Frågan om kyrkans (Svenska kyrkan, that is) politisering är en av de mer aktuella frågorna på dagens kyrkliga agenda. Det är en fråga med många konsekvenser och som diskuteras i många skepnader. Alltifrån ifrågasättandet av politiska grupperingar inom kyrkoråd och kyrkomöte till frågan om kyrkan skall agera politiskt för sin nästa, om kyrkan skall ta ställning för eller emot rådande politiska system.
I bräschen för den senare åsikten går tankesmedjor såsom Seglora Smedja, där författaren Kristian Lundberg idag skriver engagerat om Reva och hur kyrkan bör förhålla sig till det som händer i vårt land idag med papperslösa flyktingar och Helle Klein uppmuntrar till ett nytt påskupprop. Å andra sidan diskuteras med emfas det faktum att kyrkan bör förhålla sig fri från statliga och partipolitiska bindningar, att kyrkan skall kunna vara kyrka utan att blanda sig i världen. Eller snarare, att världens åsikter inte skall grumla kyrkans synfält för det som är dess centrum och mål. Samhörigheten med Gud och Jesus Kristus.
Jag tänker att båda har rätt, och att svårigheten ligger för kyrkan att lära sig fokusera på två saker samtidigt.
För det första: kyrkan ÄR motstånd. Att vara kyrka, att gå i kyrkan, att arbeta i kyrkan är en motståndshandling. Det är inget annat än en protest mot det rådande samhället, mot den här världens vishet. Genom att vara kyrka så manifesterar vi Guds rike på jorden, vi ber till och lovsjunger den Gud som inte är av denna världen, den Gud som genom alla tider varit en protest mot den samtid i vilken den manifesteras.
Samtidigt måste den protesten ta kött, den måste inkarneras i samhället, liksom Gud inkarnerades i världen. Gud som tog kött i människan Jesus, den människan som stod upp för de förtryckta, för de fattiga, för främlingen och för de som var utanför. Gud blev konkret för oss för att vi skulle kunna få kontakt med honom, och för att Gud skulle kunna få kontakt med oss. Men också för att Gud ville visa oss vad som var rätt och fel, vad som var meningsfullt att kämpa för och vad som var petitesser.
Det är alltså ett både/och förhållande som råder mellan kyrkan och världen, liksom mellan Jesus och Gud. I koncilitet i Kalcedon förkunnades år 451 att Jesus är sann Gud och sann människa. Att han både är guden som är bortom våra beskrivningar, våra ord och våra strukturer, samtidigt som han är en av oss, i våra strukturer, i vår politiska strävan.
Det är viktigt att hålla båda sidorna i huvudet samtidigt. Att både kämpa för en bättre värld här och nu, men samtidigt se protesten som en mindre protest i förhållande till den motståndshandling som kyrkan är i sitt rena vara. För om man bara ser den konkreta guden, människan Jesus, så riskerar alla våra motståndshandlingar att bli till ett upprätthållande av ett dåligt system. En kamp för den papperslöse blir inget annat än ett upprätthållande av ett system som skapar papperslösa. Att kämpa för en dräglig tillvaro, att ge diakonalt stöd och bistånd riskerar enbart att fördjupa den ekonomiska krisen eftersom dess konsekvenser aldrig blir påtagliga nog.
Men om vi samtidigt kan hålla ett annat rike för ögonen, om vi kan tro och be för det rike som inte är av denna värld, ett rike som sträcker sig bortom vår nuvarande horisont så kan vi också sätta den konkreta protesten i förhållande till den abstrakta protesten; den protesten som är ett radikalt "nej" till vårt nuvarande politiska och ekonomiska system.
Och det är ingen högljudd protest, utan en stilla viskning som går genom vår samtid, likt en koltrast som med vemodiga toner sjunger in våren, eller som Kristian Lundberg själv en gång skrev: ett djupare brus i tystnaden, ett brus som pockar på under ytan, som talar till våra hjärtan om en ny himmel och en ny jord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar