Mellan fantasi och verklighet

En text mår i regel bäst av att sättas i ett sammanhang. Genom att få ramarna förklarade för sig kan författaren undvika onödiga utläggningar och läsaren undvika missförstånd. Om jag t.ex. skriver att ”Zlatan är en fantastisk fotbollspelare på yppersta världsnivå” så är nog de flesta beredda att hålla med, de flesta som bor i Sverige eller håller på Inter i alla fall. Är du däremot PAOK Saloniki-fan kanske mitt uttalande förvånar något. Ingen skugga över Zlatan Muslimovic, men ”yppersta världsnivå” är nog att ta i vad gäller hans fotbollskunnande.

Kanske var exemplet i enklaste laget, men att helt enkelt förutsätta att vi alla har samma referensramar och samma förståelse för alla ord som skrivs är som att säga att allas favoritfärg är blå – det fungerar helt enkelt inte i verkligheten. Det kan dessutom upplevas som kränkande för alla som inte gillar blått. Så för att underlätta för alla parter är det att föredra att en text sätts i ett sammanhang och tolkas därefter. Jag misstänker att detta framförallt är viktigt i ett sånt här flyktigt media, med texter som hela tiden är i rörelse, som hela tiden ändras och kommenteras, redigeras och raderas.

Sammanhanget i det här fallet är inte Guds tystnad, vilket titeln skulle kunna leda någon att tro. Det är bara ett presumptivt uppsatsämne samt ett snyggt namn. Nej, sammanhanget finns någonstans mellan fantasi och verklighet.

Men vi börjar från början och vi gör det med Sigmund Freud. Enligt hans teorier (något sammanfattade) så är den första tiden i människans liv ett fantasitillstånd, en tillvaro präglad av direktuppfyllda lustar och en syn på omvärlden som en del av barnet själv, snarare än tvärtom.Detta benämner Freud primärprocessen vilken präglas av lustprincipen. Barnet är inte bara centrum i universum, barnet är universum självt. Från denna fantasivärld socialiseras barnet sen, genom ett otal stadier och faser, till att bli en ”fungerande” individ genom realitetsprincipen. De ursprungliga begär vi hade, och fortfarande har, omdirigeras och förfinas till ädlare ändamål.Vi går alltså från en autistisk ”innervärld” till en realistisk yttervärld.

När Paul Pruyser (1916-1987) senare reviderade Freuds teorier så gjorde han det genom att lägga till en värld mellan de båda, nämligen den illusionistiska världen. Han beskriver det själv som ”en värld präglad av lek, av en kreativ föreställningsförmåga där känslan inte står i motsatsförhållande till tänkandet... där man finner tillfredsställelse och glädje utan hänsyn till realitetsprincipens kategoriska underkännande”. Pruyser menar att denna värld visar sig tydligt i mindre barns lekar och verklighetsuppfattning då de inte riktigt alltid kan skilja på verkligheten (läs: realitetsprincipens verklighet) och sin egen fantasi. De tycks ibland uppleva som att det finns en tredje värld.

För att vi skall bli "välmående" människor menar Pruyser att målet är att helt vara slav under realitetsprincipen eller lustprincipen utan att vi har en fot i alla de tre världarna. Genom konst, religion, filosofi kan vi hålla kontakten med den illusionistiska världen, och det är endast inom gränserna för den illusionistiska världen som vi kan få förståelse för konst, religion och filosofi.

”Det transcendenta, det heliga och mysteriet kan inte urskiljas i den externa verkligheten genom att vi helt enkelt, på ett realistiskt sätt, ser efter och lyssnar. Inte heller framgår dessa faktorer direkt ur vårt psyke som behagliga fiktioner. De växer fram ur en mellanliggande verklighetszon som också är en mellanliggande mänsklig aktivitet – varken renodlat subjektiv eller renodlat objektiv.”

Så där någonstans hoppas jag att dessa texter skall röra sig,
mellan fantasi och verklighet.