Fanatismens grund - partitagande

I stycket ”Om det entydiga” (ur Texter i Urval, Cordia, 2008) skriver  Gunnel Vallquist om svårigheten att skilja svart från vitt, och om den nödvändiga distinktionen mellan en människa och den idé eller det ideal som den människan representerar. Jag läste denna text dagen innan det fruktansvärda drabbade Norge, och först nu dök den upp i huvudet igen, som en påminnelse om faran med fanatism och hur denna fanatism grundläggs.

Såhär skriver Vallquist:

Jag tror att man kan och bör göra en bestämd skillnad mellan vad jag skulle vilja kalla partitagande och ståndpunktstagande. Att ta parti för något skulle då för det första innebära att man oreserverat hävdade det som gott, som det goda, och motsatsen som ont och därför ovillkorligen något att ta parti mot. Men en sådan inställning får inte tillämpas på annat än det som man efter noggrant övervägande och ansvarig eftertanke erkänt som det absolut. 

Ståndpunktstagande skulle däremot betyda en hållning vald såsom det efter omständigheterna bästa; i medvetande om att det absoluta som sådant inte är engagerat, något relativt alltså. Följden blir att vad vi här kallat partitagande måste reserveras för idéer, ideal, och aldrig kan appliceras på människor, enskilda eller grupper. Och här rör vi vid en av de säkerligen största faror i alla tider, men särskilt i vår tid, som mer än någon annan är ideologiernas, massrörelsernas, propagandans. 

Överallt, hos sig själv och andra, hos individer och kollektiv, möter man tendensen att identifiera en idé med dess mänskliga representanter. Till synes utan att ana hur farligt det är strävar man att identifiera idealet med dess förkämpar, idén med dess anhängare. Och när man sålunda tar parti för, uppstår det välbekanta fenomen som vår tid givit namnet personkult; tar man parti mot, läggs grunden till hat och misstänksamhet. I bägge fallen rör det sig om ett blint eller målmedvetet uppmanande av fanatism, och på längre sikt fördomar, som inte har mycket med den övertygelse man kanske skenbart eller uppriktigt syftade till. 

Varför beter man sig på detta sätt? Därför att det alltid är besvärligt att tänka efter, därför att det är lättare att formulera en slogan än en sanning. Ofta är svaret så enkelt. Men ofta ligger det också djupare: man ”absolutifierar” av rädsla. Ty man fruktar innerst inne, medvetet eller omedvetet, att idealet i sig självt inte är bärigt nog, att dess inneboende kraft inte räcker för att ge kraft åt anhängarna, att det är fattigt på sanning, på rättvisa, på godhet, för att tillräckligt rycka människor med sig. Så man faller för frestelsen att servera folk något gripbart och åskådligt. 

Det var vad Aron gjorde när han gav folket guldkalven att dansa kring – när ”personkulten” får insteg i ett religiöst sammanhang är det alltid ett tecken på att de styrande förlorat själva trons radikala kraft – de menar att deras person behövs som hjälp åt Gud för att slå an på massorna. Och när kommunisterna låter idén om rättvisa och frihet för de förtryckta ”personifieras” av kamrat Stalin eller vilken annan kamrat som helst, så är det ett motsvarande svek mot idealet som sådant, och ett erkännande att man inte riktigt hyser tilltro till dess resurser. 

Om man aldrig har rätt att identifiera en människa med det goda hon representerar eller förutsätts representera, så har man lika litet rätt att identifiera henne med det onda hon tycks göra gemensam sak med. Och det är just vad alla olika former av fanatism gör. Börjar man i denna ände, finns det ingen säker gräns. 

Vallquist avlsutar sedan hela texten med orden:

”Den som icke är med mig, han är mot mig”. Dessa ord är urtypen för blasfemism. Ingen människa har rätt att ta de orden i sin mun. De kan endast gälla det absoluta. Och i och med att vi tillerkänner någon rätten att utsäga dem, har vi erkänt honom som Gud.