Det finns teologer som värjer sig mot katedralerna, som förespråkar en katakombisk teologi, som hävdar att teologin rör sig bäst i underjorden, i mörka vråer där man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn. Överraskningens teologi, med en öppning mot det oväntade.
Katedralerna skymmer, menar de, står i vägen för livet som myllrar under ytan. Katedralerna är endast luftslott, maktspråk och äregirighet. Som stora fallosar står de upp i våra städer och byar. Erigerade mot himlen väntar de på extasen.
Jag förstår deras synsätt. Men katedralen är också längtan, hinner jag tänka under begravningen. Längtan efter skönhet, längtan efter att något vackert tar vid, att någon vackert, långt borta, är slutmålet för våra dödas resa bort från oss.
Kan katedralen också innebära en längtan efter gemenskap? Ingmar Bergman skriver:
“Jag vill vara en av konstnärerna i katedralen på den stora slätten. Jag vill vara sysselsatt med att ur stenen hugga fram ett drakhuvud, en ängel, eller kanske ett helgon, sak samma vilket..."
Han vill vara delaktig i något större. Eller som KG Hammar uttrycker det i Söndagsintervjun i P1 när han beskriver att tron är erfarenheten att något större än jag själv är subjekt i mitt liv, att det finns något mer än bara jag.
Det är kanske det som är relationens mysterium, det som vi firar i katedralerna. Att någon annan blir subjekt i mitt liv, genom dopet av ett barn, eller giftemålet. Ett erkännande av relationens närvaro. Eller relationens frånvaro, det vi saknar, vid en begravning.
Kanske är det också så som Bergman uttrycker det, att det är själva katedralbyggandet som är det viktiga. Den gemensamma uppgiften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar