Det är alltså i strukturen den döde har uppstått.
Inte i våra hjärtan, inte där två eller tre är samlade,
utan i strukturen.
Där bland arkivbeständiga papper och kaffefläckiga
mötesbord har han nu sin boning.
Varför fortsätter vi, som kortspelarna i Gökboet -
de som använder McMurphys ord och gester
för att få honom levande igen?
De som återupprepar hans nonsens.
Varför gör vi det till hans åminnelse?
Någonstans pockar tanken på.
Därför utreder vi strukturen, för att se om vi
kan hitta honom igen. Men det säger vi inte.
Vi låter praktiska skäl klä skott för vår villfarelse,
för vår förvirring och vår vilsenhet. Så är det alltid.
Strukturer går före liv.
För livet är för stort, liksom den döde. Det måste
struktureras upp, den döde måste alltid glömmas bort,
förbli död. För hur skall han annars kunna uppstå?
Vari ligger hoppet om den döde redan har återvänt?
Eller som Fröding skriver:
"Bäst att le åt sitt elände, bäst att slå sönder sin spegel".
Acceptansen föregår förnekelsen.
För om vi inte accepterat faktumet
finns det heller inget att förneka.
Så vi drar runt i en kostym som är alldeles för stor
och letar efter den döde. Kanske i innerfickan,
bland kvittona och cigaretterna från den där festen?
Så syr vi in vår kostym som är alldeles för stor
för om den passar kanske vi hittar den döde.
Som om han vore gömd i ett veck någonstans
dold för världen i alla dessa år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar