måndag 13 december 2010

Bergman och Bach

I många av Bergmans filmer spelar musiken, och framförallt Bach, en viktig roll. Bachs musik får ofta stå som representant för något han faktiskt kallar nåd. Det som enklast kan beskrivas som kontakt och gemenskap människor emellan. I följande citat kan man också ana hur Bergman såg Bach som en lindrare av smärtan som Guds tystnad lämnade kvar och som något som kan tränga igenom den Heliga bråten och föra oss fram till "det namnlöst Heliga".

"I Johann Sebastian Bachs musik finner vår hemlösa Gudslängtan en trygghet som inte störs av ordens mångtydighet eller spekulationens förvirringar. Vi låter vår såriga tanke stillna, behöver inte resa något motstånd inför en förtröstan som i sin gränslöshet innesluter hela vår kluvna ängslan. Bachs musik lyfter oss förbi ritualernas och dogmernas råa påtaglighet, för oss till gemenskap med det namnlöst Heliga."



tisdag 7 december 2010

Statistik från nomineringsvalet till biskop i Göteborg

Idag avgjordes så nomineringsvalet för att få fram kandidater till Göteborgs Stifts nästa biskop. Och de nominerade är följande:

Staffan Grenstedt 284 röster
Christina Eriksson 151 röster
Per Eckerdal 147 röster
Lars Hjort 119 röster
Kerstin Hesslefors Persson 113 röster
Michael Persson 86 röster
Jesper Svartvik 85 röster
Ingvar Humlén 62 röster

Anmärkningsvärt är att Jesper Svartvik kom upp som tänkbar kandidat först under dagen och det har alltså inte funnits tillfälle för präster, diakoner och elektorer att läsa på om honom och ändå lyckas han bli nominerad. Nu är han visserligen ett känt namn, men det som mest spelade in i hans nominering var nog ändå de nomineringspläderingar som föregick gruppdiskussionerna och själva valet. Svartvik nominerades nämligen av inte mindre än två olika föredragshållare. Jag trodde att många hade sina röster klara redan innan valet, men kanske påverkar nomineringarna mer än man tror så jag sammanställde en liten lista över de som nominerades, vilka de nominerades av och hur det gick för dom i valet:

Namn Röster % Pläderingar
Staffan Grenstedt 284 25 3 (Hans Lundaahl, Lars Persson + Kristina Pimaschow, Pamela Sjölin + Börje Lund)
Christina Eriksson 151 13,3 2 (Eric Muhl, Björn Andersson)
Per Eckerdal 147 13 3 (Ulla Rickardson, Britta Broman, Bengt Inghammar)
Lars Hjort 119 10,7 2 (Maria Olander, Leif Sjöstedt)
Kerstin Hesslefors Persson 113 10,1 1 (Annika Larsson)
Michael Persson 86 7,7 2 (Eric Muhl, Eva May Melander)
Jesper Svartvik 85 7,65 2 (Jonas Eek, Eric Muhl)
Ingvar Humlén 62 5,6 2 (Olof Kjellström, Henrik Törnqvist)
Dan Bernspång 20 1,8 1 (Bengt Ljungberg)
Peter Hellgren 10 0,9 1 (Mart Saar)
Lars T Gåreberg 9 0,8 1 (Ulrika Drevhagen)
Torbjörn Edebol 2 0,18 1 (Bengt Magnusson)
Jan-Olof Aggedal 1 0,09 1 (Jerker Schmidt + Jonas Ransgård + Sara Blom)

Man kan alltså märka att det är en stor fördel att få en eller flera som pläderar för ens kandidatur, vilket kanske inte var helt oväntat. Hur mycket det påverkar är ju inte helt säkert heller... Men ändå kan det vara tänkvärt till ett annat val att kanske låta alla få någon som talar för ens kandidatur för att förhindra ojämlikheter i valet.

Anmärkningsvärt är att av de tre som pläderade för Jan-Olof Aggedals kandidatur verkar endast en av de ha röstat på honom själva. (Det fanns inga ogiltiga valsedlar)

(Edit: Det verkar omöjligt att göra en snygg lista, ni får hålla till godo med så som den ser ut. Tabellerna är "namn", "antal röster", "procent av rösterna", "antal pläderingar" samt "namn på de som pläderade")

Edit 2: En uppmärksam läsare påpekade att Aggedal faktiskt fick 11 röster i nomineringsvalet vilket således förklarar de agiterandes röstande. Jag ber om ursäkt för detta. Men det visar min poäng än mer då Aggedal inte heller var nämnd som kandidat innan pläderingen och sedan ändå får 11 röster.

torsdag 2 december 2010

"Man skall inte använda gamla jasminer"

Ur Vilgot Sjömans L:136 - dagbok med Ingmar Bergman:

På morgonen går Märta Lundberg övergivet ner mot kyrkan, den tomma kyrkan, lutar huvudet kvidande mot en träpelare. Vid 11-tiden är hon sommarklädd och ordnar med konfirmationsblommorna. Plötsligt blir hon jävlig och frågar Tomas om
han tror på förbönen.
Just då upptäcker jag att Ingmar strukit en lång bit i Tomas samtal med fiskaren.

TOMAS: Du ska leva, Jonas, sommaren kommer ju, mörkret skall inte vara för evigt. Du har ju dina jordgubbsland och din blommande jasmin. Tänk så den doftar. Varma långa dagar. Det är det jordiska paradiset, Jonas. Det är något att leva för
.
- Mycket bättre utan det. Mycket ödsligare och hemskare så. Tomas sitter där och ska trösta Jonas, men allt han lyckas
åstadkomma är att han har bort Gud alldeles för honom. (...)
- Du strök Märtas replik utanför Frostnäs kyrka också. Den där om när "fjärden brinner av sol. Och björkhagen. Och jasmindoften."
- Mmm. Jag hade dom där jasminerna i MORDET I BARJÄRNA också. Dom gamla makarna sitter där i vinterkölden och fantiserar om sommaren och jasminerna... men nej, dom ska bort nu.

Han går bort till Ingrid och kontrollerar hennes eksembandage.

- Man skall inte använda gamla jasminer.

tisdag 30 november 2010

Analepsis

Jag snubblade för några dagar sedan över en gammal GP där Mikael van Reis skriver om konstnären Carl Hammoud och hans verk Analepsis och det var något i det han skrev som, påminde mig om nattvarden, anamnesen och tidsupphävandet i det liturgiska momentet. Samtidigt påmindes jag om Walter Benjamins "Messianska tidsbegrepp" och hur han menar att Messias inte kommer vid slutet av historiens utveckling utan att Messias kommer för att bryta av historien, för att bryta den kontinuerliga tiden.




"Carl Hammoud är en virtuos och på goda grunder mycket uppmärksammad målare i sin generation. Hans bildsignatur är stark – gärna slutna kontorsrum där pärmar och papper plötsligt briserar i ett strikt kaos målat i dov, elegant färgskala från beige och gult till bruna nyanser som bildar en stämning av gammal ny saklighet i möte med ett uppdaterat magritteri. Man anar en både drömmande och kontrollerande blick bland de matt lysande ytorna. Och en sorts hemlig njutning i all denna enslighet.

Ibland märker man en fond av klassiskt måleri liksom även en litterär resonans. Varje lokal producerar ju sitt drömda slott eller utbrott. Allt bygger ytterst på det paradoxala ögonblick då papper virvlar upp som fjärilar i ett rum helt utan vind och fjärilar. Carl Hammoud är då lite som en måleriets Harry Houdini. Han låser in sig och bryter sig ut som en illusionist.

Analepsis fascinerar starkt när de svävande bladen växlar mellan flimrande transparens och glatt spegelyta. En ”analeps” är en plötslig minnesbild som bryter av nuet. Allt är här i rörelse och ändå så dansant exakt i alla dubbletter och fasetter. Jag anar där en ny och kanske oväntad lätthet. Är detta inte egentligen en bild av frihet?"

fredag 26 november 2010

Deleuze och skillnaden


”Att känna en intensitet är att ovillkorligen ha upplevt en klyfta, en skillnad, en skillnad i intensitet, en skillnad mellan 1 och 0, det förnimbara och det oförnimbara, eller mellan en intensitet som har försvunnit och en som just fötts.”

söndag 21 november 2010

Håkan Hellström och Bergman

Även om Håkan Hellström och Ingmar Bergman inte har särskilt mycket gemensamt (man skulle faktiskt nästan kunna kalla Håkan för Bergmans antites - något som accentueras av att vi ofta benämner Håkan med förnamn och Bergman vid sitt efternamn) så är det en strukturell likhet som slår mig mellan Håkans senaste skiva och många av Bergmans filmer. Det är sättet de båda inleder och avslutar sina filmer/skivor på. Det inledande spåret på 2 steg från paradise är egentligen inte så mycket en låt som en programförklaring; "Det här är min tid" kan ju läsas som att den närmsta timmen verkligen är Håkans tid, om vi lyssnar på skivan i ett streck. På så sätt för han oss ut ur våran verklighet och in i skivans egna värld. Ut ur våran vardag och in i hans unika universum. Liknande kan sägas om den avslutande låten "Du är snart där" som efter en stunds tystnad avslutas med ett litet piano-postludium, som för att accentuera att "nu är min tid slut och verkligheten börjar igen". Det är inga tvära kast utan hela tiden mjuka övergångar som sakta för lyssnaren mellan världarna.

