Batman - The Dark Knight. Del 4: Kapitalismen

I detta (förhoppningsvis) sista inlägg i serien ”att övertolka en film” kommer jag att titta på filmen Batman – The Dark Knight ur ett kapitalismkritiskt perspektiv för att försöka ge lite förståelse till filmens ideologiska konnotationer.

Finns det inte en möjlighet att läsa konstellationen Bruce Wayne- Batman – Jokern som den kapitalistiska triangeln som är förhärskande i vårt samhälle idag? Om vi börjar med Jokern så är ju hans förhållande till det rent ekonomiska intressant. Han tycks ju vara helt ointresserad av pengarna i sig, till skillnad från de maffiamedlemmar som han slagit sig ihop med, dessutom har han ingen egentlig ideologisk förklaring, vare sig till vad han vill, varför han vill det eller varifrån han kommer (noterbart att hans berättelser om sig själv aldrig är konsistenta, de historier han berättar om sin bakgrund ger oss ingen förståelse, snarare tvärtom). På liknande sätt beskriver Žižek i sin senaste bok ”Living in the end times” där han menar att kapitalismens egentliga mål inte är att nära egoistiska intressen (vilket ju ofta är uppfattningen i dagens samhälle, att kapitalism är lika med egenintresse och girighet ). Istället menar Žižek, i Marxistisk anda, att kapitalismens sanna mål är utvecklingen av produktionskrafterna – vilket i förlängningen är essentiellt för kapitalismens överlevnad. Detta för att kapitalismen, liksom subjektet (se tidigare inlägg) i huvudsak drivs av en intern negation. Kapitalismen kan aldrig uppnå ett status quo, ett tillstånd där produktionen och behovet har nått ett jämnt tillstånd, det finns ingen jämvik, bara ett ohämmat framåtskridande jagat på av en egen intern negation.

Om vi möjligtvis då kan läsa Jokern som kapitalismens gestalt i filmen, en gestalt vars handlingar för oss som ser filmen förblir oförklarade, liksom kapitalismens handlingar förblir oförklarade i vårat dagliga samhälle. Visserligen kan ekonomer förutspå hur kapitalismen skall agera, alltså vad som skall hända på marknaden, på börsen osv., men som filmen visade det så kunde även polisen och Batman veta vad Jokern skulle göra, vilket som var hans nästa drag, men eftersom de inte visste varför han skulle göra det, vilka hans motiv var, så kunde de inte förhindra handlingarna. Dessutom hade de ingen chans att förutspå vilka hans nästa steg skulle bli.

Men denna kapitalism, om den nu existerar såsom jag beskrivit den ovan, hur kan den stoppas? I vårt dagliga ideologiska synsätt så tycks det finnas två sätt, båda vilka förkroppligas i filmen i en och samma person, nämligen Bruce Wayne/Batman. Om vi börjar med Bruce Wayne så är han det som Žižek beskriver som ”capitalism with a human face” alltså en ”vänlig” kapitalism. Bruce Wayne är visserligen världens rikaste man (eller Gotham Citys i alla fall...) men han använder inte sina pengar främst för egoistiska intressen. Delvis använder han sin förmögenhet för att understödja sitt brottsbekämpande alter-ego, och delvis använder han det till att stödja politiska intressen som kan bidra till rättvisa. I filmen tydligt exemplifierat genom hans stödgala till förmån för Harvey Dents arbete. Denna ”vänliga” kapitalism är så ett av dagens vanligaste motmedel mot kapitalismens härjningar. Men är det verkligen ett effektivt sådant? Är det inte symptomatiskt att det är just under ovan nämnda stödgala som Jokern dyker upp och visar sitt fula anlete, i dubbel bemärkelse? För denna ”vänliga” kapitalism är ju inget annat än ett sätt att låta det kapitalistiska systemet fortgå, om än med något mildrade effekter. För vad är exempelvis välgörenhet om inte ett sätt att med konstgjord andning låta det orättvisa system som styr jorden få existera?

Det andra sätt på vilket samhällen idag skyddar sig mot kapitalismen, som jag nämnde ovan, är genom en stark härskare. En ledare som kan stå emot och tygla kapitalismens destruktiva krafter, en som har kraft och incitament för att kunna begränsa dess härjningar. I filmen är Batman den enda som kan stå emot Jokern då inte ens den gode Harvey Dent, samhällets ”demokratiska” ledare, han som representerar folkets vilja och det rättsliga (ekonomiska) systemet klarar utmaningen. Och på exakt samma sätt har den politiska utvecklingen varit i många ex-kommunistiska länder sedan deras övergång från totalitarism till kapitalism, efter de första årens frihet har allt fler och fler länder börjat söka sig tillbaks till en ”totalitärare” regim under ledning av en stark ledare. Och detta är en återgång som inte bara är beroende av rent nostalgiska skäl, utan även beroende av en upptäckt på det kapitalistiska systemets misslyckanden. Det kapitalistiska samhällssystem har inte visat sig vara bättre, det har snarare visat sig vara sämre, för även om förhållandena i sig kanske inte är sämre än under en totalitär regim så vet man i ett förtryck i alla fall vem man skall ge skulden för orättvisorna, i ett kapitalistiskt system har man bara sig själv att skylla...

Och, för att sammanfatta, så kan man alltså notera att en av de mest framgångsrika filmerna under det senaste åren upprätthåller den ideologiska tron på att ett socialistiskt samhälle inte kan stå emot i kampen mot kapitalismen, utan det enda motmedlet är en stark ledare, en som kan och vågar agera utanför lagens ramar när nöden kräver det. Förresten, nämnde jag att filmen är amerikansk? Och extremt populär i Ryssland?

Batman - The Dark Knight. Del 1: Kristologi

I helgen fick jag äntligen tillfälle att se Christopher Nolans omtalade ”mörka epos” The Dark Knight, lite sent kan tyckas, men ändå. Filmen var rakt igenom mycket bra och den avlidne Heath Ledgers prestation är verkligen värd allt beröm den har fått. En invändning som jag hade mot filmen var att den ibland rusade igenom vissa passager, lämnade saker oförklarade och verkade inte alltid särskilt intresserad av att ta biopubliken i handen och föra den med längs filmen. Detta misstänker jag bygger mycket på det faktum att filmen är mer än en ”vanlig actionfilm”, att Cristopher Nolan försöker förmedla ett budskap bortom standardmallen som mer berör det mänskliga psyket och frågor kring verklighet och sanning än ”en kamp mellan ont och gott” som många tolkare av filmen har försökt att förminska dess budskap till. (Något som verkligen går igen i Christopher Nolans senaste film ”Inception” som också är en klart sevärd film.)

Jag tänkte försöka tolka hur man kan se på vad filmen egentligen säger utifrån kristologiska och psykoanalytiska perspektiv för att bringa lite klarhet i den förvirrade massa som filmen tyvärr är under ytan. Ni får ursäkta om det kanske blir lite rörigt, men detta är ju en blogg, inte en avhandling.

Låt mig börja med filmens slutsats:

”In the film, the district attorney, Harvey Dent, an obsessive vigilante who is corrupted and himself commits murders, is killed by Batman. Batman and his friend police commissioner Gordon realise that the city’s morale would suffer if Dent’s murders were made public, so plot to preserve his image by holding Batman responsible for the killings. The film’s take-home message is that lying is necessary to sustain public morale: only a lie can redeem us. No wonder the only figure of truth in the film is the Joker, its supreme villain. He makes it clear that his attacks on Gotham City will stop when Batman takes off his mask and reveals his true identity; to prevent this disclosure and protect Batman, Dent tells the press that he is Batman – another lie. In order to entrap the Joker, Gordon fakes his own death – yet another lie."

The Joker wants to disclose the truth beneath the mask, convinced that this will destroy the social order. What shall we call him? A terrorist? The Dark Knight is effectively a new version of those classic westerns Fort Apache and The Man Who Shot Liberty Valance, which show that, in order to civilise the Wild West, the lie has to be elevated into truth: civilisation, in other words, must be grounded on a lie.” - Slavoj Žižek

Vad Žižek poängterar här är alltså dels hur filmens slutgiltiga tes: att varje civilisation måste grundas på en lögn, en lögn som upphöjs till sanning. Han sätter även fingret på en annan detalj i filmen, nämligen dess kristologiska ansats. I citatet ovan säger Žižek att filmen poängterar att ”endast en lögn kan frälsa oss” och detta, sammantaget med filmens avslutande offer, när Batman väljer att ta på sig Harvey Dents brott (hans skulder/synder) ger ju onekligen filmen vissa kristologiska antydningar.

Men hur är det egentligen? På vilket sätt ger Batman upp sig själv, på vilket sätt offrar han sig för det goda? Eller snarare, vad är det han offrar? Ingenting, skulle jag vilja säga. Som Alfred poängterar i filmen så är Batman redan en ”utstött” (outcast) individ. Han står egentligen redan utanför samhället, hela det symboliska nätverket, genom sin status som ”något mer än människa” (en grund som läggs i den första filmen ”Batman Begins” på vilken han bygger hela sin skrämmande mask.) Han offrar således varken sin status, sin plats eller roll i det symboliska nätverket, eftersom han redan står utanför det. Det enda som han egentligen offrar är något som han offrat för längesedan, nämligen sin chans att som Bruce Wayne återgå till det symboliska nätverket.

Om man ställer ovanstående bredvid en jämförelse med Jesus så är det väl just hans ”mer-än-människa” status, hans icke-symboliska status i det sociala nätverket, som Jesus ger upp på korset genom att inte ta på sig rollen som Guds son, judarnas konung. Han väljer bort rollen som den Store Andre, som Gud personifierad och tar på sig det mänskliga, inte tvärtom som Batman gör. Genom Batmans offer så förhöjs enbart hans status som just Batman.

Men varför ger Jesus upp sin status som den Store Andre till förmån för det mänskliga, till förmån för hans givna plats i den symboliska Ordningen? Ett eventuellt svar finns faktiskt i filmen om man kan läsa paret Harvey Dent/Batman som en tolkning utav paret Jesus/Paulus. Ett av filmens mål är ju restaurerandet av tron på rättvisa, på det legala systemet och den demokratiska processen. Är inte denna process snarlik Jesus död, deltagandet i den Heliga Andes gemenskap och Paulus institutionaliserade av kristendomen? Genom Jesus död på korset fick människorna tillgång, på ett mer direkt sätt, till den Heliga Anden, till heligheten, till Gud. Detta kan läsas som den demokratiska process som rättvisan beskrivs som i filmen, en rättvisa vars störste kämpe inte är den ”övermänskliga” Batman (Kristus) utan den rättviseälskande Harvey Dent (den sanningsälskande Paulus).

Symbolen för rättvisa personifierad är död, men hans ande lever vidare bland de troende (rättvisa/kristendom) i ett någotsånär demokratiskt system där all kan delta och känna förtroende för (rättvisan/kyrkan). Visserligen är kyrkan mer än ett legalt system, men utefter filmens premiss så får det vara en strukturell jämförelse.

Varför ger då inte Batman upp sin roll och återgår till att bli Bruce Wayne och att låta rättvisan institutionaliseras? Här kommer nästa lögn in. Žižek konstaterade ju att filmen menar att samhället byggs upp på en (medveten) en lögn. Men bakom denna medvetna lögn ligger alltid en omedveten lögn. Lögnen om att utopin kan uppnås, att Tinget i sig kan komma i vår besittning, en lögn om Paradiset och en lögn om, i Lacanska termer, att den sexuella relationen verkligen existerar.

Samtidigt som Gordon håller sitt tal om Batmans offer och hans hjältestatus så visas det i filmen bilder på hur Alfred bränner upp det brev som Rachel skrev till Batman/Bruce Wayne där hon skrev att hon hade valt Dent att dela sitt liv med. Den medvetna lögnen, att Batman tar på sig skulden för Dents mord, är alltså underbyggd av den omedvetna lögnen, att relationen till Rachel är möjlig.

(Detta inlägg är, som titeln anger, del ett i en serie försök att tolka The Dark Knight)

Love, Hatred and Indifference

Efterosom det nu är Alla Hjärtans Dag så bjuder jag här på en reflektion över kärleken, signerad Slavoj Zizek: (en reflektion som kanske egentligen skall läsas i sitt större sammanhang, rörande etik, moral, politik och ett anti-Levinasianskt förhållande till den Andre, men det kan man kanske bortse från en dag som denna)

To properly grasp the triangle of love, hatred and indifference, one must rely on the logic of the universal and its constitutive exception which only introduces existence. The truth of the universal proposition "Humans are mortal" does not imply the existence of even one human, while the "less strong" proposition "There is at least one human who exists (i.e. some humans exist)" implies their existence. Lacan draws from this the conclusion that we pass from universal proposition (which defines the content of a notion) to existence only through a proposition stating the existence of - not the at least one element of the universal genus which exists, but - at least one which is an exception to the universality in question. What this means with regard to love is that the universal proposition "I love you all" acquires the level of actual existence only if "there is at least one whom I hate" - a thesis abundantly confirmed by the fact that universal love for humanity always led to the brutal hatred of the (actually existing) exception, of the enemies of humanity. This hatred of the exception is the "truth" of universal love, in contrast to true love which can emerge only against the background - not of universal hatred, but - of universal indifference: I am indifferent toward All, the totality of the universe, and as such, I actually love you, the unique individual who stands/sticks out of this indifferent background. Love and hatred are thus not symmetrical: love emerges out of universal indifference, while hatred emerges out of universal love. In short, we are dealing here again with the formulas of sexuation: "I do not love you all" is the only foundation of "there is nobody that I do not love," while "I love you all" necessarily relies on "I really hate some of you." "But I love you all!" - this is how Erich Mielke, the boss of the East German secret police, defended himself. His universal love was obviously grounded in its constitutive exception, the hatred of the enemies of socialism. (Neighbors and other Monsters, s. 182f.)

Och vad är kontentan (idag)? Älska bara en person. Älskar du alla leder det enbart till folkmord. Å andra sidan kan ju även denna kärleken till "det Enda" upplevas som skrämmande, och även den i slutändan ondskefull...

Vad Sverigedemokraterna gör rätt enligt Žižek

I essän Neighbors and Other Monsters: A Plea for Ethical Violence, diskuterar Žižek hur han, i motsats till Levinas som menar att vi genom vår blotta existens hotar den Andres existens (vilket är grunden för vår etiska skyldighet mot den Andre), istället menar att det är just genom vår icke-existens som vi hotar den Andre. Genom att jag, mitt subjekt, är ett hål i varats ordning, för det är endast ett "Inget" som kan sträcka sig ut för att försöka greppa "Allt".

Han förklarar sedan denna subjektsfilosofiska tes genom ett exempel som faktiskt ger Sverigedemokraternas upphöjande av "det Svenska" en viss strukturell poäng. (Må sen vara att det mesta de gör i övrigt i fel, och att de själva antagligen är relativt omedvetna om just denna deras enda fördel...):

Recall the similar paradox that structures the politically correct landscape: people far from the western world are allowed to fully assert their particular ethnic identity without being proclaimed essentialist or racist identitarians (native Americans, blacks, etc.). The closer one gets to the notorious white heterosexual males, the more problematic this assertion is: Asians are still OK; Italians and Irish maybe; with Germans and Scandinavians, it is already problematic. However, such a prohibition of asserting the particular identity of White Men (as the model of oppression of others), although it presents itself as the admission of their guilt, nonetheless confers on them a central position: this very prohibition to assert their particular identity makes them into the universal-neutral medium, the place from which the truth about the others' oppression is accessible.

- The Neighbor : Three Inquiries in Political Theology, s. 156

Synopsis

Ur synopsis till uppsats:

Dikten Sorg och Glädje av Harry Martinson inleds med raden: ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.” När Harry Martinson så beskriver sorgens ursprung i den glädje man en gång hade och som man nu förlorat så tycks det både sant och riktigt. All sorg har sitt ursprung i en glädje, i en känsla av lycka eller helhet som nu gått förlorad. Denna visdom som Harry Martinson förmedlar i sin dikt verkar dock vara något som i denna postmoderna tid är alltmer bortglömt.

För vad händer om vi vänder på den frasen och istället skriver: ”Varje glädje har djup sorg som sitt ursprung”? Är det inte snarare denna fras som är den moderna människans ontologiska credo? Den moderna människan som har blivit allt mer involverad i den globala kapitalismens hämningslösa framfart världen över. För är det inte så att kapitalismen, istället för att få oss att stanna upp och undersöka glädjens och sorgens ursprung, ständigt pressar oss vidare, till nya begär, till nya möjligheter och till något annat, något bättre, som kan fylla tomrummet som uppstår efter den djupa sorgen?

Den djupa sorg som jag här beskriver är det tomrum som uppstår efter det förlorade Tinget. Subjektets framträdande och inlemmande i världen är grundat i den symboliska kastrationen, en grund som till sin form är rent utopisk då det Ting som objektet tror sig sakna aldrig egentligen har varit i subjektets ägo. Subjektets inneboende splittrade karaktär delas så upp i två delar, en intern och en extern där den externa får imaginär kropp i ”verklighetens krav” medan den interna får kropp i det egna begäret. Så ställs alltså begäret mot verkligheten i kampen om Tinget. Men eftersom det inte är en kamp som någon kan vinna så blir subjektet istället fokuserat vid objet petit a (Det objekt som upphöjs till statusen av ett Ting). Begäret riktas så i ett försök att nå Tinget istället mot objet petit a, ett objekt som i sig inte heller existerar utan snarare är en tom form, en plats, som kan fyllas av vilket objekt som helst.

Och är det inte på detta sätt, med ovanstående logik, som man kan förstå parafrasen på Harry Martinsons dikt, på hur glädjen har sitt ursprung i sorg? Den glädje vi får i begärsuppfyllnaden, genom att placera ett objekt i (det förlorade) Tingets tomma plats (objet petit a) förvandlar sorgen (förlusten av Tinget) till glädje och gör därmed sorgen till ursprung för glädjen.
Och är det inte samtidigt här som kapitalismen blir den värsta (och bästa) bundsförvanten? Eftersom kapitalismens logik inte heller, liksom psykets logik, innefattar ett status quo, ett tillstånd där produktionen och konsumtionen når en harmonisk balans, eftersom det även i kärnan av kapitalismen finns en intern negation som tvingar kapitalismen till att ständigt producera nya begärsobjekt? Kapitalismen upphöjer så den glädje som är grundad i sorgen (förlusten över Tinget) till universalitet och till den enda allmänna och accepterade livsåskådningen. Och då denna universella livsåskådning är i sig ”oideologisk” (förstått som ej grundad i begrepp som människovärde, gudssyn o.d.) och utgör den enda tolkningsramen för människors liv så innebär det att den moderna människan står försvarslös inför trauman såsom krig, terrorattacker, miljökatastrofer o.s.v. som då plötsligt inte kan ges en mening. Istället för att kunna se en mening med de katastrofer som drabbar den moderna människan så upplevs det som om den utsätts för ett abstrakt våld. Ett våld, ett trauma, som inte kan tolkas, förstås eller ges någon mening. Vi blir alla som en gudlös Job, ständigt utsatta för olyckor utan någon alls att klaga till. Eftersom vi, i denna postreligiösa värld, inte kan ge mening till det abstrakta våldet så upplevs alla typer av våld, katastrofer, fysiskt våld, social utstötning som tillhörande samma kategori och således producerar allt våld samma effekter.

Och det är just dessa effekter, menar Malabou, som skapar det posttraumatiska subjektet. Ett subjekt som utsätts för trauma som det inte kan integrera, ett subjekt som blir apatiskt, som saknar emotionell inlevelse – ett subjekt som inte längre är ”i världen”, ett subjekt som lever döden som en form av liv, Freuds dödsdrift förkroppsligad. Eftersom den Freudianska definitionen av trauma är ett yttre våld som resonerar mot ett tidigare libidinöst trauma så blir detta abstrakta våld alltså ett våld som inte kan ges mening, eller som kan resonera i ett tidigare trauma. Eftersom det abstrakta våldet som skapar posttraumatiska subjekt förstör, så att säga, subjektet så kan det omöjligtvis finnas något libidinöst eko menar Malabou, subjektet kan helt enkelt inte finna någon njutning (jouissance) i sitt eget förstörande.

Malabou menar vidare att det är denna vår brist på mening som gör att sociala konflikter berövas på sin dialektik av politisk kamp och sociala konflikter blir lika anonyma som naturkatastrofer. En heterogen blandning av natur och politik uppstår där ”politik utraderar sig självt som sådan och tar formen av natur, och naturen försvinner för att anta politikens mask.” På så sätt menar Žižek att den globala kapitalismen skapar en ny form av sjukdom som i sig är global, likgiltig inför de mest grundläggande distinktioner såsom den mellan natur och kultur.

Som sista del i denna synopsinledning vill jag så återigen knyta det våld som skapar det posttraumatiska subjektet till dess libidinösa eko. Malabou menar visserligen att det inte finns någon klangbotten att resonera mot i och med förstörelsen av subjektet och skapandet av det postraumatiska subjektet. Žižek menar dock att det är just det som det gör. För är inte skapandet av det posttraumatiska subjektet en upprepning av den ursprungliga symboliska kastrationen. Den ontologiska sorgen som varje subjektet skapas ur? Är det inte bara en upprepning av subjektets inlemmande i världen, det sätt subjektet tar signifikantens plats i det symboliska nätverket, det sätt som subjektet byter ut allt som är ”jag” mot det som det symboliska nätverket säger att ”jag” är?

Gud Fader

Mary Dalys klassiska schlager ”Om Gud är man, så är mannen Gud” är en låt som faktiskt tål att lyssnas på och uppmärksammas. Det enda problemet med den, och framförallt kanske hur den används i dagens diskurs, är att den missar en poäng. För om man enbart fokuserar på Gud, eller Jesus, som manligt kön så bortser man från det unika med att Gud är Fader, och Jesus son. Man missar själva relationens betydelse, och framförallt dess psykoanalytiska tolkning. En som tagit detta på allra största allvar är Julia Kristeva som i sin bok Crisis of the European subject diskuterar skillnaden mellan katolsk och ortodox treenighetslära. Vilket framförallt är sättet de ser på förhållandet mellan Fadern, Sonen och den Helige Anden. Kristeva menar att där de katolska kyrkorna ser den Helige Ande som utgående från Fadern och Sonen ser den ortodoxa kyrkan den Helige Ande som utgående från Fadern genom Sonen.

I västerländsk kristendom blir således Fadern och Sonen likställda på ett sätt som aldrig sker i ortodoxin. Och problemet med detta är att det kristna subjektet, det subjekt som kallar Gud för Fader, på ett medvetet eller omedvetet plan, identifierar sig med Sonen i detta förhållande. Och Sonens förhållande till Fadern i de olika doktrinerna får således olika verkningar beroende på vilken kontext subjektet växer upp i. I väst leder detta till subjektets självständighet och, enligt Kristeva, landar allt detta i den individualism vi kan skönja i dagens västerländska samhälle. Det ortodoxa subjektet däremot, riskerar att hamna i ett , som hon kallar det, ”delikat, men dödligt” förhållande till Fadern. Vilket skulle förklara det både våldsamma och samtidigt högst känslosamma ryska subjektet enligt henne.

Men kan man inte lösa detta problem genom att , som man ofta gör i exempelvis Svenska kyrkan, använda frasen ”Gud som är som en mor och en far för oss”? Kanske är det inte just fadern som är problemet, utan istället en outredd relation. Gud är som en förälder, men vad blir vi då? Och hur påverkar det våran relation till Gud? Jag ser att det är ett förhållande som behöver redas ut och analyseras i högre grad. Och tillsammans med, vem annars, Slavoj Žižek skulle jag vilja föra diskussionen ett steg vidare.

I The Fragile Absolute diskuterar Žižek skillnaden mellan fadern i Tomas Vinterbergs film ”Festen” och fadern i Roberto Benignis film ”Livet är underbart”. Jag skall inte gå in på detaljer, men i Vinterbergs film beskrivs fadern som en pedofil som förgripit sig på sina barn, medan Benignis fader gör allt han kan för att skydda sitt barn från koncentrationslägrets grymhet och bygger upp en fantasivärld för att skydda barnet från ”verkligheten”. Det intressanta med denna jämförelse är att enligt psykoanalytisk teori är det just fadern som står för ”inlemmandet i verkligheten”. Det är fadern som bryter upp den fantasi/utopi-värld som barnet lever i i symbios med modern. Det är fadern som som är Lagens representant för det uppväxande barnet. I Benignis version blir denna fader alltså mer som en moder än en fader, en ”moderlig fader”. Vinterbergs fader däremot liknar det som Freud benämnde Ur-Fadern (Ur-Vater). Den ursprungliga stammens ledare som ohämmat gjorde som han ville, låg med vem han ville, åt vad han ville och hämningslöst ägnade sig åt sin egen njutning (jouissance).

Men saken är den att båda dessa fäder, eller om man så vill, Ur-Fadern och Ur-Modern (viket ju faktiskt Benignis fader blir, den alltigenom beskyddande) är våra egna fantasiskapelser, båda dessa fäder är skapade för att skydda oss från det faktum att den inte finns sann njutning, att utopin alltid kommer att vara en utopi. För vad båda dessa fantasifäder gör är att de bryter ”inlemmandet i verkligheten”, vilket ju är faderns egentliga uppgift. Både Benignis och Vinterbergs fäder existerar som en skyddande skärm mot den Symboliska lagens realitet, Benignis fader genom att fungera som en imaginär sköld mot den sociala verkligheten medan Vinterbergs fader fungerar som en imaginär garanti att det bakom den sociala verkligheten, bakom den Symboliska lagen, existerar sann jouissance. Vad båda döljer är alltså det riktigt chockerande, nämligen avsaknaden av njutning.

Och för att dra det ett steg till så undrar jag om inte detta också är teodicéproblemets innersta kärna, konflikten mellan den moderliga och den faderliga Guden, konflikten mellan en beskyddande och en straffande Gud, konflikten mellan en självisk Gud som uppfyller alla önskningar och en beskyddande Gud som bryr sig om och värnar om människorna. Kanske kan man komma ett steg på vägen om man verkligen kan penetrera begreppet Fader i förhållande till Gud?

Den ideologiska avföringen

Slavoj Žižek om hur vi aldrig kan undvika ideologin i vårt dagliga liv:

Människans tystnad

Freidrich von Schelling om förhållandet mellan människan och Gud:

Schelling’s problem is not “What does God mean in our – human – eyes? Does He still mean anything? Is it possible to account for human history without any reference to God? Is God just a projection of human fantasies?”, but the opposite one: “What does man mean in the eyes of God?” That is to say: one should never forget that Schelling’s starting point is always God, the Absolute itself; consequently, his problem is: “What role does the emergence of man play in the Divine life? Why – in order to resolve what kind of deadlock – did God have to create man?” Within this context, the criticism of “anthropomorphism” apropos of Schelling’s use of psychological observations in his description of the Divine life again misses the point: “anthropomorphism” in the description of the Divine life is not only to be avoided; it is, rather, to be openly endorsed – not because man is “similar” to God, but because man directly is part of the Divine life, that is. Because it is only man, in human history , that God fully realizes Himself, that he becomes the actual living God.
Slavoj Žižek - "The Fragile Absolute" s. 106f.

Skillnaden

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.”

En intensitet vandrar över min formlösa kropp, över den rena ytan. Jag känner ju inte, ändå känner jag det. Vad är det jag känner? Något som alldeles nyss inte verkar ha varit tycks nu vara realitet. Skillnaden mellan då och nu är liten, ”då” känns som bara ett ögonblick bort. Men tiden känns som helt ny. Skillnaden är enorm.

Och visst är den det? Skillnaden alltså. Den är enorm. Även om den är liten som ett sandkorn, även om skillnaden inte syns så måste den vara obegriplig, i sin allra renaste form? När blir ett nu till ett då? När blir ett ”sen” till ett ”nu”? När går jag från att vara ”jag” till att bli ”du”? Skillnaden är en evighet i sig, nuet vandrar från evighet till evighet, från ett universum till ett universum som är sig lika, men aldrig desamma.

Men när jag var ”då”, när jag var ”det”, när jag inte var, innan skillnaden rörde mig, så såg jag rösten. Jag såg rösten som stod utanför språket och betraktade dess fåfänga och uppbundenhet i sig själv. Det fanns en gång ett ”nu” då rösten rörde sig fritt utanför grammatikens regler och begränsningar. Den rösten var jag, den var du, den var mänskligheten.

Men rösten stannade inte utanför, jag hör den nu, den ropar på oss ur öknen, den kallar oss att göra vägen rak. Rösten har tagit plats i språket, den formulerar sig med våran hjälp, enligt våra regler. Men den talar inte till oss med vårt språk, den talar det språk som alltid är ”nu”, det språk som är detsamma i varje evighet, varje enskilt universum.

Mänsklighetens språk har blivit övergivenhetens språk, ett språk som definierar skillnaden som sådan. Vi tror att skillnaden är allenarådande. Men betänk då att rösten en gång har talat detta övergivenhetens språk. För att skillnaden skall upphöra, för att vi alla skall kunna förenas utanför språket.

Om valet vi alltid har

När filosofen och hermeneutikern Paul Ricoeur myntade sitt begrepp ”den Andra naiviteten” var det kanske inte framförallt en nations ideologiska tro som han talade om. Men i ljuset av de senaste händelserna är det kanske där den skall appliceras. Enligt Ricoeur är det viktigt att vi går från en ”barnslig” naivitet, en enkel tro på Gud, ideologi eller samhällssystem. Det är nödvändigt att vi kritiskt reflekterar över de ideologiska uppsättningar vi lever med, slår sönder de idoler och trosuppfattningar som vi handlar med och kommer fram till en post-kritisk ”tro”. I det här fallet, tro på en ideologi, tro på en ”godhet” och en demokratisk ordning som bär människan överallt och, lämnad till sig själv, vill allas bästa.

Att ta sig från den första till den andra naiviteten gör vi genom misstänksamhetens hermeneutik, genom att inte ta allting för givet. Jag skall försöka analysera en uppkommen situation genom att ta hans exempel och en vandring genom de tre misstänksamhetens mästare som han benämnde Nietzsche, Marx och Freud med en förhoppning om att vi kanske kan lära oss något av den uppkomna situationen.

Nietzsches kanske mest kända uttalande är ”att filosofera med hammaren”, att använda filosofin för att ”slå sönder idolerna”. Nietzsche menade dock inte att vi skulle använda släggan, utan hans tanke gick närmast till den hammare som möbelsnickare använde för att hitta håligheter i möblerna. Det handlar om att endast lätt knacka på stolen och så höra ihåligheten i argument, i trossatser och i ideologier. Detta är grunden för en andra naivitet, en post-kritisk tro. Vilken idol är det då som vi skall knacka sönder med Nietzsches hammare? Jag anser att det är den universella tron på kapitalismens universalitet som grunden för mänsklig kommunikation och nationers välstånd.

När Karl Marx myntade begreppet mervärde satte han också fingret på en problematik som än idag inte har lösts, nämligen kapitalets förmåga att hela tiden öka sitt värde. En förmåga som leder till en konstant obalans och ett samhälle baserat på kapitalismen kan således aldrig någonsin hamna i ”balans”. När kapitalismen nu i vår globaliserade tid blivit den universalitet som vi förhåller oss till är det självklart så att det skapar ett vi/dom-samhälle inom den globaliserade världen. ”Vi” som kan ta till vara på kapitalismens och globaliseringens förmåner och ”dom” som inte kan det. I tider av finanskriser och arbetslöshet är det självklart att de som tidigare sett sig som ”vi” nu plötsligt, ställda inför krisens faktum sakta men säkert märker att de har blivit ”dom”, dom som inte deltar i den globaliserade, kapitaliserade världsordningen. Och sett ur dessa individers syn är det inte konstigt att de själva måste begränsa universaliteten genom att själva sätta gränser för vad som är ”vi” och vad som är ”dom”. Nationalistiska strömningar har visat sig vara ett sätt att hantera denna känsla av utanförskap genom att göra ”den Andre” till den som är utanför. Genom att stänga gränser och således skapa ett nytt ”vi” som står i motsats till ett nytt ”dom”.

Liksom kapitalismen skapar ett mervärde visade den franske psykoanalytikern Jaques Lacan, i Freuds anda, på hur det mänskliga psyket och begäret är grundad på en liknande princip, nämligen mernjutningen (jouissance). Grunden för begäret är tanken på denna mernjutning, en njutning som inte är kopplad till någon fysiskt njutning i vanlig mening. Och begäret i sin tur är grundat på ”saknade av det ursprungliga Tinget”, ett Ting som Lacan menar att människan aldrig besuttit, men vars antagna saknad ändå är konstituerande för begäret. Det är som den kristna berättelsen om Paradiset, ett tillstånd som vi aldrig kommer att uppnå, en utopi som vi aldrig kan återvända till, för den har aldrig har funnits. Och liksom mervärdet är det som i arbetaren som är ”mer än honom självt”, det värde hans arbete skapar som inte står i motsats till den lön han får så antas mernjutningen vara det som ”är mer än subjektet självt”. Denna mernjutning (jouissance) är också det som nationalistiska strömningar räds hos den Andre, hos främlingen. För visst är det oftast det sätt som främlingen organiserar sin njutning på som upprör de kulturella nationalisterna genom Europa? Det är maten de äter, deras relation till arbete, sättet de firar sina högtider, språket de talar, attityder och kulturella värderingar som allt som oftast upptar kärnan i en nationalistisk kritik. Och grundtanken, som bl.a. Slavoj Žižek menar, är att det som de främlingsfientliga egentligen anklagar främlingen för är att de stulit Tinget, själva mernjutningens kärna. (Något som man också kan märka på genom den undermedvetna koppling som nationalister gör till hur främlingen ”stjäl” jobb, partners och pengar genom bidragsfusk o.s.v.) Men som jag tidigare påpekade är ”Tinget i sig” inte något som någon besitter, det kan inte stjälas eftersom det aldrig funnits.

Vad jag vill poängtera med ovanstående är att skälet till att nationalistiska strömningar drar genom Europa med nödvändighet inte behöver vara en ökande ”allmän” främlingsfientlighet. Främlingsfientligheten är bara ett symptom på en underliggande rädsla och oro. En rädsla för kapitalismens härjningar och allt friare rörelse, en rädsla för mervärdets princip upphöjt till universalitet. En rädsla som inte tas på allvar och som omedvetet istället förknippas med den psykologiska processen av mernjutningen.

Och det är kanske så man kan se den situation som vi i Sverige sitter i nu som en konsekvens av den liberal-kapitalistiska politik som förts de senaste åren. Istället för att kritisera kapitalismen, vilket de tidigare socialdemokratiska regeringarna gjort i mer eller mindre mån genom att hålla fast vid tanken om en stark stat som ”reglerar” kapitalismens effekter, istället för det har den nuvarande regeringen minskat statens kontroll över kapitalismen och genom bl.a. utförsäljningar av statlig egendom upphöjt kapitalismen att råda över allt som rör det gemensamma i dagens Sverige.

Den borgerliga alliansen har, måhända, rett ut den ekonomiska krisen på ett rent finansiellt plan. Men på det ideologiska planet har de misslyckats kapitalt. Genom att låta kapitalismen upphöjas till den universella normen har de misslyckats med att ideologiskt förklara och försvara det faktum att den ekonomiska krisen faktiskt inte är ”främlingens” fel, och på så sätt själva skapat den situation vi nu står i. Är det en slump att första gången en borgerlig regering lyckats sitta kvar får också ett främlingsfientligt parti fäste i riksdagen? Kanske, men jag tror att det är något annat. Jag tror att det i grunden är ett ideologiskt misslyckande. Jag tror att det är dags för en andra naivitet.

