av det som en gång gav njutning (jfr. drogberoende eller sexberoende) .

Hur kärleken kommer in i nattvarden är inte så svårt att se utifrån den klassiska kristna tolkningen, kanske bäst exemplifierat i Psalm 45 ”Jesus för världen givit sitt liv” eller de klassiska orden i Johannes 3:16 (Ty så älskade Gud världen…) men vad spelar jouissance för roll i nattvarden? Vad är det för smärtsam upplevelse som repeteras i nattvard efter nattvard? Är det inte kristendomens födelse, döden på korset och förlusten av mening? Jesus övergivenhet (som ju också är en del av den sista nattvarden där förrädaren delar brödet och vinet) som återupprepas? För att en Händelse skall vara sann måste den på något sätt förändra subjektet som genomgår händelsen så att den ser på världen på ett nytt sätt och detta nya är kanske just förlusten av Gud, Guds död och den stora tomheten som ligger i det.

När Jesus på korset utbrister ”Varför har du övergivit mig?” så är det inte bara ett konstaterande av Guds frånvaro utan också starten på en ny förståelse av världen. En smärtsam upplevelse där en gammal gudsbild dör och en ny träder fram. Det är detta som upprepas i nattvard efter nattvard: en sammanblandning av kärlek och jouissance, av offer och övergivenhet för att ett nytt subjekt skall kunna födas.

Kärlek, sex och transubstansiationsläran

När vi skall försöka beskriva vad en "sann händelse" är, alltså en händelse som går utöver de vanliga vardagshändelserna såsom att åka spårvagn, köpa mjölk, eller hitta en plats att slänga tuggummit så brukar den "sanna händelsen" definieras genom att den är något som förändrar sättet vi ser på världen. Ett barns födelse är en sådan händelse, liksom döden. Filosofen Badiou brukar ofta hänvisa till Paulus omvändelse på vägen till Damaskus, en händelse som inte hade sin grund i Paulus egen övertygelse eller tankesätt utan som förändrade honom i grunden. I sin bok "Event"(som handlar om just "Händelsen") har Zizek hittat ett annat fint litet exempel för att beskriva detta fenomen;

"Against all apperances, love and sex are not only distinct, but ultimately incompatible, that they operate at thoroughly different levels, like agape end eros: love is charitable, self-erasing, ashamed of itself, while sex is intense, self-assertive, possessing, inherently violent (or the opposite: possessive love versus generous indulging in sexual pleasures). However, the true miracle occurs when (exceptionally) these two series momentarily coincide, when sex is 'transubstantiated' into an act of love - an achievement which is real/impossible in the precise Lacanian sense, and as such marked by an inherent rarity. Today, it is as if the knot of all three levels which characterized traditional sexuality (reproduction, sexual pleasure, love) is gradually dissolving: reproduction is left to biogenetic procedures which are making sexual intercourse redundant; sex itself is turned into recreational fun; while love is reduced to the domain of 'emotional fulfilment'. In such a situation, it is all the more precious to be reminded of those rare miracolous moments in which two of these three dimensions can still overlap, i.e., in which jouissance becomes a sign of love. It is only in these rare moments that sexual activity becomes an authentic Event."  - (Zizek, "Event" s. 135 f.)

Stenfiskaren (Brecht)

Den store fiskaren har åter visat sig. Han sitter i sin
murkna båt och fiskar, när den första lyktan
flammar upp på morgonen och den sista slocknar på kvällen.

Byborna sitter på sluttningens grus och tittar flinande
på. Han letar efter sill, men han drar bara upp stenar.

Alla skrattar. Männen slår sig på låren, kvinnorna
håller sig för magen, barnen hoppar högt
av skratt.

När den store fiskaren drar upp sitt sköra nät och
hittar stenarna, döljer han dem inte utan sträcker ut
sin starka bruna arm, griper stenen, lyfter upp den
och visar den för de olyckliga.

