söndag 28 december 2014

För hjärtat är livet enkelt (Predikan sön. e jul)

Tema: "Guds barn"
GT:
Jer 31:15-17
Epistel: Gal 4:4-7
Evangelium: Matt 2:13-23


”För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan.” så inleder den norske författaren Karl Ove Knausgård den första boken i hans romansvit ”Min kamp”. En bok som handlar om en sons relation till en far. Om en son som växer upp i ständig rädsla för fadern, om en uppväxt i skräck och förnedring. Men framförallt är det en bok om en död far.

När boken skrivs är det tio år sedan fadern dog under förnedrande former. Men även om hans hjärta inte längre slår så lever han kvar.  Som ett minne, i författarens flyktiga spegelbild, som en efterhängsen rädsla, en känsla av att ”när som helst” kan han dyka upp och tillintetgöra sonen. Och boken blir ett samtal med den döde fadern. Ett samtal som syftar till att författaren skall kunna främja sig från fadern, låta honom vila i jorden, men för att kunna göra det måste han också närma sig fadern. Försöka att förstå fadern, se det i honom själv som skulle kunna göra, och som kanske till och med gör, likadant som fadern.

Julen är för de flesta av oss en påminnelse om våra familjeband. Om de relationer vi har, de vi växt upp med och de tankemönster som påverkat oss. Det är en påminnelse om vem vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. För någon är det en trevlig upplevelse, för någon annan en mer obekväm upplevelse. För någon tredje, som exempelvis i Knausgårds fall, skulle det kunna vara vara en rent fruktansvärd upplevelse.

Även om livet är enkelt för hjärtat, det slår så länge det kan, så lever de döda kvar. I oss. Våra föräldrars sår och glädjeämnen har de ärvt från sina föräldrar och de går sen i arv till oss. Och på liknande sätt som våra förfäder lever vidare i oss så lever också den mördade barnen i Rama och Betlehem med omnejd kvar hos sina föräldrar och släktingar.

För en människa är livet inte så enkelt som för hjärtat. Det som vi oftast tänker på när vi säger hjärtat, den plats där våra känslor finns, kärlek och hat, glädje och sorg, fylls lätt upp av livets händelser. Det finns en plats där vi låter sorgen få rum, ett rum där de vi saknar lever vidare tills den dag också våra hjärtan slutar slå och rummen töms på minnen och känslor.

Men nu handlar ju den här dagen inte om våra familjer här utan ett annat sorts släktskap. Om att vi alla är guds barn. Hur skall det begripas? Vad innebär det att vara Guds barn? Vad innebär det att våra hjärtan nu också ropar ”Abba! Fader!”? Innebär det ännu en familj att fira jul med? Ännu en familj att dela vår tid mellan, ännu en familj att värna?

Ja, på sätt och vis är det så. Guds barn, vi som i våra hjärtan ropar ”Abba! Fader!” vi som tillsammans ber ”Fader Vår”, vi är kyrkan. Det är också vår familj. Familjen som har sitt ursprung en stilla natt utanför Betlehem i en krubba i ett stall. Familjen som växte, från de ursprungliga tre till det lokala, herdarna på ängen till det globala och världsvida, de vise männen från världens alla hörn och ända upp till den himmelska härskaran. En familj som är överallt. Med denna familj firar vi jul, med denna familj delar vi vår tid, denna familj får vi värna. Familjen som är kyrkan. Som är du och jag och alla andra över vår jord som firar jul till minne av Jesu födelse. Det är vi som är kyrkan, det är vi som Paulus menar när han skriver att vi har sonens ande i oss. Det är i oss som ramaskri väcks över våra trossyskon som förföljs och lider över hela vår värld. Över alla de barn som faller till marken för maktgalna mäns svärd.

Men det är också vi som kyrka, som familj som lider med de andra familjerna i vår närhet. När en moské i Eskilstuna sätts i brand är det en handling som vi måste fördöma kraftigt. Det är en handling i vrede mot våra grannar, en av de familjer som ligger oss närmast och en fruktansvärd handling som vi genast måste ta avstånd ifrån. Särskilt i det politiska klimat som råder över vår värld idag, ett klimat då vi behöver alla de goda krafter som finns som motverkar att fler ramaskrin väcks över vår jord över dödade barn, föräldrar, släktingar och vänner.