Den Andre är inte densamme

Det är ju numera förbjudet i Frankrike att framträda offentligt med ”ett fullständigt maskerat ansikte” och i det senaste numret The Symptom (nummer 11) så beskriver Slavoj Žižek vad han misstänker är den egentliga orsaken till detta förbud. För även om, i stort sett, samtliga partier har stått bakom förbudet med hänvisningen till de mänskliga rättigheterna och kvinnors rätt att i en modern stat få bestämma över sig själva, så kan man inte undgå att misstänka att det ligger något annat bakom. Varför är det så? Först och främst menar Žižek så finns det en ambiguitet i kritiken mot att bära burka. Å ena sidan så kritiseras burkan för att det är ett förtryckande frihetsberövande plagg, men å andra sidan så glider snart kritiken över till det franska subjektets egna känslor inför mötet med den beslöjade Andre. När kritiken är så enhällig och samtidigt ligger på två så olika plan (både politiskt och subjektivt) så kan man alltid misstänka att det är ren ideologi som ”är i görningen” som det omedvetna, instinktiva, handlandet som maskeras i ord om frihet, jämlikhet och systerskap.

Så vad skulle vara det Reala i mötet med burkan, menar Žižek? Kanske är det upplevelsen av att den beslöjade Andre (en muslim klädd i burka) inte är så beslöjad utan att mötet med muslimen snarare påminner oss om den Andre i sitt radikala annorlundaskap, kanske påminner det oss om avgrunden som den Andre ställer oss inför, den avgrund som vanligtvis mildras av Ansiktets form. För är inte den Andre egentligen bara en blick/springa som tittar fram bakom en mörk fläck? Och det är detta som Ansiktet försöker dölja, försöker förmildra, genom det sätt som mitt eget ansikte liknar den Andres ansikte. Det är kanske därför vi blir mer bekväma ju mer lika varandra vi är – för att egentligen är vi alla i grunden enbart olika.

Israel, Beria och propagandan

I gårdagens Kulturnyheterna i SVT diskuterades attacken av Ship to Gaza-konvojen utifrån ett intressant perspektiv. De uppmärksammade det faktum att även den Israeliska befolkningen var upprörda över Israels agerande, men inte över att Israelisk militär bordat båtarna och skjutit ihjäl aktivister/terrorister. Nej, den Israeliska befolkningen var, enligt Kulturnyheterna, framförallt kritiska till det faktum att den Israeliska propagandamaskinen hade satt igång allt för sent och misslyckats med sitt mål. Poängen var alltså att den Israeliska propagandan inte hade lyckats vilket visade sig i omvärldens kategoriska fördömande av deras handlande. EU:s utrikesminister, Carl Bildt, den turkiska utrikesministern, alla fördömde de Israels handling, den Israeliska propagandan hade inte ens lyckats förmildra deras uttalanden.

Varför är detta intressant? Dels för att det visar på några aspekter av Lacans, den store Andre (the big Other) men framförallt för att det möjligtvis visar på att det existerar en tro (en tro som är skild från kunskap) i det Israeliska folkets förhållande till sin egen stat, och dennes agerande.

För all tro, menar Žižek, är grundad i en förskjutning, en förskjutning som placerar tron i ”subjektet som antas tro” (subject supposed to believe). Genom att det finns ett subjekt som ”verkligen” tror (= den store Andre) så kan vi förskjuta vår egen tro till det subjektet och därmed aldrig behöva investera oss själva helt och fullt. Så, till skillnad från kunskap, finns det inte en rak förbindelse mellan det talande subjektet och tron, utan tron förmedlas alltid av den store Andre (eller någon ställföreträdare för den store Andre). För att förtydliga kan jag ta ett konkret exempel med föräldrar som låtsas tro på tomten till förmån för sina barn (som då ”verkligen” tror på tomten) eller den sovjetiska anekdoten med Lavrenti Beria:

Efter den dåvarande chefen för den ryska säkerhetstjänsten NKVD (senare KGB), Lavrenti Berias avrättning 1953 uppstod det en incident rörande ”Den stora ryska Encyklopedin”. När sovjetiska prenumeranter fick B-volymen av uppslagsverket fanns där, så klart, ett dubbeluppslag med Beria, där han hyllades som den store sovjetiske hjälten. Efter hans fall, och fördömande som en förrädare och spion, fick alla prenumeranter ett brev från förlaget där de uppmanades att klippa ut skicka tillbaks sidorna om Beria; i utbyte fick de ett dubbel-uppslag (med bilder) rörande Behrings sund, så att, när de satte in de sidorna i uppslagsverket var helheten återställd och inga tecken kvarfanns av den sovjetiska omskrivningen av historien.

Frågan som Žižek ställer sig är: för vem var denna helhet bibehållen, om alla prenumeranter var medvetna om manipulationen (eftersom de själva klippt ut sidorna)? Žižeks enda svar är, såklart, för det icke-existerande ”subjektet som antas tro”. Och är det inte samma med den Israeliska upprördheten över propagandamaskinens misslyckande. Omvärlden vet vad som hände, det israeliska folket vet vad som hände, alla vet vad som hände (och vad som alltjämt händer i Gaza), men om propagandan ändå hade lyckats så hade kanske "subjektet som antas tro” kunnat undanhållas informationen, och därmed fortsatt ge det Israeliska folket någon som kan förmedla en tro på den Israeliska statens rättfärdighet?

”Vi är annorlunda, det är inte du."

Två manifestationer som på senare tid rönt stor uppmärksamhet är Regnbågspromenaden i Göteborg, som var en del av HBT-festivalen och Jesusmanifestationen i Stockholm härom veckan. Skälet till att hålla en parad eller manifestation brukar oftast, såvitt jag uppfattat det, vara ett av tre skäl: ”Vi vill visa för världen att vi finns”, eller ”Vi vill visa för varandra att vi finns”. (Det tredje skälet kommer jag till senare.) Det andra skälet ser jag inget problem med, det är bara bra att samlas och träffas, diskutera, utvecklas, fira och ha trevligt tillsammans. Men om det vore det enda skälet så kan ju vilken plats som helst duga, och det behöver inte vara en central plats i någon av våra större städer. Kristendomen har under året flera sådana tillfällen, Världens fest, Teologifestivalen, Frizon, Nyhemsveckan, Gudstjänstsfestivalen, för att nämna några som varit på agendan den senaste tiden, vilka, även om de ibland är i storstäder, allt som oftast håller sig till redan erkända platser. Så det ända skälet till att hålla en manifestation/parad på en central plats i en storstad blir: ”Vi vill visa för omvärlden att vi finns”. (Detta är något som blir extra tydligt när Dagen intervjuar Fredrik Reinfeldt och Mona Salin om Jesus-manifestationen och förfasas över att de inte ens uppmärksammat den).

Men exakt vad är det man vill visa för omvärlden? Det kan ju inte bara vara ”att vi finns” för jag tror de flesta vet att det finns kristna och att det finns homosexuella i Sverige. Att man är många och kan låta mycket? Det kan fotbollsfans också, men de brukar snarast undvika medialjuset. Så vad är det man vill visa? Och varför? Problemet formulerades väl av Emanuel Karlsten i sin kritik av Jesusmanifestationen: ”Vi står på scenen och berättar om det andra inte har. Vi går på gator med plakat som säger ”jag är kristen” och kunde lika gärna lagt till ”det är inte du”.” Och, även om det inte är lika politiskt korrekt att tycka det, så gäller samma sak även för s.k. regnbågspromenader. Även om det är två ibland diametralt olika livsstilar som paraderar på stadens gator och torg så är det ändå exakt samma sak som proklameras. ”Vi är annorlunda, det är inte du.”