På samma sätt menar filmvetaren och Bergmankännaren Maaret Koskinen att Bergman ofta använder inledningarna i sina filmer för att långsamt föra oss ut ur våran vardag och in i hans unika värld. Filmen och biografen saknar teaterlokalens självklara atmosfär av andäktighet och den röda ridån som skiljer våran vardag från teaterns verklighet blir inte lika framträdande och avskiljande på en biograf. Och framförallt inte hemma i tv-soffan. Därför anstränger sig Bergman för att "sakta föra åskådaren i handen in till filmens universum". Jag tänkte förevisa två ganska olika exempel, det ena exemplet, hämtat från Vargtimmen är lite mer abrupt. Vi blir först, under förtexterna, medvetna om att vi är på en inspelningsplats, vi hör ljuden från arbetarna, röster och till slut Bergman själv ropa: "Tysta då! Tagning!"

Efter detta börjar sedan filmen med att Liv Ullman i sin karaktär kommer ut ur ett hus, sätter sig på en bänk, tittar in i kameran och börjar prata med oss som åskådare. Så egentligen har filmen faktiskt inte börjat, vi är fortfarande medvetna om att vi är på en inspelningsplats. Men till skillnad från förtexterna så är vi nu halvvägs in i filmens värld. Vi ser karaktärer och scenografi och börjar så sakteliga vänja oss vid att det är en film. Efter detta börjar sedan filmen "på riktigt".




Det andra exemplet är ett lite mer klassiskt exempel på inledning, hämtat från Viskningar och rop. Även här blir åskådaren varsamt ledd in i filmens värld. Den inleds med exteriörer i morgondimma för att sedan ta sig inåt i huset vars park exteriörerna är tagna i. Färgen rött och klockor dominerar filmen ett tag tills vi får se Agnes som, liksom Alma i Vargtimmen, håller ett litet förtal till oss och berättar om förutsättningarna för filmen. Sen börjar filmen "på riktigt" efter ungefär åtta minuter då systrarna och tjänarinnan Anna börjar ta plats i filmen.


Den stora skillnaden filmerna emellan är att vi inte blir lika medvetna om vår roll som betraktare. Men vad alla tre, alltså även 2 steg från paradise, däremot har gemensamt är att de sakta för oss in i en mer psykologisk verklighet än en fysisk verklighet, den som vi kallar vardag. Det handlar alltså, så som jag ser det, om ett accentuerande av att inom den närmsta tiden gäller inte samma premisser som i verkligheten. Det konstnären har att säga behöver inte spegla en fysisk verklighet, det är inte objektiv sanning som presenteras, men väl en subjektiv sådan. En verklighet där det som sägs och presenteras inte behöver ha hänt för att vara sant.

lördag 6 november 2010

Gud Fader

Mary Dalys klassiska schlager ”Om Gud är man, så är mannen Gud” är en låt som faktiskt tål att lyssnas på och uppmärksammas. Det enda problemet med den, och framförallt kanske hur den används i dagens diskurs, är att den missar en poäng. För om man enbart fokuserar på Gud, eller Jesus, som manligt kön så bortser man från det unika med att Gud är Fader, och Jesus son. Man missar själva relationens betydelse, och framförallt dess psykoanalytiska tolkning. En som tagit detta på allra största allvar är Julia Kristeva som i sin bok Crisis of the European subject diskuterar skillnaden mellan katolsk och ortodox treenighetslära. Vilket framförallt är sättet de ser på förhållandet mellan Fadern, Sonen och den Helige Anden. Kristeva menar att där de katolska kyrkorna ser den Helige Ande som utgående från Fadern och Sonen ser den ortodoxa kyrkan den Helige Ande som utgående från Fadern genom Sonen.

I västerländsk kristendom blir således Fadern och Sonen likställda på ett sätt som aldrig sker i ortodoxin. Och problemet med detta är att det kristna subjektet, det subjekt som kallar Gud för Fader, på ett medvetet eller omedvetet plan, identifierar sig med Sonen i detta förhållande. Och Sonens förhållande till Fadern i de olika doktrinerna får således olika verkningar beroende på vilken kontext subjektet växer upp i. I väst leder detta till subjektets självständighet och, enligt Kristeva, landar allt detta i den individualism vi kan skönja i dagens västerländska samhälle. Det ortodoxa subjektet däremot, riskerar att hamna i ett , som hon kallar det, ”delikat, men dödligt” förhållande till Fadern. Vilket skulle förklara det både våldsamma och samtidigt högst känslosamma ryska subjektet enligt henne.


Men kan man inte lösa detta problem genom att , som man ofta gör i exempelvis Svenska kyrkan, använda frasen ”Gud som är som en mor och en far för oss”? Kanske är det inte just fadern som är problemet, utan istället en outredd relation. Gud är som en förälder, men vad blir vi då? Och hur påverkar det våran relation till Gud? Jag ser att det är ett förhållande som behöver redas ut och analyseras i högre grad. Och tillsammans med, vem annars, Slavoj Žižek skulle jag vilja föra diskussionen ett steg vidare.

I The Fragile Absolute diskuterar Žižek skillnaden mellan fadern i Tomas Vinterbergs film ”Festen” och fadern i Roberto Benignis film ”Livet är underbart”. Jag skall inte gå in på detaljer, men i Vinterbergs film beskrivs fadern som en pedofil som förgripit sig på sina barn, medan Benignis fader gör allt han kan för att skydda sitt barn från koncentrationslägrets grymhet och bygger upp en fantasivärld för att skydda barnet från ”verkligheten”. Det intressanta med denna jämförelse är att enligt psykoanalytisk teori är det just fadern som står för ”inlemmandet i verkligheten”. Det är fadern som bryter upp den fantasi/utopi-värld som barnet lever i i symbios med modern. Det är fadern som som är Lagens representant för det uppväxande barnet. I Benignis version blir denna fader alltså mer som en moder än en fader, en ”moderlig fader”. Vinterbergs fader däremot liknar det som Freud benämnde Ur-Fadern (Ur-Vater). Den ursprungliga stammens ledare som ohämmat gjorde som han ville, låg med vem han ville, åt vad han ville och hämningslöst ägnade sig åt sin egen njutning (jouissance).

Men saken är den att båda dessa fäder, eller om man så vill, Ur-Fadern och Ur-Modern (viket ju faktiskt Benignis fader blir, den alltigenom beskyddande) är våra egna fantasiskapelser, båda dessa fäder är skapade för att skydda oss från det faktum att den inte finns sann njutning, att utopin alltid kommer att vara en utopi. För vad båda dessa fantasifäder gör är att de bryter ”inlemmandet i verkligheten”, vilket ju är faderns egentliga uppgift. Både Benignis och Vinterbergs fäder existerar som en skyddande skärm mot den Symboliska lagens realitet, Benignis fader genom att fungera som en imaginär sköld mot den sociala verkligheten medan Vinterbergs fader fungerar som en imaginär garanti att det bakom den sociala verkligheten, bakom den Symboliska lagen, existerar sann jouissance. Vad båda döljer är alltså det riktigt chockerande, nämligen avsaknaden av njutning.

Och för att dra det ett steg till så undrar jag om inte detta också är teodicéproblemets innersta kärna, konflikten mellan den moderliga och den faderliga Guden, konflikten mellan en beskyddande och en straffande Gud, konflikten mellan en självisk Gud som uppfyller alla önskningar och en beskyddande Gud som bryr sig om och värnar om människorna. Kanske kan man komma ett steg på vägen om man verkligen kan penetrera begreppet Fader i förhållande till Gud?

onsdag 6 oktober 2010

Den ideologiska avföringen

Slavoj Žižek om hur vi aldrig kan undvika ideologin i vårt dagliga liv:


torsdag 30 september 2010

Människans tystnad

Freidrich von Schelling om förhållandet mellan människan och Gud:

Schelling’s problem is not “What does God mean in our – human – eyes? Does He still mean anything? Is it possible to account for human history without any reference to God? Is God just a projection of human fantasies?”, but the opposite one: “What does man mean in the eyes of God?” That is to say: one should never forget that Schelling’s starting point is always God, the Absolute itself; consequently, his problem is: “What role does the emergence of man play in the Divine life? Why – in order to resolve what kind of deadlock – did God have to create man?” Within this context, the criticism of “anthropomorphism” apropos of Schelling’s use of psychological observations in his description of the Divine life again misses the point: “anthropomorphism” in the description of the Divine life is not only to be avoided; it is, rather, to be openly endorsed – not because man is “similar” to God, but because man directly is part of the Divine life, that is. Because it is only man, in human history , that God fully realizes Himself, that he becomes the actual living God.
Slavoj
Žižek - "The Fragile Absolute" s. 106f.


onsdag 22 september 2010

Skillnaden

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

En intensitet vandrar över min formlösa kropp, över den rena ytan. Jag känner ju inte, ändå känner jag det. Vad är det jag känner? Något som alldeles nyss inte verkar ha varit tycks nu vara realitet. Skillnaden mellan då och nu är liten, ”då” känns som bara ett ögonblick bort. Men tiden känns som helt ny. Skillnaden är enorm.

