Skillnaden

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

En intensitet vandrar över min formlösa kropp, över den rena ytan. Jag känner ju inte, ändå känner jag det. Vad är det jag känner? Något som alldeles nyss inte verkar ha varit tycks nu vara realitet. Skillnaden mellan då och nu är liten, ”då” känns som bara ett ögonblick bort. Men tiden känns som helt ny. Skillnaden är enorm.

Och visst är den det? Skillnaden alltså. Den är enorm. Även om den är liten som ett sandkorn, även om skillnaden inte syns så måste den vara obegriplig, i sin allra renaste form? När blir ett nu till ett då? När blir ett ”sen” till ett ”nu”? När går jag från att vara ”jag” till att bli ”du”? Skillnaden är en evighet i sig, nuet vandrar från evighet till evighet, från ett universum till ett universum som är sig lika, men aldrig desamma.

Men när jag var ”då”, när jag var ”det”, när jag inte var, innan skillnaden rörde mig, så såg jag rösten. Jag såg rösten som stod utanför språket och betraktade dess fåfänga och uppbundenhet i sig själv. Det fanns en gång ett ”nu” då rösten rörde sig fritt utanför grammatikens regler och begränsningar. Den rösten var jag, den var du, den var mänskligheten.

Men rösten stannade inte utanför, jag hör den nu, den ropar på oss ur öknen, den kallar oss att göra vägen rak. Rösten har tagit plats i språket, den formulerar sig med våran hjälp, enligt våra regler. Men den talar inte till oss med vårt språk, den talar det språk som alltid är ”nu”, det språk som är detsamma i varje evighet, varje enskilt universum.

Mänsklighetens språk har blivit övergivenhetens språk, ett språk som definierar skillnaden som sådan. Vi tror att skillnaden är allenarådande. Men betänk då att rösten en gång har talat detta övergivenhetens språk. För att skillnaden skall upphöra, för att vi alla skall kunna förenas utanför språket.

Om valet vi alltid har

När filosofen och hermeneutikern Paul Ricoeur myntade sitt begrepp ”den Andra naiviteten” var det kanske inte framförallt en nations ideologiska tro som han talade om. Men i ljuset av de senaste händelserna är det kanske där den skall appliceras. Enligt Ricoeur är det viktigt att vi går från en ”barnslig” naivitet, en enkel tro på Gud, ideologi eller samhällssystem. Det är nödvändigt att vi kritiskt reflekterar över de ideologiska uppsättningar vi lever med, slår sönder de idoler och trosuppfattningar som vi handlar med och kommer fram till en post-kritisk ”tro”. I det här fallet, tro på en ideologi, tro på en ”godhet” och en demokratisk ordning som bär människan överallt och, lämnad till sig själv, vill allas bästa.

Att ta sig från den första till den andra naiviteten gör vi genom misstänksamhetens hermeneutik, genom att inte ta allting för givet. Jag skall försöka analysera en uppkommen situation genom att ta hans exempel och en vandring genom de tre misstänksamhetens mästare som han benämnde Nietzsche, Marx och Freud med en förhoppning om att vi kanske kan lära oss något av den uppkomna situationen.

Nietzsches kanske mest kända uttalande är ”att filosofera med hammaren”, att använda filosofin för att ”slå sönder idolerna”. Nietzsche menade dock inte att vi skulle använda släggan, utan hans tanke gick närmast till den hammare som möbelsnickare använde för att hitta håligheter i möblerna. Det handlar om att endast lätt knacka på stolen och så höra ihåligheten i argument, i trossatser och i ideologier. Detta är grunden för en andra naivitet, en post-kritisk tro. Vilken idol är det då som vi skall knacka sönder med Nietzsches hammare? Jag anser att det är den universella tron på kapitalismens universalitet som grunden för mänsklig kommunikation och nationers välstånd.