Och det är just detta proklamerande av annorlundaskap som kan leda till att man utstöts än mer från samhället, genom att man tar på sig rollen av ideologins sublima objekt. För gemene man kommer båda dessa publika tillställningar uppfattas som ett självvalt avståndstagande från normen, och inte det som ibland anges som ett tredje skäl för dylika tillställningar: ”Vi vill bli accepterade av samhället”. Men genom att markera sig som annorlunda, genom att verkligen gå ut och bekräfta sitt annorlundaskap så riskerar man inte bara att befästa uppfattningen om man är avvikande man bekräftar också den gängse, visserligen omedvetna, uppfattningen om att de Andra (kristna, homosexuella) organiserar sin njutning (för att använda ett Lacanskt begrepp) på ett annat sätt än vad vi ”vanliga” gör. För frågan hur vi organiserar vår njutning är, enligt Žižek, en av de grundläggande frågorna när det gäller rasism, utanförskap, utstötning o.s.v. Det sätt som vi organiserar vår njutning på är det som binder oss samman som grupp och därför också det som skapar klyftor mellan människor. Hur vi firar våra helgdagar, vad vi äter för mat, vilka tv-program vi ser på o.s.v. är det som vi håller som allra ”heligast” idag och om vi stöter på någon annan som inte håller våra traditioner (invandrare och deras ”konstiga mat” exempelvis) så uppfattar vi de genast som annorlunda. Men inte bara annorlunda. Omedvetet anklagar vi dem också för att stjäla vår njutning.

Förr i tiden så kunde vi organisera vår njutning till en Sak, exempelvis Nationen, Gud eller Staten. I Sverige idag är inte längre Nationen, Gud eller ens Staten, det som binder samman alla dessa gemene människor. Det är TV. Programmet Idol, Melodifestivalen, stora sportevenemang osv. fyller tomrummet som de tidigare ”Sakerna” har lämnat efter sig och har nu blivit Saken som vi organiserar vår njutning kring. Idol får inte så många tittare för att det är bra, det får många tittare för att det har många tittare, dvs. för att det fyller ett tomrum i den gemene mannens/kvinnans tillhörighetsskapande.

Det är också därför dessa manifestationer av annorlundaskap skapar än mer klyftor. För poängen enligt Žižek och Lacan är ju att vi aldrig haft saken, att vi aldrig har besuttit Tinget som vi eftertraktar. Tomrummet som Nationen, Gud, Staten lämnat efter sig och som nu fylls av Tv har alltid varit ett tomrum. Saken/Tinget har aldrig kunnat nås, och vi har aldrig haft det i vår besittning. Men detta är vi inte medvetna om och eftersom vi inte kan få den fulla jouissance som vi eftersträvar så anklagar vi de Andra för att stjäla vår njutning. Så genom att så starkt proklamera sitt annorlundaskap riskerar båda sidor att bli det sublima objekt som i ideologins falska medvetande är hindret för samhällets helhet och enhet. Genom att befästa ett annorlundaskap blir man inte bara direkt kvalificerad som utanför, man vidhåller också den ideologiska fantasin om att samhället en dag kan bli en helhet. Man låter den omöjliga utopin om ett organiskt samhälle leva vidare och växa sig allt starkare för var dag som man står mitt i samhället och proklamerar sitt utanförskap inför det.

Dagens Žižek...

...hämtas från den fantastiska dokumentären Žižek! Enjoy!

Simul justus et peccator

"What is the Fall? Consider the first moments of a feminist awakening: it all begins not with a direct attack on patriarchy, but with experiencing one's situation as unjust and humiliating, one's passivity as a failure to act - is this overwhelming awareness of failure not in itself a positive sign? Does it not, in a negative way, bear witness to the fact that women clearly perceive the need to assert themselves, that they perceive the lack of it as a failure? In the same way 'Fall' is the first step toward liberation - it represents the moment of knowledge, of cognizance of one's situation. Thus 'Fall into sin' is a purely formal change: nothing really changes in reality, it is just the subject's stance toward reality that undergoes a radical change. This means that the Fall in the religious sense (the knowledge of sin) is already a reaction to the Fall proper, the retreat from the 'dizzines of freedom'" - The Parallax View, s. 96

Guds tystnad, II

När vi upplever Guds tystnad som ett faktum, när vi är helt och hållet avskilda från Gud, endast då är vi riktigt nära Gud, för endast då befinner vi oss i Kristus position, övergivna på korset.

"In Christianity, the gap that separates God from man is not directly "sublated" in the figure of Christ as God-man; it is rather that, in the most tense moment of crucifixion, when Christ himself despairs ("Father, why hast thou forsaken me?"), the gap that separates God from man is transposed into God himself, as the gap that separates Christ from God-Father; the properly dialectical trick here is that very feature which appeared to separate me from God turns out to unite me with God." - (The Parallax View, s 106.)

Oväntat möte

Ett oväntat möte inträffade under mina dagliga Žižek-studier då han plötsligt hyllar Henning Mankell! Tydligen inleder Mankell ofta sina deckarromaner med en visit i Afrika för att sedan låta historien utspela sig i Ystad. Likaledes delar han själv sin tid mellan Maputo och Ystad och det är detta som Žižek fascineras av och skriver följande:

"And it is only this [att han delar sin tid mellan Maputo och Ystad] that brings us to Mankell's true achievement: among today's writers, he is an unique artist of the parallax view. That is to say, the two perspectives - that of affluent Ystad and that of Maputo - are irretrievably "out of sync", so that there is no neutral language enabling us to translate one into the other, even less to posit one as the "truth" of the other. All we can ultimately do in today's conditions is to remain faithful to this split as such, to record it. Every exclusive focus on the First World topics of late-capitalist alienation and commodification, of ecological crisis, of the new racisms and intolerances, and so on, cannot but appear cynical in the face of the raw Third World poverty, hunger and violence; on the other hand, attemps to dismiss First World problems as trivial in comparison with "real" permanent Third World catastrophies are no less a fake - focusing on the "real problems" of the Third World is the ultimate form of escapism, of avoiding confrontation with the antagonisms of one's own society."

Visserligen är det den sista delen av citatet som är den intressantaste, och kanske en svåraste för oss att inse, att det inte finns mer eller mindre "riktiga" eller viktiga konflikter utan att det inte finns någon jämförelse just för att det inte finns någon jämförelsepunkt. Det är skillnaden, gapet, mellan U-landsproblem och I-landsproblem som sådant som är intressant. Inte vilken konflikt som är "verkligast".

