Bibeltolkning och galenskap

I gårdagens DN skriver Karin Johannison om galenskapens historia utifrån Carl von Linnés föreläsningar från 1700-talet som nu publicerats i bokform. Artikeln handlar om det övergripande problemet att jämföra gamla diagnoser med nya, att försöka ta en diagnos från en tidsepok och jämföra den med samma diagnos från en annan tidespok. Karin Johannison påvisar i artikeln hur sjukdomar, även om de var vetenskapligt belagda, allt som oftast ändå är kulturellt betingade.

"Man kan le överseende åt dåtidens varianter på psykisk sårbarhet (på samma sätt som framtiden kan le åt våra nojor, melankolier och utbrändheter). I själva verket ger de en unik tillgång till 1700-talets människa, hennes känslor och levda psykiska liv liksom till gränsvärdena mellan sjukt och friskt. Ta exemplet nostalgi, hemlängtan. Då ansågs det vara ett svårt och ibland dödligt tillstånd därför att så många, särskilt unga män, befann sig som soldater eller arbetsfolk långt hemiftån utan att veta om de någonsin skulle få återvända. /.../ Ända fram till 1800-talets andra hälft ansåg läkare att den fatala varianten [av melankoli] kunde bekräftas vid obduktion i form av bristningar i hjärtats eller hjärnans stora blodkärl."

Kirsten Dunst i Lars von Triers "Melancholia" (2011)

När jag läser hennes artikel så tänker jag på hur vi läser och tolkar bibeln idag. Ett dilemma som uppstår i dagens läsning av bibeln är att de sjukdomar och diagnoser som existerar i bibelns värld inte alltid existerar i våran värld. Ta exempelvis berättelsen om Legion, en man som var besatt av orena andar. Första frågan som uppstår vid en läsning av den berättelsen är: Var finns dom orena andarna idag? Var tanken på orena andar enbart en kulturell/religiös tanke på den tiden eller är det så att vi idag har förskjutit de orena andarnas verklighet till en mytologi? Är det så att Legion led av schizofreni (en vanlig tolkning i dagens läsningar)? Eller är det så att det inte ens går att jämföra den tidens diagnos med en diagnos idag? Är våra världar så kulturellt skilda att vi inte längre har några möjligheter att begripa den tidens diagnoser?

Karin skriver vidare:

"Så frågan är vad vi ska ha historisk diagnostik till. Som ett slags kuriosa i marginalen av vårt upplysta nu? För att identifiera och korrekt förklara tillstånd (till exempel depression eller psykos) som man förr hade konstiga föreställningar om? Men här tar man risker; det är vanskligt att överföra psykiatriska diagnoser från ett historiskt sammanhang till ett annat. Snarare är historisk diagnostik en exklusiv möjlighet att förstå ett tidsbundet spektrum av känslor, ångestformer och beteenden, och hur gränsen mellan friskt och sjukt ständigt omformas."

Och här tror jag hon når en fin slutsats även för exegeter och bibelläsare idag. Vi kanske inte måste översätta evangeliernas texter till nutida metaforer och diagnoser. Vi kanske inte ens behöver se hela bibeln som ett dokument som skall anpassas till oss idag, utan se det som en "exklusiv möjlighet" att titta in i en människa som levde för flera tusen år sedan, att se den människans ångest och existentiella problem. Se det som en möjlighet att fokusera på hur Jesus gjorde för att befria den tidens människa från sin ångest, inte överföra den tidens ångest till våran.