När Karl Marx myntade begreppet mervärde satte han också fingret på en problematik som än idag inte har lösts, nämligen kapitalets förmåga att hela tiden öka sitt värde. En förmåga som leder till en konstant obalans och ett samhälle baserat på kapitalismen kan således aldrig någonsin hamna i ”balans”. När kapitalismen nu i vår globaliserade tid blivit den universalitet som vi förhåller oss till är det självklart så att det skapar ett vi/dom-samhälle inom den globaliserade världen. ”Vi” som kan ta till vara på kapitalismens och globaliseringens förmåner och ”dom” som inte kan det. I tider av finanskriser och arbetslöshet är det självklart att de som tidigare sett sig som ”vi” nu plötsligt, ställda inför krisens faktum sakta men säkert märker att de har blivit ”dom”, dom som inte deltar i den globaliserade, kapitaliserade världsordningen. Och sett ur dessa individers syn är det inte konstigt att de själva måste begränsa universaliteten genom att själva sätta gränser för vad som är ”vi” och vad som är ”dom”. Nationalistiska strömningar har visat sig vara ett sätt att hantera denna känsla av utanförskap genom att göra ”den Andre” till den som är utanför. Genom att stänga gränser och således skapa ett nytt ”vi” som står i motsats till ett nytt ”dom”.

Liksom kapitalismen skapar ett mervärde visade den franske psykoanalytikern Jaques Lacan, i Freuds anda, på hur det mänskliga psyket och begäret är grundad på en liknande princip, nämligen mernjutningen (jouissance). Grunden för begäret är tanken på denna mernjutning, en njutning som inte är kopplad till någon fysiskt njutning i vanlig mening. Och begäret i sin tur är grundat på ”saknade av det ursprungliga Tinget”, ett Ting som Lacan menar att människan aldrig besuttit, men vars antagna saknad ändå är konstituerande för begäret. Det är som den kristna berättelsen om Paradiset, ett tillstånd som vi aldrig kommer att uppnå, en utopi som vi aldrig kan återvända till, för den har aldrig har funnits. Och liksom mervärdet är det som i arbetaren som är ”mer än honom självt”, det värde hans arbete skapar som inte står i motsats till den lön han får så antas mernjutningen vara det som ”är mer än subjektet självt”. Denna mernjutning (jouissance) är också det som nationalistiska strömningar räds hos den Andre, hos främlingen. För visst är det oftast det sätt som främlingen organiserar sin njutning på som upprör de kulturella nationalisterna genom Europa? Det är maten de äter, deras relation till arbete, sättet de firar sina högtider, språket de talar, attityder och kulturella värderingar som allt som oftast upptar kärnan i en nationalistisk kritik. Och grundtanken, som bl.a. Slavoj Žižek menar, är att det som de främlingsfientliga egentligen anklagar främlingen för är att de stulit Tinget, själva mernjutningens kärna. (Något som man också kan märka på genom den undermedvetna koppling som nationalister gör till hur främlingen ”stjäl” jobb, partners och pengar genom bidragsfusk o.s.v.) Men som jag tidigare påpekade är ”Tinget i sig” inte något som någon besitter, det kan inte stjälas eftersom det aldrig funnits.

Vad jag vill poängtera med ovanstående är att skälet till att nationalistiska strömningar drar genom Europa med nödvändighet inte behöver vara en ökande ”allmän” främlingsfientlighet. Främlingsfientligheten är bara ett symptom på en underliggande rädsla och oro. En rädsla för kapitalismens härjningar och allt friare rörelse, en rädsla för mervärdets princip upphöjt till universalitet. En rädsla som inte tas på allvar och som omedvetet istället förknippas med den psykologiska processen av mernjutningen.

Och det är kanske så man kan se den situation som vi i Sverige sitter i nu som en konsekvens av den liberal-kapitalistiska politik som förts de senaste åren. Istället för att kritisera kapitalismen, vilket de tidigare socialdemokratiska regeringarna gjort i mer eller mindre mån genom att hålla fast vid tanken om en stark stat som ”reglerar” kapitalismens effekter, istället för det har den nuvarande regeringen minskat statens kontroll över kapitalismen och genom bl.a. utförsäljningar av statlig egendom upphöjt kapitalismen att råda över allt som rör det gemensamma i dagens Sverige.

Den borgerliga alliansen har, måhända, rett ut den ekonomiska krisen på ett rent finansiellt plan. Men på det ideologiska planet har de misslyckats kapitalt. Genom att låta kapitalismen upphöjas till den universella normen har de misslyckats med att ideologiskt förklara och försvara det faktum att den ekonomiska krisen faktiskt inte är ”främlingens” fel, och på så sätt själva skapat den situation vi nu står i. Är det en slump att första gången en borgerlig regering lyckats sitta kvar får också ett främlingsfientligt parti fäste i riksdagen? Kanske, men jag tror att det är något annat. Jag tror att det i grunden är ett ideologiskt misslyckande. Jag tror att det är dags för en andra naivitet.

Färglära (en sista reflektion kring valet)

Kristi förklaring är en bön till de som väljer att placera folk i kategorier av innanför och utanför, de som väljer att se världen i svart eller vitt, rött eller blått. En bön om den Helige Andes gemenskap till alla människor.

Kristus är inte svart eller vit, röd eller blå, rosa eller gulblå. Kristus är vit, hans kläder blev “vitare än vad någon blekning i världen kan göra några kläder”. Det handlar inte om att urskilja och separera, det handlar om att alla skall bli ett. Nej, allting är vitt, alla färger får plats i den Helige Andes gemenskap. Det handlar inte längre om svart eller vitt, rött eller blått, men det är inte heller gråzoner. Allt är förklarat, allt är vitt och alla är vi en i den helige Andens gemenskap.

Och alla vi som som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden. 2 Kor 3:18

I valet och kvalet.

Om lite drygt en vecka skall Sveriges nya regering utses i ett demokratiskt val. På grund av detta tänkte jag lämna Bergman, Zizek, Girard och de andra i mumindalen för att diskutera valet en kort sekund.

Vad jag inte förstår, förutom allt det rent konkreta med politik, är varför styret av vårt land, och i förlängningen oss själva, har har blivit till en tv-tävling. Min tanke med politik, och demokrati, är vi, tillsammans, kommer överens om vilka lagar och värderingar vi vill skall styra och genomsyra vår vardag. Nu är jag fullt medveten om att det aldrig gått till så, att den staten där allas röst har lika mycket värde endast är en utopi för makt, pengar, intresse och kunskap spelar alltid in i slutändan. Men ändå frågar jag mig hur detta "överenskommande" har kommit att bli till en TV-sänd tävling? Med moment, utröstningar, mentometerknappar och en jublande studiopublik? Varför har politik blivit till ett Robinson förklätt till val av regering? Hur har det kommit sig att valet mer liknar en utröstning av de vi inte vill skall styra än ett val av hur våra liv skall se ut?

I den bästa av (utopiska) världar vill jag att politiken skall ha utseendet av en opponering av en uppsats. Någon lägger fram ett förslag, en budget eller ett lagförslag, några sakkunniga jämlikar från alla sidor av samhället diskuterar för- och nackdelar och tillsammans kommer man fram till ett beslut, ett beslut som någonstans får anses vara "det bästa".

Det mest problematiska med valet så som jag ser det idag är just detta; att det blivit en tävling istället för att vi hjälper varandra. För det enda som spelar någon roll är att vinna. Vinna röster, vinna debatter, vinna "bästa kampanjfilm", vinna "bästa partiledare". För vad händer med oss som subjekt när hela våran symboliska ordning styrs av en tävling? Vad händer med de interpersonella relationerna när våran minsta gemensamma (politiska) nämnare är en tävling?

Tror ni att "främlingen" lättare kan integreras om hela samhällets basis grundar sig på dikotomin innanför/utanför? Att det blir lättare för "de i utanförskap" att komma in "i värmen"? Kanske är det grundläggande problemet med dagens politik just detta, att inte se att blockgränser också sätter gränser människor emellan och att det bara kan finnas en vinnare av varje tävling.

Bergman, prästen och den heliga bråten

I filmen Viskningar och rop (1973) finns en scen som belyser det jag rörde senast med "den heliga bråten" när prästen (Anders Ek) kommer för att hålla en ceremoni över den döda Agnes.
Det som börjar i en trosviss bön för Agnes går snart över i en ångestladdad bön till Agnes. Och den man som levt för länge med sin spegelgud överväldigas när han plötsligt känner tvivlet komma över honom...

Hovpredikanten, som är en gammal och helig man, vänder sig om för att se till att även de städande gummorna kommit tillstädes i dörröppningen, att man slutar hosta och skrapa med fötterna, att det blir stilla. Hans ansikte är lugnt, strängt värdigt, passande, hans magra kropp är innesluten i ämbetets svarta uniform. Så är allt lugnt. Han knäpper händerna och läser bönen över den döda Agnes.
- Gud, vår fader, har i sitt allvisa råd beslutat hemkalla dig i blomman av din ungdom. Dessförinnan fann han dig värdig att bära ett tungt och långvarigt lidande. Du underkastade dig tåligt och utan klagan i förvissning att dina synder skulle förlåtas dig genom din Herre Jesu Kristi död på korset. Må din fader i himlen förbarma sig över din själ, då du träder inför honom. Må han låta sina änglar avkläda dig minnet av din jordiska smärta.

Hovpredikanten tystnar som om han överväldigades, han står förvirrad med slutna ögon. Så faller han mödosamt ner på knä (de övriga närvarande faller också på knä utan att förstå, osäkert och ovant). Han för handen över ögonen och stöder den andra handen mot en stol för att inte falla.

- Om det är så att du samlat vårt lidande i din stackars kropp, om det är så att du burit det med dig genom döden, om det är så att du möter gud där borta i det andra landet, om det är så att han vänder sitt ansikte mot dig, om det är så att du då kan tala det språk som denne gud fattar, om det är så att du kan tala till denne gud. Om det är så. Bed för oss, Agnes, kära lilla barn, lyssna till vad jag nu säger dig. Bed för oss som är här kvar på den mörka, smutsiga jorden under en tom och grym himmel. Lägg din börda av lidande vid gudens fot och be honom att benåda oss, be honom äntligen befria oss ur vår ängslan, vår leda och vårt djupa tvivel. Bed honom om en mening med våra liv. Agnes, du som lidit så ofattligt och så länge, du måste vara värdig att föra vår talan.

Förvirrad och uttröttad reser sig hovpredikanten från golvet och ser sig generat och sorgset leende omkring. Känner att något måste förklaras:

- Hon var mitt konfirmationsbarn. Vi hade ofta långa och ingående samtal. Hennes tro var starkare än min.
Han avbryter sig och blir återigen ämbetsmannen, som vet att föra sig på det rätta sättet. Hans leende blir formellt. Han rättar till prästrocken, som något veckat sig över magen, går därefter runt och tar alla i handen.

Potential

Dylan Moran, en av de få verkligt roliga komiker som rör sig därute i den riktiga verkligheten har följande inspirerande att säga om vår så kallade potential, och rör samtidigt, tyvärr, vid det enda sättet som vi verkligen kan hålla våra drömmar vid liv (utan att genomtränga fantasin). Fantastiskt roligt är det hur som helst.

Den heliga bråten

Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna är en av hans mer populära filmer i teologiska kretsar, men samtidigt den film som är mest kritisk till kyrkan och prästerskapet. Filmen igenom går en röd tråd som kretsar prästen Tomas och hans dragkamp mellan passionen ( i form av Märta Lundberg) och det Bergman kallar för "den heliga bråten", vilket jag tolkar som allt det som, i kyrkan eller annanstans, står i vägen för själva det heliga. Jag skall inte göra en längre utläggning kring detta utan vill bara visa på källan till formuleringen "den heliga bråten", vilket är hämtat från Pär Lagerkvists bok Ahasverus död som handlar om Ahasverus (eller "den vandrande juden") som enligt myten är skyldig till att inte ha låtit Jesus vila vid sitt hus på sin vandring till Golgata och är därför dömd att för evigt vandra på jorden, fram till dess att Jesus kommer åter. I denna bok finns ett citat som Bergman med stor sannolikhet influerats av, inte bara i sina filmer, utan också i sitt personliga förhållningssätt till Gud och det heliga.

”Bortom gudarna, bortom allt som förfalskar och förråar det heligas värld, bortom all lögn och förvridning, alla förvridna gudaväsen och människoinbillningens alla missfoster, måste det finnas någonting oerhört som är oåtkomligt för oss. Bortom all helig bråte måste det heliga själv finnas, trots allt. Det tror jag, ja det är jag förvissad om.
Gud är ingenting för mig. Ja han är mig förhatlig, för att han bedrar mig på just detta, skyler bort det för mig. För att han underhåller oss det vi längtar efter när vi tror att vi längtar efter honom. För att han skiljer oss ifrån det.
Ja gud är det som skiljer oss från det gudomliga. Som hindrar oss från att dricka ur själva källan. För Gud böjer jag inte knä. Nej för honom kommer jag aldrig att böja knä. Men vid källan vill jag gärna lägga mig ner för att dricka ur den, för att släcka min törst, min brinnande törst efter det som jag inte kan fatta men som jag vet finns. Vid källan vill jag gärna böja knä."