Le père ou pire

Jag måste dröja kvar lite vid Island och den uppkomna situationen. Bakom det psykoanalytiska begreppet ”symbolisk kastration”, alltså hur subjektet tvingas ge upp något, bli kastrerat, för att kunna få en plats i den symboliska ordningen ligger insikten om att ett visst ”offer” definierar människan som en ”varelse i språket”. Subjektet tvingas att ge upp något/allt (sitt varande i det Reala, tillgången till den ursprungliga njutningen) för att kunna socialiseras in i den symboliska ordningen. Detta offer är alltså det som ligger bakom socialiseringen och är konstituerande för oss alla. Och på detta sätt får det ”sociala kontraktet” strukturen av ett tvingat val: subjektet som kan tänkas välja sin gemenskap fritt existerar således inte eftersom subjektet som sådant helt enkelt inte existerar före detta påtvingade val. Det paradoxala är alltså att det fria valet bara är fritt så länge subjektet väljer rätt, om subjektet däremot väljer det ”andra”, i motsats till den sociala gemenskapen, så förlorar det sin frihet, själva möjligheten till ett val.

Lacan kallade detta val mellan dåligt eller värre (pest eller kolera) för Le pére ou pire, ett val mellan Fadern eller värre. Alltså ett val mellan att införlivas i den symboliska ordningen genom att i den Oidipala situationen tvingas välja att förneka vårt begär och underställa sig Fadersnamnets auktoritet, eller att välja psykos, utstötning ur den symboliska ordningen, symboliskt självmord om man så vill.

Det ironiska i den Isländska situationen är självklart hur de som islänningar repeterar detta konstituerande tvingade val. Merparten av alla islänningar har sin faders namn som efternamn. Genom att endast addera -dottir eller -son till faderns namn får en isländsk invånare sitt efternamn. Alltså sätts de in i det sociala kontraktet, ställs tydligt under fadersnamnets auktoritet, innan de själva har skapat förmågan till fria val. (Detta är inte utmärkande för islänningar, det är ju som sagt konstituerande för oss alla, det är bara det att islänningarna väldigt tydligt symboliserar hela kastrationen genom hur deras efternamn skapas.)

Men när nu den symboliska ordningen har fallit sönder på Island, när marknadsekonomin stjälper hela landet, så är det inte islänningarna som individer, utan snarare Island självt som väljer att välja ”det andra”. Vulkanen står självklart här för det andra, det värre, ou pire. För det enda alternativet till det ”dåliga” valet av i Faderns-namn är objet petit a. Det enda alternativet till den symboliska ordningen är galenskap (sett ur den symboliska ordningens perspektiv förstås), är att inte förneka sitt begär, att välja objet petit a istället för den symboliska ordningen. Och det är på så sätt vi kan förstå Lacans tes att ”en galning är den enda fria mannen” eftersom galningen har valt att inte gå i fällan och acceptera det faktum att han alltid/redan har valt, utan han tog valet på ”allvar” och valde det omöjliga alternativet till i Faderns Namn.

Och är det kanske såhär vi kan tolka Paulus ord ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28) och ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft” (1 kor 1:18). Galenskap är det enda alternativet till den symboliska ordningen, men samtidigt den enda vägen till räddning, inte i Faderns Namn, utan i namnet av objet petit a, det som sticker ut, det som i oss är mer än oss själva, det som i människan är mer än människa.

Molnet

Det skrämmande molnet över Island sätter oss (i västeuropa) inte bara strandsatta på våra semesterparadis utan sätter också griller i våra huvuden. Hur skall vi egentligen förstå molnet? Som Islands hämnd för en kraschad ekonomi? Som naturens hämnd på en förstörd jord? Som ett tillfälle för oss att tänka över våra synder, en påtvingad fasta såhär i post-påsktiden?

Vad sägs om att försöka se bakom alla de olika bestämningar av molnet och istället se det Reala som molnet (och våra tolkningar) försöker dölja? I boken Tarrying with the Negative beskriver Slavoj Žižek (vem annars?) hur alla de försök att tolka in någon mening i filmen Hajen egentligen bara verkade för att dölja det faktum att det inte fanns någon mening, att Hajen som ideologisk skapelse bara var en blank skärm på vilken människor projicerade alla sina vardagliga rädslor och hur den projektionen, den symboliseringen, således bara tjänade till att samla alla de olika rädslor som människor bar på den tiden till en enskild punkt. Genom att titta på molnet ur den betydelsen är det inte konstigt att se hur de rädslor som präglar vår tid (ekologisk kris, finansiell kris, arbetslöshet, resandet och turismens inverkan på vår jord, storbolagens grepp om oss) alla kan ge molnet en ideologisk betydelse.

Men vad denna ideologiska betydelse döljer är det Reala bakom molnet, nämligen vulkanen. Genom att samla alla rädslor till en ideologisk punkt så obfuskeras det faktum samhällets antagonism är högst reell. Att de motsättningar och problem vi känner av i dagens samhälle inte kan lösas. Den grundläggande antagonismen i samhället (som kanske bäst kan liknas vid de kontinentalplattor som dras isär och trycks ihop - vilket i sin tur ger vulkanutbrotten, som utbrott av det Reala) är dock för mycket för oss att bära på varför vi istället döljer det genom att sätta molnet i det Realas plats. Istället för att välja att se den sociala ordningens faktiska status så låter vi molnet täcka över det faktumet. Molnet kan således ses som ideologins sublima objekt, det objekt som inte bara är "i vägen" för samhällets blivande helhet, utan även är konstituerande för tanken på samhället som en organisk helhet.

För molnet splittrar just nu upp samhället, det strandsätter familjemedlemmar på avlägsna platser, det tvingar folk till att sägas upp från sina arbeten och det sätter samhällsekonomin, politiska förhandlingar och storföretag i gungning. Men samtidigt är det just molnet som i detta avseende också är det som skapar utopin om ett helt samhälle. "Om bara molnet inte var där så skulle jag vara samlad med min familj", "Om inte molnet tvingade mig från mitt jobb skulle allt vara bra" o.s.v. På detta sätt skapas tanken om helhet. En tanke som utan molnet (i det här fallet) inte skulle kunna tänkas utan skulle tvinga oss att se ner i det Realas avgrund och se splittringen, kontinentalplattornas isärglidande, som där råder.

Uppdatering; Länkar till två artiklar som berör ämnet. en humoristisk och en lite mer seriös.

Etty Hillesum och Zizek

"Far from providing the conclusive dot on the i, the divine act [Jesus dying on the cross] stands rather for the openness of a New Beginning, and it is up to humanity to live up to it, to decide its meaning, to make something of it. It is as in Predestination, which condemns us to frantic activity: the Event is a pure-empty sign, and we have to work to generate its meaning. "The Messiah is here" - this summarizes the terrible risk of Revelation: what "Revelation" means is that God took upon Himself the risk of putting everything at stake, of fully "existentially engaging Himself" by, as it were, stepping into His own picture, becoming part of creation, exposing Himself to the utter contingency of eistence, Here I am tempted to refer to the Hegelian-Marxian opposition of formal and material subsumption: through the Event (of Christ) we are formally redeemed, subsumed under Redemption, and we have to engage in the difficult work of actualizing it. The true Openness is not that of undecidability, but that of living in the aftermath of the Event, of drawing the consequences - of what? Precisely of the new space opened up by the Event.

What this means, in theological terms, is that it is not we, humans who can rely on the help of God - on the contrary, we must help God. It was Hans Jonas who developed this notion, referring to the diaries of Etty Hillesum, a young Jewish woman who, in 1942, voluntarily reported to a concentration camp in order to be of help there, and share the fate of her people: "Only this one thing becomes more and more clear to me: that you cannot help us, but that we must help you, and in so doing we ultimately help ourselves ... I demand no account from you; you will later call us to account"

- The puppet and the Dwarf s.136 - 137