- Bertolt Brecht

The fragile Absolute

I sin senaste bok "Event" diskuterar Zizek Platon och hans tanke om idévärlden som grunden för vår flyktiga och skenbara värld, men vänder på begreppen och menar att det snarare är det flyktiga som konstituerar vår värld: 

"This is why – if we return for the last time to love - love has nothing whatsoever to do with an escape into an idealized Romantic universe in which all concrete social differences magically disappear. To refer to Kierkegaard again, 'love believes everything – and yet is never to be deceived' – in contrast to the mistrust which believes nothing and is nevertheless thoroughly deceived. The person who mistrusts others is, paradoxically, in his very cynical disbelief, the victim of the most radical self-deception: as Lacan would have put it, les non-dupes errent – the cynic misses the actuality of the appearance itself, however fleeting, fragile and elusive it is, while the true believer believes appearances, in the magic dimension that 'shines through' an appearance: he sees Goodness in the other where the other himself is not aware of it. Appearance and actuality are here no longer opposed: precisely in trusting appearances, a loving person sees the other the way she effectively is, and loves her for her very foibles, not despite them.

With regard to this point the Oriental notion of the Absolute Void-Substance-Ground beneath the fragile, deceptive appearances that constitute our reality is to be opposed to the notion that it is the ordinary reality that is hard, inert and there, and it is the Absolute that is thorouhly fragile and fleeting. That is to say, what is the Absolute? Something that appears to us in fleeting experiences, say, through the gentle smile of a beautiful person, or even through the warm, caring smile of a person who otherwise may seem ugly and rude – in such miraculuos, but extremely fragile moments, another dimension transpires through our reality. As such, the Absolute is easily corroded; it all too easily slips through our fingers, and must be treated as carefully as a butterfly. In short, the Absolute is a pure Event, something that just occurs – it disappears before it even fully appears. - Slavoj Zizek (”Event”, 2014, s 89f.)  

För hjärtat är livet enkelt (Predikan sön. e jul)

Tema: "Guds barn"
GT: Jer 31:15-17
Epistel: Gal 4:4-7
Evangelium: Matt 2:13-23

”För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan.” så inleder den norske författaren Karl Ove Knausgård den första boken i hans romansvit ”Min kamp”. En bok som handlar om en sons relation till en far. Om en son som växer upp i ständig rädsla för fadern, om en uppväxt i skräck och förnedring. Men framförallt är det en bok om en död far.

När boken skrivs är det tio år sedan fadern dog under förnedrande former. Men även om hans hjärta inte längre slår så lever han kvar.  Som ett minne, i författarens flyktiga spegelbild, som en efterhängsen rädsla, en känsla av att ”när som helst” kan han dyka upp och tillintetgöra sonen. Och boken blir ett samtal med den döde fadern. Ett samtal som syftar till att författaren skall kunna främja sig från fadern, låta honom vila i jorden, men för att kunna göra det måste han också närma sig fadern. Försöka att förstå fadern, se det i honom själv som skulle kunna göra, och som kanske till och med gör, likadant som fadern.

Julen är för de flesta av oss en påminnelse om våra familjeband. Om de relationer vi har, de vi växt upp med och de tankemönster som påverkat oss. Det är en påminnelse om vem vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. För någon är det en trevlig upplevelse, för någon annan en mer obekväm upplevelse. För någon tredje, som exempelvis i Knausgårds fall, skulle det kunna vara vara en rent fruktansvärd upplevelse.

Även om livet är enkelt för hjärtat, det slår så länge det kan, så lever de döda kvar. I oss. Våra föräldrars sår och glädjeämnen har de ärvt från sina föräldrar och de går sen i arv till oss. Och på liknande sätt som våra förfäder lever vidare i oss så lever också den mördade barnen i Rama och Betlehem med omnejd kvar hos sina föräldrar och släktingar.

För en människa är livet inte så enkelt som för hjärtat. Det som vi oftast tänker på när vi säger hjärtat, den plats där våra känslor finns, kärlek och hat, glädje och sorg, fylls lätt upp av livets händelser. Det finns en plats där vi låter sorgen få rum, ett rum där de vi saknar lever vidare tills den dag också våra hjärtan slutar slå och rummen töms på minnen och känslor.

Men nu handlar ju den här dagen inte om våra familjer här utan ett annat sorts släktskap. Om att vi alla är guds barn. Hur skall det begripas? Vad innebär det att vara Guds barn? Vad innebär det att våra hjärtan nu också ropar ”Abba! Fader!”? Innebär det ännu en familj att fira jul med? Ännu en familj att dela vår tid mellan, ännu en familj att värna?

Ja, på sätt och vis är det så. Guds barn, vi som i våra hjärtan ropar ”Abba! Fader!” vi som tillsammans ber ”Fader Vår”, vi är kyrkan. Det är också vår familj. Familjen som har sitt ursprung en stilla natt utanför Betlehem i en krubba i ett stall. Familjen som växte, från de ursprungliga tre till det lokala, herdarna på ängen till det globala och världsvida, de vise männen från världens alla hörn och ända upp till den himmelska härskaran. En familj som är överallt. Med denna familj firar vi jul, med denna familj delar vi vår tid, denna familj får vi värna. Familjen som är kyrkan. Som är du och jag och alla andra över vår jord som firar jul till minne av Jesu födelse. Det är vi som är kyrkan, det är vi som Paulus menar när han skriver att vi har sonens ande i oss. Det är i oss som ramaskri väcks över våra trossyskon som förföljs och lider över hela vår värld. Över alla de barn som faller till marken för maktgalna mäns svärd.

Men det är också vi som kyrka, som familj som lider med de andra familjerna i vår närhet. När en moské i Eskilstuna sätts i brand är det en handling som vi måste fördöma kraftigt. Det är en handling i vrede mot våra grannar, en av de familjer som ligger oss närmast och en fruktansvärd handling som vi genast måste ta avstånd ifrån. Särskilt i det politiska klimat som råder över vår värld idag, ett klimat då vi behöver alla de goda krafter som finns som motverkar att fler ramaskrin väcks över vår jord över dödade barn, föräldrar, släktingar och vänner.

För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan. Det är ett citat som sätter fingret på livet, som fångar livets rytm, tempo och dess obönhörliga gräns: Den dag hjärtat slutar slå. Men det är också ett citat som bara uttrycker livets biologi, som bara rör sig kring kroppens funktioner, den biologiska sidan av livet, det som vi delar med naturen. Men livet är mer än så. Det finns något i människan som står över naturen, såsom vi brukar tänka på det. Något som skiljer oss ifrån djuren. Det som vi brukar kalla själ, förstånd, eller medvetande. Den självreflekterande sidan av mänskligheten. En sida som vi tänker står i direkt släktskap till Guds självreflektion, som vi ärvt. Kunskapen på gott och ont. Den fria viljan. Viljan att göra ont eller gott, att välja liv eller död. Det är också en del av vårt släktskap med Gud, en del som vi får bejaka idag. I vardagen, i nutiden.

Men så finns det en annan tid. En tid där vårt släktskap består. När Mose frågar Gud: vad har du för namn? Så säger gud ”Ehyeh asher ehyeh”, hebreiska som ofta översatts med ”Jag är den jag är”. Men det finns ett problem där, eftersom den nutid som vårt språk har inte existerar i det hebreiska språket. Den ordagranna översättningen av ”ehyeh asher ehyeh” är istället ”Jag kommer att bli den jag kommer att bli”. I gudsnamnet, det namn som barnet ärver, finns ett löfte om en framtid som ännu inte är fullkomnad  

För livet slutar inte bara för att hjärtat slutar slå. Som kyrka är vi Guds barn och som dessa har vi också det eviga livet. För som Guds barn får vi ta del av faderns hjärta, vi får plats i de rum han förberett för oss och som vi får leva vidare i efter att våra hjärtan slutar slå. Det finns ett löfte i det släktskapet, ett släktskap som tar sin början i dopet där Gud lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Det är ett löfte som sträcker sig längre än våra liv, ett löfte som alltså sträcker sig till tidens ände. Inte änden på vår tid, när våra hjärtan slutat slå, utan all tids slut när själva Guds hjärta slutar slå. 