För hjärtat är livet enkelt, det slår så länge det kan. Det är ett citat som sätter fingret på livet, som fångar livets rytm, tempo och dess obönhörliga gräns: Den dag hjärtat slutar slå. Men det är också ett citat som bara uttrycker livets biologi, som bara rör sig kring kroppens funktioner, den biologiska sidan av livet, det som vi delar med naturen. Men livet är mer än så. Det finns något i människan som står över naturen, såsom vi brukar tänka på det. Något som skiljer oss ifrån djuren. Det som vi brukar kalla själ, förstånd, eller medvetande. Den självreflekterande sidan av mänskligheten. En sida som vi tänker står i direkt släktskap till Guds självreflektion, som vi ärvt. Kunskapen på gott och ont. Den fria viljan. Viljan att göra ont eller gott, att välja liv eller död. Det är också en del av vårt släktskap med Gud, en del som vi får bejaka idag. I vardagen, i nutiden.

Men så finns det en annan tid. En tid där vårt släktskap består. När Mose frågar Gud: vad har du för namn? Så säger gud ”Ehyeh asher ehyeh”, hebreiska som ofta översatts med ”Jag är den jag är”. Men det finns ett problem där, eftersom den nutid som vårt språk har inte existerar i det hebreiska språket. Den ordagranna översättningen av ”ehyeh asher ehyeh” är istället ”Jag kommer att bli den jag kommer att bli”. I gudsnamnet, det namn som barnet ärver, finns ett löfte om en framtid som ännu inte är fullkomnad  

För livet slutar inte bara för att hjärtat slutar slå. Som kyrka är vi Guds barn och som dessa har vi också det eviga livet. För som Guds barn får vi ta del av faderns hjärta, vi får plats i de rum han förberett för oss och som vi får leva vidare i efter att våra hjärtan slutar slå. Det finns ett löfte i det släktskapet, ett släktskap som tar sin början i dopet där Gud lovar att vara med oss alla dagar till tidens slut. Det är ett löfte som sträcker sig längre än våra liv, ett löfte som alltså sträcker sig till tidens ände. Inte änden på vår tid, när våra hjärtan slutat slå, utan all tids slut när själva Guds hjärta slutar slå. 

torsdag 25 december 2014

Den råa verklighetens helighet. (Julnattspredikan 2014)

Juldagens morgon, den som snart stundar, är början på något nytt. Början på en ny tid i förhållandet mellan människan och Gud. Men vad är detta nya? Vad är det som sker i födelsen av Jesus som inte skett förut? Vad är förklaringen till inkarnationens mysterium, att Gud tog sin boning bland oss?

Det finns förstås många förklaringar, men en är vändningen från det yttre till det inre. Den oväntade men befriande vändningen. Likt Musse Piggs husvagn på julafton som står utplacerad vid en naturskön plats tills Musse drar i spaken och hela omgivningen, med vyn över bergen och sjön och allt fälls ihop och dras in i husvagnen och visar soptippen som ligger bakom. Det vackra yttre försvinner och visar den råa verkligheten som hela tiden legat bakom.


Och det hela påminner om en annan vänding, den inom konsten under 1800-talet. En vändning som gick från romantikerna och naturalisterna och natursköna tavlor, fyllda av mäktiga berg, landskapets vidunderliga storhet och havets oändlighet återgivet i exakt precision och som slutade i expressionismen där det yttre var underordnat det inre. Där konstnärens inre verklighet, den råa verkligheten som hela tiden ligger bakom bilden, precis som soptippen i Musse Piggs  campingsemester, får blomma ut och ta plats i världen. Som hos Edvard Munch och hans berömda tavla ”Skriet”, en tavla där vi inte längre känner igen omvärlden som den är porträtterad, men där vi däremot kan känna igen känslan som tavlan uttrycker, det som pågår inom oss, under ytan. Blicken vänds från omgivningen och det som pågår utanför oss till det inre livet, det som vi alla tar del av på lika villkor.


Det är en sådan vänding som inkarnationens mysterium är, en vändning från det yttre till det inre, en vändning från en avlägsen Gud som sitter på sin tron av änglar till en inkarnerad Gud, en Gud som infogar sig i den råa verkligheten. Det är ett brott med myten. Med det storslagna och episka, Gud upphör att vara en gigant, en tyrann en oåtkomlig historia. Som Zeus och de grekiska gudarna, som Oden och de fornnordiska gudarna. Det som är religionens kärna, förhållandet mellan människan och Gud förmedlas inte längre genom sagor och myter utan kan bli verkligt, här och nu. Det är ett gudomliggörande av vardagen, den helighet som finns runtomkring oss hela tiden. Vändningen som sker på juldagen förvandlar visserligen världen, men inte på ett storslaget och magnifikt sätt utan genom vardagens under, genom ett barn som föds och den råa verklighet som omgärdar en barnafödsel.

Livets mirakel är bara ett av alla de underverk som vår värld är uppbyggd av, de vardagsmirakel som står i centrum sedan den första julnatten då fokuset skiftade från det yttre till det inre. Då Gud fällde ihop vyn över bergen och sjön och lät livet träda fram som ett mirakel i sig, och vardagens mysterier såsom vänskap, kärlek, empati, skratt, gråt, tårar och sorg upphöjdes till det gudomliga. 

Juldagen är början på något nytt, de första skälvande timmarna på en ny tid, den råa helighetens tid. En tid som tar sitt ursprung inom oss och som vi därför måste fira, varje år, för att inte tappa bort oss i myter och sagor, för att inte sluta se Gud i vardagens mirakel.

God Jul!

onsdag 17 december 2014

Conor Harrington and the hunger for excess


 


What’s the story behind "Eat and Delete"?
It’s a continuation of my work over the last four years. I’m interested in systems of power and excess, and that’s where the eat aspect comes from—the excess and unrelenting desire for power and control. The delete aspect comes from what happens after that unrelenting desire for control.
It’s a story of power and colonialism and empires that build up and fall. It’s about the rise of power and the fall of power. The eat is the excess, and the delete is the drop. I don’t remember the exact line, but it’s actually from a track on the Nas and Damian Marley collaboration album. Nas says, “Eat, sleep, delete,” or something like that. I was like “Ah! Ok.” So I took the eat and delete. It makes sense with the rises and falls I’m interested in.
The prequel to "Eat and Delete" was called "Dead Meat." Why the food obsession?
I suppose it’s just the hunger and the idea of hunger in general. You’re hungry for food or you’re hungry for power—it’s the same motion. The same kind of feeling. I’m looking at the powerful people and what they’re hungry for. They’re hungry for power, hungry for excess, hungry for everything. Eating is just that general sense of nonstop hunger, nonstop feeding themselves. - (Conor Harrington, intervju om utställningen "Eat and delete")


“Coke [Coca Cola] functions as the direct embodiment of “IT,” of the pure surplus of enjoyment over standard satisfactions, of the mysterious and elusive X we are all after in our compulsive consumption of merchandise. The unexpected result of this feature is not that, since Coke does not satisfy any concrete need, we drink it only as a supplement, after some other drink has satisfied our substantial need – it is rather this very superfluous character that makes our thirst for Coke all the more insatiable: as Jacques-Alain Miller put it succinctly, Coke has the paradoxical property that, the more you drink it, the more you get thirsty, the greater the need to drink more of it – with its strange bittersweet taste, our thirst is never effectively quenched. So, when, some years ago, the publicity motto for Coke was “Coke, that’s IT!” we should discern in it the entire ambiguity: “that’s it” precisely insofar as that’s NEVER effectively IT, precisely insofar as every satisfaction opens up a gap of “I want MORE!” - (Slavoj Zizek, "Surplus-enjoyment between the sublime and the trash")

tisdag 16 december 2014

Varför firar vi nattvard?

 

I Första Moseboken berättas det om Adam och Eva i paradiset som efter att ha ätit av frukten från kunskapens träd hörde: ”Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Gud. Men Gud ropade på mannen: ’Var är du?’” (1 Mos 3:8-9).

”Var är du?” Det är Guds fråga till Adam, Guds första fråga till mänskligheten: ”Var är du människa?” Det är en fråga som, om vi lyfter den ur sitt bibliska sammanhang och låter den tala till våra liv idag, handlar om mer än position eller ett sökande efter en särskild individ på en särskild plats. Det är en fråga som handlar om hela vårt liv. ”Var är du människa?” Vem är du? Är du sann? Mot dig själv och dina medmänniskor? Det är en fråga som vi, likt Adam och Eva, i slutändan inte kan gömma oss ifrån för det är den allra mest grundläggande existentiella frågan: ”Var är du människa?”