Och visst är den det? Skillnaden alltså. Den är enorm. Även om den är liten som ett sandkorn, även om skillnaden inte syns så måste den vara obegriplig, i sin allra renaste form? När blir ett nu till ett då? När blir ett ”sen” till ett ”nu”? När går jag från att vara ”jag” till att bli ”du”? Skillnaden är en evighet i sig, nuet vandrar från evighet till evighet, från ett universum till ett universum som är sig lika, men aldrig desamma.

Men när jag var ”då”, när jag var ”det”, när jag inte var, innan skillnaden rörde mig, så såg jag rösten. Jag såg rösten som stod utanför språket och betraktade dess fåfänga och uppbundenhet i sig själv. Det fanns en gång ett ”nu” då rösten rörde sig fritt utanför grammatikens regler och begränsningar. Den rösten var jag, den var du, den var mänskligheten.

Men rösten stannade inte utanför, jag hör den nu, den ropar på oss ur öknen, den kallar oss att göra vägen rak. Rösten har tagit plats i språket, den formulerar sig med våran hjälp, enligt våra regler. Men den talar inte till oss med vårt språk, den talar det språk som alltid är ”nu”, det språk som är detsamma i varje evighet, varje enskilt universum.

Mänsklighetens språk har blivit övergivenhetens språk, ett språk som definierar skillnaden som sådan. Vi tror att skillnaden är allenarådande. Men betänk då att rösten en gång har talat detta övergivenhetens språk. För att skillnaden skall upphöra, för att vi alla skall kunna förenas utanför språket.


tisdag 21 september 2010

Om valet vi alltid har

När filosofen och hermeneutikern Paul Ricoeur myntade sitt begrepp ”den Andra naiviteten” var det kanske inte framförallt en nations ideologiska tro som han talade om. Men i ljuset av de senaste händelserna är det kanske där den skall appliceras. Enligt Ricoeur är det viktigt att vi går från en ”barnslig” naivitet, en enkel tro på Gud, ideologi eller samhällssystem. Det är nödvändigt att vi kritiskt reflekterar över de ideologiska uppsättningar vi lever med, slår sönder de idoler och trosuppfattningar som vi handlar med och kommer fram till en post-kritisk ”tro”. I det här fallet, tro på en ideologi, tro på en ”godhet” och en demokratisk ordning som bär människan överallt och, lämnad till sig själv, vill allas bästa.

Att ta sig från den första till den andra naiviteten gör vi genom misstänksamhetens hermeneutik, genom att inte ta allting för givet. Jag skall försöka analysera en uppkommen situation genom att ta hans exempel och en vandring genom de tre misstänksamhetens mästare som han benämnde Nietzsche, Marx och Freud med en förhoppning om att vi kanske kan lära oss något av den uppkomna situationen.

Nietzsches kanske mest kända uttalande är ”att filosofera med hammaren”, att använda filosofin för att ”slå sönder idolerna”. Nietzsche menade dock inte att vi skulle använda släggan, utan hans tanke gick närmast till den hammare som möbelsnickare använde för att hitta håligheter i möblerna. Det handlar om att endast lätt knacka på stolen och så höra ihåligheten i argument, i trossatser och i ideologier. Detta är grunden för en andra naivitet, en post-kritisk tro. Vilken idol är det då som vi skall knacka sönder med Nietzsches hammare? Jag anser att det är den universella tron på kapitalismens universalitet som grunden för mänsklig kommunikation och nationers välstånd.

När Karl Marx myntade begreppet mervärde satte han också fingret på en problematik som än idag inte har lösts, nämligen kapitalets förmåga att hela tiden öka sitt värde. En förmåga som leder till en konstant obalans och ett samhälle baserat på kapitalismen kan således aldrig någonsin hamna i ”balans”. När kapitalismen nu i vår globaliserade tid blivit den universalitet som vi förhåller oss till är det självklart så att det skapar ett vi/dom-samhälle inom den globaliserade världen. ”Vi” som kan ta till vara på kapitalismens och globaliseringens förmåner och ”dom” som inte kan det. I tider av finanskriser och arbetslöshet är det självklart att de som tidigare sett sig som ”vi” nu plötsligt, ställda inför krisens faktum sakta men säkert märker att de har blivit ”dom”, dom som inte deltar i den globaliserade, kapitaliserade världsordningen. Och sett ur dessa individers syn är det inte konstigt att de själva måste begränsa universaliteten genom att själva sätta gränser för vad som är ”vi” och vad som är ”dom”. Nationalistiska strömningar har visat sig vara ett sätt att hantera denna känsla av utanförskap genom att göra ”den Andre” till den som är utanför. Genom att stänga gränser och således skapa ett nytt ”vi” som står i motsats till ett nytt ”dom”.

Liksom kapitalismen skapar ett mervärde visade den franske psykoanalytikern Jaques Lacan, i Freuds anda, på hur det mänskliga psyket och begäret är grundad på en liknande princip, nämligen mernjutningen (jouissance). Grunden för begäret är tanken på denna mernjutning, en njutning som inte är kopplad till någon fysiskt njutning i vanlig mening. Och begäret i sin tur är grundat på ”saknade av det ursprungliga Tinget”, ett Ting som Lacan menar att människan aldrig besuttit, men vars antagna saknad ändå är konstituerande för begäret. Det är som den kristna berättelsen om Paradiset, ett tillstånd som vi aldrig kommer att uppnå, en utopi som vi aldrig kan återvända till, för den har aldrig har funnits. Och liksom mervärdet är det som i arbetaren som är ”mer än honom självt”, det värde hans arbete skapar som inte står i motsats till den lön han får så antas mernjutningen vara det som ”är mer än subjektet självt”. Denna mernjutning (jouissance) är också det som nationalistiska strömningar räds hos den Andre, hos främlingen. För visst är det oftast det sätt som främlingen organiserar sin njutning på som upprör de kulturella nationalisterna genom Europa? Det är maten de äter, deras relation till arbete, sättet de firar sina högtider, språket de talar, attityder och kulturella värderingar som allt som oftast upptar kärnan i en nationalistisk kritik. Och grundtanken, som bl.a. Slavoj Žižek menar, är att det som de främlingsfientliga egentligen anklagar främlingen för är att de stulit Tinget, själva mernjutningens kärna. (Något som man också kan märka på genom den undermedvetna koppling som nationalister gör till hur främlingen ”stjäl” jobb, partners och pengar genom bidragsfusk o.s.v.) Men som jag tidigare påpekade är ”Tinget i sig” inte något som någon besitter, det kan inte stjälas eftersom det aldrig funnits.

Vad jag vill poängtera med ovanstående är att skälet till att nationalistiska strömningar drar genom Europa med nödvändighet inte behöver vara en ökande ”allmän” främlingsfientlighet. Främlingsfientligheten är bara ett symptom på en underliggande rädsla och oro. En rädsla för kapitalismens härjningar och allt friare rörelse, en rädsla för mervärdets princip upphöjt till universalitet. En rädsla som inte tas på allvar och som omedvetet istället förknippas med den psykologiska processen av mernjutningen.

Och det är kanske så man kan se den situation som vi i Sverige sitter i nu som en konsekvens av den liberal-kapitalistiska politik som förts de senaste åren. Istället för att kritisera kapitalismen, vilket de tidigare socialdemokratiska regeringarna gjort i mer eller mindre mån genom att hålla fast vid tanken om en stark stat som ”reglerar” kapitalismens effekter, istället för det har den nuvarande regeringen minskat statens kontroll över kapitalismen och genom bl.a. utförsäljningar av statlig egendom upphöjt kapitalismen att råda över allt som rör det gemensamma i dagens Sverige.

Den borgerliga alliansen har, måhända, rett ut den ekonomiska krisen på ett rent finansiellt plan. Men på det ideologiska planet har de misslyckats kapitalt. Genom att låta kapitalismen upphöjas till den universella normen har de misslyckats med att ideologiskt förklara och försvara det faktum att den ekonomiska krisen faktiskt inte är ”främlingens” fel, och på så sätt själva skapat den situation vi nu står i. Är det en slump att första gången en borgerlig regering lyckats sitta kvar får också ett främlingsfientligt parti fäste i riksdagen? Kanske, men jag tror att det är något annat. Jag tror att det i grunden är ett ideologiskt misslyckande. Jag tror att det är dags för en andra naivitet.

måndag 13 september 2010

Färglära (en sista reflektion kring valet)





Kristi förklaring är en bön till de som väljer att placera folk i kategorier av innanför och utanför, de som väljer att se världen i svart eller vitt, rött eller blått. En bön om den Helige Andes gemenskap till alla människor.

Kristus är inte svart eller vit, röd eller blå, rosa eller gulblå. Kristus är vit, hans kläder blev “vitare än vad någon blekning i världen kan göra några kläder”. Det handlar inte om att urskilja och separera, det handlar om att alla skall bli ett. Nej, allting är vitt, alla färger får plats i den Helige Andes gemenskap. Det handlar inte längre om svart eller vitt, rött eller blått, men det är inte heller gråzoner. Allt är förklarat, allt är vitt och alla är vi en i den helige Andens gemenskap.