Den råa verklighetens helighet. (Julnattspredikan 2014)

Juldagens morgon, den som snart stundar, är början på något nytt. Början på en ny tid i förhållandet mellan människan och Gud. Men vad är detta nya? Vad är det som sker i födelsen av Jesus som inte skett förut? Vad är förklaringen till inkarnationens mysterium, att Gud tog sin boning bland oss?

Det finns förstås många förklaringar, men en är vändningen från det yttre till det inre. Den oväntade men befriande vändningen. Likt Musse Piggs husvagn på julafton som står utplacerad vid en naturskön plats tills Musse drar i spaken och hela omgivningen, med vyn över bergen och sjön och allt fälls ihop och dras in i husvagnen och visar soptippen som ligger bakom. Det vackra yttre försvinner och visar den råa verkligheten som hela tiden legat bakom.

Och det hela påminner om en annan vänding, den inom konsten under 1800-talet. En vändning som gick från romantikerna och naturalisterna och natursköna tavlor, fyllda av mäktiga berg, landskapets vidunderliga storhet och havets oändlighet återgivet i exakt precision och som slutade i expressionismen där det yttre var underordnat det inre. Där konstnärens inre verklighet, den råa verkligheten som hela tiden ligger bakom bilden, precis som soptippen i Musse Piggs  campingsemester, får blomma ut och ta plats i världen. Som hos Edvard Munch och hans berömda tavla ”Skriet”, en tavla där vi inte längre känner igen omvärlden som den är porträtterad, men där vi däremot kan känna igen känslan som tavlan uttrycker, det som pågår inom oss, under ytan. Blicken vänds från omgivningen och det som pågår utanför oss till det inre livet, det som vi alla tar del av på lika villkor.

Det är en sådan vänding som inkarnationens mysterium är, en vändning från det yttre till det inre, en vändning från en avlägsen Gud som sitter på sin tron av änglar till en inkarnerad Gud, en Gud som infogar sig i den råa verkligheten. Det är ett brott med myten. Med det storslagna och episka, Gud upphör att vara en gigant, en tyrann en oåtkomlig historia. Som Zeus och de grekiska gudarna, som Oden och de fornnordiska gudarna. Det som är religionens kärna, förhållandet mellan människan och Gud förmedlas inte längre genom sagor och myter utan kan bli verkligt, här och nu. Det är ett gudomliggörande av vardagen, den helighet som finns runtomkring oss hela tiden. Vändningen som sker på juldagen förvandlar visserligen världen, men inte på ett storslaget och magnifikt sätt utan genom vardagens under, genom ett barn som föds och den råa verklighet som omgärdar en barnafödsel.

Livets mirakel är bara ett av alla de underverk som vår värld är uppbyggd av, de vardagsmirakel som står i centrum sedan den första julnatten då fokuset skiftade från det yttre till det inre. Då Gud fällde ihop vyn över bergen och sjön och lät livet träda fram som ett mirakel i sig, och vardagens mysterier såsom vänskap, kärlek, empati, skratt, gråt, tårar och sorg upphöjdes till det gudomliga. 

Juldagen är början på något nytt, de första skälvande timmarna på en ny tid, den råa helighetens tid. En tid som tar sitt ursprung inom oss och som vi därför måste fira, varje år, för att inte tappa bort oss i myter och sagor, för att inte sluta se Gud i vardagens mirakel.

God Jul!