tisdag 5 mars 2013

Andliga behov

Större än behovet av gemenskap
är behovet av de rätta ensamheterna
de rätta viloställena
i själ och hjärta belägna.
Liksom när ett hjärta
vilar sig mellan slagen
så måste i världspulsen
någonting på hjärtats plats
leda all vila och gång.

Friden måste vara i världen
mitt ibland oss.
Ingenting får göras
till ett påskyndande mål
dit envar tvingas skynda
snubblande över sig själv.

Din yttersta framtid är given.
Den är din död och din grav.
Men livet har spång till en evighet.
Den är spänd inom dig
mellan inre stjärnor.
På den stiger din tanke
in till omvänt riktad resa.

- Harry Martinson (Ur: "Dikter om ljus och mörker")


lördag 2 mars 2013

En genuin frihetshändelse



Som en förklaring, eller komplicering, av gårdagens blogginlägg kan jag bidra med ett citat från min masteruppsats där Žižek diskuterar hur en apokalyptisk händelse aldrig kan inlemmas i tiden före händelsen. Detta är också anledningen till svårigheten att ge en vision av hur ett icke-kapitalistiskt samhälle skulle se ut, kapitalismen är allt för genomträngande i de historiskt-temporala omgivningar som vi lever i idag. Kanske är det också därför vi måste använda oss av en eskatologisk och mytisk beteckning som "Guds rike" för att kunna ge en riktning mot vår strävan.

Nyheten hos en genuin frihetshändelse bryter av tidens kronologiskt-linjära flöde och introducerar något som inte kan räknas med i historiska termer, som en utväxt av det som existerade före tiden. Žižek menar att det finns något tidlöst över stora, livsavgörande eller historiska händelser, de är alltid ur led med de omkringliggande historiskt-temporala omgivningarna. Detta är alltså den rena Av-Grundens återkomst, vilket är det som Žižek betecknar som frihetens vara. Eller med andra ord: ”tillfället då det Nya framträder är just stunder av evigheten i tiden”. (Lindelöf, 2011, s, 45.)



fredag 1 mars 2013

Kyrkan som motståndshandling

Frågan om kyrkans (Svenska kyrkan, that is) politisering är en av de mer aktuella frågorna på dagens kyrkliga agenda. Det är en fråga med många konsekvenser och som diskuteras i många skepnader. Alltifrån ifrågasättandet av politiska grupperingar inom kyrkoråd och kyrkomöte till frågan om kyrkan skall agera politiskt för sin nästa, om kyrkan skall ta ställning för eller emot rådande politiska system.

I bräschen för den senare åsikten går tankesmedjor såsom Seglora Smedja, där författaren Kristian Lundberg idag skriver engagerat om Reva och hur kyrkan bör förhålla sig till det som händer i vårt land idag med papperslösa flyktingar och Helle Klein uppmuntrar till ett nytt påskupprop. Å andra sidan diskuteras med emfas det faktum att kyrkan bör förhålla sig fri från statliga och partipolitiska bindningar, att kyrkan skall kunna vara kyrka utan att blanda sig i världen. Eller snarare, att världens åsikter inte skall grumla kyrkans synfält för det som är dess centrum och mål. Samhörigheten med Gud och Jesus Kristus.

Jag tänker att båda har rätt, och att svårigheten ligger för kyrkan att lära sig fokusera på två saker samtidigt.

För det första: kyrkan ÄR motstånd. Att vara kyrka, att gå i kyrkan, att arbeta i kyrkan är en motståndshandling. Det är inget annat än en protest mot det rådande samhället, mot den här världens vishet. Genom att vara kyrka så manifesterar vi Guds rike på jorden, vi ber till och lovsjunger den Gud som inte är av denna världen, den Gud som genom alla tider varit en protest mot den samtid i vilken den manifesteras.