Men har vi något bra svar på den frågan? Finns det ens en möjlighet att kunna svara på den? Antagligen inte. Inte ensam. Man kan inte ställas inför det Gud, inför det Heliga, inför existensens avgrund och svara på en sådan fråga. Så vi behöver sätt att möta kravet som frågan innebär utan att det blir upp till den enskilde individen att ensam stå till svars.

I Svenska kyrkan har vi två sakrament, dopet och nattvarden, och båda dessa sakrament, dessa heliga handlingar, är ett sätt för oss att svara an på Guds fråga till oss ”Var är du människa?” I dopet ges vi en möjlighet att i ritens form säga: ”Här är jag!” Vi får en chans att säga: ”Jag vill inte gömma mig för Gud, för mig själv eller mina medmänniskor. Jag vill försöka leva ett liv där jag kan vara sann.” Och i dopet spelar det ingen roll om vi är vuxna eller spädbarn för svaret är nämligen inte individens utan hela kyrkans. Hela kyrkan svarar ”Här är jag.” tillsammans med den döpte. Och kyrkan tar sen på sig uppgiften att fortsätta visa den döpte vägen att gå.

Och den väger leder till altaret. Till den plats där kyrkans andra sakrament, nattvarden, firas i alla våra kyrkor över hela världen. Det är vid denna plats vi påminns om vårt deltagande i kyrkan, gemenskapen som tillsammans försöker leva sant och svara på Guds fråga ”Var är du människa?”. Gemenskapen som är ”en, fastän många för alla får del av ett och samma bröd”.

torsdag 11 december 2014

Ljus och mörker




”Eftersom gryningen eller morgonrodnaden innebär en vändpunkt från mörker till ljus kan hela kyrkan med rätta kallas ”gryningen”. Då hon förs från otrons natt till trons ljus, öppnar hon sig nämligen likt morgonrodnaden genom den himmelska klarhetens glans mot den dag som följer på mörkret.

Likväl finns det något djupare som vi borde betänka då vi beaktar en egenskap som gryningen har: Gryningen förkunnar nämligen att natten är förgången; likväl låter den oss inte se dagens hela ljus utan, medan den förjagar den ena och öppnar mot den andra, äger den ett ljus som är uppblandat med mörker.” - Gregorius den store

onsdag 10 december 2014

När världen blir synlig som världen



 

"Den religiöst färgade upplevelsen av nuet, den oerhörda koncentrationen på ögonblicket, som skapar väldiga brottsjöar av tillhörighetskänslor gentemot världen och som kanske inte säger något mer än att "jag" existerar, är bara möjlig när världen blir synlig som världen, alltså som något annat än jagets värld, och det blir den bara när jaget står utanför den. I en och samma rörelse fjärmar konsten oss från världen och för oss närmare världen, den molnomsvepta och långsamt vridande materien, som också våra drömmar är vävda av."
- Karl Ove Knausgård, "Själens Amerika".


söndag 7 december 2014

Julpynt

7 DECEMBER (ur boken TANKESTUND)



"Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt." ur Heb 10:32–39

Tiden mellan första advent och jul är en fastetid. En tid för förberedelse inför den stora festen. Och precis på samma sätt som vi förbereder våra hem inför julens firande så kan vi också förbereda oss själva under denna tid på året genom fastan.

Men det är inte en tid som ska utarma oss och göra oss trötta; fastan är till för att vila själen och för att vi ska bli heliga så att vi kan möta det heliga. Det kan vara svårt att hålla en matfasta inför julen, och det är inte heller poängen. I vårt samhälle där maten är en större punkt på dagordningen än allt annat, med alla dieter och matprogram, alla krav och förväntningar, så är det viktigare att följa fastans ande än dess bokstav. Fastan är en förberedelse, inte en tid för späkning.

Advent fylls lätt med de yttre förberedelserna, med julbak och julpynt, med inhandling av klappar och städning av hemmet. Och det är som det ska, festen kräver sin förberedelse! Men det är viktigt att inte missa den andra delen, att också förbereda oss själva.

Under tiden fram till jul får vi förbereda våra kroppar, våra sinnen och våra själar inför den dag då Kristus ska födas in i världen, då han ska födas in i oss. Julnattens mysterium kan gå oss förbi om vi inte har hunnit tänka på och förbereda oss på att möta det heliga, på att möta det som är bättre och mer varaktigt, på att möta Gud.