Och alla vi som som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden. 2 Kor 3:18


fredag 10 september 2010

I valet och kvalet.

Om lite drygt en vecka skall Sveriges nya regering utses i ett demokratiskt val. På grund av detta tänkte jag lämna Bergman, Zizek, Girard och de andra i mumindalen för att diskutera valet en kort sekund.

Vad jag inte förstår, förutom allt det rent konkreta med politik, är varför styret av vårt land, och i förlängningen oss själva, har har blivit till en tv-tävling. Min tanke med politik, och demokrati, är vi, tillsammans, kommer överens om vilka lagar och värderingar vi vill skall styra och genomsyra vår vardag. Nu är jag fullt medveten om att det aldrig gått till så, att den staten där allas röst har lika mycket värde endast är en utopi för makt, pengar, intresse och kunskap spelar alltid in i slutändan. Men ändå frågar jag mig hur detta "överenskommande" har kommit att bli till en TV-sänd tävling? Med moment, utröstningar, mentometerknappar och en jublande studiopublik? Varför har politik blivit till ett Robinson förklätt till val av regering? Hur har det kommit sig att valet mer liknar en utröstning av de vi inte vill skall styra än ett val av hur våra liv skall se ut?

I den bästa av (utopiska) världar vill jag att politiken skall ha utseendet av en opponering av en uppsats. Någon lägger fram ett förslag, en budget eller ett lagförslag, några sakkunniga jämlikar från alla sidor av samhället diskuterar för- och nackdelar och tillsammans kommer man fram till ett beslut, ett beslut som någonstans får anses vara "det bästa".

Det mest problematiska med valet så som jag ser det idag är just detta; att det blivit en tävling istället för att vi hjälper varandra. För det enda som spelar någon roll är att vinna. Vinna röster, vinna debatter, vinna "bästa kampanjfilm", vinna "bästa partiledare". För vad händer med oss som subjekt när hela våran symboliska ordning styrs av en tävling? Vad händer med de interpersonella relationerna när våran minsta gemensamma (politiska) nämnare är en tävling?

Tror ni att "främlingen" lättare kan integreras om hela samhällets basis grundar sig på dikotomin innanför/utanför? Att det blir lättare för "de i utanförskap" att komma in "i värmen"? Kanske är det grundläggande problemet med dagens politik just detta, att inte se att blockgränser också sätter gränser människor emellan och att det bara kan finnas en vinnare av varje tävling.




torsdag 9 september 2010

Bergman, prästen och den heliga bråten

I filmen Viskningar och rop (1973) finns en scen som belyser det jag rörde senast med "den heliga bråten" när prästen (Anders Ek) kommer för att hålla en ceremoni över den döda Agnes.
Det som börjar i en trosviss bön för Agnes går snart över i en ångestladdad bön till Agnes. Och den man som levt för länge med sin spegelgud överväldigas när han plötsligt känner tvivlet komma över honom...
Hovpredikanten, som är en gammal och helig man, vänder sig om för att se till att även de städande gummorna kommit tillstädes i dörröppningen, att man slutar hosta och skrapa med fötterna, att det blir stilla. Hans ansikte är lugnt, strängt värdigt, passande, hans magra kropp är innesluten i ämbetets svarta uniform. Så är allt lugnt. Han knäpper händerna och läser bönen över den döda Agnes.
- Gud, vår fader, har i sitt allvisa råd beslutat hemkalla dig i blomman av din ungdom. Dessförinnan fann han dig värdig att bära ett tungt och långvarigt lidande. Du underkastade dig tåligt och utan klagan i förvissning att dina synder skulle förlåtas dig genom din Herre Jesu Kristi död på korset. Må din fader i himlen förbarma sig över din själ, då du träder inför honom. Må han låta sina änglar avkläda dig minnet av din jordiska smärta.
Hovpredikanten tystnar som om han överväldigades, han står förvirrad med slutna ögon. Så faller han mödosamt ner på knä (de övriga närvarande faller också på knä utan att förstå, osäkert och ovant). Han för handen över ögonen och stöder den andra handen mot en stol för att inte falla.
- Om det är så att du samlat vårt lidande i din stackars kropp, om det är så att du burit det med dig genom döden, om det är så att du möter gud där borta i det andra landet, om det är så att han vänder sitt ansikte mot dig, om det är så att du då kan tala det språk som denne gud fattar, om det är så att du kan tala till denne gud. Om det är så. Bed för oss, Agnes, kära lilla barn, lyssna till vad jag nu säger dig. Bed för oss som är här kvar på den mörka, smutsiga jorden under en tom och grym himmel. Lägg din börda av lidande vid gudens fot och be honom att benåda oss, be honom äntligen befria oss ur vår ängslan, vår leda och vårt djupa tvivel. Bed honom om en mening med våra liv. Agnes, du som lidit så ofattligt och så länge, du måste vara värdig att föra vår talan.
Förvirrad och uttröttad reser sig hovpredikanten från golvet och ser sig generat och sorgset leende omkring. Känner att något måste förklaras:
- Hon var mitt konfirmationsbarn. Vi hade ofta långa och ingående samtal. Hennes tro var starkare än min.
Han avbryter sig och blir återigen ämbetsmannen, som vet att föra sig på det rätta sättet. Hans leende blir formellt. Han rättar till prästrocken, som något veckat sig över magen, går därefter runt och tar alla i handen.

onsdag 1 september 2010

Potential

Dylan Moran, en av de få verkligt roliga komiker som rör sig därute i den riktiga verkligheten har följande inspirerande att säga om vår så kallade potential, och rör samtidigt, tyvärr, vid det enda sättet som vi verkligen kan hålla våra drömmar vid liv (utan att genomtränga fantasin). Fantastiskt roligt är det hur som helst.


tisdag 24 augusti 2010

Den heliga bråten

Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna är en av hans mer populära filmer i teologiska kretsar, men samtidigt den film som är mest kritisk till kyrkan och prästerskapet. Filmen igenom går en röd tråd som kretsar prästen Tomas och hans dragkamp mellan passionen ( i form av Märta Lundberg) och det Bergman kallar för "den heliga bråten", vilket jag tolkar som allt det som, i kyrkan eller annanstans, står i vägen för själva det heliga. Jag skall inte göra en längre utläggning kring detta utan vill bara visa på källan till formuleringen "den heliga bråten", vilket är hämtat från Pär Lagerkvists bok Ahasverus död som handlar om Ahasverus (eller "den vandrande juden") som enligt myten är skyldig till att inte ha låtit Jesus vila vid sitt hus på sin vandring till Golgata och är därför dömd att för evigt vandra på jorden, fram till dess att Jesus kommer åter. I denna bok finns ett citat som Bergman med stor sannolikhet influerats av, inte bara i sina filmer, utan också i sitt personliga förhållningssätt till Gud och det heliga.

”Bortom gudarna, bortom allt som förfalskar och förråar det heligas värld, bortom all lögn och förvridning, alla förvridna gudaväsen och människoinbillningens alla missfoster, måste det finnas någonting oerhört som är oåtkomligt för oss. Bortom all helig bråte måste det heliga själv finnas, trots allt. Det tror jag, ja det är jag förvissad om.
Gud är ingenting för mig. Ja han är mig förhatlig, för att han bedrar mig på just detta, skyler bort det för mig. För att han underhåller oss det vi längtar efter när vi tror att vi längtar efter honom. För att han skiljer oss ifrån det.
Ja gud är det som skiljer oss från det gudomliga. Som hindrar oss från att dricka ur själva källan. För Gud böjer jag inte knä. Nej för honom kommer jag aldrig att böja knä. Men vid källan vill jag gärna lägga mig ner för att dricka ur den, för att släcka min törst, min brinnande törst efter det som jag inte kan fatta men som jag vet finns. Vid källan vill jag gärna böja knä."




fredag 18 juni 2010

Guds tystnad, III

Är Guds tystnad en ofrånkomlighet? Om man frågar Emmanuel Levinas, transcendentens och etiken största filosof, som i boken Of God that comes to Mind menar att så fort vi försöker föra in Gud i "vår värld" så förlorar vi Hans transcendenta status. Hans själva "varande utanför varandet".

If the intellectualization of the biblical God - theology - does not reach the level of philosophical thought, it is not beause theology thinks God as a being without making clear to begin with the "being of his being", but because in thematizing God, theology has brought him into the course of being, while the God of the Bible signifies in an unlikely manner the beyond of being, or transcendence.

Även om det inte förklarar en tigande Gud, så berör det ändå sättet som vi kommunicerar med varandra om Gud, samt även sättet som vi kanske förväntar oss att Gud skall kommunicera med oss?

tisdag 15 juni 2010

Den Andre är inte densamme

Det är ju numera förbjudet i Frankrike att framträda offentligt med ”ett fullständigt maskerat ansikte” och i det senaste numret The Symptom (nummer 11) så beskriver Slavoj Žižek vad han misstänker är den egentliga orsaken till detta förbud. För även om, i stort sett, samtliga partier har stått bakom förbudet med hänvisningen till de mänskliga rättigheterna och kvinnors rätt att i en modern stat få bestämma över sig själva, så kan man inte undgå att misstänka att det ligger något annat bakom. Varför är det så? Först och främst menar Žižek så finns det en ambiguitet i kritiken mot att bära burka. Å ena sidan så kritiseras burkan för att det är ett förtryckande frihetsberövande plagg, men å andra sidan så glider snart kritiken över till det franska subjektets egna känslor inför mötet med den beslöjade Andre. När kritiken är så enhällig och samtidigt ligger på två så olika plan (både politiskt och subjektivt) så kan man alltid misstänka att det är ren ideologi som ”är i görningen” som det omedvetna, instinktiva, handlandet som maskeras i ord om frihet, jämlikhet och systerskap.