Samtidigt måste den protesten ta kött, den måste inkarneras i samhället, liksom Gud inkarnerades i världen. Gud som tog kött i människan Jesus, den människan som stod upp för de förtryckta, för de fattiga, för främlingen och för de som var utanför. Gud blev konkret för oss för att vi skulle kunna få kontakt med honom, och för att Gud skulle kunna få kontakt med oss. Men också för att Gud ville visa oss vad som var rätt och fel, vad som var meningsfullt att kämpa för och vad som var petitesser.

Det är alltså ett både/och förhållande som råder mellan kyrkan och världen, liksom mellan Jesus och Gud. I koncilitet i Kalcedon förkunnades år 451 att Jesus är sann Gud och sann människa. Att han både är guden som är bortom våra beskrivningar, våra ord och våra strukturer, samtidigt som han är en av oss, i våra strukturer, i vår politiska strävan.

Det är viktigt att hålla båda sidorna i huvudet samtidigt. Att både kämpa för en bättre värld här och nu, men samtidigt se protesten som en mindre protest i förhållande till den motståndshandling som kyrkan är i sitt rena vara. För om man bara ser den konkreta guden, människan Jesus, så riskerar alla våra motståndshandlingar att bli till ett upprätthållande av ett dåligt system. En kamp för den papperslöse blir inget annat än ett upprätthållande av ett system som skapar papperslösa. Att kämpa för en dräglig tillvaro, att ge diakonalt stöd och bistånd riskerar enbart att fördjupa den ekonomiska krisen eftersom dess konsekvenser aldrig blir påtagliga nog.

Men om vi samtidigt kan hålla ett annat rike för ögonen, om vi kan tro och be för det rike som inte är av denna värld, ett rike som sträcker sig bortom vår nuvarande horisont så kan vi också sätta den konkreta protesten i förhållande till den abstrakta protesten; den protesten som är ett radikalt "nej" till vårt nuvarande politiska och ekonomiska system.

Och det är ingen högljudd protest, utan en stilla viskning som går genom vår samtid, likt en koltrast som med vemodiga toner sjunger in våren, eller som Kristian Lundberg själv en gång skrev: ett djupare brus i tystnaden, ett brus som pockar på under ytan, som talar till våra hjärtan om en ny himmel och en ny jord.

fredag 1 februari 2013

Uppenbarelsens ljus [ur: "Skönheten"]


”Jag har aldrig sett något annat än solljuset. Aldrig det större ljuset, det oskapade ljuset, det mystiska inre ljuset eller ljuset som bryter in genom en reva från en annan värld.

Att jag inte har sett det betyder inte jag avfärdar det. Det är bara inte min upplevelse.

Jag har inte sett det.

Men jag har hört det.

Och det har då varit alldeles verkligt.

Att det kan vara så enkelt, tänker jag varje gång, bara några toner och så är det där: Ljuset. Som i början av andra satsen i Beethovens tredje pianokonsert. Det är Glenn Gould som spelar, den kanadensiske pianisten som blivit till en symbol för det excentriska geniet. Men jag bryr mig inte om mytbildningen. För mig är han en av de få som enbart genom några inledande ackord, kan hitta en ton som avslöjar vad musiken egentligen är - något som kommer från ett fullständigt oväntat håll, en okänd plats.

Här, i vardagen, lever vi ofta i skuggorna. Men där, i början av Beethovens andra sats, där finns bara ljus.”




”Varför skall man bry sig om skönhet kan man fråga sig. Varför skönhet när världen är så fylld av mörker och lidande? Är inte då den här längtan efter skönhet inget annat än en enkel utväg? Något för att bedöva sina sinnen? Eskapism? Till och med något förljuget, kanske farligt då den hotar att förblinda, falsificera, kanske till och med fördumma och ge en falsk bild av världen? Grumla verkligheten och göra allt ofarligt?

Ibland kan jag hålla med om allt det där. Skönheten - vare sig den visar sig i mörkret, gryningen eller ljuset -  den kanske ändå inte har något med den här världen att göra. Men så lyssnar jag på Beethovens violinkonsert, den andra satsen, som när Ann-Sofie Mutter spelar och då blir allt självklart. Allt är förutbestämt.

Framför oss: det stora försvinnandet.

En efter en faller in i glömska.

Allt skall glömmas bort.

Jag skall glömmas bort.

Och även glömskan skall bli till ingenting. Allt skall bli till ingenting, för ingenting kommer finnas kvar. Jag skall somna in i ingenting. Men där, när jag inte finns, där skall jag fortsätta att lyssna på den här musiken. Den faller ner ur en reva ur himlen.

Och jag kommer minnas hur det var att vara levande.”

(Eric Schüldt, "Skönheten, del 3: Ljuset")

fredag 14 december 2012

Den döde uppstår i strukturen

Det är alltså i strukturen den döde har uppstått.
Inte i våra hjärtan, inte där två eller tre är samlade,
utan i strukturen.

Där bland arkivbeständiga papper och kaffefläckiga
mötesbord har han nu sin boning.

Varför fortsätter vi, som kortspelarna i Gökboet -
de som använder McMurphys ord och gester
för att få honom levande igen?
De som återupprepar hans nonsens.
Varför gör vi det till hans åminnelse?

Någonstans pockar tanken på.

Därför utreder vi strukturen, för att se om vi
kan hitta honom igen. Men det säger vi inte.
Vi låter praktiska skäl klä skott för  vår villfarelse,
för vår förvirring och vår vilsenhet. Så är det alltid.

Strukturer går före liv.

För livet är för stort, liksom den döde. Det måste
struktureras upp, den döde måste alltid glömmas bort,
förbli död. För hur skall han annars kunna  uppstå?
Vari ligger hoppet om den döde redan har återvänt?

Eller som Fröding skriver:
"Bäst att le åt sitt elände, bäst att slå sönder sin spegel".

Acceptansen föregår förnekelsen.
För om vi inte accepterat faktumet
finns det heller inget att förneka.

Så vi drar runt i en kostym som är alldeles för stor
och letar efter den döde. Kanske i innerfickan,
bland kvittona och cigaretterna från den där festen?

Så syr vi in vår kostym som är alldeles för stor
för om den passar kanske vi hittar den döde.
Som om han vore gömd i ett veck någonstans
dold för världen i alla dessa år.

onsdag 12 december 2012

The meaningless death of Christ

Christ is the first and only fully "ready made God" in the history of religions: he is fully human, and thus indistinguishable from other ordinary man - there is nothing in his bodily appearance that makes Him a special case. So, in the same way Duchamp's pissoir or bicycle are not objects of art because of their inherent qualities, but because of the place their are made to occupy, Christ is not God because of his inherent "divine" qualities, but because, precisely as fully human, he is God's son. For this reason, the properly Christian attitude apropos of Christ's death is not the one of melancholic attachment to his deceased figure, but that of infinite joy: the ultimate horizon of the pagan Wisdom is melancholy - ultimately, everything returns to dust, so one must learn to disattach oneself, to renounce desire -, while if there was ever a religion that is NOT melancholic, it is Christianity, in spite of the false appearance of the melancholic attachment to Christ as the lost object.

Christ's sacrifice is thus in a radical sense MEANINGLESS: not an act of exchange, but a superfluous, excessive, unwarranted gesture aimed at demonstrating His love for us, for the fallen humanity. It is like when, in our daily lives, we want to show someone that we really love him, and we can only do it by accomplishing a superfluous gesture of expenditure. Christ does not "pay" for our sins - as it was made clear by St Paul, it is this very logic of payment, of exchange, that, in a way, IS the sin, and the wager of Christ's act is to show us that the chain of exchanges can be interrupted. Christ redeems humanity not by paying the price for our sins, but by demonstrating us that we can break out of the vitious cycle of sin and payment. Instead of paying for our sins, Christ literally ERASES them, retroactively "undoes" them through love.
- Slavoj Zizek, "Death's merciless love", 2004.