Så vad skulle vara det Reala i mötet med burkan, menar Žižek? Kanske är det upplevelsen av att den beslöjade Andre (en muslim klädd i burka) inte är så beslöjad utan att mötet med muslimen snarare påminner oss om den Andre i sitt radikala annorlundaskap, kanske påminner det oss om avgrunden som den Andre ställer oss inför, den avgrund som vanligtvis mildras av Ansiktets form. För är inte den Andre egentligen bara en blick/springa som tittar fram bakom en mörk fläck? Och det är detta som Ansiktet försöker dölja, försöker förmildra, genom det sätt som mitt eget ansikte liknar den Andres ansikte. Det är kanske därför vi blir mer bekväma ju mer lika varandra vi är – för att egentligen är vi alla i grunden enbart olika.

fredag 11 juni 2010

Söndag, en dag att räkna med

I senaste numret av Kyrkans Tidning väcks debatten om den söndagliga huvudgudstjänstens vara eller icke vara. Bland dem som är för förändring menar vissa att klockan 11 på en söndag inte är den optimala tiden (såvida man inte är pensionär), medan andra menar att det är förödande för vissa präster att tvingas till att utföra ett antal mindre besökta gudstjänster varje söndag för att få ihop firandet i de olika församlingskyrkorna. Andra håller däremot hårt på söndag klockan 11, ”för att det är tradition” (detta evigt tvåeggade svärd…), eller för att de anser det vara själva navet i det ”kyrkliga hjulet” och skyller vikande siffror på oengagerade präster.

Vissa förespråkar alltså ett avskaffande av obligatoriet att fira huvudgudstjänst just på söndagen och ett öppnande för alternativa former och tider för huvudgudstjänst. Tillsammans med nya handboksförslaget som väntas snart så kan detta i slutändan leda till den ”differentiering” av huvudgudstjänsterna som framförallt gynnar den enskilde individens önskan att gå till kyrkan, till en gudstjänst utformad efter dennes behov, på en tid som passar dennes schema. Många värjer sig för ordet differentiering och anser att kyrkan skall vara en och densamma vart än man kommer, medan andra anser att det är ett motmedel mot just likriktade gudstjänster som inte ”lockar” någon.

Problemet, som jag ser det, är att detta är ett mönster som går igen i många olika former. Chris Andreson, chefredaktör på tidningen Wired, publicerade för ett antal år sedan sin tes om den Långa Svansen (Long Tail-theory) vilket kort sammanfattad går ut på att ökat utbud av ”nischat” material ökar efterfrågan (och försäljningen). Han menar att individen sedan 50-talet och framåt har gått från att vara en konsument av ”generell” populärkultur ( En dagstidning, en Tv-kanal, en sorts musik på listorna) till att allt mer, med den nya tidens distributionskanaler och informationskanaler, bli en konsument av ”nischad” populärkultur. Denna möjlighet till oändligt utbud, och oändliga val leder till att individens självbestämmande (dess definierande av sig själv) nuförtiden är starkt sammankopplad med de val som individen gör. Vad den fyller sin fritid med, vilka kläder den köper, vilken musik den lyssnar på osv. Detta påverkar ju även oss som kyrka eftersom kyrkan inte längre är (om den någonsin har varit det) en självklar del av individens personlighet utan enbart är ett av de många attribut som individen kan addera till sin skapade persona. Så om vi som kyrka vill ”nå” människor så är det en självklarhet att vi måste differentiera och nischa gudstjänsterna för att ge individen möjligheten till att ha ett antal ”kyrkliga” val att addera till sin personlighet. Territorialförsamlingar och huvudgudstjänst söndag klockan 11 är så långt man kan komma från att vara en del av denna ”kyrkliga marknad” där individen kan uttrycka sig själv.

Och som ni kanske märker så dyker problemet upp här, i den ”kyrkliga marknaden”, eftersom teorin om den Långa Svansen i grund och botten är en marknadsteori så är det kanske inte en teori som kyrkan vill följa i det långa loppet. Att individen uttrycker sin persona genom marknadsekonomins regler tror jag inte är en Gudomlig uppenbarelse, även om det visserligen kan leda till det, genom ökade gudstjänstsbesök.

Så då får vi ställa oss frågan: Varför är det just söndagen som är viktig, och på vilket sätt? Att Jesus uppstod på söndagen är det ”självklara” svaret till att just denna dag i veckan är dagen för firandet av eukaristin, men vad innebär denna dag? Alexander Schmemann, ortodox teolog och liturgiker menar att denna dag har eskatologiska kopplingar till sabbaten och det Gamla Testamentet som vi kanske oftast glömmer bort idag, men som de första kristna höll heligt.

”I den judiska världsbilden och religiösa erfarenheten har sabbaten, den sjunde dagen, en oerhörd betydelse. Den är människans deltagande i, och bekräftelse på, Guds skapelse godhet.” Så sabbaten är, enligt Schmemann, det aktiva deltagande i skapelsens glädje, snarare än en vila från arbetet som vi kanske ser den idag. Som sådan får den både kosmiska och eskatologiska bibetydelser genom dess firande av tidens höjdpunkt och den gudomliga fridens helighet och fullhet. Samtidigt, menar Schmemann, är denna ”goda värld” som hyllas på den sjunde dagen också ”syndens värld”, den värld som vänder sig från Gud. Därför skriver Schmemann att ”den sjunde dagen pekar utöver sig själv mot en ny Herrens Dag – frälsningens och återlösningens dag, då Gud skall triumfera över sina fiender.”

Schmemann menar att för de första kristna blev denna dag en aktualitet i firandet av liturgin på söndagen. Genom att göra söndagen till dagen för den kristna uppenbarelsen, dagen efter den sjunde dagen, alltså dagen efter den judiska sabbaten, så blev den både den åttonde dagen, den sista dagen i ”denna världens tid”, men samtidigt den första dagen, den dagen då en ny era börjar, Herrens dag, Guds rikes dag. Och det är denna första dag som är nyckeln, för söndagens ”verkliga innebörd låg i förvandlingen av tiden, inte av almanackan. Söndagen förblev å ena sidan en av de många dagarna (i mer än tre århundraden var den inte ens en vilodag.) Den var den första dagen i veckan, helt tillhörig denna världen. I det eukaristiska uppstigandet å andra sidan uppenbarade och manifesterade sig på den dagen, i all sin härlighet och omdanande makt, Herrens Dag såsom denna världs slut och som begynnelsen av den tillkommande världen. Sålunda förvandlades genom denna enda dag alla dagar, all tid, till tider av åminnelse och väntan.”

Och poängen är alltså inte att den åttonde dagen, de kristnas högtidsdag, ersatte den sjunde dagen. Enligt Schmemann fortsatte de tidiga kristna att gå till synagogan på sabbaten just för att behålla det eskatologiska perspektivet på gudstjänsten och tiden som sådan. Den åttonde dagen omvandlade denna världens tid, den omvandlade sabbatens fallenhet, men ersatte inte tiden. ”Genom att förbli en av de vanliga dagarna och ändå, i eukaristin, uppenbara sig själv som den åttonde och första dagen, gav den alla dagar deras sanna innebörd. Den gjorde denna världens tid till en slutets tid, men också en begynnelsens tid.”

Så kanske spelar själva dagen ingen roll om vi tappat bort den åttonde och första dagens eskatologiska betydelse för kyrkans firande. Att huvudgudstjänsten ger världen liv, genom sin omvandlande kraft, är ett perspektiv som försvinner om vi diskuterar vilken tidpunkt i ”denna världens tid” som är gudstjänstens rätta plats utan att också diskutera dess förhållande till just ”denna världens tid”.

tisdag 8 juni 2010

The storm of progress



"A Klee painting named ‘Angelus Novus’ shows an angel looking as though he is about to move away from something he is fixedly contemplating. His eyes are staring, his mouth is open, his wings are spread. This is how one pictures the angel of history. His face is turned toward the past. Where we perceive a chain of events, he sees one single catastrophe which keeps piling wreckage and hurls it in front of his feet. The angel would like to stay, awaken the dead, and make whole what has been smashed. But a storm is blowing in from Paradise; it has got caught in his wings with such a violence that the angel can no longer close them. The storm irresistibly propels him into the future to which his back is turned, while the pile of debris before him grows skyward. This storm is what we call progress." - Walter Benjamin


torsdag 3 juni 2010

Israel, Beria och propagandan

I gårdagens Kulturnyheterna i SVT diskuterades attacken av Ship to Gaza-konvojen utifrån ett intressant perspektiv. De uppmärksammade det faktum att även den Israeliska befolkningen var upprörda över Israels agerande, men inte över att Israelisk militär bordat båtarna och skjutit ihjäl aktivister/terrorister. Nej, den Israeliska befolkningen var, enligt Kulturnyheterna, framförallt kritiska till det faktum att den Israeliska propagandamaskinen hade satt igång allt för sent och misslyckats med sitt mål. Poängen var alltså att den Israeliska propagandan inte hade lyckats vilket visade sig i omvärldens kategoriska fördömande av deras handlande. EU:s utrikesminister, Carl Bildt, den turkiska utrikesministern, alla fördömde de Israels handling, den Israeliska propagandan hade inte ens lyckats förmildra deras uttalanden.

Varför är detta intressant? Dels för att det visar på några aspekter av Lacans, den store Andre (the big Other) men framförallt för att det möjligtvis visar på att det existerar en tro (en tro som är skild från kunskap) i det Israeliska folkets förhållande till sin egen stat, och dennes agerande.

För all tro, menar Žižek, är grundad i en förskjutning, en förskjutning som placerar tron i ”subjektet som antas tro” (subject supposed to believe). Genom att det finns ett subjekt som ”verkligen” tror (= den store Andre) så kan vi förskjuta vår egen tro till det subjektet och därmed aldrig behöva investera oss själva helt och fullt. Så, till skillnad från kunskap, finns det inte en rak förbindelse mellan det talande subjektet och tron, utan tron förmedlas alltid av den store Andre (eller någon ställföreträdare för den store Andre). För att förtydliga kan jag ta ett konkret exempel med föräldrar som låtsas tro på tomten till förmån för sina barn (som då ”verkligen” tror på tomten) eller den sovjetiska anekdoten med Lavrenti Beria:

Efter den dåvarande chefen för den ryska säkerhetstjänsten NKVD (senare KGB), Lavrenti Berias avrättning 1953 uppstod det en incident rörande ”Den stora ryska Encyklopedin”. När sovjetiska prenumeranter fick B-volymen av uppslagsverket fanns där, så klart, ett dubbeluppslag med Beria, där han hyllades som den store sovjetiske hjälten. Efter hans fall, och fördömande som en förrädare och spion, fick alla prenumeranter ett brev från förlaget där de uppmanades att klippa ut skicka tillbaks sidorna om Beria; i utbyte fick de ett dubbel-uppslag (med bilder) rörande Behrings sund, så att, när de satte in de sidorna i uppslagsverket var helheten återställd och inga tecken kvarfanns av den sovjetiska omskrivningen av historien.

Frågan som Žižek ställer sig är: för vem var denna helhet bibehållen, om alla prenumeranter var medvetna om manipulationen (eftersom de själva klippt ut sidorna)? Žižeks enda svar är, såklart, för det icke-existerande ”subjektet som antas tro”. Och är det inte samma med den Israeliska upprördheten över propagandamaskinens misslyckande. Omvärlden vet vad som hände, det israeliska folket vet vad som hände, alla vet vad som hände (och vad som alltjämt händer i Gaza), men om propagandan ändå hade lyckats så hade kanske "subjektet som antas tro” kunnat undanhållas informationen, och därmed fortsatt ge det Israeliska folket någon som kan förmedla en tro på den Israeliska statens rättfärdighet?

tisdag 1 juni 2010

Formulating the problem: Freedom

"From the platonic dialouge to Augustine's questioning, which specifies the ego as a putting in question (se querere, questio mihi factus sum), the Western valorization of questioning culminates in the Kantian affirmation of a spontaneous, sovereign, and in this sense liberatory understanding - though one that is not, for all that, without limits and traps.

Let us pause, if you will permit me, at this Kantian freedom, "cosmological" freedom on the whole, since it is the power of Reason to begin by itself that is posited. This power of autocommencement on the part of the universal Reason can be interpreted as a splendid valorization of the reasoning "self", simultaneously initiating and autonomous. To be sure, this "self" is itself generated by a Cause from which everything begins; man is dependent on this transcendental cause that goes beyond him. Nevertheless, although human freedom is "caused" by an externality on which it depends, it spreads and can become a "practical freedom" as long as it remains independent of sense perception.

This freedom, produced by a casuality, in this case, God, could just as well be produced by a casuality of natural and economic forces. Thus Max Weber, in The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism (1904 - 1905), demonstrated the inversion of transcendence in the production of social goods. A casuality governs freedom, and freedom adapts to it, even as it achieves its own flourishing, by dominating all sensuality through understanding that is, ultimately, moral. This is the optimal model of productive and moralistic freedom. Even if it is transgressed or flouted - or simply ignored - it nonetheless governs liberal democracy. Its injunction amounts to this: adapt yourself to a cause (which, nowadays, is no longer either God or a transcendence, though these are more present than they are said to be, but is economic causality); adapt yourself to the economy; adapt yourself to the dollar - and you will be free... in that casuality. Thus freedom means the ability to produce causes and effects, and I am hardly simplifying when I say that freedom amounts to freedom of production, to the mastery of production. And so freedom is the power to produce - to produce objects of desire and consumption."

- Julia Kristeva Crisis of the European Subject s, 120-121

fredag 28 maj 2010

”Vi är annorlunda, det är inte du."

Två manifestationer som på senare tid rönt stor uppmärksamhet är Regnbågspromenaden i Göteborg, som var en del av HBT-festivalen och Jesusmanifestationen i Stockholm härom veckan. Skälet till att hålla en parad eller manifestation brukar oftast, såvitt jag uppfattat det, vara ett av tre skäl: ”Vi vill visa för världen att vi finns”, eller ”Vi vill visa för varandra att vi finns”. (Det tredje skälet kommer jag till senare.) Det andra skälet ser jag inget problem med, det är bara bra att samlas och träffas, diskutera, utvecklas, fira och ha trevligt tillsammans. Men om det vore det enda skälet så kan ju vilken plats som helst duga, och det behöver inte vara en central plats i någon av våra större städer. Kristendomen har under året flera sådana tillfällen, Världens fest, Teologifestivalen, Frizon, Nyhemsveckan, Gudstjänstsfestivalen, för att nämna några som varit på agendan den senaste tiden, vilka, även om de ibland är i storstäder, allt som oftast håller sig till redan erkända platser. Så det ända skälet till att hålla en manifestation/parad på en central plats i en storstad blir: ”Vi vill visa för omvärlden att vi finns”. (Detta är något som blir extra tydligt när Dagen intervjuar Fredrik Reinfeldt och Mona Salin om Jesus-manifestationen och förfasas över att de inte ens uppmärksammat den).

Men exakt vad är det man vill visa för omvärlden? Det kan ju inte bara vara ”att vi finns” för jag tror de flesta vet att det finns kristna och att det finns homosexuella i Sverige. Att man är många och kan låta mycket? Det kan fotbollsfans också, men de brukar snarast undvika medialjuset. Så vad är det man vill visa? Och varför? Problemet formulerades väl av Emanuel Karlsten i sin kritik av Jesusmanifestationen: ”Vi står på scenen och berättar om det andra inte har. Vi går på gator med plakat som säger ”jag är kristen” och kunde lika gärna lagt till ”det är inte du”.” Och, även om det inte är lika politiskt korrekt att tycka det, så gäller samma sak även för s.k. regnbågspromenader. Även om det är två ibland diametralt olika livsstilar som paraderar på stadens gator och torg så är det ändå exakt samma sak som proklameras. ”Vi är annorlunda, det är inte du.”

Och det är just detta proklamerande av annorlundaskap som kan leda till att man utstöts än mer från samhället, genom att man tar på sig rollen av ideologins sublima objekt. För gemene man kommer båda dessa publika tillställningar uppfattas som ett självvalt avståndstagande från normen, och inte det som ibland anges som ett tredje skäl för dylika tillställningar: ”Vi vill bli accepterade av samhället”. Men genom att markera sig som annorlunda, genom att verkligen gå ut och bekräfta sitt annorlundaskap så riskerar man inte bara att befästa uppfattningen om man är avvikande man bekräftar också den gängse, visserligen omedvetna, uppfattningen om att de Andra (kristna, homosexuella) organiserar sin njutning (för att använda ett Lacanskt begrepp) på ett annat sätt än vad vi ”vanliga” gör. För frågan hur vi organiserar vår njutning är, enligt Žižek, en av de grundläggande frågorna när det gäller rasism, utanförskap, utstötning o.s.v. Det sätt som vi organiserar vår njutning på är det som binder oss samman som grupp och därför också det som skapar klyftor mellan människor. Hur vi firar våra helgdagar, vad vi äter för mat, vilka tv-program vi ser på o.s.v. är det som vi håller som allra ”heligast” idag och om vi stöter på någon annan som inte håller våra traditioner (invandrare och deras ”konstiga mat” exempelvis) så uppfattar vi de genast som annorlunda. Men inte bara annorlunda. Omedvetet anklagar vi dem också för att stjäla vår njutning.

Förr i tiden så kunde vi organisera vår njutning till en Sak, exempelvis Nationen, Gud eller Staten. I Sverige idag är inte längre Nationen, Gud eller ens Staten, det som binder samman alla dessa gemene människor. Det är TV. Programmet Idol, Melodifestivalen, stora sportevenemang osv. fyller tomrummet som de tidigare ”Sakerna” har lämnat efter sig och har nu blivit Saken som vi organiserar vår njutning kring. Idol får inte så många tittare för att det är bra, det får många tittare för att det har många tittare, dvs. för att det fyller ett tomrum i den gemene mannens/kvinnans tillhörighetsskapande.

Det är också därför dessa manifestationer av annorlundaskap skapar än mer klyftor. För poängen enligt Žižek och Lacan är ju att vi aldrig haft saken, att vi aldrig har besuttit Tinget som vi eftertraktar. Tomrummet som Nationen, Gud, Staten lämnat efter sig och som nu fylls av Tv har alltid varit ett tomrum. Saken/Tinget har aldrig kunnat nås, och vi har aldrig haft det i vår besittning. Men detta är vi inte medvetna om och eftersom vi inte kan få den fulla jouissance som vi eftersträvar så anklagar vi de Andra för att stjäla vår njutning. Så genom att så starkt proklamera sitt annorlundaskap riskerar båda sidor att bli det sublima objekt som i ideologins falska medvetande är hindret för samhällets helhet och enhet. Genom att befästa ett annorlundaskap blir man inte bara direkt kvalificerad som utanför, man vidhåller också den ideologiska fantasin om att samhället en dag kan bli en helhet. Man låter den omöjliga utopin om ett organiskt samhälle leva vidare och växa sig allt starkare för var dag som man står mitt i samhället och proklamerar sitt utanförskap inför det.

söndag 23 maj 2010

Pingst

Kom, sanna ljus.
Kom, eviga liv.
Kom, dolda mysterium.
Kom, outsägliga skatt.
Kom, verklighet bortom alla ord.
Kom, person bortanför allt förstånd.
Kom, allsmäktige, ty utan uppehåll skapar, omformar och förändrar du alla ting endast genom din vilja.
Kom, du osynlige som ingen kan beröra med sin hand.

Kom, du som aldrig rörs men som dock i varje ögonblick är helt i rörelse; du som närmar dig oss som ligger i helvetet, dock förblir du högre än himmelen.
Kom, du vars namn fyller våra hjärtan med längtan och ständigt är på våra läppar; dock kan vi icke veta eller säga vem du är eller hurudan du är till din natur.

Kom, du som är ensam till de ensamma.
Kom, ty du är själv begäret i mitt inre.
Kom, mitt liv och min anda.
Kom, min glädje, min ära, min oändliga fröjd.

- S:t Symeon den nye teologen

lördag 22 maj 2010

Simul justus et peccator


"What is the Fall? Consider the first moments of a feminist awakening: it all begins not with a direct attack on patriarchy, but with experiencing one's situation as unjust and humiliating, one's passivity as a failure to act - is this overwhelming awareness of failure not in itself a positive sign? Does it not, in a negative way, bear witness to the fact that women clearly perceive the need to assert themselves, that they perceive the lack of it as a failure? In the same way 'Fall' is the first step toward liberation - it represents the moment of knowledge, of cognizance of one's situation. Thus 'Fall into sin' is a purely formal change: nothing really changes in reality, it is just the subject's stance toward reality that undergoes a radical change. This means that the Fall in the religious sense (the knowledge of sin) is already a reaction to the Fall proper, the retreat from the 'dizzines of freedom'" - The Parallax View, s. 96



måndag 17 maj 2010

Den heliga staden, del I



Efter nio dagar i Israel och Palestina med bas i Jerusalem så är det oerhört mycket intryck och händelser som man behöver sortera lite. Men en sak som verkligen slår en är den oerhörda blandningen av folk och religioner. Bilden ovan togs under en kvällspromenad i Gamla stan, inne sitter kidsen och spelar data. Samt en äldre herre i skägg. Han spelade WoW.

torsdag 6 maj 2010

Guds tystnad, II

När vi upplever Guds tystnad som ett faktum, när vi är helt och hållet avskilda från Gud, endast då är vi riktigt nära Gud, för endast då befinner vi oss i Kristus position, övergivna på korset.
"In Christianity, the gap that separates God from man is not directly "sublated" in the figure of Christ as God-man; it is rather that, in the most tense moment of crucifixion, when Christ himself despairs ("Father, why hast thou forsaken me?"), the gap that separates God from man is transposed into God himself, as the gap that separates Christ from God-Father; the properly dialectical trick here is that very feature which appeared to separate me from God turns out to unite me with God." - (The Parallax View, s 106.)

tisdag 4 maj 2010

The apple of my desire

Vad är frukten från kunskapens träds egentliga status? Vilken "vishet" var det som Adam och Eva fick som de inte hade innan? Vad var det som fick de att dölja sin nakenhet för varandra? Svaret på dessa frågor skulle kunna sammanfattas med Lacans objet petit a.

Men för att ge mer förståelse måste jag först försöka beskriva skillnaden mellan "natur och kultur", eller mellan människa och djur. För vad är det som skiljer människan som varelse från djuren? Enligt Žižek är
det som i oss som är "mer än naturen", det som gör att vi, ”står över djuren” (om uttrycket tillåts), det steg som skiljer människan från djuren, lika med steget från instinkt till begär med uppkomsten av driften som ”den försvinnande förmedlaren” mellan dessa båda begrepp och således även mellan natur och kultur.

Det första som bör klarläggas är alltså skillnaden mellan instinkt och drift, där instinkt är det som vi kanske tänker på i naturliga termer, såsom behovsuppfyllnad, med ett klart och tydligt mål och som är fixerad vid ett särskilt objekt. Behovet att äta kan uppfyllas av mat, behovet av sömn kan uppfyllas av att sova, osv. Driften, däremot, är inte fixerad vid - och kan inte tillfredsställas av - ett enskilt objekt utan är snarare det ständiga cirkulerandet runt detta objekt, detta mål för dess drift, ett mål som, i motsats till biologiska behov, inte kan uppfyllas. Målet för driften är inte ett objekt, eller en sak utan självaste Tinget. (I subjektets ontologiska historia ingår en antagen förlust av det ursprungliga Tinget, en förlust som alltså aldrig skett men vars melankoliska minne ändå är konstituerande för subjektet som sådant.) Man kan likna skillnaden mellan instinkt och drift som skillnaden mellan en bumerang. En gång i tiden användes bumerangen som ett jaktredskap vars huvudsakliga mål var att fälla ett byte, nuförtiden används bumerangen som en leksak vars enda syfte är att kastas och komma tillbaka igen.

Denna onaturliga, och på samma gång omänskliga, drift måste på något sätt försöka stävjas för att subjektet skall kunna inlemmas tillbaks till en ”naturlighet”. Och för att göra detta träder så Lagen in och förbjuder tillträde till Tinget, driftens egentliga mål och låter subjektet inkorporeras i sin andra natur, det vi kallar "kulturen". Lagen/förbudet uppstår alltså som ett sätt att hindra människan att fastna vid sin fixering av Tinget och genom kulturen stävja detta onaturliga och omänskliga cirkulerande kring det.

Problemet är bara att subjektet ständigt är kopplat till Tinget. Lagens förbud hindrar visserligen driften, men tanken på att nå full tillfredsställelse är ändå kvar. Istället för driften uppkommer så begäret. Eftersom vägen till Tinget är blockerad av Lagen/förbudet så riktas begäret till andra ting, andra objekt, nämligen det som med en Lacansk term kallas för objet petit a, "objektet som upphöjs till statusen av ett Ting". Objet petit a är det som bryter driftens cirkulära rörelse, men istället för en fixering vid ett objekt (Tinget) kan nu subjektet få en fixering till vilket objekt som helst. Och kanske är det därför som dagens beroende ter sig i så många olika former, alkohol, droger, rökning, sex, shopping, spel och dobbel - alla är de olika sätt att försöka nå Tinget i sig.

En annan viktig aspekt av denna förståelse är att begäret alltid är förmedlat. Där driften hade sin objekts-orsak klar (Tinget) så är begärets objekts-orsak (objet petit a) aldrig frånkopplad det symboliska nätverket. Det är alltid den Andres begär som är konstituerande för subjektets begär. Antingen om den Andre begär något som vi också begär, eller om vi begär något för att väcka den Andres begär för oss, så är det alltid förmedlat. Och det är kanske på detta sätt som vi kan förstå äpplet i Paradiset som historiens första objet petit a. Med människans särställning över djuren i de två skapelseberättelserna så har det faktiskt redan etablerats ett tillstånd där driften är aktiv, driften som ju är det ”överflöd” som människan har, vilket skiljer kulturen från naturen.

Och det är så vi kan tolka förbudet att äta från kunskapens träd, som ett förbud mot driftens ständiga cirkulerande kring sitt mål, som ett sätt att ställa Lagen framför tillgången till Tinget.
Men det som uppstår istället är alltså begäret, och objet petit a. Det objekt som förhindrar den cirkulära rörelsen, som bryter driftens vilja och fixering vid Tinget, men som samtidigt kastar ut subjektet i världen. Som tvingar subjektet att hitta ständigt nya ersättare till det förlorade Tinget.

lördag 1 maj 2010

Proletärer världen över förenen eder!














Eftersom jag inte är någon vidare politiker, eller första Maj-talare för den delen heller så skall jag låta min gamle lärare Ulf Bjereld stå för talet denna dag:

"Min samhällsutopi har sin värdemässiga grund i mötet mellan Jesu uppmaning att "Du skall älska din nästa såsom dig själv" och den kommunistiska utopin "Av envar efter förmåga - åt envar efter behov". Min kristna syn på människans ofullkomlighet och på människan som gemenskapsvarelse leder mig till en socialistisk syn på hur samhället bör organiseras. Jag vill inte leva i ett samhälle där svaga grupper är utlämnade åt välgörenhet från välbärgade elleråt omsorg från familj och vänner. Välgörenhet är alltid godhet på givarens villkor. Jag vill leva i ett samhälle med en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger till de fattiga. Borgerlighetens skorrande livspussels- och köksbordsretorik döljer ojämlikheter och skeva maktförhållanden i samhället. Därför behöver vi politiken, som ett nödvändigt medel för att skapa frihet, jämlikhet och rättvisa."
- Saxat från tidningen ETC


fredag 30 april 2010

Pre-sekulärt

I tider av postsekularism, postkonolianism och postmodernism kan det ibland vara befriande att höra den ortodoxa kyrkans röst, den röst som inte talar i termer av andligt och världsligt. Nedan följer ett utdrag ur Alexander Schmemanns bok "För världens liv".


"Människan är det hon äter". Men vad äter hon, och varför? Dessa frågor verkade naiva och irrelevanta inte bara för Feuerbach. De verkade ännu mindre relevanta för hans religiösa motståndare. För dem, liksom för honom, var ätandet en kroppsfunktion, och den enda viktiga frågan var, huruvida människan dessutom ägde en andlig "överbyggnad". Religionen sade ja, Feuerbach sade nej. Men båda svaren gavs inom samma grundläggande motsättning mellan andligt och materiellt. Andligt kontra materiellt, sakralt kontra profant, övernaturligt kontra naturligt - detta var under århundraden de enda accepterade och begripliga formerna och kategorierna för religiös tanke och erfarenhet. Och så materialist han var, hade Feuerbach helt naturligt ärvt den kristna "idealismen" och "spiritualismen".

Men vi sade också, att Bibeln börjar med människan som en hungrig varelse, med människan som är vad hon äter. Perspektivet är emellertid helt annorlunda, ty ingenstans i Bibeln finner vi den kategoriklyvning, som självklart strukturerar alla våra sätt att närma os religionen. I Bibeln är maten, som människan äter, och den värld som hon måste ta del av för att leva, given henne av Gud, och given till gemenskap, kommunion, med Gud. Världen som människans föda är inte "materiellt", begränsat till kroppens funktioner, inte något skilt från och motsatt de specifikt "andliga" funktioner som förbinder människan med Gud. Allt som existerar är Guds gåva till människan, och allt detta existerar för att göra Gud känd för människan, för att göra människans liv till gemenskap, kommunion med Gud. Det är den gudomliga kärleken, som blivit till bröd, till liv för människan. Gud välsignar allt han skapar, och på bibliskt språk betyder det, att han gör hela skapelsen till tecknet för sin uppenbarelse. "Smaken och sen, att Herren är God".

(För världens liv, s. 15-16)

onsdag 28 april 2010

Oväntat möte

Ett oväntat möte inträffade under mina dagliga Žižek-studier då han plötsligt hyllar Henning Mankell! Tydligen inleder Mankell ofta sina deckarromaner med en visit i Afrika för att sedan låta historien utspela sig i Ystad. Likaledes delar han själv sin tid mellan Maputo och Ystad och det är detta som Žižek fascineras av och skriver följande:

"And it is only this [att han delar sin tid mellan Maputo och Ystad] that brings us to Mankell's true achievement: among today's writers, he is an unique artist of the parallax view. That is to say, the two perspectives - that of affluent Ystad and that of Maputo - are irretrievably "out of sync", so that there is no neutral language enabling us to translate one into the other, even less to posit one as the "truth" of the other. All we can ultimately do in today's conditions is to remain faithful to this split as such, to record it. Every exclusive focus on the First World topics of late-capitalist alienation and commodification, of ecological crisis, of the new racisms and intolerances, and so on, cannot but appear cynical in the face of the raw Third World poverty, hunger and violence; on the other hand, attemps to dismiss First World problems as trivial in comparison with "real" permanent Third World catastrophies are no less a fake - focusing on the "real problems" of the Third World is the ultimate form of escapism, of avoiding confrontation with the antagonisms of one's own society."

Visserligen är det den sista delen av citatet som är den intressantaste, och kanske en svåraste för oss att inse, att det inte finns mer eller mindre "riktiga" eller viktiga konflikter utan att det inte finns någon jämförelse just för att det inte finns någon jämförelsepunkt. Det är skillnaden, gapet, mellan U-landsproblem och I-landsproblem som sådant som är intressant. Inte vilken konflikt som är "verkligast".

söndag 25 april 2010

Vägen till livet


"It's knowin' that your door is always open
And your path is free to walk,
That makes me tend to keep my sleeping bag rolled up
And stashed behind your couch"

Dagens kulturteologiska motsvarighet till de kyrkliga texterna får bli Elvis Presleys version av Gentle on my Mind. En fantastisk låt och en fantastiskt vacker text om hur vägen alltid är öppen, men aldrig är ett tvång.

Jämför bara Paulus ord: "Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt" med citatet:

"It's knowin' I'm not shackled
By forgotten words and bonds
And the ink stains that have dried upon some line
That keeps you in the back roads
By the rivers of my memory
It keeps you ever gentle on my mind "




Övriga tips:
1. Idag visas mässan med Eldkvarn från gudstjänstfestivalen i Annedalskyrkan i SVT. Mikael Ringlander är liturg och Cecilia Nyholm predikant.

2. Teologiskt forum har en debattartikel om "Samhällelig värnplikt" i dagens GP. Intressant, men kanske svårimplementerad. Hade det inte varit bättre om de skrivit vad de egentligen menade; att samhället skulle vart bättre om alla gick i kyrkan?

fredag 23 april 2010

Le père ou pire

Jag måste dröja kvar lite vid Island och den uppkomna situationen. Bakom det psykoanalytiska begreppet ”symbolisk kastration”, alltså hur subjektet tvingas ge upp något, bli kastrerat, för att kunna få en plats i den symboliska ordningen ligger insikten om att ett visst ”offer” definierar människan som en ”varelse i språket”. Subjektet tvingas att ge upp något/allt (sitt varande i det Reala, tillgången till den ursprungliga njutningen) för att kunna socialiseras in i den symboliska ordningen. Detta offer är alltså det som ligger bakom socialiseringen och är konstituerande för oss alla. Och på detta sätt får det ”sociala kontraktet” strukturen av ett tvingat val: subjektet som kan tänkas välja sin gemenskap fritt existerar således inte eftersom subjektet som sådant helt enkelt inte existerar före detta påtvingade val. Det paradoxala är alltså att det fria valet bara är fritt så länge subjektet väljer rätt, om subjektet däremot väljer det ”andra”, i motsats till den sociala gemenskapen, så förlorar det sin frihet, själva möjligheten till ett val.

Lacan kallade detta val mellan dåligt eller värre (pest eller kolera) för Le pére ou pire, ett val mellan Fadern eller värre. Alltså ett val mellan att införlivas i den symboliska ordningen genom att i den Oidipala situationen tvingas välja att förneka vårt begär och underställa sig Fadersnamnets auktoritet, eller att välja psykos, utstötning ur den symboliska ordningen, symboliskt självmord om man så vill.

Det ironiska i den Isländska situationen är självklart hur de som islänningar repeterar detta konstituerande tvingade val. Merparten av alla islänningar har sin faders namn som efternamn. Genom att endast addera -dottir eller -son till faderns namn får en isländsk invånare sitt efternamn. Alltså sätts de in i det sociala kontraktet, ställs tydligt under fadersnamnets auktoritet, innan de själva har skapat förmågan till fria val. (Detta är inte utmärkande för islänningar, det är ju som sagt konstituerande för oss alla, det är bara det att islänningarna väldigt tydligt symboliserar hela kastrationen genom hur deras efternamn skapas.)

Men när nu den symboliska ordningen har fallit sönder på Island, när marknadsekonomin stjälper hela landet, så är det inte islänningarna som individer, utan snarare Island självt som väljer att välja ”det andra”. Vulkanen står självklart här för det andra, det värre, ou pire. För det enda alternativet till det ”dåliga” valet av i Faderns-namn är objet petit a. Det enda alternativet till den symboliska ordningen är galenskap (sett ur den symboliska ordningens perspektiv förstås), är att inte förneka sitt begär, att välja objet petit a istället för den symboliska ordningen. Och det är på så sätt vi kan förstå Lacans tes att ”en galning är den enda fria mannen” eftersom galningen har valt att inte gå i fällan och acceptera det faktum att han alltid/redan har valt, utan han tog valet på ”allvar” och valde det omöjliga alternativet till i Faderns Namn.

Och är det kanske såhär vi kan tolka Paulus ord ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28) och ”Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft” (1 kor 1:18). Galenskap är det enda alternativet till den symboliska ordningen, men samtidigt den enda vägen till räddning, inte i Faderns Namn, utan i namnet av objet petit a, det som sticker ut, det som i oss är mer än oss själva, det som i människan är mer än människa.